söndag 25 november 2012

Östra Kongo

Minns mycket tydligt mitt besökt i Goma för ngt år sedan. En stad som drabbats så hårt, av kriget i Rwanda som förde mängder av flyktingar till området. Av olika militära grupper som härjar i Kiwu - från syd till Nord. Drabbade av en otroligt dålig centralmakt, av en armé som satts samman av olika stridande grupper, som får sin ekonomi via illegal handel med områdets råvaror och mer verkar hota sin befolkning än skydda den i detta område. Jag minns besöken i sjukstugan en bit utanför, ofantligt gripande med alla drabbade av våldtäkter och övergrepp. Minns besök på sjukhuset.

Men det var också en stad som drabbades av den vulkan som alltjämt pyr. Lavaströmmarna hade tagit sig igenom Goma och lämnat tydliga svarta spår, på en del ställen nu gröna med hög bördighet. Minns Kabilas sommarhus som fanns i Goma.

Det var en stad som låg fantastiskt vackert, men som saknade det mesta. Otrolig kontrast att åka över gränsen till Rwanda. Från oordning till ordning, även om den idag tenderar gå över till förtryck. Den roll som grannländerna har i utvecklingen i östra Kongo är värd att granska.  Kiwu är en gränsbygd med stora rikedomar, dåligt samhälsstyre och många konfliktfyllda grupper. Nu talas mycket om M23, men de är inte ensamma. Finns flera och inte minst Herrens befrielsearmé - LRA som begår ofattbara övergrepp.

Det är i denna miljö som FN har kvar sina styrkor. FN har funnits länge i Kongo. Landet är ju härjat av kolonialism, av diktatur och krig. Efter eldupphöret mellan Kongo, Uganda, Rwanda, Angola, Zimbabwe och Namibia 1999 bildades MONUC för att övervaka avtalet. Det har man gjort sedan dess, men när Kabila ville fira Kongos 50 år som självständigt land ansåg han att FN-insatsen inte längre behövdes. Kravet på neddragning kom således. Idag är FN-insatsen minskad och omgrupperad till Monusco och finns i Kiwu. När styrkorna drogs ned sökte man rädda närvaron där i Goma. De fick ett nytt mandat från säkerhetsrådet och har rätt använda alla medel de finner nödvändiga.

Men när det nu brände till riktigt var bilden att de gick in i sina baracker. Kritiken är stark. Jag kan förstå det. Fanns rätt tydlig kritik när vi var där, hur de hade undgått att stoppa blodiga massakrer då de kom när det var för sent. Det kan handla om sammansättning, ledning, utrustning mm, men kritiken var vass. Nu verkar det hända igen, i Goma. Jag kan förstå om kritiken på nytt blir vass. Läser att de inte kan förväntas ta över den kongolesiska armens uppdrag när den drog sig tillbaka. Monusco ska observera och skydda civila. Men hur då? Blir detta ett gott exempel på peacebuilding eller ?

Känns som att detta är en ny utmaning för Peacebuilding. Vad som hänt här måste utvärderas och diskuteras. Jag kände viss oro när jag besökte Liberia och hörde om den nedtrappning av styrkorna som ska ske där till 2015. Det är ett mycket labilt land, trots Nobelpristagare som president. Det är en mycket labil region med Sierra Leone, Eflenbenskusten, Mali, Nigeria och Burkina. I Liberia hade FN-styrkan ett mycket gott anseende. Där gjorde de skillnad, men om de blir kraftigt reducerade kan det ändras. Om det inte finns en regeringsarmé och säkerhetssystem på plats kan det bli laglöst område på nytt, som i östra Kongo. Måste söka mer kunskap i FN-systemet kring detta i närtid. Några lärdomar att dra...

fredag 16 november 2012

Palestina igen

Igår hade vi att justera betänkandet om Mellanöstern och Nordafrika. Samma dag behagade min kollega Urban Ahlin uppmärksamma mig och Centerpartiet i en debattartikel i Aftonbladet. Inte direkt oväntat. Urban Ahlin har ju valt att ta på sig oppositionskostymen fullt ut. Där han tidigare hävdade att riksdagen inte ska göra folkrättsliga ställningstaganden som ankommer på regeringen enligt Regeringsformen, tycker han nu att riksdagens beslut är helt avgörande. Jag respekterar självfallet det valet, men det är inte mitt och Centerpartiets. Undrar om Urban Ahlin respekterar det?

Men, när Urban Ahlin ifrågasätter Centerpartiets och min syn på frågan om erkännande av Palestina i det fall vi inte röstar med honom gör han det politiska spelet fullt ut till sitt. För mig och Centerpartiet handlar det inte om mod att rösta med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det vore direkt dårskap att offra sakfrågorna som avgörs i regeringen på oppositionens altare. En skalp som möjligen skulle glädja oppositionen som ju alltid har ett inrikespolitiskt egenintresse att splittra regeringen. Men innerst inne inser nog även Urban Ahlin och socialdemokraterna att detta vore direkt kontraproduktivt för sakfrågornas behandling.

Jag och Centerpartiet har sakfrågorna i fokus och där finns flera som rör Palestina. Sakfrågor som alla avgörs inom regeringen. Att påstå att sakfrågorna skulle vinna på att Centerpartiet röstade med socialdemokraterna om ett tillkännagivande till regeringen är direkt häpnadsväckande. Lika väl som Urban Ahlin vet vad som är Centerpartiets uppfattning i sak vet övriga i regeringen detta. Vi förhandlar I regeringen och ägnar oss inte åt att skriva brev TILL regeringen tillsammans med Urban Ahlin. Förstår att det är trist och störande för Urban Ahlin och socialdemokraterna att inte få styra och ställa. Men det är något jag inte har något problem med. Hörde honom nyligen kommentera den överenskommelse regeringen träffade med (s) och (mp) om vår Afghanistaninsats och då lät det nästan som om det var han som övertygat president Karzaij om transitionsprocessens innehåll. Så jag förstår mycket väl att det stör honom att jag och Centerpartiet fokuserar på sakfrågan och inte honom.

Men i sakfrågan är det ingen tvekan om var Centerpartiet står. Det framgick tydligt av min artikel i DN i januari 2012. Centerpartiet vill se ett erkännande av Palestina för att främja förutsättningarna att kunna ta de svåra beslut som kommer krävas av alla parter för att nå en hållbar fred. Det handlar om palestiniernas lika rätt till självbestämmande och internationell rätt som andra. Det handlar om att rädda möjligheten till 2 stater som kan leva i fred med varandra innan den optionen de facto runnit ut i sanden.

I dessa dagar då våldets väg ånyo beträtts är det vitalt att stärka fredlig konfliktlösning och de redskap den vägen erbjuder. Därför vore det också nu välkommet med en uppgradering av Palestina i Generalförsamlingen och det är vår ambition att Sverige ska kunna rösta för en sådan resolution när den presenteras. Vi vill stärka de moderata krafterna i Palestina, även om våldets företrädare i regionen inte vill se det hända. Det vore ju i deras ögon en förlust av momentum för hatets odlare på båda sidor.  Vi såg och imponerades av de fredliga demonstranterna som avsatte gamla härskare i arabvärlden. De fick vårt stöd om än sent i flera fall. Även vi hade svårt att uppfatta och förstå de fredliga förändrarnas budskap den gången. Så vana var vi vid att förändringar sker med vapenmakt, ett språk som så ofta använts i historien. Inte minst i Mellanöstern. Ett språk som talas alltjämt i Syrien med förödande följder. Jag hoppas innerligen att vi i väst ska orka lyssna till fredsvägens förespråkare i Palestina medan de ännu har en röst.

Avslutningsvis bara ännu en liten kommentar kring begreppet tillkännagivanden på denna blogg. Kommenterat det tidgare. Det framställs ibland som om det vore ett kraftfullt beslut, men det innebär i praktiken inget bindande för regeringen. Tillkännagivanden finns inte reglerat i grundlagen och vi som utredde frågan var helt överens om att det inte skulle göras. Det är en möjlighet för riksdagens partier, främst i opposition, att enas om ett icke bindande beslut. Det innebär i praktiken inte annat än att riksdagen sänder ett brev till regeringen och informerar om riksdagens uppfattning i en fråga. Sedan behöver regeringen inte göra mer av det än att ge sin syn på frågan inom loppet av ett år. När KU tittade på hur tillkännagivanden hanterats så var det oavsett regering få som inneburit något konkret. Enbart om i princip alla partier varit ense, både regering och opposition hade något hänt. Och då gäller det i områden där riksdagen har beslutsmakt.

I utrikespolitken har regeringen och inte riksdagen beslutsmakten. Riksdagen behöver anta vissa internationella överenskommelser, men har t ex ingen beslutsmakt gällande erkännande av stater. Inom utrikespolitiska området gäller granskningsuppdraget och beslut om budget för utrikesförvaltning, biståndsfrågor och Krigsmateriellagstiftning. Varje år har vi en utrikespolitisk debatt kring regeringens Utrikespolitiska deklaration och där klargör regeringen sin hållning i olika frågor och alla kan diskutera vägvalen. I övrigt gäller frågeinstrumentet och utskottens granskning, numera stärkt av samrådet inför regeringens ställningstaganden i EU:s utrikesråd. Samt då förstås motioner från alla och ev beslut om tillkännagivanden, d v s brev till regeringen. En möjlighet som brukat med förnuft kan påverka men annars bara blir en del av den politiska debatten mellan regering och opposition. Det visar historien oavsett regering. Det vet nog även Urban Ahlin