Ägnar just nu mycket fokus åt min yngsta dotter - Katarina 18. Tisdag fm har vi vinkat av henne på Arlanda,på väg mot Frankfurt med siktet inställt på Los Angeles. Hela hösten ska hon studera där.
Det känns som jag upplevt det här förut. Förra året vid den här tiden hade vi sedan en tid vinkat av Johanna inför en liknande tur västerut. Nu är det fullt fokus på henne och jag har svårt att skriva här och göra valjobb, men från tisdag fram till 19september gäller valet.
Det känns som en brytningstid, även om jag försöker tona ned det för mig som förälder. Kanske för att jag förstorat allt. Försöker minnas min egen känsla, när jag bara flyttade till Uppsala för att läsa Statskunskap. Kommer inte riktigt ihåg, men minns att min mamma tyckte det var jobbigt. Helt klart är det en speciell känsla att någon som varit så nära, under så många år, packar väskorna och åker. I det här fallet till en annan världsdel.
Oj så man håller tummarna, önskar att allt blir toppen och så förflyttas fokus till att längta efter att hon kommer hem igen. Nya utmaningar för den som åker, men också för föräldrar. Att lära och utvecklas av för alla, även för en mamma som älskar sina barn och njutit av de små vardagliga mötena. Får väl likt förra hösten lita till Skype, blogg och facebook. Får väl också växa upp som förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar