Efter mitt besök på IPI i New York kändes det viktigt och riktigt att söka lite djupare kunskap om läget i Libanon. Sagt och gjort när chansen kom, valde jag att delta på ILFRY:s General Assembey i Beirut. Här kommer riksdagens studiepengar väl till pass för att förbättra djupseendet.
Libanons historia är mycket lång, men inte som självständigt land. Som i hela denna del av välrden har olika härskare kommit och gått, lämnat sina spår. Frankrikes inflytande och relationen mellan länderna verkar stark. Inte för inte som franska språket har en stark ställning. Landet var ju franskt mandat efter 1:a världskriget och fram till självständigheten 1943. Relationerna med andra grannländer är mer komplicerad. Hörde att man var irriterad över att den nybyggda stora moskén uppförts i ottomansk stil. Ottomanerna ahde man kämpat länge för att bli fria ifrån. Men inte bara dem. Nu kändes det som att Syriens makt över landet är en vattendelare alltjämt. Däremot verkar stor enighet råda när det gäller synen på Israel och den är mycket mörk.
Detta är ett land där etniska och religösa grupper balanserar på en knivsegg. Kristna, muslimer och druser har en känslig och labil maktdelning mellan sig. Den vilar på ett avtal från självständigheten som utsatts för återkommande utmaningar och justeringar. Kriget med Israel 1948 innebar inte bara stora flyktingströmmar till Libanon, att demografiska förändringar påverkade balansen mellan grupperna det lade också grunden lades för det som senare blev ett mycket blodigt inbördeskrig under 15 år fram till 1990.
Libanon har genom åren varit ett slagfält för många olika makter och grupper. När Taif-avtalet slöts som en ny balansakt mellan de olika religösa grupperna ingick också en avväpning av olika milisgrupper. Men alla avväpnades inte och det har varit en källa till återkommande fortsatta strider. Här har Israel, Syrien m fl haft sina fingrar med i spelet för att hålla igång striderna. Det har motiverat att Hizbollah har behållit sina vapen för att möta Israeliska angrepp och de har i sin tur också lockat till sig angrepp genom sitt agerande.
Det är inte någon tvekan om hur Libanon ser på Israel. Libanon har inte slutit fred med Israel som fortfarande ockuperar Shebaagårdarna. Det har genom åren varit återkommande strider i södra Libanon. Nu hör jag att Israels regering beslutat dra tillbaka sina trupper från Ghajar där de varit alltjämt efter vapenvilan från det senaste öppna kriget 2006. De ska dras tillbaka söder om FN:s Blå linje. Alltid något, men misstron är stor.
Men, misstro är överhuvudtaget något som präglar det politiska landskapet i området. När jag nu ahde möjlighet att möta och diskutera med olika politiker verkar det blåsa upp och frågan är om det ska utfärdas någon klass 5-varning? Just nu handlar det om den Speciella Tribunalen för Libanon och dess utslag när det gäller vem/vilka som anklagas ligga bakom mordet på den förre Premiärministern Hariri 2005. Här talar Hizbollahledaren om Stabilitet eller Rättvisa och gör ingen hemlighet av att ingen ska få gripa någon från Hizbollah.
Av de jag talade med var det vissa som menade att Hizbollah tappade en del av sin roll när de angrep TV-stationer i Beirut och när de skickade in raketer i Israel som ledde till att Beirut bombades. Efter det såg många inte Hizbollah som en skyddare mot Israel, utan snarare som ett hot. Någon trodde att Hizbolalh nu stod inför en legitimitetskris och att det påverkar deras agerande. De har inte avväpnats, de har stora vapenarsenaler men kommer de att användas i Libanon? Om så är, kommer den Libanesiska armén att kunna försvara eller...? Här hörde jag stora frågetecken efter hur man agerade förra gången mot Hizbollah.
Hizbollahs ledning talar om STL som ett påfund från Israel och väst. Men det verkar finnas ett starkt stöd för de som kräver rättvisa. Känslan av att bli tagna som gisslan, att rättvisan inte fungerar, att journalister och politiker hotas och mördas om de kräver självständighet från yttre makter - främst Syrien - vill man bli kvitt. Det finns hos de s k 14 mars-anhängarna, de som i en stor demonstration krävde slut på syrisk närvaro och stod för Cederrevolutionen, en klar vilja att inte låta sig skrämmas. Och det finns hos Hizbollah och de sk 8 mars-anhängarna (de som demonstrerade för Syrien 2005) en vilja att skrämmas med instabilitet.
Före nyår ska utslaget komma och nu pågår intensiva försök att hitta en ny balanspunkt för att hindra nya explosioner. Men, som alltid är det en balans på slak lina över öppen eld som pågår. Jag hoppas verkligen att man tar sig över helskinnade utan att förlora den demokratiska drömmen. Beirut är en fantastisk stad med stora möjligheter att uppleva nya storhetstider som en mötesplats för många kulturer, religioner och människor. Det har byggts otroligt mycket och byggkranarna tornar upp sig i alla riktningar även idag. Kändes som en väldigt öppen stad i de delar jag var. Att gå igenom en väsentligen muslimskt dominerad stadsdel och se tända julgranar förstärker öppenhetskänslan. Även om religionen spelar sådan betydelse i landet domineras inte staden av religösa byggnader, snarare tvärtom. Lätt förvånad noterar jag också det. Intressant land, med många entreprenörer inom och utom landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar