måndag 23 juli 2012

Staten - stor, liten eller ...

Under årets Almedalsvecka kom debatten om statens omfång och relation till oss människor att dra till sig en del debatt. Dels p g a inlägget från Göran Hägglund men även genom en debatt mellan Per Ankersjö och Pär Granstedt¨på SvD debattsida. Intressant eftersom det inte bara är i Sverige som denna debatt förs.

Jag var nyligen med och avslog en framställan från en Tories-kollega i Europarådet om att ta fram en rapport om Big Society. Det är en kampanj som nu lanserats i UK av Cameron m fl, men det är också en liknande kampanj som drivs i USA och i många katolskt inspirerade kretsar i flera europeiska länder. När jag samtalar med kollegor i Europa, hör jag ideer som känns igen också i vår debatt här hemma. Hade trott att det skulle gälla även moderaterna, men i vart fall inte ännu. Jag förvånas nämligen inte över att EPP-länkade partier lyfter upp dessa idétrådar, men jag gör det när jag hör tongångar som liknar dessa i mitt parti. Jag tror ju inte på ett borgerligt parti, på ett tvåpartisystem i Sverige. För mig blir det därför bra att vi söker inspiration men också undviker fallgroparna i anpassningsrörelserna.

Läste ett inlägg av en inte okänd krönikör i en av våra stora dagstidningar om behovet av en samverkan mellan konservativa och klassiska liberaler till frihetens försvar. Friheten från statlig inblandning. Till försvar av klassiska borgerliga värden och normer, som familjen. Ägnar en hel del tid åt östra Europa och noterar där hur kyrkans gemenskap alltmer träder in i statens ställning. Där har statens roll förändrats från att tidigare ägt all problemformulering till att nu söka en ny roll, inte sällan nationalistisk för att motivera sin ställning. Kyrkan ersätter tidigare maktbas för partierna, ger tillhörighet och svar i konservativ riktning. Inte minst är de vana att kliva in socialt där samhället inte klarar sin del av kontraktet. Detta ger lojalitetsband i många olika riktningar beroende på land. I dessa miljöer har de liberala värdena svårt att få fäste.

För mig är betydelsen av en väl fungerande stat entydig. Vi ser i många av världens länder stater som inte fungerar. I Europa, i Afrika, i Asien och i Amerika. Där människor ser att man måste finna sin egen väg att lösa de problem man inte klarar själva. Där man formar sin egen gemenskap, sin egen familj och sin egen "skattepolitik" för att staten inte går att lita till. Då bygger man de små gemenskaperna, det egna samhället i samhället. Där utvecklas och byggs beroendekedjorna upp internt. Är det goda samhällen för den enskilde individens frihet? Det är inte min bild. Inte heller är det bra för att skapa jämställdhet eller möjlighet till klassresor. Detta är i länder där sammanhållningspolitiken visat sig innehållslös för den enskilde.

Men självklart kan det också bli för mycket stat, en stat som kväver den enskilde. Det har vi sett i t ex Sovjetunionen och Kina. Den kvävande staten är för mig en del av den icke fungerande staten. Sedan funderar jag ibland på betydelsen av världsgemenskaperna i form av religionerna t ex med Vatikanstaten som ju i likhet med Umman är global. De spelar större roll än vi tänker oss här hemma och bygger ett ibland osynligt och inte demokratiskt styrt värdenät omkring oss.

För min del handlar det om att resonera kring en väl fungerande stat, avpassad för sin uppgift som naturlig gemenskap syftande till att säkra vår frihet och ge människor möjligheter att förverkliga sina drömmar. Sverige idag, imorgon Norden...Vi människor är ju sociala varelser så vi söker oss till andra och skapar tillhörigheter. Men, vi blir inte så bundna av dem att vi blir beroende mot vår fria vilja. Nationsgränser är i mänsklighetens historia ett modernt påfund.

Som centerpartist kan det ju låta lockande med småskaliga tankar och lösningar. Att tänka kring den lilla gemenskapen där alla behövs, där ingen är ensam och utanför o s v. Men, den lilla gemenskapen får inte tvingas på medlemmarna utan måste vara frivilligt vald. Men tyvärr kan den ju också bli ett tvång som man knappt kan bryta sig loss ur av ekonomiska eller andra skäl.

Det finns ett socialkonservativt drag inom Centerpartiets historia liksom i allas vår historia. Partiets rötter bygger på att alla händer krävdes för att kunna klara att driva jordbruket. Det var den lilla gemenskapen där alla behövdes, visste och hade sin givna plats. Där löstes många av de uppgifter som vi nu organiserat på annat sätt och finansierat tillsammans. När partiet bildades
var staten ofta fiende för den gav inte någon rätt till dessa mindre jordbrukare, till landsbygdens folk. Då för 100 år sedan fungerade inte staten väl, gav inte den enskilde frihet, bara vissa medan den tog resurser från alla. Dit vill inte jag tillbaka.

Jag hoppas att den frihetliga, sociala och gröna tråden blir den som driver partiet framåt. Jag välkomnar mindre byråkrati, självklart men det handlar ofta om mer generell politik och mindre särlösningar. Visst kan det handla om mindre statlig eller kommunal inblandning, men då mer av fritt val från individens sida. Inte slåss jag för en statlig eller kommunal verksamhet av viss omfattning, det är inte ett självändamål. Men det är viktigt att slå vakt om ett starkt utrymme för individuell frihet, för väl informerade val.

Visst, framtidens välfärd kan enligt framtidsprognoserna bli offantligt skattekrävande. Men, det är ju inte dagens verklighet. Vi är ju optimister på andra områden, övertygade om människors kraft, förmåga och uppfinningsrikedom. Här finns lösningar av ett snitt som kommer att utvecklas om vi värnar vår nordiska välfärdsstat med individuell frihet. Om vi istället väljer den konservativa vägen kommer vi att få se andra lösningar, med mer av Big Society.

För min del, finns det skäl att resonera kring hur vi kan utveckla vår nordiska och svenska välfärdsmodell inför kommande utmaningar. Det handlar om frihet för den enskilde och om indivudalism. Det handlar om mångfald och möjligheter. Den politiska fighten för mig är inte mellan staten och individen, om stora skattesänkningar - utan hur vi skapar en långsiktigt hållbar värld där människor får möjligheter att förverkliga individuella val och drömmar. Då kommer det krävas en väl fungerande stat som klarar att reglera både marknad och ge utrymme för det civila samhället, som skapar spelregler som vi som individer och företag kan lita på skapar likvärdiga och hållbara möjligheter. Där är vi inte idag....

tisdag 17 juli 2012

Putins yttre försvarslinje

Följer med intresse de försök som görs att hitta en skarpare hållning från Säkerhetsrådet inför den omröstning som måste komma på fredag 20 juli. Den intensiva diplomatin verkar inte bära frukt. Syriska nationella rådet besökte Moskva och samtalade med utrikesminister Lavrov, men ingen förändring. Igår lyssnade jag med stort intresse på Lavrovs pressträff inför Annans besök. Hörde hans försök att göra det till en gammal konflikt med väst och då särskilt med USA. Han ville ha återställd ordning, vilket man väl får tolka som OK för att Assads regim gör som Ryssland och slår ned upproret. För han var entydig på att Al-Assad inte skulle lämna, detta kommer inte att hända var budskapet. Så vad återstår då...?  Orsaken var att Assad hade så stort stöd bland syriska befolkningen. Att situationen nu utvecklat sig till ett inbördeskrig enligt ICRC var något som stod dem fritt att tycka, men han underströk betydelsen av den territoriella integriteten och att varje stat har rätt att säkerställa ordningen inom landet.

Den territoriella integriteten är central för alla länder, men särskilt Kina och Ryssland anser att den står över allt annat. Inom landets gränser ska regimer ha full frihet att vidta de mått och steg som den anser nödvändiga för att upprätthålla ordningen. Här talar man inte om vad som kan godtas i en demokratisk stat. Här talar vi om hur Ryssland bl a gjort i Tjetjenien och Kina i Tibet och på Himmelska Fridens torg. Ryssland vill inte att någon ska tvivla på att man kommer göra detsamma igen om så är. Skulle man helt plötsligt ge upp stödet till Syriens rätt att med alla medel slå ned uppror, vore det att sänka garden för uppror på hemmaplan.

De säger sig stödja Annans fredsplan till punkt och pricka, men glömmer att de startade med att vilja ha sina egna medlare och inte Annan. De vill se en samtidig vapenvila, men sist det begav sig stannade Al-Assadstyrkorna kvar. Utan rysk protest. Nu kritiserar de riktade sanktioner mot Assadregimen ty då skulle den kunna falla, därmed anser de sig inte tagit ställning för någon part. De tar bara ställning för det syriska folket som de påstår vill ha Al-Assad kvar. Det kallar jag att ta ställning för Al-Assad. Om de tror att detta förhållningssätt löser konflikten i Syrien lättare än i Egypten, Libyen, Tunisien eller i andra odemokratiska länder tar de fel. De fortsätter vapenhandeln även om det såg ut som ett stopp var möjligt när stridsflygplan inte levererades. Men, det var bara ett litet avbrott. Jag har inte hört att de ställer upp mot Al-Assad-regimen när det gäller en så enkel sak som att alla observatörer som FN engagerar måste få tillträde. Nu veterar Al-Assad observatörer från ett antal väst-länder. Är det ryska observatörer som de vill se i Syrien, likt i Georgiens Syd-Ossetien och Abchasien?

Hur kommer det sig att Putin&Lavrov argumenterar som de gör? Jag tolkar det som att de bygger en yttre försvarslinje i Syrien, mot de som funderar på uppror i Ryssland. De talar om Syrien, men så att upproriska ryssar hör. De försöker lyfta att Hillary Clinton inte var välkommen i Egypten, att USA vill avsätta och tillsätta regeringar i mindre länder som de vill, att detta är något av en väst-komplott. Ryssland söker ett brohuvud i regionen för sina intressen men den argumentationslinje Putin väljer bygger på kalla-krigs-retorik. Väst är ond, då särskilt USA och de försöker infiltrera även i Ryssland. Minns hur argumenten drevs under presidentkampanj och mot demonstranter. Inför den 12 juni drevs en ny lag igenom som medför risk för skyhöga böter för den som organiserar eller deltar i en politisk demonstration eller meningsyttring. Detta för att motverka fler stora Putindemonstrationer. Det handlar om böter på årsinkomstnivå i vissa fall. Och nu har man under Dumans sista dagar röstat igenom en lag som innebär att alla organisationer som får någon ersättning från utlandet måste registrera sig som Utländsk Agent. Imorgon onsdag skall den röstas igenom i överhuset och sedan återstår för Putin att skriva under. Likaså har man gått hårt åt internet, ska kunna stänga ner sidor som hotar ordning. Nog måste Putin&Co känna att det bränner under fötterna. Skräcken från sammets- och oranga revolutioner ahr bara kryddats av det arabiska upproret.

Kan inte undgå den lilla intressanta detaljen av window-dressing som ledamot i Europarådet. Putin har ännu inte avskaffat Medvedevs presidentråd för Human Rights. Men frågan är när bilan faller för nu går dess ledare ännu en gång ut och uppmanar överhuset att inte rösta igenom denna Foreign Agents law. Den strider mot konstitutionen anför man. Men, det blir väl samma denna gång som när rådet protesterade med samma argument mot anti-demonstrationslagen. Duman antar med stor majoritet och president Putin skriver under. Ingen ska tvivla på att regimen har och tar sig rätt att upprätthålla ordningen med de medel den anser sig behöva. Inga HR-råd ska lägga sig i detta. Så i Syrien så ock i Ryssland. Därför behöver Putin&Lavrov måla upp de gamla motsättningarna med väst som fienden i Syrien och om man inte ser upp så kanske upproret sprider sig till Ryssland. Nog bygger Putin i Syrien en yttre försvarslinje för sin egen överlevnad.

torsdag 12 juli 2012

Börjar Al-Assadstyret krackelera?

Har länge förvånats över hur sammanhållet det syriska styret verkat vara. Knappast några avhopp av betydelse efter över ett år av ofattbart våld mot den egna befolkningen. Men nu har vi på kort tid sett både avhopp av högre militär och en ambassadör. Är det isolerade händelser eller ett tecken på att det ändå kan börja hända saker innifrån?


Syrien är fasa. Ändå får vi nog först i efterhand veta hur stor fasa folket upplevt. Men det är ett land som hållits samman av en mycket stark säkerhetsapparat, ingen demokrati även om Al-Assad hållit val. Det är ett land som bygger på förtryck och att härska genom rädslans makt. Så kan vi se att många kristna nu fasar, många har byggt sin tillvaro på stöd för regimen. Om regimen faller räds de framtiden, räds de hämndaktioner. Men även andra räds en framtid utan Al-Assad, t ex alawiterna. Sedan då frågan om Sunni och Shia, om kurderna och palestinierna m fl. Kurderna har varit hårt drabbade av regimen, varit statslösa invånare utan basala rättigheter. Ändå hör jag dem som talar för regimen, andra ligger bara lågt. Kurdistan är nära, men ...Palestinierna i läger, ligger lågt och söker undvika bli indragna även om försök gjorts. Iran och Hizbollah har sina intressen, Saudi och övriga gulfstater sina. Sedan har vi då de stora yttre aktörerna med Ryssland som en motor understödd av Kina. USA, UK, Frankrike - den senare som drog upp gränserna som kolonialmakt. Israel och Palestina finns självklart med, liksom Libanon. Det finns många intressen som bevakas och många rädslor för att bli sittande med Svarte Petter. Men det finns också många rädslor för att det ska bli en dominoeffekt och gå från ett fasansfullt inbördeskrig till ett regionalt krig med än värre konsekvenser för människorna i området.



Kan världen då bara se på när regimen mördar sitt folk? Nej, men här pågår nästa stridslinje. Efter Libyeninsatsen så har FN:s säkerhetsråd fastnat. R2P, d v s Responsability to Protect, användes för första och hittills enda gången i Libyeninsatsen. När Gadaffi talade om att han skulle driva ut råttorna ur sina hålor i Benghazi agerade Säkerhetsrådet och gav mandat att skydda civilbefolkningen. Med ryskt och kinesiskt, men även bl a tyskt avstående. Inget veto i den omröstningen. Men, nu har det regimskifte som ägt rum i Libyen förskräckt Ryssland och Kina. De säger att mandatet missbrukades, för att skifta ledning. Här krävs en granskning och upp till bevis på vilka punkter som mandatet överskreds. Samtidigt nyfiken på hur de kan driva frågan vidare efter de val som nu hållits i Libyen. Noterade att både Ryssland och Kina utesluts från uppdrag i landets oljeborrning mm p g a deras stöd för Gadaffi. Påverkar rimligen slutsatser både i Moskva och Peking.



Således när nu Säkerhetsrådet ska samla sig till beslut om Annanplanen och UNSMIS ev mandat efter den 20 juli krävs tryck. Annan själv säger att planen inte efterlevts och det kan vi alla se. De 300 FN-observatörerna har p g a våldet inställt sin övervakning sedan mitten av juni. De kan få förlängt mandat utan möjlighet att göra ngt. Är det den ryska linjen? De kan kraftigt utökas men då utsättas för än högre risker? De kan kraftigt utökas och få ett militärt skydd? Men, då krävs det också ett förändrat Säkerhetsrådsmandat. Är det möjligt? Kan vi säkra ett sådant mandat med utländska trupper? Blir de ryska eller vilka godtar Al-Assad om han nu ska få avgöra det likväl som vilka observatörsländer han godtog. Men en sådan aktiv part kan knappast godtas av oppositionen eller av oss övriga. Så att sätta samman den insatsen och säkra dess uppdrag blir en ny utmaning. Kan den t o m bli fredsframtvingande? Otroligt nu. Men, att USA tonar ned kritiken mot den ryska flottans förstärkta insats kan i kombination med den ryska frysningen av stridsplansleveranser tyda på att ngt kan ändras.

Visst skulle Syrieninstatsen kunna tas till Generalförsamlingen för ett annat mandat, men att i denna fråga agera i strid med säkerhetsrådets aktörer bäddar inte för att en lösning kan framtvingas. Här måste alla viktga intressenter med, det är utmaningen och risken. Kan bara hoppas att Annan når framgång. Alternativet förskräcker.

Om förändringens vind skulle börja blåsa får vi nog se fler avhopp från ledande regimtrogna personer. Men detta är kanske för mycket att hoppas på, att Syrienkonfliktens logik kan ändras den kommande veckan. Tyvärr. Måtte vi inte få uppleva en vecka av upptrappad konflikt och kantad av massakrer. Förväntar mig också ett tydligt uppdrag till ICC att pröva och lagföra de ansvariga för de brott mot mänskligheten som ägt rum, ansvariga för de massakrer vi sett.


söndag 8 juli 2012

Summerar Almedalen

Positivt överraskad. Hade en bild av åsiktsmånglande på näthinnan. Men upplevde att veckan nått en ny nivå. Här fanns goda samtal, kunskapsbyggande och kompetenshöjande seminarier. Detta för den som vill. Känner ibland när jag lyssnar till kommentarer att det nog fanns yta också, för de som söker det. Men här finns möjlighet till folkbildning när den är som bäst, för den som vill ta färjan, bo i Kneipbyn e d så kan man själv forma ur menyn sitt eget konpetensprogram och få mkt för pengarna. Hörde inslaget med den 92-åriga damen från Ljusdal som var Almedalsveteran. Inser att jag nog såg henne, bannar mig att jag inte tog kontakt. Hon visar att denna vecka är unik.

Nog om hur jag fick byta ut min gamla fördom, nu till några reflektioner politiskt. Det är uppenbart att biståndsfrågorna hade stort intresse detta år. Här väntar i hösten ny biståndspolitisk plattform och många undrar, en del bävar. Men tyvärr blir det mkt bakåtblickande och mindre om de nya utmaningarna. Här hade jag önskat mer lärande och utmanande samtal. Men utrikespolitiskt fann jag spännande inslag, både kvinnor som gav mer kring och från det arabiska upproret, säkerhetspolitiskt och inför valet i USA. Intressanta seminarier också med anknytning till Europa. Jag valde mkt medvetet att följa mitt spår genom dagarna.

De politiska kvällstalen har nu avslutats och jag sett dem alla. Åkesson, Löfven och Hägglund via TV, övriga direkt. Minnet från talen varierar. Känner att "ingen ska lämnas utanför" var ett försök från SD att locka (s), alla skall med-spåret. Det rimmade dock riktigt illa med budskapet som inte förvånade. Brott och straff fick mig att fundera på om temat syftar till att alla ska buras in, inte lämnas utanför. Åsa Romson gjorde ett bättre framträdande än förra gången, helt klart. Men det jag minns bäst är att hon bjöd Pär Holmgren att förklara. Jonas Sjöstedt var otroligt lugn och artikulerad, sa sig gilla valfrihet men vill stoppa vinster i välfärden. Därmed ska vi kunna få välja mellan "goda" alternativ. Fredrik Reinfeldt lät i mitt tycke trist, med sin resedagbok från året som gått. Dock helt klart den starkaste nyheten med "Jobbpakten". Minns onelinern om att sätta den svenska modellen i arbete, i övrigt inget upplyftande, han gav visionslösheten ett ansikte. Då bättre med Jan Björklund som var tydlig och rätt konkret, men jag minns mest forskningssatsning. Han klackade en del, både i spåktest och vänstern. Annie Lööf gjorde ett starkt tal i mina ögon, med hållbart, med glimten i ögat tog hon replik på flera bubblare. Hon hänvisade till Kamprad "om att det finns så mkt ogjort" för alla åldrar. Hon pekade ut 5 punkter för utveckla Sverige och hon var självkritisk. Alliansen 2.0 och bjöd hem till Maramö. Frågade Löfven som han inte svarade på. Stefan Löfven höll ett mycket bra tal måste jag säga. Väl medveten om att det bygger på min bild av hans talekonst. Nu var det starkt och många bra krokar att minnas. Kopplingen till både Kennedy och Anna Lindh var bra. Retoriskt bra också med gör din plikt, kräv din rätt på 21:a århundrandet, du ska inte behöva sänka ditt pris, men alltid kunna höja ditt värde e d. Men, retoriken är inte politiken. Klingar i mina öron ihåligt. Så till Göran Hägglund, den som väntat blev den roligaste men också tråkigaste. Han gick starkt fram till cirkusnumret om (s), lysande. Men sedan kändes det som luften gick ur. Blev för min smak för mycket kring frågan om stadsindivudalism contra familj. Det var inte bara TV-utsändningen som mörknade, utan även mitt lyssnaröra.




Tar slutligen med mig en del tankar om det politiska läget inför kommande år och "att tänka kring" för mitt eget Centerparti, men det får bli till ett kommande inlägg. Förhoppningsvis från en soligare plats...., men bjuder på ngra bilder fr Visby.