Igår nåddes vi alla av budet om ännu ett dödsfall för en svensk soldat i Mazar-e Sharif. Det är oerhört tragiskt och mitt djupa deltagande med familj och vänner till vår dödade soldat. Men min tankar går också till hans kamrater i förbandet. Våra soldater gör och har gjort stora insatser för att bidra till ett samhälle med ökad säkerhet, frihet och välstånd för den afghanska befolkningen.
Det är verkligen en insats på gott och ont. Gott därför att man bidrar till att försöka bygga säkerhet för människorna, har möjliggjort att fler flickor och kvinnor går i skolan, kan få vård, kan delta i samhällslivet. Gott därför att det ändå är så att det finns en utveckling, fler får elektricitet, infrastrukturen rustas, den afghanska armén förbättras och den Afghanska regeringen och parlamentet kan verka. Ont därför att människor dödas, därför att det pågår ett inbördeskrig, därför att säkerheten ännu är alldeles för svag och därmed blir ekonomin svag och arbetslösheten hög. Afghanistan är ett land som skulle kunna ha en utveckling mot ökade mänskliga rättigheter och ökat välstånd. Men först måste säkerheten förbättras och rättsäkerhet upprättas. De hårdföra religösa extremisterna kan då inte ges utrymme att återta makten i landet. Det måste gå att forma en annan väg framåt - ledd av den afghanska regeringen och stödd av det internationella samfundet.
Det är det stödet som våra trupper bland annat ger till den afghanska armén. De ingår delvis som inbäddade rådgivare. Dessa s k OMLT-soldater har en mycket mer utsatt position än andra. Jag minns när jag besökte dem så berättade de att man fått frågan om även våra svenska soldater skulle hålla sig undan och lämna afghanerna att strida själva om den situationen uppkom. Men deras svar hade varit nej, svenska trupper skulle delta. Afghanerna hade nog, utifrån sin erfarenhet, väntat sig ett annat svar. Men, eftersom den afghanska armén ännu har stora brister så innebär denna hållning naturligen en högre risk. Detta är dock en del av förutsättningen för att den afghanska armén och även polisen sedan själva ska kunna ta ansvar för säkerheten.
Nu kommer med stor sannolikhet debatten om vår närvaro i Afghanistan att få nytt bränsle. Jag hoppas att vi skall kunna föra den på ett sätt som inte äventyrar våra utsända soldater och utsätter dem för större fara än vad de redan upplever. Själv funderar jag över hur afghanerna upplever det när de som nu försöker bygga upp armé och polis för att kunna ta ansvar, hör att det diskuteras att vi ska dra oss ur deras arbete. Känner de inte att väst sviker igen?? Om länder som Sverige, med långvarig närvaro och utan sidoagenda drar sig tillbaka, vem ska de då lita på. Det afghanska folket är vana att ligga lågt för att kunna överleva olika herrar. Ska de som vågat satsa på att kliva fram för att bygga ett annat Afghanistan få sota för det? Jag hoppas och tror att vi i Sverige, i hyfsat bred enighet ändå ska kunna hitta fram till en annan lösning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar