Just nu ägnas varje inslag i medierna om Mona Sahlins avgång och vad som nu ska komma. Jag undrar för hur länge detta ska gälla?
Kan ändå inte själv låta bli att trots min vånda ägna några rader åt Socialdemokraterna. Det är ett parti som levt länge på att befinna sig som regeringsbärare. Det har präglat partiet och dess politiska orientering. Det var ju en chock för "rörelsen" när Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten 1976. Det uppfattades nästan som en stöld. Men, trots detta satt Olof Palme kvar och återkom först efter riksdagsvalet 1982. Under den tiden hade man inte förnyat sin politik. Men den förnyades rejält under 80-talet då man avreglerade valuta- och finansmarkanden och ekonomin rusade. Här kom ju mordet på Olof Palme att påverka svensk politisk debatt och övergången till Ingvar Carlsson med stoppaket, EU-medlemsskap och annat för att söka få stopp på den överhettning som drabbade ekonomin. Så fick socialdemokraterna en ny chans till politisk förnyelse när regeringen Bildt bildades. Men, då var ju fastighetsbubblan ett faktum och krishantering av ekonomin fick ersätta rejäl förnyelse, då partiet såg att man skulle få ta över regeringmakten nästa gång. Så skedde och den interna diskussionen fick vila igen. Den gamla argumentationen att de borgerliga var regeringsodugliga, inte kunde hålla sams och raserade ekonomin kunde i brist på egen politisk vision användas som ett samlande grepp för att samla rörelsen.
Så kom Göran Persson snart att bestämma och styra ända fram till 2006. Då förlorade de makten mot en samlad Allians för Sverige. Här skulle då förnyelsen dra igång men istället blev det ny partiledare och intern dialog. Under tiden växte opinionssiffrorna. Alla kunde läsa in sin egen önskebild, vilken politik partiet skulle driva. Och med växande opinionsframgångar minskade intresset av förnyelse och politiken blev otydligare. Ända tills Mona Sahlin presenterade samarbetsplanerna med Miljöpartiet, men sedan snabbt fick backa och ta med Vänsterpartiet. Istället för förnyelse blev det nu många återställare och med politiken synliggjord förlorades opinionen.
Och så förlorades ånyo regeringsmakten, det starkaste sammanhållande kittet i partiet var därmed återigen borta. Inte undra på att det nu jäser och kokar över både här och där. Det finns skäl för både Centerpartiet och andra att fundera lite över denna läxa. Den dag makten blir det viktigaste och inte uppdraget att förändra då riskerar man tappa bort sin själ. Då blir man fångad av regerandets sötma och det ger inte utrymme för intern förnyelse då kravet blir för starkt att hålla samman, försvara regeringen och inte störa maktutövandet. Uppvaknandet kan då bli bryskt den dag väljarna ger makten till andra.
När jag ser utvecklingen inom Socialdemokratin oroas jag. Nu blir det de långa knivarnas natt som gäller. Person går alltid före politisk debatt. Återigen blir det rum för att låta skenet, politisk personprojicering och förväntningar styra valet med risk för nya besvikelser när verkligheten hinner ikapp. Det tär på energin och riskerar lämna många med en bitter eftersmak. Därmed riskerar Allians för Sverige att tappa en stark opposition och det är illa. Det är bra för regeringsmakten med en pigg opposition.
I detta läge pågår en rad spekulationer om vem som ska ta över. Inte förvånande. Men, när det tala om Anders Lago känner jag att jag inte kan tiga. Har jobbat med honom rätt många år i Södertälje - på olika poster för både honom och mig. Han har omgett sig med flyhänta direktörer och rådgivare, men inte är han själv en spännande ledare. Han lyfter inte debatterna, har inte lyft Södertälje - snarare tvärtom är han en del av problemet. Om han skulle bli valet är problemet och krisen för Socialdemokraterna långt mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Och då är det långt kvar tills dess Socialdemokraterna kan utmana regeringsmakten i landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar