Klimatmöte - igen och igen...

Klimatmötet i Cancun slutspurtar och signalerna från mötet är blandade. Nu var det väl ingen som trodde att detta möte skulle leda till ett nytt avtal. Frågan är om det finns chans att nå ett överhuvudtaget. Det är inte förvånande att Joakim Sonnegård, utredare åt Expertgruppen för miljöstudier idag skriver på DN debatt att EU bör lämna FN:s klimatförhandlingar. Formatet på dessa förhandlingar är en utmaning. När alla ska komma överens så blandas äpplen och päron. Den som vill, kan eller har minst att förlora eller vinna ställer sig i vart sitt hörn. Och den ene kan alltid blockera den andre.

Men innebär det att man ska ge upp? Nej, men däremot finns det skäl att fundera på alternativa former för att komma fram med lösningar på de globala problemen. När det gäller ekonomin har det formats ett G20 och de har ju nu tagit ett grepp även när det handlar om Utvecklingsfrågor. På samma sätt pågår det inom snart varje område aktiviteter utanför FN-systemet men i direkt koppling till, för att söka mejsla ut lösningar på gemensamma problem. Men, vem gör detta inom klimatområdet?

När jag i höst rörde mig runt i FN-systemet så var det en av slutsatserna jag drog, att det som ska hända ska vara väl förberett utanför FN-systemet. EU borde således inte lämna, utan istälelt aktivit agera för att skapa fora som kan bereda vägen för lösningar. FN-systemet fungerar ju som ett stort förhandlingsmaskineri men i olika grupperingar. Syntes också tydligt när jag följde NPT-översynen i slutet av maj. Hur formerar vi kreativa spår inom klimatklustren?

Det krävs andra vägar framåt än de stora avtalen. Det finns ett antal givna stationer för klimatfrågorna. Först Sydafrika nästa år, sedan Rio +20 2012 och så MillenieDevelopmentGoals 2015. Men vid sidan om händer ju hela tiden andra viktiga händelser som påverkar. Vi har t ex presidentval i USA 2012. Jag lutar alltmer mot att Sverige, EU m fl måste hitta vägar framåt som inte blir blockerade hela tiden. Flera olika avtal, inte juridiskt men moraliskt bindande, väl fungerande uppföljning och bra strukturer??? Coalitions of the willing? Hur formar vi utmaningar som inte går att motstå? Ett G20 för klimatet eller ett ansvar för ett nytt säkerhetsråd. Klimatfrågorna är ju i sanning en säkerhetsfråga för oss alla. Det gäller att skapa en dynamik i frågorna istället för de låsningar som nu är för handen. Oaktat utgången av Cancun krävs de som söker, finner och formar stigar framåt. Stillastående vatten blir direkt ohälsosamt.

Frihet för vissa och ofrihet för andra

Ser med växande bryderi på det som händer till följd av de kvinnor som anmält Assange för sexbrott i Sverige. Helt plötsligt blir de mångdubbelt misstänkliggjorda. Det handlar inte om dem längre, om deras rätt -utan om något annat. Nu skrivs den ena konspirationsteorin efter den andra. Detta ska vara en del i en komplott dirigerad från USA för att stoppa Wikileaks. Det ger ett antal aktörer inspiration till att attackera anonymnt och via nätet för att påverka.

Oaktat vad någon anklagas för, måste vi i en rättstat öppet kunna pröva anklagelserna i domstol. De som verkar agera för att påverka detta via olika nät-attacker följer i samma spår som vi sett genom historien. Det må gälla MC-klubbar som hotar vittnen eller rättsystemet, maffia av olika sorter, regimer som anser sig stå över lagen m fl, m fl. Nu funderar jag på om vissa nätaktörer anser att de också skall stå över lagen?

Det faktum att någon begår ev brott i Sverige ska naturligen prövas enligt vårt rättssystem. Att de kvinnor som nu anmält Assange kanske måste få skydd, att deras advokat utsätts för hot och måste få skydd tyder på att något nytt håller på att hända. Om nätets frihet leder till någon annans ofrihet krävs en rejäl debatt om frihetens gränser. Ska personer eller hela samhällen kunna utsättas för allvarliga hot utan att kunna få sin rätt prövad? I så fall undrar jag över vilket samhälle som väntar runt hörnet? I händerna på några få osynliga? Det öppna samhälle som man säger sig vilja skapa, måste formas i stor öppenhet. Men den som väljer att viska hemligheter eller skvallra har sällan enbart goda avsikter. De som väljer att viska i Wikileaks öron har förstås sina avsikter. Stor frihet kräver också stort ansvar. Även ansvar för ens handlingar om de drabbar andra och möjlighet för andra att kunna utkräva ansvar.

Det finns ju politiska krafter som vill se anarki. Men om man söker uppnå det genom ett agerande i skydd av nätets frihet, måste samhället få skydda sig. Revolution med nätet som vapen är måhända något vissa drömmer om, men det vapnet är lika oacceptabelt som andra - när det riktas mot det öppna samhället och demokratin.

Kyotoavtal, Cancun och sedan..

Noterar just ett inslag på Rapport om intresset för klimatfrågan i USA. Det är ju tyvärr en gammal nyhet, att intresset för klimat- och miljöfrågorna är lågt bland amerikaner. Slagits av detta under mina besök, mina samtal med både politiker och andra i US. Nu är det inte bara i US som det saknas folkligt tryck på det politiska och ekonomiska systemet att hitta fram till ett nytt klimatavtal. Ett avtal som säkrar att temperaturhöjningen stannar på max 2 grader till 2050. Denna verkligeht gäller för väldigt många stater.

Jag upplever att vi låtit lura oss av det engagemang som manifesterats av Al Gore och arbetet i några delstater som t ex California. Men det finns ingen miljörörelse att tala om och ingen Tea Party-rörelse eller gräsrotsrörelse för klimatavtal. Snarare tvärtom. När jag var där nu i november bekräftades bara det svåra läget. Dels politiskt med uppdraget att förhindra allt som kunde tolkas som en framgång för Obama, hjälpt av valutslaget och sedan av den inställning som finns till stora avtal av denna sort. Och det ovanpå det ointresse som finns bland väljarna och politikerna. När jag frågade om de såg någon effekt av oljekatastrofen i Mexikanska gulfen så var det inte på klimatfrågan, snarare tvärtom. Oljan är omöjlig att tänka bort som grund för transporterna. Förnybar energi ja, men rör inte oljan för bilarna.

Men, frågan är vad som ska göras för att komma fram i sak för att klara klimatutmaningarna. När jag lyssnade runt i FN-systemet kändes det snarare som om det krävs flera olika spår för att ta sig fram. Istället för ett samlat avtal är frågan om det krävs ett antal olika avtal som tillsammans kan bygga en helhet? Många tror att det inte heller kommer att vara möjligt att nå fram i Sydafrika 2011, och nästa anhalt är Rio 2012. 40 år efter Stockholmskonferensen om miljö och 20 år efter Rio. Kan man sätta upp en Agenda 21 för Klimatet? Enas om ett antal mål som ska nås, offensivt på medellång sikt? Nu fokuserar man ju på att komma igång med snabbstartspengar, men sedan då? Sedan känner ju jag ett behov att samla ihop de globala uppdragen, till en utvecklingspolitik för globen. För det kan inte samtidigt med klimatdebatten dras igång en separat diskussion om vad som följer på Milleniemålen 2015. Hur formar vi en politisk agenda för att säkra jordens överlevnad och människors möjligheter till ett gott liv? Här borde vi politiskt sätta vår agenda. Sedan kämpa för att Sverige ska ta ledningen inom området, t ex energieffektivisering och förnybart/alternativ energi.

Men, i dessa kyliga dagar är det många som i våra delar av världen tycker att det inte gör något om det vore varmare. Så även hos oss kommer bilden av klimatbekymren att utmanas av de som anser att det inte bara är överdrifter, utan också dumt att driva klimatåtgärder. Också en debatt att ta ;)

Moldavien - ännu ett val

Så har jag då valövervakat igen, denna gång i Moldavien. Europas fattigaste land, med runt 25% av den arbetsföra befolkningen utomlands. På frågan varifrån pengarna kommer till byarna blev svaret, från utlandet. De som kan får söka jobb och skicka pengar till de som stannar kvar i byarna. Landet blev självständigt den 27 augusti 1991, i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Dessförinnan har landet i olika omgångar varit delar av det Mongoliska, Ottomanska, Ryska, Storrumänska riket och Sovjetunionen. En del av landet, Transnistrien, utropade sig självständigt utan att erkännas av omvärlden och efter ett krig 1992 råder eldupphör med den ryska 14:e armén stationerad där. Som i Sydossetien och Abchasien :/ Ännu en av Europas olösta konflikter, som givit rum för allehanda verksamheter med förgreningar ut i övriga Europa. I denna del av Moldavien förekom således inte val.

Men i övriga Moldavien var det val i söndags, den 28 november. Det var ett i allt väsentligt väl genomfört val. Jag har inte övervakat ett val i forna öst som hade så stark profil av integritet och som fungerade så väl. Men så har de också övat på senare tid. Konstitutionen för landet delar makten mellan Presidenten och Premiärministtern, men säger att parlamentet skall utse president. Parlamentet med 101 ledamöter ska välja president med 2/3 majoritet vilket kräver 61 röster. Presidenten pekar sedan efter konsultationer ut premiärministern.

Efter parlamentsvalet i april 2009 uppstod omfattande oroligheter. Kommunisterna segrade då, men oppositionen erkände inte resultatet. Valkommissionen tillkännagav slutligen resultatet att Kommunistpartiet fått 60 av 101 mandat. Det ledde till att ingen president kunde utses och det utlystes nyval till juli 2009. Men inte heller detta val resulterade i en lösning på presidentfrågan. Nu vann oppositionen som bildade en Allians för Europeisk Integration. Men inte heller de lyckades nå 61 mandat. Efter många turer och försök till lösningar, ledde det till att man utlyste en folkomröstning kring en konstitutionell reform som skulle innebära att Presidenten valdes i direkta val. Folkomröstningen ägde rum den 5 sseptember i år. Men, för att godtas krävdes att 1/3 av de registrerade väljarna deltog. Detta lyckades man inte uppnå. Således inte någon lösning på President-frågan. Då upplöste Konstitutionsdomstolen parlamentet och tidiga Parlamentsval utlystes till den 28 november,d v s i söndags. Men, även om valen nu genomfördes bra, blev resultatet dock detsamma. Inget parti eller gruppering som kan tänkas bilda majoritet uppnår de nödvändiga 61 rösterna. Så om detta resultat står sig när även utlandsrösterna räknats och Valkommissionen sedan fastställer valresultatet den 2 december är man åter på ruta 1.

Imorgon den 1 december ska Kommunistpartiet organisera en stor demonstration i Chisinau. Voronin som är ledare för Kommunisterna har varnat för att det kan komma att rinna blod på gatorna om CPRM känner sig bestulna på segern. Och en seger hade de inte. De minskade sin procentandel av rösterna. Om de kan gå samman med något annat parti är högst osäkert. Och även då visar dagens siffror inte att det leder till den magiska gräns som gör att president kan väljas. Så vad händer? Jag håller andan och avvaktar. Men en sak är klar, frågan om hur ett ev nytt dödläge kan brytas kommer att kräva mycken uppmärksamhet den kommande tiden både där och här, både i Moldavien, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Washington, OSCE, EU och Europarådet samt Venedigkommissionen.

En sak stod i vart fall klar. Även om valen varit många och nära i tid har inte väljarna tröttnat och lagt sig på sofflocket. Alltid något att glädjas åt :)

Clintons offentliga löften ohållbara

Kan inte undgå en kommentar om turerna kring ev återupptagna fredssamtal mellan Israel och Palestina. Det är uppenbart att Obama vill sätta press för att samtalen ska återupptas. Men, nog låter det som om det är kortlivade samtal man väntar sig. Vad ska hända efter de 90 dagarna, den föreslagna stopptiden för nya bosättningar?

Efter alla dessa år kan det knappast framstå som troligt att Obama/Clinton skulle kunna uppnå en lösning på 90 dagar. Även om under förekommit i Mellanöstern tidigare verkar det föga troligt just nu! Om man från USA:s sida utlovar att man efter de 90 dagarna inte ska kräva nya stopp för bosättningar, vad innebär det i praktiken? Ska de då acceptera nya bosättningar?

Förstår inte hur detta ska kunna uppfattas som ett lockande upplägg för Abbas och palestinierna? Det skulle bara öppna för fredssamtal där Israel kan sitta och vänta ut tiden. Till råga på allt talas det om att Israel efter ett sådant byggstopp både ska slippa nya krav och samtidigt ha löfte om att USA ska stoppa kritik mot Israel i säkerhetsrådet. Med ett sådant upplägg verkar USA närmast desperat i sina försök att få igång fredssamtalen. Men, samtal på sådana villkor är ju bara att binda ris åt egen rygg. För om man inte lyckas nå break-even under denna tid väntar vad? Ett stort svart hål?

Jag frågar mid vad det verkligen är USA önskar åstadkomma? Det måste vara mer än ett byggstopp i 90 dagar. Hoppas de på att spräcka den israeliska regeringen? Har de några ess i rockärmen som inte är utspelade? I annat fall måste jag erkänna att det hela framstår som helt obegripligt. För alla oss som vill se två självständiga och välmående stater inom säkra och erkända gränser är fortsatta israeliska bosättningar oacceptabla. Om man skulle nå fram under 90 dagar till ett avtal om gränser blir bosättningarna stoppade med automatik. Men chansen att nå detta på 90 dagar kräver ju mer tryck än vad USA åstadkommer just nu med sina löften.

Visserligen befinner vi oss i Lame-duck-perioden efter kongressvalet, men den riskerar förlängas till hela övriga valperioden för presidenten om 90-dagarsgreppet misslyckas. Utan framgång återstår bara rundgång i den amerikanska utrikespolitiken. Alla som talar om att utrikespolitiken ska bli Obamas framgångssaga under kommande år kan möjligen vilja satsa allt på detta kort, men sedan det spelats står man tomhänt. Om man då inte vinner är spelet förlorat. Då har man sålt smöret och tappat pengarna.

Här krävs att EU kliver ner från den politiska läktaren och inte lämnar allt till USA. Någon måste våga ställa krav på både USA och på Israel. Det behövs mottryck i debatten för att inte lämna fältet fritt till de värsta hökarna. Det krävs klarspråk om vad som krävs för att uppnå en framgång. Då krävs ett klart slut på nya bosättningar - även i Jerusalem. Inte bara under 90 dagar utan under tiden fram tills dess gränserna är utklarade.

Libanon - värt ett besök

Efter mitt besök på IPI i New York kändes det viktigt och riktigt att söka lite djupare kunskap om läget i Libanon. Sagt och gjort när chansen kom, valde jag att delta på ILFRY:s General Assembey i Beirut. Här kommer riksdagens studiepengar väl till pass för att förbättra djupseendet.

Libanons historia är mycket lång, men inte som självständigt land. Som i hela denna del av välrden har olika härskare kommit och gått, lämnat sina spår. Frankrikes inflytande och relationen mellan länderna verkar stark. Inte för inte som franska språket har en stark ställning. Landet var ju franskt mandat efter 1:a världskriget och fram till självständigheten 1943. Relationerna med andra grannländer är mer komplicerad. Hörde att man var irriterad över att den nybyggda stora moskén uppförts i ottomansk stil. Ottomanerna ahde man kämpat länge för att bli fria ifrån. Men inte bara dem. Nu kändes det som att Syriens makt över landet är en vattendelare alltjämt. Däremot verkar stor enighet råda när det gäller synen på Israel och den är mycket mörk.

Detta är ett land där etniska och religösa grupper balanserar på en knivsegg. Kristna, muslimer och druser har en känslig och labil maktdelning mellan sig. Den vilar på ett avtal från självständigheten som utsatts för återkommande utmaningar och justeringar. Kriget med Israel 1948 innebar inte bara stora flyktingströmmar till Libanon, att demografiska förändringar påverkade balansen mellan grupperna det lade också grunden lades för det som senare blev ett mycket blodigt inbördeskrig under 15 år fram till 1990.

Libanon har genom åren varit ett slagfält för många olika makter och grupper. När Taif-avtalet slöts som en ny balansakt mellan de olika religösa grupperna ingick också en avväpning av olika milisgrupper. Men alla avväpnades inte och det har varit en källa till återkommande fortsatta strider. Här har Israel, Syrien m fl haft sina fingrar med i spelet för att hålla igång striderna. Det har motiverat att Hizbollah har behållit sina vapen för att möta Israeliska angrepp och de har i sin tur också lockat till sig angrepp genom sitt agerande.

Det är inte någon tvekan om hur Libanon ser på Israel. Libanon har inte slutit fred med Israel som fortfarande ockuperar Shebaagårdarna. Det har genom åren varit återkommande strider i södra Libanon. Nu hör jag att Israels regering beslutat dra tillbaka sina trupper från Ghajar där de varit alltjämt efter vapenvilan från det senaste öppna kriget 2006. De ska dras tillbaka söder om FN:s Blå linje. Alltid något, men misstron är stor.

Men, misstro är överhuvudtaget något som präglar det politiska landskapet i området. När jag nu ahde möjlighet att möta och diskutera med olika politiker verkar det blåsa upp och frågan är om det ska utfärdas någon klass 5-varning? Just nu handlar det om den Speciella Tribunalen för Libanon och dess utslag när det gäller vem/vilka som anklagas ligga bakom mordet på den förre Premiärministern Hariri 2005. Här talar Hizbollahledaren om Stabilitet eller Rättvisa och gör ingen hemlighet av att ingen ska få gripa någon från Hizbollah.

Av de jag talade med var det vissa som menade att Hizbollah tappade en del av sin roll när de angrep TV-stationer i Beirut och när de skickade in raketer i Israel som ledde till att Beirut bombades. Efter det såg många inte Hizbollah som en skyddare mot Israel, utan snarare som ett hot. Någon trodde att Hizbolalh nu stod inför en legitimitetskris och att det påverkar deras agerande. De har inte avväpnats, de har stora vapenarsenaler men kommer de att användas i Libanon? Om så är, kommer den Libanesiska armén att kunna försvara eller...? Här hörde jag stora frågetecken efter hur man agerade förra gången mot Hizbollah.

Hizbollahs ledning talar om STL som ett påfund från Israel och väst. Men det verkar finnas ett starkt stöd för de som kräver rättvisa. Känslan av att bli tagna som gisslan, att rättvisan inte fungerar, att journalister och politiker hotas och mördas om de kräver självständighet från yttre makter - främst Syrien - vill man bli kvitt. Det finns hos de s k 14 mars-anhängarna, de som i en stor demonstration krävde slut på syrisk närvaro och stod för Cederrevolutionen, en klar vilja att inte låta sig skrämmas. Och det finns hos Hizbollah och de sk 8 mars-anhängarna (de som demonstrerade för Syrien 2005) en vilja att skrämmas med instabilitet.

Före nyår ska utslaget komma och nu pågår intensiva försök att hitta en ny balanspunkt för att hindra nya explosioner. Men, som alltid är det en balans på slak lina över öppen eld som pågår. Jag hoppas verkligen att man tar sig över helskinnade utan att förlora den demokratiska drömmen. Beirut är en fantastisk stad med stora möjligheter att uppleva nya storhetstider som en mötesplats för många kulturer, religioner och människor. Det har byggts otroligt mycket och byggkranarna tornar upp sig i alla riktningar även idag. Kändes som en väldigt öppen stad i de delar jag var. Att gå igenom en väsentligen muslimskt dominerad stadsdel och se tända julgranar förstärker öppenhetskänslan. Även om religionen spelar sådan betydelse i landet domineras inte staden av religösa byggnader, snarare tvärtom. Lätt förvånad noterar jag också det. Intressant land, med många entreprenörer inom och utom landet.

Europarådet i Paris -några tankar

Sitter nu på möte med Political Affairs i Paris och lyssnar till olika företrädare från Vitryssland. Där den ene säger att det kommer att bli fria och rättvisa val säger den andre att det inte är möjligt. Det är i vart fall spännande att både företrädare för och mot Lukasjenko kan bli hörda och vara så tydliga. Just nu en företrädare för media och då särskilt den oppositionella pressen. Men, här återstår mycket innan det går att tala om något som ens liknar demokrati.

Men dessförinnan har vi ägnat diskussionstid åt Europarådets behov av reformer och mitt rapportområde - EU:s anslutning till konventionen om mänskliga rättigheter. Här kan det nog bli en injektionsspruta i Europarådet om och när EU ansluter sig. Förväntas vara klara resultat av förhandlingarna våren 2011. Det blir spännande att se vad som händer under våren och här finns jag nu med i en arbetsgrupp som ska vara gemensam för EU och Europarådet.

Men, måste säga att jag även här med förvåning hör talas om att Europarådet är viktigt för att fånga upp de länder osm inte under överskådlig tid blir EU-medlemmar. Och här nämner då företrädaren för Generalsekreteraren länder som Ryssland, Ukraina och Turkiet i en och samma mening. För mig blir detta ännu en markering av vad som verkar pågå runt om Europa. Man omnämner Turkiet som ett icke- EU-land. Och gör det i samma andetag som Ryssland!!! Det finns alla skäl att reagera och granska hur våra institutioner söker distansera sig från kandidatlandet Turkiet.

Efter Mona, inte Lago

Just nu ägnas varje inslag i medierna om Mona Sahlins avgång och vad som nu ska komma. Jag undrar för hur länge detta ska gälla?

Kan ändå inte själv låta bli att trots min vånda ägna några rader åt Socialdemokraterna. Det är ett parti som levt länge på att befinna sig som regeringsbärare. Det har präglat partiet och dess politiska orientering. Det var ju en chock för "rörelsen" när Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten 1976. Det uppfattades nästan som en stöld. Men, trots detta satt Olof Palme kvar och återkom först efter riksdagsvalet 1982. Under den tiden hade man inte förnyat sin politik. Men den förnyades rejält under 80-talet då man avreglerade valuta- och finansmarkanden och ekonomin rusade. Här kom ju mordet på Olof Palme att påverka svensk politisk debatt och övergången till Ingvar Carlsson med stoppaket, EU-medlemsskap och annat för att söka få stopp på den överhettning som drabbade ekonomin. Så fick socialdemokraterna en ny chans till politisk förnyelse när regeringen Bildt bildades. Men, då var ju fastighetsbubblan ett faktum och krishantering av ekonomin fick ersätta rejäl förnyelse, då partiet såg att man skulle få ta över regeringmakten nästa gång. Så skedde och den interna diskussionen fick vila igen. Den gamla argumentationen att de borgerliga var regeringsodugliga, inte kunde hålla sams och raserade ekonomin kunde i brist på egen politisk vision användas som ett samlande grepp för att samla rörelsen.

Så kom Göran Persson snart att bestämma och styra ända fram till 2006. Då förlorade de makten mot en samlad Allians för Sverige. Här skulle då förnyelsen dra igång men istället blev det ny partiledare och intern dialog. Under tiden växte opinionssiffrorna. Alla kunde läsa in sin egen önskebild, vilken politik partiet skulle driva. Och med växande opinionsframgångar minskade intresset av förnyelse och politiken blev otydligare. Ända tills Mona Sahlin presenterade samarbetsplanerna med Miljöpartiet, men sedan snabbt fick backa och ta med Vänsterpartiet. Istället för förnyelse blev det nu många återställare och med politiken synliggjord förlorades opinionen.

Och så förlorades ånyo regeringsmakten, det starkaste sammanhållande kittet i partiet var därmed återigen borta. Inte undra på att det nu jäser och kokar över både här och där. Det finns skäl för både Centerpartiet och andra att fundera lite över denna läxa. Den dag makten blir det viktigaste och inte uppdraget att förändra då riskerar man tappa bort sin själ. Då blir man fångad av regerandets sötma och det ger inte utrymme för intern förnyelse då kravet blir för starkt att hålla samman, försvara regeringen och inte störa maktutövandet. Uppvaknandet kan då bli bryskt den dag väljarna ger makten till andra.

När jag ser utvecklingen inom Socialdemokratin oroas jag. Nu blir det de långa knivarnas natt som gäller. Person går alltid före politisk debatt. Återigen blir det rum för att låta skenet, politisk personprojicering och förväntningar styra valet med risk för nya besvikelser när verkligheten hinner ikapp. Det tär på energin och riskerar lämna många med en bitter eftersmak. Därmed riskerar Allians för Sverige att tappa en stark opposition och det är illa. Det är bra för regeringsmakten med en pigg opposition.

I detta läge pågår en rad spekulationer om vem som ska ta över. Inte förvånande. Men, när det tala om Anders Lago känner jag att jag inte kan tiga. Har jobbat med honom rätt många år i Södertälje - på olika poster för både honom och mig. Han har omgett sig med flyhänta direktörer och rådgivare, men inte är han själv en spännande ledare. Han lyfter inte debatterna, har inte lyft Södertälje - snarare tvärtom är han en del av problemet. Om han skulle bli valet är problemet och krisen för Socialdemokraterna långt mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Och då är det långt kvar tills dess Socialdemokraterna kan utmana regeringsmakten i landet.

Valdag igen

Så får man än en gång uppleva en valdag. Denna gång i USA och New York. Spännande som alltid. Här handlar det om midterm-election. Och ekonomin står i fokus för valet - men här talar man inte om finanskrisen som briserade här. Då 2 miljoner förlorade sina jobb mellan Obama blev vald och insvuren. Det handlar om jobb, jobb, jobb.

Men än mer verkar det här valet handla om besvikelse. Obama blev vald på sitt budskap om Change och han blåste verkligen in hopp om förändring i många grupper som förlorat det. Väljarna röstade FÖR förändring. Men, nu verkar detta vändas emot honom. Teaparty-rörelsen och Republikanerna verkar entydigt ha sökt hitta engamenamget och energin från de som är mest upprörda över Obama-administrationens förslag. De har gjort valet till en folkomröstning om Obama. Sett en del debatter och kan bara konstatera att Demokraterna aldrig tar fighten för det Obama ville uppnå. De distanserar sig hela tiden och blir bara än mer anklagade för att göra vad Obama vill. Demokrater jag spanat in på C-span t ex ger inte bilden av att föra ett samlat budskap. Medan Republikanerna i alla läger anklagar Demokraterna - för Obama och sedan talar om mindre stat och lägre skatter och regler. Visst, budskapen känns igen - men här med en annan klangbotten än hos oss. Åtminstone än hos mig.

Förvånar mig att inte Demokraterna har en tydligare gemensam agenda. Inte konstigt att det ser tufft ut. Men, måhända är de fortfarande stukade eller rädda för den hälsovårdsreform de röstade igenom med så mycken vånda. Såg just uppgifter om att det som främst förenar de amerikanska väljarna är att man denna gång röstar MOT en person. Det kan självfallet vara kandidater man ogillar men också emot presidenten. Detta mellanårsval är således ett protestval - man är EMOT. När de stora förväntningarna inte infrias - t ex om migrationsreformer som Latinogrupperna önskat - så väljer man att rösta på den som är mest emot eller stannar hemma. Ett sätt att visa att man protesterar, men knappast ett sätt att åstadkomma skillnad i de frågor man brinner för.

Det här är det andra valet i rad då USA visat att man kan hitta nya vägar att mobilisera väljare. Obamas kampanj var ju verkligen en gräsrotsmobilisering och denna gång har Republikanerna stöd av Teaparty-rörelsen som verkligen givit entusiasm till många. Självklart handlar alla val om att mobilisera väljare och det har Repubikanerna lyckats bäst med denna gång. Där finns entusiasmen, där finns drivet och där finns viljan. Obama-administrationen har dragit igång, men känns som det varit alldeles för sent. Såg t ex Michelle Obama göra ett oerhört starkt framträdande i Nevada igår. Men, jag tror det är alldeles för sent de vaknat.

Som sagt, detta är ett Kongressval där Demokraterna förväntas förlora Representanthuset men har chans behålla majoriteten i Senaten. Men, det är inte det enda valet. Här ska också väljas 37 guvernörer. Och här kommer en hel del intresse att finnas. Här kan vi hitta de kandidater som kan tänkas bli aktuella inte minst på den republikanska sidan att ställa upp inför kommande presidentsvalskampanj. Det är en kampanj som lär börja på andra sidan valdagen och om ett år är det fullt sving i den. USA är ett land där det alltid pågår valförberedelser och där det balanserade politiska utrymmet att nå resultat är begränsat. Det ligger i systemet. Det verkar också ligga i systemet att presidenten förlorar i det första midterm-valet. Frågan är bara med hur mycket? Det kan bli en spännande natt - men förhoppningsvis inga problem med valmatematiken. Ny utrustning införskaffad. Men, som ledamot i Valprövningsnämnden har jag visst intresse även här ;p

USA - politiska utmaningar

Första veckan i New York har väsentligen inriktat sig på FN och dess utmaningar - när det gäller hela verksamhetsfältet MR, folkrätt, utveckling, fred och säkerhet. Igår tog vi The Amtrak till Washington DC. Resan gick fort då jag ägnade den helt till diskussion med en amerikan och en britt som jobbade med Green energi and renewables. Bjöd många tankar men en bild jag gärna vill dela var att Demokraterna och Republikanerna har två olika sätt att möta sina åhörare. Demokraterna har sjävlbilden att de är kunniga och upplysta och de som inte håller med blir idioter - ex Sarah Palin. Men Republikanerna har istället självbilden att de står för det goda och då blir alla som inte håller med onda. Det är därför Republikanerna är bäst på vinna val, folk tycker synd om och ogillar det onda.

den amerikanska politiken står inför många utmaningar kommande år. Även om Obama vann valet på att söka ena landet och sökt med t ex hälsoreformen bjuda in till samtal med Republikanerna har verkligheten blivit tvärtom. Demokraterna har ännu majoriteten i både Senaten och Representanthuset men har inte lyckats använda den. Filibustrandets konst har nått nya höjder för att hindra beslut. Det krävs 60% av rösterna i senaten för att kunna sätta punkt och gå till beslut. Republikanerna har gjort detta till en konst för att skydda minoriteter i landet. De säger annars i princip nej till allt som Obama föreslår.

Nu förväntas halvtidsvalet på tisdag leda till att åtminstone majoriteten i Representanthuset går över till Republikanerna. Det öppnar dörren för att dra igång olika smutskampanjer och undersökningar av administrationen. Agendan är tydlig att göra Obama till en one-term-president. Det kan leda till att det blir ett stand by-läge i inrikespolitiken och att det mesta som kan hända är i delstater eller där Presidenten har egen makt. Nu väntar vissa att Demokraterna skall söka utnyttja den Lame duck-preiod på sex veckor som infaller mellan valet och tills nyår. Då kallas den gamla kongressen in och den gamla majoriteten gäller. Men, jag tycker det verkar tveksamt om de nu skall kunna samla ihop till några beslut. Väntar gör t ex START-avtalet med Ryssland som Republikanerna inte vill släppa igenom. När det gäller insatser inför Cancun och ett post-Kyotoavtal är läget svart. Finns ingen chans att några beslut tas. Ingen fjäder av någon sort till Obama är upplägget för Republikanerna, bara sådant som visar att han inte KAN leverera till väljarna.

Vissa tror uppenbart att de kommande två åren med ett Republikanskt Representanthus ska ägnas mer åt utrikespolitik, men jag tvivlar. Obama har inte lätt att leverera där heller och många som såg hopp i honom är svikna. Både här i USA och utomlands. Men utmaningar skärper förmågan och det visade ju Obama inför presidentvalet. Nu har han bytt ut en del av sin stab. De verkar också insett att det inte räcker att ha vunnit valet - man måste också vinna mellanvalsperioden.

Men, USA och därmed övriga världen står inför stora utmaningar som kräver politisk förmåga att ta beslut. USA har ännu stora problem med sin bostadsmarknad, hörde uppgifter om att 4 - 5 miljoner bostäder måste arbetas bort. De har ånyo ett rekordstort budgetunderskott. De har satsat en billion USD de senaste tio åren på Irak och Afghanistan. De ha en för US rekordhög arbetslöshet på 9,5%. Till skillnad från tidigare tillfällen då den snabbt gått ner är nu många människor fast och vissa lämnar helt arbetsmarknaden. De stora stimulanspaketen går ut nu under andra halvåret 2010. Och Obamas möjligheter att nå finanspolitiska resultat verkar små. Återtår penningpolitiken men räntevapnet är obrukbart då den ligger på 0 - 0.25%. Av de andra åtgärder som finns är en penningmängden. FED har tryckt upp mer USD som ligger ute hos bankerna. Vissa räknar med att man kommer börja släppa på kranarna om några veckor och låta inflationen kicka in. Det blir förstås tufft för många som redan har det svårt, men det var så man tog ned underskotten efter Vietnamkriget.

Republikanernas strategi så här långt verkar ha varit ju värre desto bättre. Det man kan hoppas på är att de skärper sig om de tror det finns en chans att vinna Presidentämbetet 2012. Med ökad makt borde följa ett ökat ansvar. Men, denna stora demokrati är oerhört komplex och spännande. Viktigt för oss att följa, för det som händer här rör faktiskt också i slutänden oss alla. Vi känner ju bara ett jordklot ;)

Vad händer i Libanon?

Hade igår tillfälle att samtala på djupet med Terje Röd-Larsen, IPI. Han har Ban Ki-moons uppdrag att hålla koll på Libanon och Syrien. Han hade igår varit i Säkerhetsrådet och givit sin bild - den var alarmerande minst sagt. Han beskriver spelet och liknar det vid Chamberleins resa till Berlin. Det som pågår i ME är en upptrappning på flera fronter. Det var samma budskap jag hörde från Gulfrepresentanter jag mötte förra veckan. Många i området oroas och rädslan kan ju som alltid spela många spratt. Många stora som har stora intressen här. Rädslan som byggs upp - uppenbart även i säkerhetsrådet - är i sig oroande.

Han beskriver det som att det finns ett tält som skyddar och det har två fästpålar - det ena är palestinierna och det andra Libanon. Men Libanon är hårt anspänd och riskerar falla. Det är Hizbollah som har starkt grepp, de vill inte se sannningen i vitögat om Haririmordet och de jobbar hårt för att strypa stödet till denna. Men, koalitionsregeringen leds av Hariris son. Nu har Druserna med Jumblatt sedan en tid gjort ett totalt fotbyte, från Hariri/västorientering till Hizbollah/Iran och därmed riskeras den sköra regeringen. Riskerna tornar upp sig för både det ena och det andra. En Hizbollaregim i Libanon - vad blir följderna i regionen? Hur reagerar Israel? Hur reagerar den modererande arabvärlden? Tryckkokaren är påsatt och värmen stiger alldeles uppenbart.

Funderar över vem som kidnappar vem i denna akt? Funderar över vad som kan sänka trycket? En framgång för Palestinierna vid förhandlingsbordet? Uppgörelse med Syrien? För att tro att det går att strypa Tribunalen från att lägga fram sin slutsats om ansvaret för mordet på Hariri är naivt. Även om Hizbollah tror och med säkert alla metoder är beredd att försöka, så finns alla fakta redan där. Sanningen går aldrig i längden att tysta.

Lite olika intryck och tankar senaste dagarna

Veckorna har gått i raketfart. Har knappast hunnit med alla motioner jag tänkte väcka, men får väl pröva andra vägar. Det kommer ju också fler möjligheter. Om nu någon väntade få se ngn motion som inte dök upp så hav överseende.

Alexandria handlar för mig om Svenska Institutet i Alexandria. Det är ett litet institut som startades genom avtal mellan Sverige och Egypten för 10 år sedan. Nu firades detta med Round-tables. Själv hann jag med främst styrelsemötet, där jag sitter med sedan ett år. Vi ska bidra till dialog, men det kan ju vara mycket i denna region. Nu, med ny ledning, söker vi fokusera mera. Finns mycket att göra.

Men, en del av mina intryck handlar också om Egypten och vart det bär hän. Talade rätt mycket med flera om detta. Nu stundar val till parlamentet som tidslagts till den 28 november. Men samtidigt kommer information om att tidningar och TV-kanaler stängs ner, att oppositionella fängslas. Det låter väldigt illa. Under ett samtal med flera olika egyptier framskymtar dock en gemensam hållning till en TV-kanal som stängts ner därför att den ägnats sig åt religös extremism. Talar en hel del om detta samt om muslimer och kopter. Om Umma och Zakat, vilket ger mig nya perspektiv att fundera över. Men också om gulfstaernas rädsla för Irans expansionism och självklart om Israel och Palestina. Om Arabförundets möte. Hörde med viss sorg att samtalen mellan Fatah och Hamas verkar osäkra. Hade visst varit ett rejält gräl med Abbas vid mötet i förra veckan. ORO!

Och så kan jag inte undgå att beröra hur våra största tidningar driver fram olika Aghanistanlinjer. Från DN:s ledarsida framkommer en trötthet som manar till eftertanke. Om det enligt PW var rätt att starta för 9 år sedan, är det då rätt att nu bara lämna? Lämna för att göra "nytta på andra håll i världen"? Nytta för vem och vad, tänker jag. Om man som Peter Wolodarski konstaterar att lämna kommer att skapa mycket lidande och orsaka politisk turbulens - undrar jag vilka signaler detta sänder till "andra håll i världen"? Vem ska våga lita på svenska insatser då? Ofta annars brukar vi från liberalt håll tala om R2P - responisbility to protect. Då handlar det om att om gå in i ett land med FN-mandat där regeringen inte klarar sin uppgift att skydda befolkningen. SKA man göra det om man inte är beredd att göra en längre insats. Om man bara tror eller vill göra akutinsatser - snabbt in och lika snabbt ut - är det nog lika bra att hålla sig helt borta. Det handlar om ansvar att inte dra igång något, tända hopp hos många om en bättre framtid för att sedan svika. Man får allt se till att inte bara skicka ut båten fylld med människor, man må se till att den kommer i land. Det tycker jag måste gälla även afghaner.

Och nu sittr jag i New York och lyssnar på C-span och hör bara Tea-partyinslag. Först Florida-debatt som bar bedrövlig och nu West Virgina. Kongressval den 3 november och det osar svavel. Nu talar John Raese om att Amerika och amerikaner är exceptionella och anser att Obama inte vet vad det betyder då han säger att även andra är exceptionella - som fransmän och engelsmän. Och så låter det svavel när han talar om West Virgina som kolproducerande stat och att man måste sätta stopp för allt som luktar koldioxidskatt och utsläppshandel. Men också alla andra skatter. De låter nästan som Lars Ohly - fast tvärtom. Oavsett vad det handlar om - så rör det skatter ;p Denna rörelse är en annan variant av Obamas förmåga att mobilisera. Ska bli intressant att följa slutskedet och fundera över vart det hopp som tändes med Obama kommer att ta vägen?

Afghanistan på gott och ont

Igår nåddes vi alla av budet om ännu ett dödsfall för en svensk soldat i Mazar-e Sharif. Det är oerhört tragiskt och mitt djupa deltagande med familj och vänner till vår dödade soldat. Men min tankar går också till hans kamrater i förbandet. Våra soldater gör och har gjort stora insatser för att bidra till ett samhälle med ökad säkerhet, frihet och välstånd för den afghanska befolkningen.

Det är verkligen en insats på gott och ont. Gott därför att man bidrar till att försöka bygga säkerhet för människorna, har möjliggjort att fler flickor och kvinnor går i skolan, kan få vård, kan delta i samhällslivet. Gott därför att det ändå är så att det finns en utveckling, fler får elektricitet, infrastrukturen rustas, den afghanska armén förbättras och den Afghanska regeringen och parlamentet kan verka. Ont därför att människor dödas, därför att det pågår ett inbördeskrig, därför att säkerheten ännu är alldeles för svag och därmed blir ekonomin svag och arbetslösheten hög. Afghanistan är ett land som skulle kunna ha en utveckling mot ökade mänskliga rättigheter och ökat välstånd. Men först måste säkerheten förbättras och rättsäkerhet upprättas. De hårdföra religösa extremisterna kan då inte ges utrymme att återta makten i landet. Det måste gå att forma en annan väg framåt - ledd av den afghanska regeringen och stödd av det internationella samfundet.

Det är det stödet som våra trupper bland annat ger till den afghanska armén. De ingår delvis som inbäddade rådgivare. Dessa s k OMLT-soldater har en mycket mer utsatt position än andra. Jag minns när jag besökte dem så berättade de att man fått frågan om även våra svenska soldater skulle hålla sig undan och lämna afghanerna att strida själva om den situationen uppkom. Men deras svar hade varit nej, svenska trupper skulle delta. Afghanerna hade nog, utifrån sin erfarenhet, väntat sig ett annat svar. Men, eftersom den afghanska armén ännu har stora brister så innebär denna hållning naturligen en högre risk. Detta är dock en del av förutsättningen för att den afghanska armén och även polisen sedan själva ska kunna ta ansvar för säkerheten.

Nu kommer med stor sannolikhet debatten om vår närvaro i Afghanistan att få nytt bränsle. Jag hoppas att vi skall kunna föra den på ett sätt som inte äventyrar våra utsända soldater och utsätter dem för större fara än vad de redan upplever. Själv funderar jag över hur afghanerna upplever det när de som nu försöker bygga upp armé och polis för att kunna ta ansvar, hör att det diskuteras att vi ska dra oss ur deras arbete. Känner de inte att väst sviker igen?? Om länder som Sverige, med långvarig närvaro och utan sidoagenda drar sig tillbaka, vem ska de då lita på. Det afghanska folket är vana att ligga lågt för att kunna överleva olika herrar. Ska de som vågat satsa på att kliva fram för att bygga ett annat Afghanistan få sota för det? Jag hoppas och tror att vi i Sverige, i hyfsat bred enighet ändå ska kunna hitta fram till en annan lösning.

Bodströms advokatyr

Har med viss förvåning följt turerna kring Thomas Bodström. Kan inte undgå att tycka att det är förtjusande att en av landets mest omtalade advokater och den tidigare justitieministern önskat en Lex Bodström. Och i hans tappning skulle den innebära att en riksdagsledamot skulle kunna få föräldraledigt från riksdagen på deltid - utan att behöva tjänstgöra övrig tid!!!!

Han framställer det som att riksdagen är omodern och nästan gör det omöjligt att vara "föräldraledig pappa" och riksdagsledamot. Men hallå där, hr advokaten. Det är många som under mina åtta år i riksdagen beviljats föräldraledighet. Det är således inte ett problem. Frågan om ledighet på deltid är däremot ett problem utifrån dagens regelverk. Och det kan man säkert behöva fundera över, ifall det ska bli möjligt.

MEN, om man är föräldraledig på deltid så måste man ju vara i riksdagen på den övriga tiden!!! Eller anser hr advokaten att rätten till föräldraledigt på deltid ska tolkas som heltid? I riksdagen?? I arbetslivet i stort?? Är detta också socialdemokraternas politik??

Ingen har svävat i tvivelsmål om Thomas Bodströms avsikt att åka till USA denna höst. Han har varit mycket tydlig sedan länge. Inte minst mot den bakgrunden häpnar jag över att han inte klarat ut förutsättningarna för sin föräldraledighet. Oavsett om han varit Justitieminister eller riksdagsledamot borde frågan ha gällt på vilka grunder han kunde ta ut föräldraledigt i USA?? Det ska anmälas till Försäkringskassan för prövning senast 2 månader i förväg. Eftersom Thomas Bodström själv vetat om sin vilja att ta föräldraledigt rätt länge, tycker jag att han kunde klarat ut sina förutsättningar långt tidigare. Nog borde han kunnat få veta att det inte var möjligt med föräldraledighet på heltid för ett barn som går i skolan. Oavsett om det gällt minister- eller riksdagsuppdrag.

Jag frågar mig om detta blev ett andrahandsalternativ som konstruerades i all hast efter valet? Var planerna några andra? I annat fall är hela denna historia obegriplig. För om han själv vetat om att det var föräldraledighet han ville ha, nog hade tid funnits att klara ut förutsättningarna. Och om han klarat ut grunderna, nog borde han ha insett att även om han var föräldraledig på deltid uppkom ett problem att klara övrig tid. För på den tid han inte hade föräldraledigt skulle han ju antingen fullgöra sitt minsiteruppdrag eller riksdagsuppdrag. OCH hur skulle han göra det när han bodde i USA? Visserligen skötte han valrörelsen via blogg, Facebook och internet - men på det sättet kunde han väl ändå inte i sin vildaste fantasi ha tänkt sig sköta minister- eller riksdagsuppdraget?

Vi har fått en Lex Bodström, men den säger något helt annat än vad uppenbart Thomas Bodström och Mona Sahlin tänkte. Inte undra på att den socialdemokratiske gruppledaren Sven-Erik Österberg såg bekymrad ut.

Grattis Liu Xiaobo

Noterar att Jagland och Norska Nobelkommittén nu gjort ett bra val. De har vågat utmana det kinesiaka ledarskapet och deras syn på mänskliga rättigheter. Liu är en av Kinas mest kända regimkritiker. Han har funnits med i demokratirörelsen, fanns med vid händelserna å Himmelska fridens torg 1989. Han skrev tillaammans med andra intelektuella under ett manifest för ökad demokrati 2008, Charta 08. Han har förra året dömts till 11 års fängelse för omstörtande verksamhet.

Så agerar den Kommunistiska ledningen när de upplever att någon vågar kritisera partiet med stort P. Partiet går alltid först och där visar nuvarande styre inte någon vilja till ny öppenhet. Även om det sker saker på andra håll i det kinesiska samhället finns det inte utrymme för mänskliga friheter som kan riskera minska partiets frihet.

Som vanligt när man lyfter dessa frågor eller frågan om dödsstraff med de kinesiska ledarna svarar de med att demokratikämparna är brottslingar. De definerar omstörtande verksamhet som allt som hotar partiet. Så formar de lagarna och så dömer man alla som vågar säga sin åsikt, som kräver demokrati. När Kinas ledarskap nu säger att Liu Xiaobo är kriminell bygger det just på att han vill främja demokrati. Den som vill bygga fred, måste våga bygga demokrati och frihet. Det är därför bra att Norska Nobelkommittén vågat ge Liu fredspriset. Jagland som ordförande i kommittén är ju också Europarådets Generalsekreterare och därmed blir det en extra krydda att priset nu går till en demokratikämpe i det land som har de flesta antalet dödsdomar. Ett salt är också förstås att Liu varit verksam vid Oslos universitet.

Hoppet ligger i att droppen urholkar stenen. Att även det kinesiska folket ska få uppleva demokrati istället för att bli dömd till mångåriga fängelsestraff eller döden.

Tycka synd om-taktik

"Tycka synd om"-taktiken har firat nya politiska segrar den senaste tiden. Det är uppenbart att det som Junilistan, Ny Demokrati och Piratpartiet lyckades med också fungerat i detta val. Om bilden kan sättas att det är alla mot en så väcks mångas medkänsla och man tycker synd om. Om bilden är att de etablerade vill förhindra någon som vill sticka upp, då tar vi parti för uppstickaren. David mot Goliat och då vinner alltid den lille. Konstigt att den läxan är så svår att lära.

Det blev spinn på Mona Sahlins försök att vinna röster genom att peka finger mot Fredrik Reinfeldt för otydlighet vis-a-vi Sd. Spekulationerna skapade utrymme för att trissa upp frågan till "ta-inte-i-med-tång"-nivå. Sd måste ha jublat och tackat för trampolinen in i Sveriges Riksdag.

Och sedan har det i olika sammanhang framställts som om riksdagen skulle närma sig sandlådenivån. Finns skäl för självkritik, visst. Men, själv blev jag förvånad när jag veckan efter valet upptäckte journalister som gick runt och tittade sig omkring för att se vilka scener som kunde utspelas i riksdagshuset. Leken gällde vem skulle sitta med vem. Var kunde Sd-ledamöter få sina rum. Kunde inte undgå kommentaren att det var viktiga journalistiska uppdrag som utfördes, för medborgarnas upplysning. Och svaret blev i stil med, det finns inget att skriva om. Så illa kan jag inte tänka mig att det var. Men, däremot kan jag tänka mig att det spekulerades vilt om olika kittlande scenarier som kunde uppkomma. För spåret låg ju utlagt, för att spegla fortsättningen på det kittlande dramat från valrörelsen. Alliansen hade ju vunnit och höll ihop, ingen spänning. Hur skulle det gå med de rödgröna? Där fanns lite drama att spekulera kring - men de toppade inte spänningen kring Sd. Min fundering är om sandlådan är en illusion som skapats för att fylla ett medialt tomrum? Må den då spricka när vi snart går in i den politiska processen. Då är det upp till alla att visa korten, låta dem granskas och debatteras inför kommande beslut. Vi ska möta oppositionen med tydlighet i värderingar och syna deras förslag. Vi ska ta debatten och besluten.

Cirkus Sahlin snurrar vidare

Har verkligen förundrats över hur socialdemokraterna agerat mot slutet av valrörelsen och nu inför riskdagsstarten. Mona Sahlin har envetet sökt fokusera på Sverigedemokraterna och att hon inte vill ha med dem att göra. Gott så. Men hon har också hela tiden krävt besked från Alliansens partier om deras syn. Om Allianspartierna kan tänka sig regera med stöd av SD, aktivt eller passivt. På det sättet har hon aktivt lyft in dem i den politiska debatten. Men hon har debatterat om och inte med dem. Känns ändå som ett mycket märkligt politiskt fokus av den som vill vara oppositionens ledare.

Jag frågar mig varför? Hörde också Lars Ohly idag (lördag). Inte bara Mona utan även han talar om vikten av en majoritetsregering. För hans del bara en vänsterkartell förstås. Det känns som om både Mona Sahlin och Lars Ohly nästan krampaktigt talar om vikten av en majoritetsregering. Varför?? För Mona Sahlin och socialdemokraterna som överlevt en stor del av sin regeringstid som minoritetsregering borde det inte vara livsavgörande med majoritetsregering. Men, just nu verkar det vara så. Är denna envetna fokusering på majoritetsregering ett mantra som vänsterkartellen upprepar för att hålla liv i sin kartell? Är de rädda för att om detta fokus upphör så upphör kartellen?? Om det visar sig att en minoritetskartell fungerar så kanske det börjar ifrågasättas om alla behövs i vänsterkartellen??? Är Lars Ohly rädd att på nytt bli akterseglad??

På måndag ska vi rösta om talman och vice talmän. Här var det förra gången strid. Socialdemokraterna ansåg att det största partiet i riksdagen ska inneha talmansposten. På det sättet har de vant sig att det ska vara. Även om det inte alltid gällt. Men, de vill ha monopol på vissa positioner och tolkningsföreträde. Nu vann dock Alliansen förra gången och vi var ense om att det störta partiet i det vinnande laget skulle inneha talmansposten. Men, nu vill Mona Sahlin efter att ha förlorat stort och nästan tappat positionen som största parti, lägga en massa prestige i att kunna ta strid om talmansposten. Inte strid i sak, och nog inte om person men - ändå strid. För hon accepterar i grunden att talmansposten ska baseras på block. Hon lägger fram ett röd-grönt förslag. Först försökte hon och de rödgröna med förre talmannen Björn von Sydow som har ett stort och brett förtroende. Men, han avböjde då han inte ville riskera bli vald med röster från Sd. Han såg väl att han kanske kunde bli vald. Detta trodde många var en tydlig signal till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men icke så, hon framhärdar med att söka strid och testar nu med Kent Härstedt. Inget ont om Kent - eller som (s)-kollegerna kallar honom Kent Här och Därstedt. Men detta om något visar väl att de inte är seriösa, ingen som tror sig om att kunna bli vald ställer upp. Slutsatsen är att de vill regissera talmansvalet och säkra att det till alla pris blir en omröstning. Detta verkar vara det överordnade målet. Det är således vare sig i sak eller person man söker strid, det finns en annan agenda. Markering av att det är en minoritetsregering? Eller vill man söka strid kring ifall regeringen indirekt stöds av Sd? Eller vill man hålla liv i tanken på ett extraval för att skapa ett yttre tryck på sina frustrerade partimedlemmar?

Genom att markera att de inte bryr sig om vem som röstar på dem eller deras förslag tar de loven av sina egna argument. Det blir därmed helt OK att vinna en omröstning med Sverigedeokraternas stöd. Det som är OK för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väsnterpartiet är förstås lika OK för andra eller....??? Vad är motiven för denna sinnesförändring? Har Mona siktet inställt på att söka manöverera riksdagen in i ett läge där de kan tala om regerandets sönderfall. Och på den grunden resa misstroendevotum och hoppas på extraval??? Ska de under tiden visa upp en totalt ansvarslös opposition. Vill de på det sättet bilda skola för framtiden??

Centerpartiet har genom åren visat att vi kan ta ansvar även i opposition, även för att släppa fram minoritetsregeringar och lösa allvarliga frågor. Men med Mona Sahlin i ledningen för socialdemokraterna verkar det vara slut på ansvar och öppet för ökenvandring??? Är det fighten för Monas och Lars överlevnad vi nu ser eller är det bara en Potemkinkuliss för att dölja den inre upplösning som pågår????

Ska med intresse följa de nya turer som kan förutses. Cirkus Sahlin verkar snurra vidare =/ Och tänk om Sd ger en Judaskyss till både Vänsterkartellen och Alliansen. Tänk om gruppen t ex röstar på både Kent och Pär...Misstänker att de inte vill göra det för enkelt vare sig för Vänstern eller Alliansen.

Kvinnors frihet - hotas av fundamentalister???

Känner att jag måste lyfta upp de kvinnor som försöker göra skillnad, som vågar säga enough is enough. Hade för avsikt att titta på lite valsiffror men lyssnade samtidigt allt mer på Korrespondenterna. Det var oerhört intressant - igen.
Jag sitter ju i styrelsen för Svenska Institutet i Alexandria. Försöker på olika sätt få den dialogverksamhet som vi ska främja att lyfta kvinnornas situation. Denna kväll lyfte de upp de religösa fundamentalister som finns både här och där, över hela vår värld. Det som jag under mina tidigare år uppfattade som ett krympande problem har ju de senaste decenniet kommit att snarare växa.

I religionsfrihetens namn, som är viktig att hävda - söker man nu ta allt fler steg in i samhället för att påverka. Och den påverkan handlar inte om att man skall ha rätt till sin tro och att få utöva den. Det handlar om en samhällsyn som lämnat förnuftets väg. Tron handlar om hela livet, om hela samhället och därmed blir den enes frihet den andres tvång.

När nu de ultraortodoxa i Israel inte bara driver konflikter och hotar fredssamtalen, utan uppenbart också lyckats få alltfler busslinjer med åtskillnad mellan var kvinnor och män får sitta - då tror jag inte mina öron. Ortodoxa judar som inte kan se på en kvinna, utan tilltalar via män, som döljer sina ansikten för att slippa se kvinnor. Och samhällets politiska företrädare ser på och verkar acceptera. Är detta verkligen sant?? Uppenbarligen. Det går en ortodox religös våg genom delar av Mellanöstern och den syns också i Israel. Det finns ju så många gemensamma kulturdrag. Men, varianter av denna ortodoxi syns också i USA: kristna höger och här i Europa - även spår hos oss. Det är den patriarkala synen som frodas i ortodoxa eller alltmer fundamentalistiska kretsar. Smittspridning pågår.

Det är hög tid för oss att vakna upp och reagera. Det är uppenbart att det finns kvinnor som både stängs inne och som söker säga ifrån. Här har vi ett tydligt uppdrag att bilda kvinnlig kedja för att stötta de som vågar hävda sin rätt, sin frihet som människa. Vi måste ta debatten mot fundamentalister av alla sorter. Jag vill därför passa på att uppmärksamma på den ortodoxa judiska författarinnan Naomi Ragen som utmanar genom att dra en tydlig red-line. Hon driver sin rätt och hon är tydlig. Läs gärna om hennes kampanj - I´m not sitting at the Back of the Bus här: http://www.naomiragen.com/Columns/I%20Am%20Not%20Sitting%20at%20the%20Back%20of%20the%20Bus.htm.


Jag ska ta med mig detta och funderar på kloka råd om hur jag och vi kan gå vidare - även i dailogarbetet i ME. Om du har tankar så hör gärna av dig. Kvinnor är nyckeln till förändring, för frihet och mänskliga rättigheter för flera - inte färre.

Kristen höger även här?

Så här i efterdyningarna till valet kan jag inte låta bli att fundera över en del strömningar jag mött i valrörelsen. Många talar just nu om Sverigedemokraterna och ägnar tid åt att spekuera kring deras rasistiska rötter. Fullt förståligt, men själv funderar jag mer över vart de är på väg och vad som händer i väljarkåren.

Lär väl få vänta på SOM-institutets redogörelse för detta så småningom. Men helt ovetenskapligt har jag denna gång mött personer i valrörelsen som står för en oerhört värdekonservativ hållning, flera av dem har starkt religös hållning till världen. När jag lyssnar till en del av de budskap som Sverigedemokraterna går ut med så har de ju skruvat sig för att passa dessa väljare. De går till storms mot muslimer på samma sätt som delar av den kristna högern i USA. Det låter ibland som att de skulle haft några utsända på Teaparty-rörelsens möten. Inte för att det är någon kopia, långt därifrån. Men det finns strömningar som söker sina företrädare och som jag funderar om SD söker fånga upp.

De politiskt kontrastsökande religösa grupperna finns också i Sverige. De finns även hos många nysvenskar. Det ökade religösa politiska inslaget är en strömning som nog finns skäl att granska lite närmare och fundera på vart det tar vägen. Här har vi sekulära politiker lite svårt att både se, förstå och ännu mer ta debatt med dessa. Politiska värderingar i debatt med trosuppfattningar är ingen enkel ekvation. Men frågan är om vi inte måste försöka oss på att hitta någon formel för det. För frågan jag ställer mig är om vi inte är på väg att få en kristen höger även här?

Fredssamtal hotas

Rapporterna från Västbanken/Israel är många idag. Ska Israels regering förlänga det s k byggstoppet eller inte? Oaktat utgången så är det ju helt klart att alla bosättningar på ockuperad mark är olagliga. Detta måste Israel erkänna för sig själv och för andra. Det som väntar är således en förflyttning som kommer att bli kostsam för hela det israeliska samhället. Kostsam både humant, ekonomiskt och opinionsmässigt.

Minns att jag upplevde det mycket speciellt att Israel faktiskt både bygger upp infrastruktur och samhällen i det blivande Palestina. Delvis byggs faktiskt detta av palestinier men med israelisk finansiering. Den dagen en Palestinsk stat utropas så kommer den att omfatta huvuddelen av det som byggts för bosättarna. En viktig fråga för oss alla måste vara att föra diskussionen om detta. Det finns ju rätt många som upplever att all mark, alla områden som tagits i anspråk av bosättningar är en del av Israel och att man koloniserar Palestina. Men, även om det finns de i Israel som driver den linjen så måste de mötas av klarspråk. Inte minst från omvärlden.

När nu frågan står på högkant kring förlängning av byggstoppet står mycket på spel, för alla. Inte minst för människorna i regionen. Ett slut på fredssamtalen nu och sedan? Vad följer då? Alla är ju på det klara med att det inte finns en militär lösning, bara en politisk. Men, ett slut kommer att öppna för nya attacker och motattacker. Igen. Och en förlängning av byggstoppet kan innebära att den israeliska regeringen faller, men för min del är det inte ett problem. Däremot är det riktigt illa om Abbas/Fayed nu skulle försvinna från den palestinska arenan. Men om de skulle säga ja till fortsatta förhandlingar, med fortsatta bosättningar - har de då kvar någon trovärdighet. Vad bjuder då Netanyahu? Stopp för fortsatta rivningar i östra Jerusalem?? Flyttning av muren från ockuperad mark, slopade vägspärrar??

Det är mycket som står på spel och jag hoppas att Obamas tydliga vilja att göra skillnad i detta ska kunna bli framgångsrik. Men, måhända finns här också ett spel för att påverka kommande kongressval. Netanyahu och extremhögern i Israel vill gärna främja den kristna högern i USA. Men jag hoppas att de som röstade för förändring står upp för att göra den möjlig när viljan nu ska prövas i höst. Det blir på många sätt en tuff utrikespolitisk höst vi går till mötes. Här och där.

Efter skogen - TACK

Tog på mig för en rejäl promenad för att glädjas åt hyfsat väder denna höstdagjämning. Sneglat på valmyndighetens resultattavlor och väntat. Verkade som om två valdistrikt aldrig ville bli färdigräknade, typiskt nog i Södertälje. Hittade faktiskt både lite svamp och blåbär. Så kom då äntligen signalen att rösterna i Stockholms län var färdigräknade.

Förstår att vissa känner besvikelse över kryssandelar. Visst hade det varit toppen att få bli personvald. Men, det är sannerligen inte lätt i vårt län. Själv ska jag erkänna att jag är oerhört tacksam. Jag känner ju själv att jag som utrikespolitiker varit mer borta än hemma, varit mindre medialt närvarande än förut och inte funnits på nätet så hett som jag borde göra. Så visst såg jag framför mig att jag skulle bli akterseglad av andra glatt kampanjande kompisar i länet. Har själv kvar en hel del jante i mitt bagage och därmed blir det mindre kampanjande för egen del.

Jag konstaterar att kryssviljan ökat med röstetalet. Det säger säkert något om bra kandidater på listan och vikten av kampanjer. Vi låg på i runda tal 4245 kryss 2006 och nu ligger vi på 6060. Det syns att kampanjer i vart fall ökar intresset för att kryssa och förhoppningsvis att välja också. Är mot den bakgrunden mycket tacksam över att ändå ha fått flest kryss. I sanning, det trodde jag inte. Jag ska nu fundera över hur jag ska kunna mostvara ert förtroende. Är öppen för idéer på hur jag ska jobba för att du ska känna att du är med, kan påverka. Att kunna ha en dialog i frågor som du och jag tycker är viktiga - även mellan valen. Inte alltid lätt, men viktigt. Visst finns det telefon, SMS och mail, visst har jag lyssnat hittills. Men finns det något annat att göra? Facebook-grupper, blogg....??????? Vad tycker du? Vad vill du???? Har du motionsuppslag så är jag idel öra. Än en gång TACK FÖR FÖRTROENDET!

Sjukt eller inte??

Måste säga att jag börjar fundera över hur vår sjukförsäkring fungerar. Detta efter att ha hört GD:n idag. Det må vara något skumt med enskilda fall så som de speglas i media. Sällan att hela sanningen ges. Men, oaktat detta känner jag klar irritation över om vi har ett så fyrkantigt sjukförsäkringssystem att enskilda kommer i kläm.

För mig var det otvetydigt att det gamla systemet måste förändras. Det såg inte människor. Många var de personer som fastnat, utan att någon upptäckt detta. År har lagts till år utan att någon efterfrågat dem. Att ha en tidsgräns är därför bra. Det tvingar fram action. Då ska alla prövas mot arbetsmarknaden för att se om man kan arbeta. Om man kan jobba ska man få hjälp att hitta jobb. Om man ändå i arbetsprövningen visar sig vara för sjuk ska man åter söka sjukförsäkring och fortsatt rehabilitering. Detta bygger ju på att man ska kunna komma tillbaka i jobb, helt eller delvis. Bra.

Men nu stör det mig om det är så att människor som är för sjuka för att jobba överförs till Arbetsförmedlingen - för principens skull. Att de ska ta vägen via AF och aktivitetsgarantin för 3 månader- därför - känns som att gå över ån efter vatten. Det känns fyrkantigt och mer systemkramande än vad jag gillar. Jag frågar mig om vi här åter håller på att få ett omänskligt system, fast på ett nytt sätt. System som producerar meningslös rundgång msåte kunna kortslutas. Och här är jag väl medveten om att jag inte har detaljkunskaper om systemet. Men, det känns som att jag måste söka mig detta. Irritationen börjar växa :(

Valspaning pågår

Ser ut över landet så gott tiden räcker för att se vad som ser ut att ha hänt, om man bara ser till siffror. Det är spännande, vad döljer sig där bakom? Om man ser till valet så finns ju den tydliga trenden att Moderaterna växer tillsammans med Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Alla andra tappar i varierande grad. Det ska vi naturligtvis fundera över orsakerna till?

När man tittar på avvikarna så finner man Stockholmsregionen - kommun och län. I Stockholm tappar Moderaterna nästan lika mycket som Centerpartiet vinner men även Kd ökar lite. Sedan stämmer trenden. I länet vinner Moderaterna mer än oss men båda ökar medan övriga tappar, förutom Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som följer trenden.

Ser man under ytan i länet finner jag kommuner där Centerpartiet eller Folkpartiet på grund av tydlig lokal profilering i sakfrågor, vinner starka framgångar på i första hand Moderaternas bekostnad. Annars följer en svag uppgång för (c)i de Stockholmsnärmaste kommunerna. Trenden avtar dock och i de yttre regionkommunerna backar centerpartiet. Sedan finns det lite olika skäl bakom, som personfrågor, lokalpartier som bildas eller tappar m m. Men, notabelt är att där moderaterna varit väldigt dominerande tappar de, som i Täby, Vaxholm, Danderyd, Lidingö. Finns det någon lärdom att dra här för oss??

Socialdemokraterna avviker i några fall. De går starkt Stockholmsregionen i Sigtuna och i Södertälje. Men också i t ex Gullspång, Åmål, Robertsfors och Håbo. Varför???

Ser jag ut över landet finns likartade tendenser. Vi tappar minst i Göteborg och Malmö, så stora städer går något bättre. De stora procentuella tappen finns på Gotland samt i Kalmar, Gävleborg, Dalarna, Jämtland, Värmland, Västra Götaland norra, Västerbotten och Västernorrland. Här är tappat över 2% enligt valnattens resultat. Vad är orsaken till detta? Tål att fundera över...och säkert inga solklara eller enkla sanningar. Varför???

Ser jag på Norrbotten som ligger under -2% hittar jag tre tydliga utstickare. I Kiruna går vi lokalt fram rejält med 13,8% enligt valnatten och där rasar det lokala Kirunapartiet. I Arvidsjaur är det rejäla kast där centerpartiet gör en rejäl framgång, på socialdemokraternas bekostnad. Återigen en tydlig lokal politisk fråga. Det ser vi även i Älvsbyn. Och i Arjeplog. Lokala frågor har betydelse, det vet vi. Liksom personfrågor kan ha detta. Lokal politik kan också dra riksdagsvalet. Men utan lokal tydlig politik slår rikstrenden igenom.

Det finns några tydliga fästen för FI och Piratpartiet - studentorter främst - men genomslag för FI bara i Gudruns hemkommun Simrishamn. Annars finns en brokig floara av lokala och nya partier. I många fall lockar de med ortsnamn. Det må gälla Södertäljepartiet, Järnapartiet eller Grythyttelistan, Framtidspartiet i Lekeberg, Götene framtid, Ödeshögspartiet, Filipstadspartiet, Norapartiet, Hela Edas lista m fl. Noterar att det nationalsocialistiska Svenskarnas parti är synliga även i Mönsterås, inte bara i Grästorp där de fick mandat. Mörkret sprider sig och det beror inte på att det är höst. Ser att det också finns lokala varianter av typen Välfärdspartiet och många med demokrater i namnet. Man kan fundera över vad detta egentligen står för. Något att fundera över för oss??

Avslutningsvis noterar jag att vi har ett antal mandatlösa kommuner alltjämt. I Stockholms län bytte vi Huddinge mot Botkyrka. Sedan följer Malmö, Göteborg, Helsingborg, Landskrona, Öckerö, Åsele, Malå och Gällivare. Således saknar Centerpartiet mandat i 9 av landets 290 kommuner. Varför???

Visst finns det något att lära av detta också? Men, det viktiga är att vi drar lärdom och funderar över vad vi vill uppnå nästa gång - supervalåret 2014. Då väljer vi först till Europaparlamentet i juni och sedan till riksdagen 2 söndagen i september.

Valanalys krävs

Då är nu detta val historia. Något att lära av, samtidigt som vi blickar framåt för att forma framtiden. För min egen del är jag inte förvånad över att vi nu har SD i riksdagen. Befarade ett tag att de skulle bli ännu större, när jag lyssnade till de sista dagarnas samlade fokus på att prata OM Sverigedemokraterna. För mig obegripligt. Såg framför mig Junilistans sista dagar inför Europaparlamentsvalet. Men måhända kom de "hemliga" opinionsuppgifterna från socialdemokraterna att locka tillbaka en del missnöjda (s)-väljare i sista kurvan. När man fick upp vittringen på regeringsmakten lockade det säkert några som hoppades på regeringsskifte. Annars hade kanske raset för socialdemokraterna blivit större.

Samtidigt har Alliansen nu fått förnyat förtroende och det ÄR historiskt. Vi hade en borgerlig period under Fälldin 1 och 2. Nu finns det en ny möjlighet. Det är i sak väldigt positivt att vi nu kan få fullfölja en förnyelse av Sverige för att bli både mer klimatsmarta och företagsamma, för ökad frihet för den enskilde, för att säkra att det lönar sig att både studera och arbeta. De möjligheterna ska tas tillvara.

Men, detta får inte skymma att också Centerpartiet har gjort ett dåligt val. Detta tydligt i förhållande till de mål vi satt upp. De framgångar som gjorts i vissa kommuner, procentuellt i riksdagsvalet i Stockholms kommun och län får inte skymma att vi missat att nå ökad styrka. Det innebär inte att vi ska gräva ner oss och sura, det innebär att vi måste erkänna fakta, analysera och söka en strategi framåt.
Det är extra tufft i ett läge när Alliansen firar det som är Moderaternas framgång.

Nu måste vi verkligen våga lyfta på täcket och resonera igenom vart vi vill bära hän. Programarbetet kan vara en sådan möjlighet, men det räcker inte. Vilken är vår samlade politik. Hur arbetar vi med att få fart på det politiska utvecklingsarbetet -även om idéerna sticker ut i relation till Alliansen. M m m m...Tankarna om att gå vidare i Alliansarbetet måste i den delen bli beroende av den interna dialog som krävs och strategin för framtiden.

Återkommer i ett kommande inlägg till en analys av läget i landet. Har ägnat hela dagen åt att djupdyka i valstatistik över landet.

Afghanistan

Om några timmar öppnar vallokalerna i Afghanistan. Inte överallt, men på fler ställen än om Talibanerna skulle återkomma till makten. Det torde knappast bli ett fritt och problemfritt val denna gången heller. De som ställer upp och deltar - både som kandidater och som väljare riskerar livet. Men, som en kvinnlig kandidat sa - det gäller att kämpa för ett bättre Afghanistan.

Jag hoppas att valdagen kommer att förlöpa utifrån omständigheterna bra. nu finns det många närvarande för att säkra valet. Men hoten är många och för de som är redo att sätta livet till, finns det alltid sätt att slå till för att söka bygga rädslans terror.

Noterar att också våra svenska trupper har drabbats av olika vägbomber dessa dagar. Det kan finnas många skäl, men känner också att det kan finnas risk för ökad fara till följd av valet hos oss på söndag. Det har ju hänt förut att man sökt påverka den nationella debatten genom att gå till angrepp. Det var för att förhindra att vi utsatte våra soldater för fara som vi vid vårt senaste riksdagsbeslut säkrade en mycket snabb behandling. De som vill kasta ut utländska trupper gör sitt bästa för att påverka debatten i länderna som sänder trupp. De söker särskilt påverka vid sådana tillfällen då beslut ska fattas och då deras agerande kan stärka de som vill dra sig ur.

De val som stundar kan innebära ökat våld i Afghanistan. Låt oss bara hoppas att säkerhetsstyrkorna och människorna hindrar detta. Demokratin måste segra.

Kläder - ditt val eller statens??

Kan inte låta bli ett kort inlägg om den franska senatens beslut att förbjuda ett klädesplagg på offentlig plats. När vi kampanjar för kvinnors frihet att få välja själva, kritiserar talibanerna för att de tvingar kvinnor att bära burqha när de går ut - så kommer här ett statligt beslut i klädfrågan. Jag måste säga att jag är upprörd.

Det är helt okey att kräva att man visar ansiktet om man jobbar i vården, i kassan eller i skolan - för att ta några exempel. Då handlar det om att man kan identifieras, att de man har kontakt med ska kunna se varandra i ögonen och avläsa ansiktsuttryck. Det handlar om yrkesroller där det krävs öppenhet och tilltro mellan människor.

Men, däremot känner jag mig arg över om staten skulle ange vad jag INTE får ha på mig om jag går på gatorna. Det är oerhört störande. Frankrike har först bestämt sig för att kollektivt utvisa romer och nu förbjuder de ett klädesplagg. Vad blir nästa steg?

Efter detta skulle det inte förvåna mig om den nya "fighten" mellan länder blir att förbjuda olika klädesplagg. Tänk om länder som har muslimsk kultur börjar kräva att alla bär burqha på deras gator och torg. Kommer vi dit som turist ska vi göra detsamma. Frankrike är i vart fall ett land som måste vara tyst om det skulle inträffa. De har ju öppnat dörren för en sådan utveckling. Illa, illa tycker jag.

Val om ny grundlag #val2010 #centerpartiet

I Turkiet var det igår folkomröstning om förändring eller inte av deras grundlag. Det var många olika förslag till tillägg. I grunden handlade det om att stärka Turkiets demokratiska struktur. Det handlar om makten över militären men också om de högsta domarna. Hoppas vi nu slipper se historien upprepa sig, att Turkiet nu fortsätter vägen som bär in i EU.

I Sverige har vi inte folkomröstning om det nya förslag till Regeringsform som riksdagen tagit ett första beslut om. Vi har i valrörelsen möjlighet att diskutera förslaget. Nu är alla riksdagens partier enig om förslaget så debatt uteblir. Jag känner bara att jag måste uppmärksamma att detta är en fråga - även i vårt val. Även vårt förslag till ny Regeringsform innehåller många stora och små ändringar. Det är en tydlig kompromiss, på sedvanligt sätt. Det handlar om att hitta en gemensam bas för hur vårt samhälle ska styras.

Jag och Centerpartiet hade önskat en mer federalistisk Regeringsform, ett entydigt personval utan spärrar, en starkare äganderätt, ett starkare skydd av det kommunala självstyret, en författningsdomstol - både en abstrakt och konkret lagprövningsrätt starkare skrivningar om nationella minoriteter, stärkt makt för riksdagen m m. Men vi drog utredningen så långt det gick denna gång. Det är därför jag ser valet och den uteblivna valdebatten som en signal om att det var en godtagbar kompromiss vi gjort. Den riksdag som väljs den 19 september kommer att få ta sitt andra beslut nu i höst. Därmed har vi en ny Regeringsform från 2011.

Den innebär att Valdagen nästa gång är den andra söndagen i september istället för den tredje. Den innebär att vi i alla val får samma spärr för personvalet - 5%. Idag gäller den i alla val utom till riksdagen där 8% krävs. Den nya grundlagen innebär en stärkning av äganderätten genom markören att man ska få full ersättning vid intrång. Vi inför ett nytt kapitel om kommunalt självstyre med förtydligande om proportionalitetsprincipen, möjlighet till kommunala extraval i extrema fall, krav på folkomröstning om 10% av väljarna vill ha det i en fråga som kommunfullmäktige har makt i. Vi inför möjlighet till konkret lagprövning för alla domstolar genom att slopa det s k Uppenbarhetsrekvisitet. Vi markerar vår Ursprungsbefolkning med en skrivning om samerna. Dessutom stärks riksdagens kontrollmöjligheter utifrån de erfarenheter jag m fl upplevde i bl a Tsunamigranskningen. Men alla utskotts kontrollfunktion markeras. Dessutom ska riksdagen alltid ha ett ord med i vem som ska vara statsminister efter ett val - en obligatorisk statsministeromröstning. Den nya Regeringsformen tydliggör att Sverige är medlem i EU. Vi markerar också andra organisationer som har direkt effekt på oss medborgare - nämligen Europarådet och FN.

Vill du läsa mer om detta se följande sidor:
www.regeringen.se/sb/d/108/a/137077
www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3322&dok_id=GX01KU19

Kommunister i regeringen #val2010 #centerpartiet

Maud var glasklar i SVT:s utfrågning. Aldrig att jag sätter mig i en regering med kommunister! Där fanns ingen tvekan. Annat var det med Mona Sahlin. Hon ville inte heller ha med kommunisterna i sitt regeringsalternativ men vänstersocialisterna i hennes rörelse ville annorlunda. Nu sitter hon med kommunister i regeringen om Ohlyckan är framme.

Efter Mauds klara markör har det blivit en snackis i många medier om Vänsterpartiet är kommunister eller om de gjort upp med sin historia. Flera medier ifrågasätter vad som är så farligt med just kommunism? Jag häpnar!

Av detta drar jag slutsatsen att Maud klev på en för många öm tå. Det är allvarligt att socialdemokrater nu söker tona ner farorna med kommunismen. Det framställs som att Vänsterprtiet gjort upp med sin historia genom att Lars Ohly nu sagt upp sitt medlemsskap i Cubanska vänskapsföreningen och kritiserat Sovjetstaten. Men, detta är inte att göra upp med historien, det är att göra en kosmetisk makeover.

Det allvarliga är att Vänsterkartellen nu stärker de socialistiska krafterna inom Socialdemokratin och att de poltiskt samkör med kommunisterna i Vänsterpartiet. Allt under Miljöpartiets överinseende och gröna kamoflagemålning. Det är ingen tvekan om vart Vänsterpartiet strävar, att göra upp med det ekonomiska system vi känner. Det handlar om att driva på för ett statligt ägande inom flera områden, om kommunalt ägande på andra områden. Allt för att säkra det de kallar "demokrati". Det innebär att valda ombud ska äga beslutsmakten över allt. Privat ägande är avskaffat. Ur partiprogrammet läser jag: "Demokratin är mer än allmän rösträtt och formella friheter – den måste göras till folkets makt över samhället." Det är ett nytt sätt att säga att marknadsekomin som de kallar kapitalismen, ska avskaffas och ersättas av samhälleligt ägande. Det är därför de hyllar Chavez och riktar all sin kritik mot väst och mot USA. Där har de identifierat sina fiender.

Det är inte för inte som kommunister och vänstersocialister förenas i kampen för ständigt högre skatter och statligt återtagande av apotek och annat. De gör det under täckmanteln att förbättra välfärden. Men, i grund och botten är det en ekonomisk inriktning som leder mot avgrunden - också för välfärden. Det leder till mindre ekonomiskt utrymme och mindre egenmakt för dig. Vänsterpartiet färgar Socialdemokraterna mörkrödare. Det var vad striden som Mona Sahlin förlorade i grunden handlade om. Mona Sahlin sökte en annan inriktning när hon talade om samarbetet med enbart Miljöpartiet. Men hon och hennes falang förlorade och likaså alla mer liberala Miljöpartister.

Jag hoppas att Mauds tydliga signal och den debatt som nu följer bidrar till att tydliggöra att ränderna inte gått ur, att Vänsterkartellen har en tydlig Vänsteragenda - både i den nationella, Europeiska och internationella politiken. Det är en ulv i fårakläder som tagit form i Vänsterkartellen.

Religösa extremister

Självklart ska vi hävda religionsfrihet som en mänsklig rättighet. Men, vi måste också ta tydlig debatt mot de religiösa extremisterna, varhelst de dyker upp. Det är en sak att ha och utöva sin tro, men när man utifrån denna tro vill forma hela samhället handlar det om någonting annat - om politik. Den ska inte ha någon skyddad tillvaro. Den ska synas och debatteras öppet.

Det finns de som anser att man genom att gömma sig bakom religionsfriheten, kan ha rätten på sin sida att göra vad som helst. Extremister finns inom alla religioner. Nu hör vi om en liten kyrka - 10 medlemmar?! - som offentligt ska bränna Koraner den 11 september. Så oerhört enfaldigt och dumt. Bokbränning har vi sett genomföras i totalitära sammanhang. Att bränna biblar, koraner, torarullar eller andra skrifter blir ett säkert sätt att tända eld på konflikter mellan religösa extremister. Det är medvetet något som görs för att hetsa, att angripa något man vet betydelsen av för de mest religösa av annan tro. Att göra det och samtidigt tala om religionsfrihet är helt obegripligt. Det skulle här kunna dömas som hets och det borde man kunna komma åt även i USA. Fördömanden är bra, men nog borde man kunna agera mot dessa religösa extremister också legalt.

Men, det finns ju så ofantligt många exempel på religös extremism. Ta Iran som ett annat exempel. Där ska flera kvinnor men även några män nu igen möta döden genom att stenas. Dödsstraffet är i sig oacceptabelt och måste avskaffas. Men i ett land som Iran känns det som ett gigantiskt steg när man fortfarande talar om att stena till döds. Återigen religös extremism som håller människor i ett järngrepp. De kraftiga fördömanden och den uppmärksamhet som tvåbarnsmamman fått verkar ha haft viss effekt. Men, tillåt mig tvivla på om den är långsiktig. Iran är ännu ett exempel på vad som följer i förlängningen i ett samhälle där man inte tar debatten mot religös extremism, precis på samma sätt som mot politisk extremism.

Ohly dyre vän #val2010 #centerpartiet

Och så var det idag dags igen. Ett nytt utspel av Lars Ohly. Vänsterpartiet vill lägga 5% högre skatt på visstidsanställningar för att straffa arbetsgivare som inte ger fast anställning. Sedan vet vi alla att det följer en lagstiftning som ska ge rätt till heltid för alla, om Vänstertrion vinner.

Det ska kosta att komma in på arbetsmarknaden. Till alla företagare som våndas över om de vågar anställa blir det raka besked, anställ inte. Hårdast drabbar det förstås de som ännu inte har någon historia att visa upp, m a o unga och nya svenskar. För de unga rosar man dessutom tillvaron extra. Om Vänstertrion vinner blir du dubbelt så dyr att anställa direkt. Då fördubblas arbetsgivaravgiften för alla unga upp til 26 år. Som om inte detta räckte för att göra djungeln tätare kring arbetsmarknaden är man självkart inte beredd att röra LAS. Istället vet vi att både Ohly och Sahlin vill ha bort undantagen för de små företagen.

Själv stod jag och pratade med en företagare idag som också gav raka besked: "Om arbetsgivaravgiften fördubblas för mina unga, då får jag lägga ner." Ofta är det små marginaler för de små företagarna. Ofta får de arbeta dubbelt själva för att klara anställda och dessutom många gånger till lägre lön än sina anställda. Det är många små företagare beredd till för de tror på sin idé och vill komma vidare. Dom möts nu av Ohlys nya skattekrav.

Det ska kosta att vara företagare,är Vänstertrions budskap. Så vill Ohly säkra att vi inte har små företag som går med vinst. Då blir det lättare att både peka finger och ta över. Då får vi fler kommunala företag och färre privata.

Säga vad man vill om Lars Ohly och Vänstertrion, men de vet hur de ska höja kostnader för att anställa. Särksilt unga. Vi läser på affischer att de inte kan vänta. Men vi måte göra allt för att de ska få göra det. Nu är det upp till oss att kämpa för att de inte ska få chansen att straffa Sveriges unga, Sveriges företagare och nya svenskar. Straffa oss alla och våra möjligheter till välstånd och smarta kimatlösningar.

Rödgrön fastighetsskatt #val2010 #centerpartiet

Hörde Peter Eriksson debattera fastighetsskatten och skatt på förmögna. Jag måste säga att de gör skäl för epitetet rödgrön fastighetsskatte-röra. Den ene vill undanta villor från den nya skatten på förmögna och den andre vill att de ska ingå. Men fastighetsskatt vill de ha. Ja, sedan ska fastighetsskatten och den på förmögna inbringa miljarder - men den ska knappast drabbba någon. Det är en handfull där och en handfull här som ska beröras. Ingen behöver vara rädd - utom de som direkt kan pekas ut. Väntar bara på att Expressen eller Aftonbladet avslöjar: "Här är de som ska betala de rödgrönas fastighetsksatt!! Hela listan på sid 5 - högst uppe till vänster."

Visst blir det märkligt med en skattepolitik som syftar till att pin-pointa 1% av svenska skattebetalare. Jag drar mig till minnes hur socialdemokrater insåg att det inte var lönsamt för Sverige med ett skattesystem som driver ut människor eller kaptial från landet. Människor som i många fall är mer rörliga än andra. Tänker på HM:s Persson men också på Kamprad och andra.

Min slutsats är att de söker blanda bort korten för väljarna. Väl vid makten kommer fastghetsskatten och förmögenhetsskatten åter. Där vill de hämta finansiering av alla sina löften, där finns sedelpressen. Varningsflagg hissad!

Din egenmakt hotas #val2010 #centerpartiet

Nu känns det som om buden duggar lite väl tätt för att det ska kännas bra. Lovar Alliansen 1, lovar Vänstertrion 2. Men lovar Vänstertrion 3, lovar Alliansen 4. Detta alltid under förutsättning att det ekonomiska utrymmet tillåter. På det sättet kan man läsa hela Vänstertrions plattform. Det blir oerhört mycket åt alla och på alla plan, förutsatt att det ekonomiska utrymmet tillåter.

Personligen gillar jag inte denna typ av valrörelse där alla söker lurpassa för att neutralisera allt som den andre gör. Det känns som att det kan komma surt efter. Men nog har vi väl upplevt detta förut! Jo, men jag känner att årets valrörelse tar priset så här långt. Vänstertrion toppar allt. Hela deras retorik bygger på att bevisa att de alltid har 12 miljarder mer till välfärd där Alliansen sänker inkomstskatten. Det är Vänstertrions försök att koka ner valröreslen till att handla om det de önskar. För allt smör i Småland måste de visa att det behövs skattehöjningar. De måste i varje läge ha förslag som skall locka än den ena än den andra att rösta för skattehöjning. Det är ju det enda man kan vara helt säker på med Vänstertrion. För det vi vet är att Vänstrepartiet vill höja skatter på allt, att de vill bygga ut bidrag och offentlig sektor men strypa den privata. Socialdemokraterna kör en lightversion på detta - men när man ska få ihop budgetens löften återstår skattehöjningarna.

I slutänden handlar det om mindre egenmakt och mer makt till regering och byråkrater. Om detta står val-slaget. Det handlar om ekonomisk utveckling eller vänsteräventyr som vi sett i Europa med eländiga följder. Det handlar om ett framtidsinriktat eller bakåtsträvande Sverige. Det handlar om viljan att ta lead för klimatet, fred och frihet eller att ställa sig på läktaren med plakat och skrika högst.

Det kommer att bli en tuff avslutning på denna valrörelse. Ingen tvekan, underskatta aldrig motståndarna eller medspelarna. Räkna inte ut Mona. Men, låt oss hoppas att vi slipper förråande smutskampanjer.

SNF valbluffar? #val2010 #centerpartiet

Har ju varje val haft en fight med SNF och deras valenkäter. De gör sig till sanningssägare när det gäller vad som är bra respektive dålig miljöpolitik. De gör det ibland utifrån att granska olika förslag som presenterats i riksdagen. Så var det när vi drev kretsloppsfrågorna från regeringsställning. Då var centerpartiet usla. Minns hur Lennart Daléus utmanade dem på debatt utifrån deras granskning och omdömen inför det valet.

Nu har de ånyo gjort en valenkät och finner då att de bedömer Miljöpartiet som bäst. Tätt följd av vänsterpartiet och så lyfter man kd och fp före Centepartiet. Måste synas tänkte jag och gick in och letade efter svaren. Och, som vanligt fann jag svar som är hur svårtydda som helst. De har ju också sin agenda. Bara man svarar ja eller nej som SNF vill, kan man sedan i kommentarer skriva bort både det ena och det andra men bli SNF-godkänd.

Tittade bland annat på en fråga om skydd av skogsmark över respektive under gränsen för fjällnära skog. Där gällde det att spara minst 100 000 ha över och 350 000 ha under gränsen. Där svarar FP ja och C nej. Rätt eller fel således. Men ser jag sedan på kommentarerna finner jag att fp skriver att de vill höja ambitionsnivån men inte binda sig till nivåer och Centerpartiet säger att man vill fortsätta stärka skyddet men inte binda sig till nivåer. Känns det som att SNF avslöjat stora avgörande skillnader för miljön?

Noterar att SNF:s frågor handlar väldigt mycket om stoppa, straffa och skatta. Flygskatt är en skatt som ger pluspoäng. Men, vi instämmer inte då vi konstaterar att flyget från 2012 ingår i utsläppshandeln. De vill vidare t ex ge myndigheter förordningsrätt. Själv känner jag i morrhåren att det blir mer jakt på de små företagarna. Själv träffar jag många som är irriterade på miljöförvaltningarnas agerande. Istället för mer av rådgivande och hjälp gäller avgifter och straff. Mer av den varan för inte miljöarbetet framåt, det skapar bara miljöirritation och motarbetare. Själv vill jag inte jaga människor eller småföretagare, utan stimulera och underlätta för alla att handla klimatsmart.

Sedan vill jag också varna för den hållning som SNF redovisar när det gäller skatteväxling, oberoende av skattetryck. De öppnar för vänstertrions relativitetsteori även när det gäller miljöskatter. Miljöskatterna ska öka i förhållande till skatten på arbete/inkomster. Men med det resonemanget kan det bli grönt ljust för vänstertrion att höja både mijöskatter och inkomstskatter. Då handlar det inte, enligt mig, om skatteväxling längre. Då handlar det enbart om klassisk skattehöjning. Det oaktat välsignelse från MP eller försök till grön kamoflagemålning. En väg som bär bakåt - inte framåt.

Besvärad Jan Eliasson ( s ) #val2010 # centerpartiet

Kan inte låta att bli att fundera över val - både här och där. Just nu går vår valrörelse in i sitt mest intensiva skede. På onsdag öppnar lokalerna för förtidsröstning.Vilken möjlighet det är för oss. I många andra länder är detta en omöjlighet.

Tänker på Afghanistan som också går till parlamentsval denna månad. Söndagen före oss. Där har valarbetare till en kvinnlig kandidat först kidnappats och nu hittats dödade. En annan kandidat har också mördats. Ändå är det 2 500 personer som ställer sig upp och kandiderar till de 249 platserna. Fantastiskt. Det krävs mod för att bygga demokrati och det är vad dessa afghaner visar. Klart att de utmanar de krafter som inte vill se demokrati, inte vill se kvinnor kandidera och som vill destabilisera Afghanistan. Det kommer också krävas mod för att rösta, att gå till vallokalerna. Om de hårdföra talibanerna kommer tillbaka riskerar de som vågat bygga demokrati att straffas.

Jag frågar mig om de som kandiderar skulle vågat om alla utändska trupper sa att de nu planerar för att snabbt åka hem. Under den mandatperiod ni kandiderar för lämnar vi alla och ni får stödja er på biståndsarbetare, på era egna trupper och poliser. Det är ju annars det besked som vänstertrion ger och vill att alla andra också ska ge. Man kan tycka illa om hur USA agerat tidigare, för olika inslag i det som hänt - men blir slutsatsen av det att vi nu ska överge det afghanska folket och de som nu kandiderar för att bygga demokratin?

Jag såg SVT-debatten mellan Jan Eliasson och Carl Bildt igår. Oj så obekväm Jan Eliasson såg ut att vara. Har väl aldrig hört Jan Eliasson låta så svag, så inrepeterad och så tunn! Det var pinsamt. Tur att Carl Bildt var återhållsam. För annars hade jag tyckt ännu mer synd om Jan Eliasson än vad jag nu faktiskt gjorde. Jag såg tidigare Carl debattera mot Ohly - och där lät det inte inrepeterat. Helt annat än Jan Eliasson, men inte bätre för det. Alldeles märkligt blir det när Ohly söker påstå att det är hans tolkning som ligger i fas med Afghanistans och världens ledare. Patetiskt!!!

Sedan är det väl alldeles uppenbart att om vi börjar dra ner trupp våren 2011 måste frågan ställas om vi ska överlämna ledningen för MeZ till någon annan? Vi kan väl inte ha ledningen för säkerheten i området och samtidigt börja dra oss ur. Det ökar ju inte vår trovärdighet bland Afghanerna i området. Och hur ska vi bli trovärdiga i utbildning och stöd för den afghanska säkerhetsstrukturen. Hur jobbigt det än är med att arbeta i Afghanistan - det känns oerhört osolidariskt att partier som kandiderar i vårt trygga Sverige ger signalen till de som kandiderar i det otrygga Afghanistan att ni får klara er säkerhet själva. Visserligen har vi varit och vill vara i Afghanistan långsiktigt, men er säkerhet vill vi lösa med biståndsarbetare som inte tar ställning mellan er och hårdföra Talibangrupper. Tror vänstertrion att detta känns tryggare för blivande parlamentariker i Afghanistan????

Ohly vann om Afghanistan

Så har då de Ohly hämtat hem ännu en seger. Vänstersvängarna i utrikespolitiken fortsätter. Ohly ville börja dra hem trupperna omedelbart och det blir 2011. Propositionen kommer att beslutas i riksdagen nov/dec 2010. Tidigare var socialdemokraterna och Miljöpartiet eniga om att de skulle utvärdera våra insatser under 2011. Men, nu behövs det inte längre. Det räckte med att Mona Sahlin reste till Afghanistan några dagar nu i sommar.

Visserligen sa hon då att vi skulle vara kvar så länge vår insats behövs, men nu har Ohly sagt sitt och då blir det vänstersväng. Kabulkonferensen la fast att den afghanska armén och polisen skulle ta över ansvaret för säkerheten från 2015. Förutsättningen för det är att vi då kunnat bygga upp deras förmåga. Men, nu ska Sverige smita ut från det vi påbörjat - alldeles oavsett. Det är det som är vänsterns praktiska solidaritet. Sedan ska man väl satsa bara på bistånd. Men, vem ska säkra att det inte blir som i södra Sudan? Där fick alla internationella organisationer lämna, av säkerhetsskäl. Är det Finland, Norge och övriga ISAF/NATO-länder som ska bygga säkerheten eller vem lämnar vi ansvaret till? Varför ska Afghanistan och afgahner överhuvudtaget tro på oss och vår vilja att hjälpa? Osolidariskt politik är min kommentar.

Både Och #val2010 #Centerpartiet

För mig handlar valet denna gång om Både Och. Jag väljer både Alliansen och Centerpartiet. Jag väljer både Människa och Miljö. Jag väljer både Sverige och världen. Jag väljer både välfärd och valfrihet. Jag väljer både jobb och företagande. I min kampanj väljer jag både miljöbil och cykel, både högklackat och joggingskor.Jag kommer att blogga om min syn på detta kommande veckor och tala om det på gator och torg vid min mobila "valbyrå".

Jag är övertygad om att vi människor kan försätta berg och rädda klimatet. Jag är övertygad om att vi med kunskap, utmaningar i form av klimatkrav och morötter löser miljöutmaningarna vi står inför. Både här hemma och i världen. För mig handlar det inte om klimatnationalism, allt här hemma. Snarare handlar det om att göra insatser där varje krona når bäst effekt. Visst behövs både piskor och morötter. Piskorna för mig handlar om utmaningar, vissa skatter och tydliga krav - inte om att straffa människor. Morötterna handlar om sänkta skatter, att göra det möjligt för alla att faktiskt handla klimatsmart om man anstränger sig lite. Jag är övertygad om att vi alltid når bästa utfall om vi människor känner att vi har ett val, att vi inte jagas. Om vi är jagade eller känner oss trängda tenderar vi att slå tillbaka och i protest göra tvärtom. Barnsligt, dumt - men mänskligt.

Därför vill jag både höja skatter på det som skadar miljön - som koldioxidskatt och sänka skatt på arbete som vi vill ha mer av. Klassisk skatteväxling således.

När jag tänker på Alliansen så finns det ju skillnader i synen på detta. Men här har Centerpartiet ett självklart ansvar att gå före - så som vi gjort när det gäller fossilfria fordon med miljöbilspremie, fordonsskatt och nu supermiljöbilspremie. Vi vill inte jaga människor eller bilar - bara utsläppen. Så ska vi gå vidare. Om vi höjer miljöskatter ska vi sänka skatt på inkomster. Då får alla chansen att handla klimatsmart.

När jag tänker alternativet till vänster ser jag vissa intressanta förslag. Men, mitt dominerande intryck är att vänstern och socialdemokraterna använder miljöpartiets miljöskatter till att höja sina bidrag. Följden för människor blir enbart skattehöjningar och det såg vi i gårdagens ekonomidebatt också. Deras vårbudget var övertydlig på detta. En röst på Miljölpartiet är i själva verket en röst på Ohly och resultatet blir en grönt kamoflagemålad skattechock.

Brytningstider som förälder

Ägnar just nu mycket fokus åt min yngsta dotter - Katarina 18. Tisdag fm har vi vinkat av henne på Arlanda,på väg mot Frankfurt med siktet inställt på Los Angeles. Hela hösten ska hon studera där.
Det känns som jag upplevt det här förut. Förra året vid den här tiden hade vi sedan en tid vinkat av Johanna inför en liknande tur västerut. Nu är det fullt fokus på henne och jag har svårt att skriva här och göra valjobb, men från tisdag fram till 19september gäller valet.
Det känns som en brytningstid, även om jag försöker tona ned det för mig som förälder. Kanske för att jag förstorat allt. Försöker minnas min egen känsla, när jag bara flyttade till Uppsala för att läsa Statskunskap. Kommer inte riktigt ihåg, men minns att min mamma tyckte det var jobbigt. Helt klart är det en speciell känsla att någon som varit så nära, under så många år, packar väskorna och åker. I det här fallet till en annan världsdel.
Oj så man håller tummarna, önskar att allt blir toppen och så förflyttas fokus till att längta efter att hon kommer hem igen. Nya utmaningar för den som åker, men också för föräldrar. Att lära och utvecklas av för alla, även för en mamma som älskar sina barn och njutit av de små vardagliga mötena. Får väl likt förra hösten lita till Skype, blogg och facebook. Får väl också växa upp som förälder.

Sahlin positiv till Butler i T-banan #val2010 #Centerpartiet

Trodde inte mina öron igårkväll. Socialdemokraterna föreslår Butler i T-banan för att få livspusslet att gå ihop. Någon riktigt klurig partistrateg måste ha tänkt - lääänge. Resultatet blev Butler-utspelet för att lösa vardagstjänsterna i tunnelbanan. På alla stationer? Och dagis, ska det också bli. Så himla lämpligt, vilken fantastisk miljö för ett dagis. Barnen kan leka med tåg hela dagen eller...? På alla stationer? Och sedan tvättinlämningen, på alla stationer? Nja, det ska variera beroende på resenärernas behov - hi,hi,hi. Vem ska avgöra behoven, hi, hi, hi?

Trodde ännu mindre mina ögon när jag ser att Mona Sahlin ger sitt stöd till Butlern i T-banan. Är det den kollekitva Butlern som är Sahlins svar på RUT? Uppenbart känns det bättre för (s)-ledningen att lämna uppdrag i T-banan till Betjänten än att lämna uppdrag till RUT att göra tjänsten hemma. Och fullt pris ska ju gälla för Betjänten, för säkerhets skull. Torde vara många som satsar friskt på detta. Funderar på om det är Ylva Johansson som tröttnat på RUT och vill ha Butler istället?

Först skrotar man RUT som löser vardagspusslet på hemmaplan och sedan vill man bygga upp Butler-tjänst vid T-banestationerna. Vettlöst, och något som man inte vet om man skall skratta eller gråta över. Om det nu finns marknad så finns det säkert också både butiker, tvättinrättningar och annat som knackat på för att få bygga ovan eller inne på stationerna. Släpp fram marknaden och slå klåfingrigheten på fingrarna.De 900 000 som använt RUT och ROT måste i vart fall få ännu ett skäl till varför man ska välja bort Sahlin&Co den 19 september.

Val i Burma - och i kommunerna #val2010 #centerpartiet

Noterar att den Burmesiska regimen nu fastställt datum för "val" - till den 7 november. Här har vi ett övertydligt exempel på ett riggat val. Militärjuntan håller landet i ett järngrepp. Att i detta läge tala om val blir närmast tragiskt. Burma som höll sitt första allmänna val 1947 har sedan militärkuppen 1962 haft ETT val 1990 - ett stulet val. Då hade först Aung San Suu Kyi satts i husarrest, likväl som andra ledande företrädare för -NLD - Nationella Demokratiska Förbundet. Det partiet hade hon bildat och var ordförande för. Men trots husarresten vann partiet 392 av de 485 platserna. Det ledde militären till att omdefiniera valet och underkänna resultatet. Med de Vallagar som nu formats har NLD beslutat att inte registrera sig. Efter dylika konstruktioner och fängslanden av ledande oppositionspolitiker tyckte väl militärjuntan att tiden idag är mogen att spela upp denna Valfars. Men - ingen låter lura sig - inte heller folket i Burma. Men, de kanske med hot om våld - tvingas delta i detta drama.

När jag lyssnade på dagens Eko var det inte bara Burma som fångade mitt öra - utan även riggade kommunval i Sverige. En fråga jag kämpat rätt länge med nu och motionerat om (http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=410&typ=mot&rm=2006/07&bet=K367). Här kan de stora partierna i de ca 79 största kommunerna forma "sin" kommun så att det gynnar dem. I dessa kommuner, till skillnad från i övriga, är valet inte proportionellt. Det kan bli spärrar på över 6%. Orimligt - javisst. Osynligt för väljarna - javisst. Därför finns det inte någon press att ändra systemet. Rimligt vore att i likhet med landsting- och riksdagsval införa antingen utjämningsmandat och småpartispärr eller slopa valkretsindelningen och ha en tydlig spärr - i alla kommuner. Men se det vill inte (s) och (m) - särskilt inte i Stockholms stadshus, där de också fått stöd av folkpartiet. Och därför får vi nog bara se ännu en Utredning. Det var i vart fall slutsatsen vi kunde enas om i Grundlagsutredningen. Den nya ännu inte tillsatt - vad jag vet. Men - vi som vill förändring - kan i vart fall hålla grytan kokande.