Georgien o Armenien....

Idag återvänt från min utfärd till Georgien och Armenien. Har varit helt avskärmad från mitt vanliga nyhetsflöde under dessa dagar. Men å andra sidan fokuserat rejält på att ta in alla intryck. Åkte med LibDem från UK till Georgien för att på plats uppdatera oss om den politiska utvecklingen. Sedan gällde ELDR council i Yerevan, Armenien. Georgien intressant att följa inför parlamentsvalet i oktober. Det är ju ett land som alltjämt har delar av sitt territorium ockuperat, runt 300 000 internflyktingar fr både Abkhazien och Syd-Ossetien, haft en rosenrevolution 2005 som bröt med Moskva och orienterade mot EU och NATO m.m. Republican party of Georgia är ett systerparti, medlemmar i ELDR och Liberal International. De har inte ngn plats i parlamentet efter senaste valet 2008. Nu satsar de på återkomst. De har gått in i en ny allians med ett antal andra partier. Samlingsnamnet är Georgian Dream och leds av oligarken Ivanishvili. De har ännu så länge bara enats om en kort deklaration men förhandlar nu valprogram som ska lanseras på en stor manifestation den 27 maj. Ska bli intressant att ta del av. Måste säga att jag känner mig lite oroad över vårt systerpartis sällskap. Denne oligark som gjort sina £3.18 miljarder eller mer i Ryssland har ett otroligt hus i Tblisi, med eget zoo med zebror och pingviner sägs det. Han har ägnat sig åt mkt välgörenhet men nu gått in för att bli premiärminister. Hade i förra veckan sålt en stor rysk bank, för att inte bli anklagad för sina ryska intressen. Men han sägs vara en av de största privata ägarna i Gazprom. Mötte honom och kände när jag lyssnade till vad han sa, hur han sa saker och när han svarade på mina frågor, att här fanns många bottnar. Oroad blev jag, för ännu en oligark som köper sig politisk makt. Också över hans uppenbara goda kontakter med Kreml. Ingen oligark når så långt utan goda kontakter i Kreml, solklart. Så vad vill han? Ha makt. Eller också vill han vara en isbrytare för att vända utvecklingen i Georgien. Flera såg att tiden fram till valet skulle bli het. Han går ut hårt och talar om diktatur, ligger på västliga kontakter för att sätta bilden av valfusk i vardande, vill få stopp på opinionsundersökningar fr väst som visar lågt stöd för honom....I koalitionen finns starka religösa band och många anti-västliga åsikter därmed. Den georgiska ortodoxa kyrkan är banerförare för antivästliga åsikter. Själv säger sig Ivanishvili vilja normalisera förbindelserna med Ryssland. Men på frågan vad han då skulle göra blir svaret hängande i luften.... Men, den styrande majoriteten är inte änglar. Dock ska de ha heder av den fight mot korruptionen de drivit. Inte minst trafikpolisen, men även ministrar har fallit för korruption. Återstår en hel del, men de är ändå ett undantag i sin omgivning. Finns mycket som hänt till det bättre, trots tuffa förutsättningar med kriget 2008 mm. Besökte förresten ockupationslinjen och såg en av de nybyggda ryska militära anläggningarna. Uppfattade också betydelsen av att Ryssland har stor truppövning i området samtidigt med Georgiens parlamentsval... Vi hade många intressanta samtal med olika aktörer i Tblisi. Mycket tänkvärt och en utveckling jag ska följa med ny energi inför kommande val. Armenien mötte vi via landsvägen. Åkte buss fr Tblisi till Yerevan. Fantastiskt landskap, oerhört bergigt och kuperat. Men o så eländigt. Kändes som att vi körde genom ett land som människor lämnat. Byar med fler påbörjade hus, som bara somnat in halvfärdiga. Utan människor idag. Många gamla Sovjetrester och då inte bara de osande bilarna. Industribyggnad efter industribyggnad helt tomma. Yerevan visade dock en annan bild i de centrala delarna. Men våra värdar där ansåg att det var mer av Potemkinkuliss. Här hade ju val precis hållits och våra värdar Armenian National Movement hade vunnit 7 platser i parlamentet. Men de ansåg att valet visat ett omfattande valfusk, inte minst i registrering av väljare. Säker har det fuskats även om deras uppfattning att uppemot 50% av rösterna skulle vara riggade inte ansågs rimligt av andra. Talade bl.a. med EU-ambassadören på plats och han hade samma bild, att ANM överdrev. Men det är ett land med otroliga utmaningar, korruptionen föröder ekonomin och en av de jag talade med påstod att remitteringarna är större än hela statsbudgeten. De som kan lämnar landet sa man och runt 100 000 personer netto lämnade landet ifjol. Många till Ryssland på grund av språket, men också till Canada och Kina. Bor fler armenier i Ryssland än i Armenien. Mer än en miljon också i Kalifornien. Vi samtalade en hel del om diasporans roll, om korruptionen och oligarkstyret som de ansåg gällde i Armenien. Intressant, också en del tankar om den Armeniska kyrkan starka roll. Gjorde ju ett besök vid deras Heliga stol och noterar hur denna ortodoxi har stark roll för folket. Detta kyrkliga säte som låg med utsikt mot såväl lilla och stora Arrarat, berget där Noaks ark skulle strandat. Intressanta samtal om diasporan också med tanke på det besök jag gjorde i Förintelsemuseet. Givande dagar, alldeles utan att här berört intressanta samtal om läget i vårt Europa just nu. Om hopp och hopplöshet, om åtstramningar och investeringar, om oerhörda utmaningar i flera länder. Även detta väcker tankar för framtiden. Läste därför med intresse Peter Wolodarskis kolumn idag. Så rätt han har...

Åtskilliga val

Det är intensiva valdagar denna majmånad. Tänker nu inte på att Palestina misslyckats med att hålla det val som det talades om rätt länge. Avsikten var att det skulle hållits idag. Men nu är det nog en obestämd framtid som väntar. Jag hade annars varit på plats för att övervaka. Nu kan jag istället förbereda mig för annat.

Men, jag kan inte undgå att följa de val som äger rum i helgen. Först och främst i Grekland och Frankrike. Parlamentsvalet i Grekland ger en fingervisning om hur det politiska systemet kan möta den ekonomiska krisen. Här har de stora partierna skrivit under att de ska fullfölja pakten med EU, men kanske kommer nu nya partier i deras ställe. Vad har vi att lära av detta. Tänker på vikten av att vi stärker och inte försvagar demokratin, stärker MR och våra värden i EU.

Känner självklart vånda inför de framgångar som högerextrema kan nå på flera ställen. Denna vånda sträcker sig även ut över andra delar av Europa. Frankrike stänger om 8 timmar sin kampanj inför presidentvalet. Alla förväntar sig att Hollande ska vinna valet på söndag. Möjligt, men Sarkozy har tagit in på slutet. Det handlar förstås om hur mobiliseringen lyckas. Här har ju Sarkozy lockat Marine Le Pens väljare. Noterade att Bayrou igår efter mycket analys sa att han personligen skulle välja Hollande, inte för att han sympatiserade med vänstern eller gillade hans program. Nej skälet för att inte bara avstå denna gång var att han ogillade Sarkozys vägval så mycket. Han beskrev att Sarkozys budskap var våldsamt och att han riktade in sig på en väg där han inte kan finna några av de värden han själv stod för. Ja, detta blir spännande att följa.

Oavsett vilken som vinner på söndag kommer det att påverka vad som händer den 10 och 17 juni, då en ny Nationalförsamling ska väljas. Om Sarkozy förlorar, lämnar han då före valet? Vad händer då med hans UMP? En snabb maktkamp eller kommer de att splittras eller ätas upp av Le Pen? Kanske också Bayrou? Här kan ju också möjligheterna för den blivande presidenten avgöras i mångt och mycket. Den här perioden har ju Sarkozy haft en tydlig majoritet i Nationalförsamlingen. Men, oaktat vem som blir president behöver det inte vara fallet efter juni. Det har ju visat sig hur lätt detta varit för Obama? Men, oaktat kan här nya förutsättningar skapas för flera delar av EU-samarbetet. Detta då oaktat det val som hålls i Grekland, det som kan följa i Holland och den folkomröstning som kommer om Finanspakten i Irland i slutet av månaden. Det känns som en lite skakig period på nytt. Känns också som att Irlands folkomröstning ännu en gång kan komma i skuggan av franska beslut.

Kommer också att med intresse följa valen i Serbien och då inte minst för Kosovo-serberna och se vad som blir väljarnas dom men också om valet kan hållas i en lugn atmosfär. Det har ju hänt åtskilligt i Seriben, men det är många sår som ännu varar och då inte minst i Kosovo. Fick ju väldigt oroande rapporter om läget i Kosovo nyligen.

Siste men inte minst, kommer Armenien att klara att hålla ett val under ordnade former på söndag? Sist det begav sig 2008 omkom ju 8 personer och många arresterades efter våldsamma protester och anklagelser om valfusk. Det har varit omfattande försök från oss i Europarådet och de som jobbar med ganskningen av Armenien för att söka lösa upp de värsta problemen. Signalen är att det nu inte ska finnas några politiska fångar, att det val som ska hållas kan genomföras utan nya konflikter. MEN, återstår att se om de budskap vi matats med är hållbara. Själv ska jag ju besöka Armenien om en vecka, så då om inte förr kommer väl jag få chansen att se på plats. Nyfiken är jag.

Putins återkomst

Om drygt en vecka återinträder Putin som Rysslands president. Denna gång får han sex år på sig. Med möjlighet till ytterligare sex år. Vissa säger att det inte blir någon skillnad, Putin har styrt hela tiden som Medvedev innehaft ämbetet. Möjligen så, men övertygad om att det ändå kommer synas. Han svärs in 2 dagar före det att segerparaderna drar in över Ryssland. Blir väl fest i dagarna tre och minner om det stora fosterländska kriget. Så heter det i ryssland. Putin spelar nog på fornstora dagar, han har ju en tydlig längtan till Sovjetunionen. Kanske inte till tiden i sig, men till makten och betydelsen. Till rollen som supermakt. Det är väl ändå ett nytt Ryssland han blir president i, säger många. Kanske.. Man får ju betänka att det har varit ett halvår av protester efter en lång histoira av underordning. Putin har nog förlorat sin gloria, man driver med honom i sociala medier och i kulturen. Skurkarnas och tjuvarnas parti har blivit epitetet på hans partiskapelse, United Russia. Det finns en växande medelklass som reagerat på maktskiftestalet från den 24 september 2011. Helt klart blev den irritationen synlig över hela Ryssland. Men, när Putin nu återkommer är frågan hur han möter det senaste halvårets nya inrikespolitiska vindar. Kommer han fullfölja med val av regionala guvernörer och bryta den maktvertikal han byggt upp från förr? Eller blir det bara ett löfte av Medvedev, en taktisk manöver över presidentvalet för Putins återgång till utnämningar igen? Vi lär snart veta. Den inrikespolitiska utvecklingen är intressant. Med goda olje- och gasinkomster kan ekonomin hanka sig framåt. Även förvandlingen av badorten Sotji till vinter-OS-sportort. Men får vi se en förnyelse av den korruptionsekonomi som råder eller tröttnar den växande medelklassen till slut och går ut på gatorna igen. En skräck för Putin som fasar för alla sammets-, oranga och andra revolutioner. Teoretiskt kan man ju också tänka och hoppas att Putin verkligen vill förvandla Ryssland under ordnade former till en regelrätt demokrati. Att han förevigar sig själv som reformatorn med stort R. Troligt? Nej, inget av det vi sett hittilss talar för detta. Det är den gamla sovjeteleiten som styr. Utrikespolitiskt är Ryssland delvis ett frågetecken. Misstänker att Putin gärna ser ett Europa på knä ekonomiskt. Hörde när jag var i Brasilien rapporter från BRICS-samtal att medan Kina bekymrar sig och vill få fart på Europa så tycker Ryssland att det inte gör något med fortsatt försvagning. Ryssland och Putin vill helt klart att EU:s ekonomiska attraktionskraft ska minska i det gamla influensomdet. De reser alltid ragg när EU kommer på tal. De ogillar starkt tanken på EU som en maktfaktor. Vill han knyta fler länder än Vitryssland närmare sig? Ukraina? Azerbaijan? Helt klart är han irriterad på NATO-intresset i "sina" forna Sovjet-stater. Ryssland har alltid önskat splittra och jobbar hårt för att gå bilateralt inom EU-kretsen. Lyckades förut och lär jobba vidare nu. Putin odlade hårt Väst-skrämseln under valrörelsen. Har gått ut hårt mot USA och UM Lavrov har fortsatt så. Tydlig retorisk återgång till forna Sovjettider. Yttre fiende, med dold agenda som hotar Rysslands överlevnad. Alal revolutioner är inte ett verk av folket - frånsett den ryska då. Alla andra är västförsök att konspirera och söndra. Putin m fl är irriterade på att Ryssland förlorade sin roll globalt under 90-talet. De finns i säkerhetsrådet med vetorätt och har nu visat att de tänker bruka den. I Syrien har Ryssland skapat ett brohuvud, möjligen för sina nya ambitioner. Sett och hört tankar som talar om att Syrien ska bli Putins återkomst på världscenen. Som den stora ledaren. Att han har ambitioner att visa vem det är som räknas, vem man måste lyssna på. En signal både till arabvärlden och till andra. Det visar sig nog snart om det som nu hänt varit ett sätt att rulla ut mattan för Putins entré. Men, ser man på Rysslands självbild så är den ju stormaktens. Misstänker att Putin nog vill återskapa den också i verkligheten. Lättare önskat och sagt än gjort. Världen lägger stor skuld och stort ansvar på Ryssland. De kan inte skylla ifrån sig på Libyen-insatsen och NATO denna gång. Den senaste veckan har många tankar passerat. Mött och samtalat med Yabloko i Moskva, mött andra ur oppositionen i Strasbourg. Sett också den nye delegationsledaren i Europarådet i full aktion när vi processade resolution om Syrien. Det sistnämnda intressant. Pushkov är f d talskrivare för Gorbatjov så han har varit med. Har varit nyhetsankare. Nu i Duman och ny ledare i Strasbourg. Han började vältaligt, fick med sig alla på kompromisskrivningar om Syrien för att sedan helt byta fot. Han testade systemet och fick då i stort alla emot sig. Intressant att se, svårare att förstå. Ser vi till hur de agerade i en internetdebatt tror jag vi kan vänta tuffare tag internt i Ryssland. Ska med stort intresse se vilka ommöbleringar Putin kommer att göra. Måhända säger detta något om framtida vägval inom den stora grannen. Just nu är jag bara ännu en i raden som spekulerar, i avvaktan på klara besked.

Oslorättegången - en uppgörelse??

Idag skulle jag göra lite jobb på hemmafronten. Ska tala om extremism i Europa i Moskva på lördag. Blev ett intressant perspektiv inför den konferensen när jag idag kom att lyssna på inledningen av Oslorättegången och sedan kopplade upp en konferens från Rinkeby om främlingsfientlighet,respekt och tolerans. Kände att det gav lite kreativt inspel.

Funderar samtidigt över rättegången som en process för att skapa rättivsa under ordnade former. Som det ska vara i en rättstat. Kommer det att fungera för alla berörda i Norge? Berörda direkt och indirekt. Om 10 veckor vet vi kanske svaret. Just nu känns allt väldigt känsligt, för att säkra starten. Mycket står på spel. Rättvisa måste skipas.

Jag funderar samtidigt på om det som kommer också blir en uppgörelse med högerextremismen både där, här och annorstädes. Det blir ju faktiskt en process med Breiviks tankegods som ju har så många länkar till andra rörelser som predikar extremism, rädslor för andra och hat mot oliktänkande. Röster som hörts från andra tidigare genom historien och som hörs från andra idag. Hoppas bara att han inte lockar andra extremister, vilket andra gjort före honom med liknande predikningar.

Jag har aldrig spelat WarCraft eller dataspel, funderar på om de är svart-vita. Men när jag kikar på hans film på Youtube upplever jag den klassiska motsättningen. Det ger bilden av svart och vitt, de onda mot de goda. Gör sig ofta bra på filmer eller böcker. Science fiction eller propagandafilmer av olika shatteringar. Dessa förenklingar har lurat många genom åren och gör det även idag. Rädslans apostlar som målar andra i grälla färger för att kunna skapa en fiende att skrämma med, som man kan tillskriva både det ena och det andra och samtidigt motivera sina egna handlingar. Kommer rättegången att processa även detta? Återstår att se...

Iran - igen

Noterar med viss eftertanke att en israelisk opinionsundersökning visar att 60% av de tillfrågade tror att det endast är med en militär aktion man kan stoppa Irans nukleära program. Hela 65% uppfattar att priset som Israel skulle få betala för att leva med iranskt kärnvapen skulle vara högre än en militär attack.

Israel har som historisk idé att slå till förebyggande, för att i likhet med USA m fl inte föra krig på egen mark. De uppgifter som nu finns om att man är inne i Iran för att kartlägga radioaktivitet ska väl inte överdrivas, men det är ställt utom alla tvivel att Israel är oerhört bekymrad över tanken på kärnvapen i Iran. Den retorik som Ahmedinejad använt måste naturligtvis tas på allvar. Ett Iran med kärnvapen skulle framförallt direkt driva på kapprustningen i en region där konflikterna är mycket gamla. Konflikterna har många bottnar. Inte minst de religösa, men då parade med gamla etniska konflikter och oförätter. Mot bakgrund av hur opinionen, historien och retoriken ser ut skall man inte räkna bort risken för att Israels regering slår till mot Iran.

Såg igår en intressant SVT-dokumentär om krig i religionens namn. Om de riktigt långa konflikterna som olika intressenter idag söker exploatera. Hört mycket på senare tid om den gamla striden mellan Shia och Sunni, att den nu växt och Davatouglu talar om en ny Berlinmur i MellanÖstern. Denna konflikt underblåses och matas av bristande respekt och tolerans för minoriteter i flera länder. Såg också på SVT en israelisk bosättarkvinna jag mött, Nadia Matar som talar om 4 000-årig rätt till den mark hon m fl anser tillhör det judiska folket. Inte bara all ockuperad mark utan även lite till. Inte direkt den äganderätt med lagfarter e d som vi tillämpar idag men den brukas dock på ockuperad mark i Israel. Spelar ingen roll att ngn annan har papper på äganderätt, betalat skatt e d på densamma. Bosättare kan gå in och ta över mark och fastigheter. Och om man med den principen som grund går så långt bak i tiden kan man ju öppna för nya äganderättskrav - t ex från de som ser sig som ättlingar till det assyriska riket med anspråk på området. Går man ännu längre bakåt kan man finna andra härskare. Orimligt är ordet.

Dock, sett mot den historiska bakgrund som finns i hela området kan nästan vad som helst hända. Om en öppen konflikt uppstår kan hela regionen explodera. Och det är ju just en tanke som triggar rätt många - inte minst de många religösa extremister som bokstavstror och drömmer om Guds rike på jorden. De hoppas på att trigga det stora slaget, hoppas på Harmageddon. Jag måste säga att när jag hörde folk tala med fullt allvar om detta så trodde jag inte mina öron. Obegripligt kändes det som, men jag har med tiden insett att det är en hel del som tror och tänker så.

För alla oss som vill se en demokratisk utveckling även i MÖ måste arbetet på diplomatiska lösningar av Irankonflikten intensifieras. Vi konstaterar brett idag att det inte är möjligt med ett militärt ingripande i Syrien. Detta beror dels på att det saknas FN-mandat men också på insikten om att följderna kan bli mycket svåröverskådliga. Men denna insikt borde leda till slutsatsen att det inte heller finns en militär lösning på frågan om kärnvapen i Iran. Ett israeliskt anfall skulle öppna för en mycket allvarlig konflikt i hela regionen. Det skulle trigga alla som med stigande irritation sett den utveckling som pågår på Västbanken och Gaza. Även om Palestinierna inte vill bli gisslan i andra konflikter skulle dom bli det i det fall Israel eller USA anfaller Iran. Detta skulle mobilisera känslan av långvarig oförätt, av uppdämt hat mot allt som hänt under lång tid. Religionen kan bara bli en extra krydda i den konflikten, en mobiliserande faktor. Men, den som tror att den arabiska gatan skulle rädas Iran så mycket att man stillatigande finner sig i ett sådant anfall mot persierna missbedömer läget. Den som tror att ett sådant anfall kan göras som ett kirurgiskt ingrepp missar många erfarenheter. Även om man spelar på konflikten mellan Shia och Sunni missbedömer de effekten av ett Israel/USA-anfall. Om något liknande skulle inträffa skulle det istället förena alla och det är nog vad Ahmedinejad önskar, därav de retoriska kanonaderna. Det skulle också bli förödande för Israel. Det får inte hända.

Här gäller att förhindra att det synsätt som opinionsundersökningen antyder blir till faktisk politik. Det skulle bli förödande för oss alla.

Saudivapen...

Under mitt besök i Brasilien avslöjade Ekot ett antal hemliga handlingar gällande s k vapenfabrik i Saudiarabien. Jag var under de första dagarna i ett läge där jag inte kunde kommentera alls, var omöjligt att hålla koll på vad som hände.

Nu har jag under de senaste dagarna sökt uppdatera mig, läst Ekots "hemliga handlingar" och kan konstatera att de ser ut att vara valda delar av en större helhet. Det blir nu upp till KU att pröva om det som skett går utöver de ramar och de krav på regelstyrning som gäller för regeringen. KU granskar dock inte myndigheten FOI och huruvida den passerat någon gräns för sitt mandat. Men det finns förstås kopplingar med gällande styrning av myndigheten som kan komma att få betydelse.

KU granskade dock under min tid i utskottet regeringen Göran Perssons beslut att ingå ett samförståndsavtal med Saudiarabien. Detta Memorandum of Understanding, MoU, mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Saudiarabiens regering finns till granskning på Ekots hemsida för dem som önskar. Då konstaterade KU att regeringen inte överskridit sina befogenheter. Regeringen har rätt att ingå sådana avtal. KU granskade regeringen och granskar inte innehållet i sig. Det avtalet baserade sig dock på ett tidigare ingått samarbetsavtal med Saudiarabien från 2004 om ett ekonomiskt samarbete inom ett antal områden. Det om militärt samarbete sågs som en del av detta.

I regeringen Perssons avtal undertecknat den 15 nov 2005 uttrycktes "med stor tillfredsställelse önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete". Detta skulle vara förenligt med varje lands lagar och ländernas inrikes- och utrikespolitik. Avtalet gällde för fem år med automatisk förlängning om inte det sades upp av endera part 6 månader före utgång. I avtalet ingår överföring av militärteknologi, där vardera parten ska främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land. Vidare framgår att parterna särskilt skall sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar.

För egen del ska jag säga att det är första gången jag läser avtalet i sin helhet och det väcker ju en del tankar. Men, jag noterar att det föreligger ett folkrättsligt bindande avtal som regeringen träffade 2005. Det är bindande och har gällt för den nuvarande regeringens första tid. Skulle det sagts upp innan 2010? I så fall på vilka grunder då? Den nuvarande regeringen hade ju tagit över och verkat under avtalet och måste kunna göra tydligt vad som ändrats från 2006 - 2009 som motiverade uppsägning. Jag tycker, efter att nu ha läst hela avtalet, att vi inför 2015 då avtalets förlängning ska prövas nästa gång behöver lägga en del tankemöda kring detta. Men, nu gäller alltjämt avtalet och vi har att förhålla oss till detta. I utrikespolitiken är det viktigt att vi agerar med enhetlighet och konsekvens och att avtal gäller är en grundläggande princip som vi inte bara kan frångå när det passar oss.

Innebär det då att det är fritt fram för allt? Nej, detta gäller i enlighet med vårt lands lagar och regler. Det innebär regler för myndigheter som både FOI och ISP m m. Här noterar jag att av de hemliga handlingarna som återfinns på Ekots hemsida går att utläsa ett beslut från ISP i juli 2009 om utförseltillstånd för företaget SSTI som gäller till 31 juli 2012. Mer än så vet inte jag om detta. Och här vill jag understryka att även om jag sedan 2011 är ledamot av Exportkontrollrådet så ägnar jag mig inte åt att bryta några sekretessregler när jag kommenterar detta. Jag har bara tagit del av de uppgifter som gjorts offentliga av Ekot.

Själva Exportkontrollrådet är annars hemligheten självt. Och då menar jag inte bara det som mest diskuterats om möjligheten att ge min partiledare en hint om det är något unikt, utan även våra möjligheter att få del av information avgörande för våra ställningstaganden. Försvarssekretessen är så omfattande att vi inte ens inför sammanträden kan få ta del av handlingar, utan endast ges muntlig information under rådets möten. På den grunden ska vi ge råd till Generaldirektören. Det är en grannlaga uppgift minst sagt och ska göras utifrån de lagar, regler och internationella avtal som gäller. Det gäller även Saudivapen...Jag noterar av de handlingar som offentliggjorts att alla är fullt medvetna om att prövningen kan leda till ett negativt utförselbeslut.

Centerpartiets partistämma beslutade i september 2011 att beställa en skärpning av lagstiftningen gällande export och import av försvarsmateriel. Skäl fanns ansåg stämman, att starkare betona de utrikespolitiska målen och skyddet för grundläggande mänskliga rättigheter. I riksdagen har såväl Alliansen som socialdemokraterna enats om att be regeringen återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Själv har jag frågat ansvarigt statsråd Ewa Björling om när utredningen ska tillsättas och fått svaret att ambitionen är våren 2012. Så nu väntar jag på beslutet att tillsätta den, att se vilka direktiven blir och ser fram mot resultat inom en inte alltför avlägsen framtid.

En värld utan vapen vore en dröm, men där är vi inte. Sverige behöver ett försvar och av samma skäl har självklart andra stater både rätt och skäl att ha ett försvar. Vi har en försvarsindustri och jag vill inte driva den ut ur landet. För vår säkerhet är det ett värde att behålla teknisk kapacitet och kompetens i landet. Försvarsindustrin har rätt att exportera inom de lagar och regler som gäller. Det innebär inte att vi ska sälja till vem som helst. Utifrån hur t ex den kinesiska regimen använde vapen för att slå ner de som protesterade på Himmelska fridens torg sa vi nej till försäljning till Kina. Det förbudet gäller ännu för Sverige. Vad ett icke-demokratikriterium medför återstår att se, i likhet med vad som övrigt kan följa av en skärpt exportkontroll. Det lär inte innebära ett absolout förbud för tillstånd att sälja vapen till länder som kan vara odemokratiska, men det måste innebära en skärpning mot idag. Och till länder som använder vapnen för att slå ned fredliga demonstranter som i fallet Kina ska inte utförsel få tillstånd. Redan idag väger jag självklart in riskerna för att det ska hända i det land som är föremål för prövning när jag utifrån mitt mandat och dagens regelverk ger råd i Exportkontrollrådet. Ett regelverk som inkluderar hänsyn till mänskliga rättigheter likväl som andra hänsyn.

En vecka i Brasilien

Under min studietid i Uppsala och Umeå stod Sydamerika i fokus för mycket av mitt internationella intresse. Men, det har hänt mycket sedan dess. När jag nu fått möjlighet att återknyta kontakten med kontinenten via Utrikesutskottets studieresor den gångna veckan, känns det som mycket hänt. Utskotten åker varje mandatperiod en långresa, med sikte på att vidga vyerna inom sitt arbetsfält. Förra mandatperioden var vi i Asien, denna gång Sydamerika. Vi gjorde nu som då, delade upp oss och täcker därmed in flera länder. En tredjedel åkte till Venezuela och Colombia, en annan till Chile och Argentina och jag tillhörde den tredjedel som var i Brasilien. Ett utflöde konkret blir att vi fokuserar utskottets betänkande om MR i år på Sydamerika.

Så gav då resan vidgade vyer, ökad kunskap? För min del ja. Brasilien är ju ett gigantiskt land. Större än USA om man tar bort Alaska, större än kontinenten Australien och nästan 50% av Sydamerikas yta. Gränsar till 10 stater, alla i SA förutom Ecuador och Chile, svarar för 50% av kontinentens befolkning, och mer än 50% av kontinentens ekonomi. Landet har runt 70 folkgrupper. Är världens 5:e största land och är snart världens 5:e största ekonomi också. Gick nu om UK och placerar sig på 6:e plats. De ser sig som ett multietniskt och multikulturellt land. Ett fredligt land som inte haft krig på 140 år i regionen.

Det är ett land med flera samarbetsstrukturer, på kontinenten men också i andra grupperingar som BRICS med Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika men också IBSA - dvs utan Ryssland och Kina. USA har varit största handelspartner, men Kina har gått om. De är ett medelinkomstland men beskriver sig som utvecklingsland. Kanske vi alla kan säga;) De är en ung demokrati.

Jag upplevde att de historiska erfarenheterna satt djupt. Militärkuppen 1965 och det långa militärstyret fram till 1985 har givit tydliga ärr. Det stöd som militären fick utifrån bränner. Djupa sår finns också från åren med hyperinflation, från slutet av 50-6alet och ända in på 90-talet. Vi hörde hur affärerna märkte om sina priser varje dag kl 15...alla handlade upp lönen direkt, hopplöst beskrevs det som. En erfarenhet från 30-talets Tyskland, från Kina m fl. Lätt att förstå att spöket skrämmer till makroekonomisk återhållsamhet. Det finns många tecken på hur regel läggs till regel för att söka hantera ekonomin. Presidenten talar om en ekonomisk Tsunami och kritiserar EU, USA och Kina. Räntenivån ligger på 5% för att stävja inflationen, med effekten att inflödet av spekulationskaptial blir starkt. Det oroar med åtföljande nya regleringar. Man har ett högt kostnadsläge, ingen effektivitetstillväxt i industrin och korruptionen verkar utbredd. Någon sa att valutan är så stark att de enda som har råd att turista i Braslilien är brassarna själva. Med den starka valutan handlas företag på kontinenten vilket inte heller alltid är geopolitiskt problemfritt. Det finns en uttalad protektionism, för att skydda den industri som annars skulle slås ut, t ex TEKO. Man tilllåter 25% högre priser vid offentlig upphandlign om man köper inhmskt. Och man rattar för fullt för att hålla inflationen i schack. Men man har funnit stora oljereserverer och det statskontrollerade Petrobras verkar bli guldägget. På fråga om man inte ville gå med i OPEC blev svaret, nej. "Vi är ett utvecklingsland, vi behöver pengarna och vill inte ha några restriktioner från andra." Här känns vibbarna från Gazprom..och det var inte utan att det både en och annan gång fanns likheter i argumentationen som jag hört i Kina eller Ryssland.

Brasilien är ett land i transition, men på frågan om till vad blev svaret hängande i luften. De vill tydligt höja nivån i utrikespolitiken, men målet är en permanent plats i ett reformerat säkerhetsråd och ett värn för G20. På vilket sätt de vill bruka sitt mandat, oklart. De anser att de borde fått platsen 1948 men stoppades då av Ryssland. De säger sig vilja vara vän med alla och respektera den territoriella suveräniteten. De stöder R2P, men vill utveckla ett Responsability while protecting. Vad det står för kan vara säkerhetsrådets monitoring med rätt att avbryta en insats eller ngt annat. Inte färdigt, men anges som en mellanväg som de söker utveckla. De ogillar konditionalitet, att binda bistånd och stöd till krav på vad landet ska göra. "Vi vet hur det känns, vi har hört väst ställa krav." Med den erfarenheten jobbar man nu för att BRICS ska sätta upp en egen utvecklingsbank, när IMF inte reformeras skapar man en egen institution. Med Kinas valutareserv i botten. Nog känns det som att vårt sätt att jobba utmanas allt tydligare, av alla de som kännt av konsekvenserna. Och de vänder sig till Afrika, som en utmanare men med Sydafrika i klubben. Banden till Afrika är speciella, 50% av befolkningen på runt 200 miljoner ser sig som bruna eller svarta. Brasilien var det sista landet som förbjöd slavhandeln.

Det är ett imponerande land, med stora utmaningar. Den nyvalde kvinnliga presidenten är mycket populär. Hon kämpar mot korruptionen, avskedat ministrar som varit korrupta. Hon talar om ökat fokus på MR, men i praktiken finns det inte ngt tydligare utflöde av det än mer aktivitet i FN:s HR council i Geneve. Men det finns en stor grupp fattiga i Brasilien. Även om de satsat på att stötta familjerna med barn, givit ett bankkort till KVINNAN i familjen med ett kontant stöd som gör att fler kommer över fattigdomsgränsen. Detta har också bidragit till att öka den inhemska köpkraften och klarat ekonomin när det stormat i omvärlden. Sedan finns det stora utmaningar, inte minst verkar utbildningssystemet på grundnivå vara illa ute. De står inför otroliga insatser i infratstruktur för att klara VM 2014 och OS 2016. Även med oljepengar i bakfickan känns det som en tickande ekonomisk faktor. Det är samtidigt en omfattande informell ekonomi. Av i runda tal 130 miljoner i arbetskraften återfinns bara runt 27 miljoner lönearbete. En kvinna i Rio berättade att det fanns ett uttryck att Den dagen alla i Rio gick till ett arbete skulle Jesus (statyn som reser sig i betong över staden) applådera.

När jag samtalade Rio +20 i Brasilien så inser jag att de ser den konferensen mer med fokus på utveckling än på miljö och klimat. Sustainability har fokus på fattigdomsbekämpning och hållbara städer handlar mycket om att inkludera favelornas befolkning. Förståligt, men samtidigt mer utmanande för att få ekvationen att gå ihop. Ska bli spännande att följa den processen - även på plats i juni.

Slutsatserna, ett land i transition som kommer att bli en starkare röst imorgon. Hur de väljer att använda den spelar stor roll. Noterade att de också nu erkänt Palestina. Självklart sa de företrädare vi talade med. Viktigt att hålla kontakterna öppna med ett land som säger sig likt oss vilja fred och säkerhet, men som så här långt vill vara vän med alla. Diktaturer eller inte, det avgör inte.