söndag 30 december 2012

Hållbar utveckling - idéer för framtiden?

Jag kommer i ett antal inlägg dela mina tankar kring förslaget till idéprogram från programgruppen. Jag har äntligen läst det, funderar en del och väljer att kommentera delar här och återkommer i annat.

Funderar en del på hur olika värden balanseras i programmet. Frihet är visserligen det bästa ting, där sökas kan all världen kring som det hette i den berömda strofen från 1439. Men frihet från vad, för vem och av vem definieras denna frihet...?

Spanar historiskt och man kan fånga olika trådar, präglade av den tidens anda. Vi har ett kulturkonservativt drag, har varit ett tydligt intressebaserat parti o s v men jag stannar för andra spår. Vi sätter människan i centrum genom tiderna, så ock programgruppen. Vi har talat om frihetens men också rättivsans principer, om kamp mot koncentration av makt - ekonomiskt såväl som offentligt, mot all koncentration av finansiell makt såväl statligt som privat, om likvärdighet, solidaritet , sammanhållning och om avvägningar mellan grundläggande värden som frihet och trygghet. Noterar för den delen analysen i 1959 års program av varför arbetarna såg det kollektiva ägandet som ett mål, därför att känslan av beroende av privatkapitalet blev den främsta grunden för opposition mot dåvarande samhället.

Jag tolkar nu programgruppen som att de söker frigörelse från staten för att det ger optimal frihet för den enskilde. De väljer i mitt tycke en alltför enkelspårig väg. Jag tänker att vi har en frihetsklyfta, där alltjämt många sitter fast i andra beroenden som nog upplevs värre än statens bojor. Ser det t ex här hemma i Södertälje. Beroenden som minskar friheten genom otrygghet, orättivsor, de små gemenskapernas tyranni mm. För att kunna bryta dessa bojor krävs ett frigörande samhälle där man har möjlighet att klara sig om man bryter upp. Det är inte för inte som Sverige är det land i världen som är mest individualistiskt. De som ogillar utvecklingen talar både här hemma och i t ex USA om statsindividualism, om beroende av staten istället för familjen, kyrkan, de små gemenskaperna eller marknaden? Men människan är en social varelse och finns i olika gemenskaper, ingen erimit. Till detta ska jag återkomma.

Jag vill vara tydlig med att vi vill värna och utveckla välfärdssamhället, att vi inser att stora klyftor leder till koncentration av makt, möjligheter och friheter. För mig handlar det i grunden om att forma en politik för hållbar utveckling - socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Där hade jag ett tag hoppats att programförfattarna tagit sin utgångspunkt. Så icke.

Alla människors lika värde och rättigheter har burit upp våra idéprogram genom decennierna efter andra världskriget. Detta bygger självklart på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. De är universella och ömsesidigt förstärkande. Sedan är det upp till staterna att säkerställa dem utifrån sina förutsättningar och bedömningar. Det är i första hand de 30 artiklarna som bär våra grundläggande rättigheter, i Europa preciserade också genom Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Här har vi också alla och envar möjlighet att få våra rättigheter prövade i Europadomstolen för mänskliga rättigheter om vi anser att de kränkts.

Det finns dock inget i dessa rättigheter som innefattar rätten att fritt bosätta sig var man vill bortom nationsgränser, men väl rätten att få asyl på vissa grunder. Det hindrar oss inte att drömma om en framtida värld utan gränser, där alla kan röra sig fritt. Men där är vi inte idag, inte ens inom EU. Inom Schengen har vi den friaste rörligheten, men här gäller alltjämt att man har rätt att röra sig utan gränser och stanna var man vill upp till tre månader. Längre än så gäller andra förutsättningar.

Så när vi drömmer om en värld utan gränser känner jag att vi måste diskutera vad vi då vill förändra för att göra den möjlig, först inom EU och i en drömd framtid även globalt. Idag är det en frihet som gäller de välutbildade, de kapitalstarka och de efterfrågade på arbetsmarknaden. De som lättast erhåller alla gröna eller blå kort. De väljer och vrakar i den globala byn. De kommer likt kaptial att röra sig ganska oberoende av dagens gränser. Men om den valfriheten ska gälla lika för alla, vad blir den då i praktiken värd? Lika villkor som övriga i landet dit du flyttar eller särlösningar? Vad innebär särlösningar för de som söker sig till oss men inte har råd att betala eller de som drömmer om att få ett bättre liv för sina barn? Vad blir friheten värd för dem? Om inte särlösningar så vad innebär det då? Jag har hört debatten på detta område och tycker att den är spretig.

Det har framförts i den efterföljande debatten om "fri invandring" (som beskrivs lite olika i programmet) att vi först måste ändra i våra lagar, men varför funderar jag? Inte kan det väl vara för att vi drömmer om fri rörlighet? Eller lägre skatter eller vad nu olika drömmer om..?? Ska socialtjänstlagen, vistelsebegreppet o s v slopas. Men det står inget om detta i detta avsnitt av programförslaget. Avvägningen av den enes frihet mot den andres kommer vi dock aldrig ifrån i ett socialt hållbart samhälle.

Programförslaget talar i detta avsnitt om både öppna gränser, fri rörlighet och generös flyktingpolitik samt fri invandring. Här sätter man sig på många stolar skulle jag vilja säga, samtidigt. Tex skulle jag kunna tolka att detta gäller bara för de länder som kränker mänskliga rättigheter där människor ska söka fristad från förtryck. Man talar om "öppnare gränser" i en mening och i en annan att man är för en "fri invandring".

Även detta avsnitt skulle må väl av en stramare skrivning. Drömmen kan då hållas vid liv, som i grunden eftersträvansvärt. Måhända tycker vissa att det är drömmarna som ska lyftas i idéprogram, enbart. Men drömmarnas fäger ger vägledning om vart vi strävar, till ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle eller till ett mer marknadsliberalt laissez-faire samhälle med gröna inslag. Själv drömmer jag om den socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara världen.

lördag 29 december 2012

Idéprogram - processen...??

Ska säga att jag själv inte lagt ned tid på wikitexterna under den process som pågått. Har läst ngt och ögnat lite under tiden, men inte skrivit egna inlägg. Kändes för egen del inte rätt. För det må jag kritiseras. Har deltagit på en del möten där processen avhandlats, men inte själva innehållet diskuterats. Har därför kännt att det varit svårt att känna av vad Centermedlemmarna tänker och tycker kring de idéer som värkts fram. Men jag hoppas att övriga känner sig mer involverade, så att det som nu presenterats inte är fåtalets produkt. Speciellt eftersom jag hörde många som tidigare sa att det nuvarande programmet var riktigt bra och egentligen inte behövde ändras.

Det jag våndas för är idéernas förankring, om de tankar som förs fram bärs upp av medlemmar och förtroendevalda i vårt avlånga land. Det är ju till syvende og sist de som ska klara att möta väljarna om drygt ett år och då klara att driva politiska förslag för nästa mandatperiod utifrån programmet. Det var och är inte inplanerat någon remisstid på programmet, det framgår tydligt av hemsidans beskrivning av processen. Där skulle partistyrelsen behandla programförslaget i januari och stämman i mars. Nu blev det dock ett mellanting så precis före jul fick alla ordföranden förslaget för att kunna "komma med synpunkter" senast den 5 februari. Synpunkter som sedan ska hinna bearbetas på 10 dagar innan partistyrelsen ska fatta beslut efter att också ha hunnit ta del av tankarna från rötterna.

Är processen långsiktigt hållbar? Hur mycket hinner medlemmarna diskutera med varandra efter helgerna och före den 5 februari? Normalt sker kretsarnas årsmöten före februari månads utgång men ska man dra igång en process lokalt, vilket inte var förvarnat förrän Sverige gick på julledighet så tar det tid. Så när ombuden väl kommer till stämman kan mycket hända. Kommer man kunna åka hem och känna att beslutet blivit ett förankrat program? Jag hoppas det, men det är en riktig utmaning att klara hem. Måhända kommer vi se hur kretsarna sluter sig samman för att driva igenom förändringar underifrån i olika avsnitt.

Jag har nu sökt följa debatten om programgruppens förslag. Hör både vilja att lyssna och föra dialog men också en frustration över reaktioner som skulle kunnat förutses om programförslaget byggde på bred dialog internt. Det talas om 10 000 deltagare och 220 kretsar som varit aktiva, vilket vore fantastiskt bra. Själv botaniserar jag lite i de 50 inlägg från olika dialogmöten och grupper som redovisats och så har vi ju de 20 redovisade specialskrivna artiklarna. Funderar förstås över de 10 000 deltagarna...är de unika, några som deltagit ofta, finns det några överrepresenterade i åldrar o s v. Det är ju intressant i sig, då vi alla vet effekten av stormöten och att det kan slå väldigt olika beroende på omständigheterna. Därför ha vi ju valt representativ demokrati framför stormötesdemokrati. Risken med stormötesdemokrati är att det blir kortsiktighet framför långsiktighet. Kräver mycket av en ledning i dessa lägen.

Alltnog, nu är det ju programgruppen som kämpat för att ställa samman sitt förslag och de som nu överlämnat resultatet till partistyrelsen. Därmed är gruppens uppdrag ju avslutat och partistyrelsen ska läsa och begrunda resultatet. Har dock hört vissa kommentarer redan och fler lär det bli, men jag hoppas att ledning och styrelse nu främst lyssnar och tänker till inför det beslut som stundar. Redan i september 2013 ska grunderna för Europaparlamentsvalet sättas utifrån detta program. Och inom ett år ska förslagen på programmets grund finnas konkretiserade inför kommande mandatperiod i kommuner, landsting/regioner och då prövas idéernas hållbarhet.

Återkommer i ett kommande inlägg till programförslaget som jag nu läst.

onsdag 5 december 2012

Mer Egypten

Spännande att möta de egyptiska parlamentarikerna idag, med Tahrir och samtalen i Kairo och Alexandria i färskt minne. Blev nu samtal över en lunch med många deltagare och få engelsktalande. Dock från flera olika partier, om än inte våra systerpartier i LI. Dock en brorsson till mördade Anwar Sadat som nu leder ett civilt parti Reform and Development. De tycker uppenbart att det behövs en ny konstitution i Egypten snabbt för att fullfölja transitionen. Den enda kvinnan i delegationen var fr det partiet och stödde helt presidenten men Al-Sadat pekade för egen del på att det inte var så enkelt och att landet nu har en svår kris. Kändes som om han balanserade och är en god maktspelare.

En obereonde kandidat som beskrevs som intelektuell kopt var mycket bekymrad över förslaget till konstitution, talade om att presidentens tal om domarkupp måste tyda på avlyssning av domstolen eller kristallkula. En annan från Freedom Party var både intelektuell kopt och domare. Han talade i termer av Mursi som diktator. Skapade tydlig konfliktyta mot de övriga. Men där var även företrädare för salafister och Brödraskapet - i form av Al Nour, Asala och Freedom and Justice party. Det sistnämnda är president Mursis parti. De var samtliga förespråkare av konstitutionen även om inte helt eniga om maktdelningsfrågor. Tänkte återigen på Listen and obey, när jag hörde samtalen. Var viktigt att utbilda folket, inte om varje ord utan om andan i grundlagen.

Uppenbart visade de upp den polarisering som råder i Egypten idag. De som ser att presidenten stulit revolutionen (de unga var dock inte representerade) och är en ny diktator, som givit sig makt att stå över alla domar, upphävt gamla domar från perioden efter Mubarak och givit immunitet till Konstitutionsförsamlingen och Shura-rådet. De ser att det finns en tydlig agenda, att exkludera alla icke-islamister och stöpa om Egypten. De övriga ansåg att presidenten var tvungen att sätta fart på detta för att korta transitionstiden. Det var nödvändigt menade man för att kunna börja bygga upp nya institutioner med parlamentet som centralt, att bygga upp ekonomin igen. De talade om de höga domare som uttalat sig för att avsätta både konstitutionsförsamlingen den 2 dec och Shura-rådet därför att de var i strid med gällande konstitution. Det skulle ha motiverat den snabba avslutande processen att rösta igenom konstitutionen förra veckan, det som fick de liberala att avgå ur församlingen. Shura-rådet, som är delvis valt och delvis utnämnt är de som idag kan stifta lagar i avvaktan på ett nytt parlament. Det gamla som valdes upplöstes ju av domstolen och när Mursi sökte återinsätta dem fick han på tafsen och backade.

Det som nu väntar fram till den 1 december är en snabb insats för att säkra folkomröstningen om den konstitution som röstats igenom under natten mot fredag i förra veckan. Den ska hållas den 15 december och är beslutande. Krävs en absolut majoritet av de röstande. Känns som det är en riktig ek-klut att klara. Om det blir få eller väldigt delat som Egypten röstar igenom konstitutionen kan legitimiteten kraftigt bli ifrågasatt. Kan bli stora konvulsioner igen. Sedan om den antas, då ska på den grunden val hållas 2 månader senare - typ 15 februari till parlamentet. Blir en tuff resa för de som ska organisera och överse valen. Här har domstolarna haft en roll, nu verkar ju de flesta bojkotta sitt arbete i protest mot Mursis president-dekret där han gav sig överordnad makt. Nu verkar en förvaltningsdomstol sagt att röstningen ska klaras. Men vi vet alla att röster kan klaras, men frågan blir om det löser eller skapar nya problem. Utan legitimitet väntar svårare utmaningar och jag kan inte låta bli att undra över hur länge militären stannar kvar i sina baracker. Räcker det med att det ska vara en militär som försvarsminister enligt förslaget till konstitution för att Mursi ska behålla stödet?

Av mina samtal vid lunchen framgick att det amerikanska systemet inspirerat till tvåkammarsystem, fördelning av makt mellan presidént, regering och parlament. Uppenbart ska båda husen i parlamentet vara medröstande i alla lagförslag. Kan ju också bli spännande i Egyptens polariserade klimat om det blir olika maktförhållanden i de båda husen. Docks ska även fortsatt Shruan ha en del av platserna tillsatta via utnämningar från presidenten. Alltnog - det lär ta tid innan vi ser om det är fågel eller fisk vi talar om. Under den tiden kan det hetta till - även på gator och torg. Håller ögon, öron och kontakter öppna.

måndag 3 december 2012

Egypten - utmaning

Nyss hemkommen från ännu en tur till Egypten. Spännande. Stort land, runt 83 miljoner människor. Lång historia, stolta människor men en av tre vuxna saknar läs- och skrivkunnighet. Av kvinnorna på landsbygden är så många som 2/3 illiterata. Det är stora skillander mellan fattiga och rika, mellan landsbygd och stadsbygd, mellan Nildeltat och övre Nilområdet.

Det är också ett hierarkiskt land där militären spelat en central roll genom historien. När vi nu samtalade både i Kairo och Alexandria var det någon som karaktäriserade Egypten som ett land präglat av budskapet "listen and obey" vilket också gäller inom Brödraskapet. Det är kolletivistiskt, individen underordnad släkten och familjen. Den liberala oppositionen, de unga aktivisterna är dock var och en sin röst, ingen riktig samordning. Mot den bakgrunden inte underligt att valet gick i brödraskapet och salifisternas riktning.

Nu sa alla våra sagesmän att landet blivit alltmer polariserat efter valet. Det har nu ytterligare accentuerats i diskussionen kring den nya konstitutionen. De liberala krafterna har hoppat av konstituionsförsamlingen med anklagelserna att det förslag som tas fram gör landet islamistiskt. Ovanpå detta kom president Mursis beslut att ge sig själv makt, att stå över landets högsta domstol.

Sökte få djup i vilka hot som Mursi ansåg sig ha sett då han menat att skyddet för Egypten krävde att han tog sig denna makt. Här låter det som att det varit en hel del skärmystlingar så här långt, där vissa beslut stoppats och där ju det valda parlamentet upplöstes av Högsta domarna p g a felaktigheter i valet. Handlat om att valda ställt upp som oberoende när de varit partianslutna.

Har dock upplevt att de turkiska högsta domarna upplöst partier som valts in i parlamentet då de uppfattats ha program som stred mot konstitutionen. AK-partiet senast. Det finns exempel på att demokratiska val stoppats, kan naturligtivs upplevas så även i Egypten.

Men bilden har blivit entydig hos oppositionen. Mursi är i salafisternas grepp och anklagas för att göra en Mubarak där frågan bara är om det blir en ond eller god diktator. Det är främst i Kairo och i Nildeltats industristäder som missnöjet gror. Vissa påstod att Mursi spelade på och med salafisterna utifrån den agenda som islamisterna antagit.

De som demonstrerade på Tahrirtorget var en blandad skara av det vi såg i fredagskväll. Det var de unga främst, men också kvinnor och äldre. Även en och annan burkaförsedd kvinna. Ett nytt inslag som jag samtalade med var de som sa sig tillhöra Soffapartiet. Sades finnas även i bl a Alexandria. De brydde sig inte inför valet, men nu gjorde de det för att stoppa Mursi. De vill inte ha en ny konstitution. Men det som var supertydligt var det tydliga förakt som flera uttryckte över de andra, de som röstat fram Mursi. De var de illiterata i övre Nildeltat, de 20% som var obildade och hade blivit köpta för lite olja eller mat. Obildad ansåg man även att Mursi var. Fanns ingen acceptans för att styras av okunnighet som de sa. Det var en tydlig elitistisk framtoning på dessa lite medelålders personer vi talade med. Kändes som lite kontrarevolutionära, men de ville inte ha tillbaka den gamla tiden sa de. Däremot ett styre som hade kompetens att möta utmaningarna. Dessa elitister verkar nu förena sig med de yngre upproriska. Vad det kan innebära i förlängningen är lite oklart.

När frågan ställdes om de var beredda att störta, att ta till våld så var svaret att det trodde de inte skulle hända. Brödraskapet var fegt, höll sig borta. Och de ironiserade över att de lade demonstrationen på lördag till annat område. Tyckte själv det kändes klokt även om jag inser att det ändå kan bli sammanstötningar kommande veckor. Det ligger och dallrar. De på Tahrir vill inte ge upp. De finns på andra ställen också.

Det är kanske i det perspektiviet man får förstå Mursis beslut om snabb folkomröstning om den nya konstitutionen. Men tyvärr bäddar han därmed riktigt illa för en bra folkomröstning. Att inom loppet av 14 dagar få en bra debatt och ordning på valfrågorna i ett så stort land är omöjligt. Det gör att legitimiteten för den nya grundlagen kommer ifrågasättas. Hoppas därför att den folkomröstningen skjuts framåt. Även om det Mursi sagt om sin utökade makt är att den bara ska gälla till den nya grundlagen trätt i kraft. Jo, jo - återstår att se!

Kan samtidigt inte låta bli att notera att alla via TV kunde följa den långa omröstningen om alla olika paragrafer i grundlagsförslaget. Det är i och för sig transparent så det förslår. Noterar också att det omtalade förslaget om Sharialagen som styrande ersattes av att den ska vara vägledande i enlighet med gällande grundlag. Verkar dock finnas en del annat som är väsensskilt från vårt sett att se på tillvaron. Dock, Egypten är Egypten och det är ett land uppburet av sin historia och kultur där muslimsk tro har en lika självklar grund som någonsin kristendomen här. Det måste vi självklart respektera.

För regionens skull är det viktigt att Egypten kan svara upp mot sin roll som stabiliserande men även demokratisk kraft. Minns saudierna som hänvisade till att de ville smyga bakom Egypten. Har nog även gällt andra, även om det kan bli skillnad nu. Sedan är det ingen tvekan om vilken vikt det sätts vid att inte Turkiet blir enda stormakten i regionen, utan även Egypten. 

Det finns många utmaningar för egyptens ledning. De måste klara att sätta fart under ekonomin för att matcha de stora sociala påfrestningarna i landet, fixa jobb till de många unga. Ska bli spännande att möta kollegor från Egypten imorgon i riksdagen och fortsätta diskussionen.

söndag 25 november 2012

Östra Kongo

Minns mycket tydligt mitt besökt i Goma för ngt år sedan. En stad som drabbats så hårt, av kriget i Rwanda som förde mängder av flyktingar till området. Av olika militära grupper som härjar i Kiwu - från syd till Nord. Drabbade av en otroligt dålig centralmakt, av en armé som satts samman av olika stridande grupper, som får sin ekonomi via illegal handel med områdets råvaror och mer verkar hota sin befolkning än skydda den i detta område. Jag minns besöken i sjukstugan en bit utanför, ofantligt gripande med alla drabbade av våldtäkter och övergrepp. Minns besök på sjukhuset.

Men det var också en stad som drabbades av den vulkan som alltjämt pyr. Lavaströmmarna hade tagit sig igenom Goma och lämnat tydliga svarta spår, på en del ställen nu gröna med hög bördighet. Minns Kabilas sommarhus som fanns i Goma.

Det var en stad som låg fantastiskt vackert, men som saknade det mesta. Otrolig kontrast att åka över gränsen till Rwanda. Från oordning till ordning, även om den idag tenderar gå över till förtryck. Den roll som grannländerna har i utvecklingen i östra Kongo är värd att granska.  Kiwu är en gränsbygd med stora rikedomar, dåligt samhälsstyre och många konfliktfyllda grupper. Nu talas mycket om M23, men de är inte ensamma. Finns flera och inte minst Herrens befrielsearmé - LRA som begår ofattbara övergrepp.

Det är i denna miljö som FN har kvar sina styrkor. FN har funnits länge i Kongo. Landet är ju härjat av kolonialism, av diktatur och krig. Efter eldupphöret mellan Kongo, Uganda, Rwanda, Angola, Zimbabwe och Namibia 1999 bildades MONUC för att övervaka avtalet. Det har man gjort sedan dess, men när Kabila ville fira Kongos 50 år som självständigt land ansåg han att FN-insatsen inte längre behövdes. Kravet på neddragning kom således. Idag är FN-insatsen minskad och omgrupperad till Monusco och finns i Kiwu. När styrkorna drogs ned sökte man rädda närvaron där i Goma. De fick ett nytt mandat från säkerhetsrådet och har rätt använda alla medel de finner nödvändiga.

Men när det nu brände till riktigt var bilden att de gick in i sina baracker. Kritiken är stark. Jag kan förstå det. Fanns rätt tydlig kritik när vi var där, hur de hade undgått att stoppa blodiga massakrer då de kom när det var för sent. Det kan handla om sammansättning, ledning, utrustning mm, men kritiken var vass. Nu verkar det hända igen, i Goma. Jag kan förstå om kritiken på nytt blir vass. Läser att de inte kan förväntas ta över den kongolesiska armens uppdrag när den drog sig tillbaka. Monusco ska observera och skydda civila. Men hur då? Blir detta ett gott exempel på peacebuilding eller ?

Känns som att detta är en ny utmaning för Peacebuilding. Vad som hänt här måste utvärderas och diskuteras. Jag kände viss oro när jag besökte Liberia och hörde om den nedtrappning av styrkorna som ska ske där till 2015. Det är ett mycket labilt land, trots Nobelpristagare som president. Det är en mycket labil region med Sierra Leone, Eflenbenskusten, Mali, Nigeria och Burkina. I Liberia hade FN-styrkan ett mycket gott anseende. Där gjorde de skillnad, men om de blir kraftigt reducerade kan det ändras. Om det inte finns en regeringsarmé och säkerhetssystem på plats kan det bli laglöst område på nytt, som i östra Kongo. Måste söka mer kunskap i FN-systemet kring detta i närtid. Några lärdomar att dra...

fredag 16 november 2012

Palestina igen

Igår hade vi att justera betänkandet om Mellanöstern och Nordafrika. Samma dag behagade min kollega Urban Ahlin uppmärksamma mig och Centerpartiet i en debattartikel i Aftonbladet. Inte direkt oväntat. Urban Ahlin har ju valt att ta på sig oppositionskostymen fullt ut. Där han tidigare hävdade att riksdagen inte ska göra folkrättsliga ställningstaganden som ankommer på regeringen enligt Regeringsformen, tycker han nu att riksdagens beslut är helt avgörande. Jag respekterar självfallet det valet, men det är inte mitt och Centerpartiets. Undrar om Urban Ahlin respekterar det?

Men, när Urban Ahlin ifrågasätter Centerpartiets och min syn på frågan om erkännande av Palestina i det fall vi inte röstar med honom gör han det politiska spelet fullt ut till sitt. För mig och Centerpartiet handlar det inte om mod att rösta med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det vore direkt dårskap att offra sakfrågorna som avgörs i regeringen på oppositionens altare. En skalp som möjligen skulle glädja oppositionen som ju alltid har ett inrikespolitiskt egenintresse att splittra regeringen. Men innerst inne inser nog även Urban Ahlin och socialdemokraterna att detta vore direkt kontraproduktivt för sakfrågornas behandling.

Jag och Centerpartiet har sakfrågorna i fokus och där finns flera som rör Palestina. Sakfrågor som alla avgörs inom regeringen. Att påstå att sakfrågorna skulle vinna på att Centerpartiet röstade med socialdemokraterna om ett tillkännagivande till regeringen är direkt häpnadsväckande. Lika väl som Urban Ahlin vet vad som är Centerpartiets uppfattning i sak vet övriga i regeringen detta. Vi förhandlar I regeringen och ägnar oss inte åt att skriva brev TILL regeringen tillsammans med Urban Ahlin. Förstår att det är trist och störande för Urban Ahlin och socialdemokraterna att inte få styra och ställa. Men det är något jag inte har något problem med. Hörde honom nyligen kommentera den överenskommelse regeringen träffade med (s) och (mp) om vår Afghanistaninsats och då lät det nästan som om det var han som övertygat president Karzaij om transitionsprocessens innehåll. Så jag förstår mycket väl att det stör honom att jag och Centerpartiet fokuserar på sakfrågan och inte honom.

Men i sakfrågan är det ingen tvekan om var Centerpartiet står. Det framgick tydligt av min artikel i DN i januari 2012. Centerpartiet vill se ett erkännande av Palestina för att främja förutsättningarna att kunna ta de svåra beslut som kommer krävas av alla parter för att nå en hållbar fred. Det handlar om palestiniernas lika rätt till självbestämmande och internationell rätt som andra. Det handlar om att rädda möjligheten till 2 stater som kan leva i fred med varandra innan den optionen de facto runnit ut i sanden.

I dessa dagar då våldets väg ånyo beträtts är det vitalt att stärka fredlig konfliktlösning och de redskap den vägen erbjuder. Därför vore det också nu välkommet med en uppgradering av Palestina i Generalförsamlingen och det är vår ambition att Sverige ska kunna rösta för en sådan resolution när den presenteras. Vi vill stärka de moderata krafterna i Palestina, även om våldets företrädare i regionen inte vill se det hända. Det vore ju i deras ögon en förlust av momentum för hatets odlare på båda sidor.  Vi såg och imponerades av de fredliga demonstranterna som avsatte gamla härskare i arabvärlden. De fick vårt stöd om än sent i flera fall. Även vi hade svårt att uppfatta och förstå de fredliga förändrarnas budskap den gången. Så vana var vi vid att förändringar sker med vapenmakt, ett språk som så ofta använts i historien. Inte minst i Mellanöstern. Ett språk som talas alltjämt i Syrien med förödande följder. Jag hoppas innerligen att vi i väst ska orka lyssna till fredsvägens förespråkare i Palestina medan de ännu har en röst.

Avslutningsvis bara ännu en liten kommentar kring begreppet tillkännagivanden på denna blogg. Kommenterat det tidgare. Det framställs ibland som om det vore ett kraftfullt beslut, men det innebär i praktiken inget bindande för regeringen. Tillkännagivanden finns inte reglerat i grundlagen och vi som utredde frågan var helt överens om att det inte skulle göras. Det är en möjlighet för riksdagens partier, främst i opposition, att enas om ett icke bindande beslut. Det innebär i praktiken inte annat än att riksdagen sänder ett brev till regeringen och informerar om riksdagens uppfattning i en fråga. Sedan behöver regeringen inte göra mer av det än att ge sin syn på frågan inom loppet av ett år. När KU tittade på hur tillkännagivanden hanterats så var det oavsett regering få som inneburit något konkret. Enbart om i princip alla partier varit ense, både regering och opposition hade något hänt. Och då gäller det i områden där riksdagen har beslutsmakt.

I utrikespolitken har regeringen och inte riksdagen beslutsmakten. Riksdagen behöver anta vissa internationella överenskommelser, men har t ex ingen beslutsmakt gällande erkännande av stater. Inom utrikespolitiska området gäller granskningsuppdraget och beslut om budget för utrikesförvaltning, biståndsfrågor och Krigsmateriellagstiftning. Varje år har vi en utrikespolitisk debatt kring regeringens Utrikespolitiska deklaration och där klargör regeringen sin hållning i olika frågor och alla kan diskutera vägvalen. I övrigt gäller frågeinstrumentet och utskottens granskning, numera stärkt av samrådet inför regeringens ställningstaganden i EU:s utrikesråd. Samt då förstås motioner från alla och ev beslut om tillkännagivanden, d v s brev till regeringen. En möjlighet som brukat med förnuft kan påverka men annars bara blir en del av den politiska debatten mellan regering och opposition. Det visar historien oavsett regering. Det vet nog även Urban Ahlin

måndag 29 oktober 2012

Igelstavikens gymnasiecirkus

Hörde mellan mina resor denna höst om att Södertälje kommun planerade att lägga ner Igelstavikens gymnasieskola. Trodde inte mina öron. Visserligen har det varit försök tidigare att flytta in Fornbackens grundskola i lokalerna, men då drevs utbildningen av friskolan St:a Ragnhildsgymnasiet. Nu var det ju inte länge sedan kommunen köpte skolan och sparkade ut St.a Ragnhildsgymnasiet för att Igelstaviken skulle få plats att växa. Då fördes en del program över från Täljegymnaiset också. Men, nu har jag varit hemma och hunnit titta igenom de handlingar som är tillgängliga på nätet.

Jag inser att det faktiskt är så illa som det lät, kanske till och med än värre. För när jag läser handlingarna så är de så oerhört grunda och bristfälliga att de mer beskriver vad som ska göras än att analysera fördelar och nackdelar utifrån olika perspektiv. Ekonomin är avfärdad med en enkel siffra, kan klaras inom kostnadsramen 100 miljoner kronor. Tänker att den som läser detta måste vara djupt troende för att inte slå bakut och ställa till ett oherrans liv. Jag kan ju jämföra med andra handlingar och måste säga att jag som förtroendevald, skattebetalare, förälder och Södertäljebo blir oerhört upprörd över hur illa ställt det verkar vara med kommunen nu.

Skolan, våra barns utbildning är helt avgörande för att kunna förändra barnens möjligheter och vår kommun. Därför är det vitalt att vara varsam och noggrann med vår utbildning och säkra att vi inte skrämmer iväg föräldrar, barn och unga. Inte skrämmer bort företagare och företag. Jag har våndats många gånger över hur envetet fel kommunens styrande majoritet gått. De har lyckats med konststycket att trots vällovliga mål om Världens bästa skola inta den ena bottenplatsen efter den andra i olika undersökningar om skolan. Vi och våra unga har stora utmaningar, det kräver inte mindre utan mer varsamhet i den politiska beslutsprocessen.

För två år sedan i oktober togs beslut om att lägga ner fyra och starta tre nya gymansieskolor. Då talade man om de minskade elevkullarna fram till 2018 och om att många elever valde friskolor och andra kommuner. Med den insikten är det förvånande att man först kunde satsa 146 miljoner på den nya organisationen från läsåret 2011/21 och därmed bygga överkapacitet. Nu verkar man ju upptäcka, att redan efter ett läsår finns det 800 tomma elevplatser och stora överytor i gymnasieskolan. Nog borde man ha kunnat förutse det redan förra året och tagit ett mer underbyggt beslut. Nu har jag bara kunnat se de offentligt publicerade underlag som förelåg och föreligger. När jag läser dem så kan jag möjligen förstå varför, de utgör inget skolexempel på väl underbyggda beslut.

Men, så sent som i april visste Utbildningsnämndens socialdemokratiska ordförande att berätta att han såg att Igelstaviken och Wendela Hebbe-gymnasiet var populära och då inte bara för elever från Södertälje utan även från andra kommuner. Det var då det eller kanske är det just däför som han nu tagit ledningen för att lägga ned Igelstavikens gymnasium. Principen att vara rädd om det som eleverna väljer och förändra det man väljer bort verkar inte gälla för kommunens politiska majoritet. Men, Södertälje är den friskoletätaste kommunen i landet. Ifjol valde 42% av eleverna friskolor eller andra kommuner och i år har andelen ökat till 50%. Nog borde man inse att föräldrar och elever i Södertälje väljer själva och i ökad utsträckning väljer bosrt den kommunala skolan. Är det därför man nu väljer att lägga ner ett av de mest populära kommunala gymnasierna? Om jag vore konspiratorisk skulle jag börja fundera om någon i utbildningsbeslutande funktion drivs av ett egenintresse någonstans? Intressen ljuger ju aldrig säger man, så det kunde förklara hur något så urbota dumt kan klubbas. Men, nu är jag ju inte konspiratoriskt lagd, så det är ett blindspår. Förlåt mig.

Om nu Södertäljes Utbildningsnämnd jagar tomma ytor, hur lyckas man då med denna flyttkarusell hindra tomma ytor? Man flyttar ut från Igelstavikens gymnasium för att täcka tomma ytor i gamla Tälje- och Västergårdsgymnasierna. Men, vem äger Igelstaviken? Kommunen och då står man ju med en hel skola med tomma ytor. Och tommar ytor verkar ju vara huvudorsaken till denna flyttkarusell modell hösten 2012. Men det löser sagda majoritet med att snabbt konstatera att man flyttar Fornbackaskolan till Igelstaviken. Och så kommer tomma ytor att uppstå i Fornhöjden. Huruvida föräldrar och barn i Fornbacken är beredd att flytta till det utmärkta pendelläget vid Östertälje station kan man ju fundera över. Någon analys om vilka skolor som är viktiga att ha i pendelläge existerar inte. Tanken på att det ska byggas en Multihall i området för att stärka idrotssprofilen nämns inte. Hrmmmm. Smart att ha elever från förskoleklass till åk 9 i bra pendelläge. Lite elakt kanske, men undrar om de ska riva skolan först för att bygga in Södertäljes öppna skolmodell...?? Det skulle i vart fall bli en bra bild av Tälje Tokar årgång 2012/13. Och om de inte ska bygga Södertäljes skolmodell, kanske de inte heller behöver bygga den i Fornhöjden... Men nu ägnar jag mig åt ren spekulation. Frågan finns bara mycket översiktligt med i beslutsunderlaget, men ändå drar man slutsatsen att "Budgeterad kostnad för att skapa nya grundskoleplatser var 320 Mkr" men "om man beslutar enligt förslaget kan detta och en stärkt gymnasieorganisation genomföras för 100 miljoner kronor." Det är ju solklart :p Med en så överväldigande argumentation måste väl alla imponeras och stå mållösa. Klart att majoriteten vill ta det beslutet =)

söndag 9 september 2012

Lite mer Demokraterna

Lovar att inte trötta ut er med USA:s val efter detta blogginlägg. Men det är ju ett val som påverkar oss mycket, även om vi inte får rösta. Därför är det viktigt att också följa. Välkommen att läsa.

Demokraternas konvent i Charlotte byggdes ju kring temat Tillsammans, we are in this together och vi ska ta oss igenom det tillsammans. Eftersom frågan om ekonomi och jobb är mest betydelsefull så står mycket av kampen här. Den ekonomiska återhämtningen är inte känd av Main Street ännu och arbetslösheten fortfarande runt 12 miljoner. Enligt opinionsundersökare som jag lyssnade till krävs det historiskt en BNP-tillväxt på 4% för att en sittande president ska bli omvald. Idag är tillväxten runt 2%. Den enda moderna president som haft ett urstarkt ekonomiskt förtroende är Clinton. Carter är skräckexemplet för han låg under den statistiska brytpunkten för ekonomiskt OK hela sin tid, han blev inte omvald. Obama skuggar Carter och därför sätter Romney in alla stötar mot ekonomin. Därför kommer Clintons aura att putsas, medan Carter förblir osynlig. Clinton är ju the come-back-kid och det är ju den bilden som ska sättas på både ekonomin och Obama.

I fredags kom nya siffror om arbetslösheten och den sjönk från 8,3 till 8,1%, men orsaken var främst att folk gått ur arbetskraften. De har tröttnat på att söka jobb. Har ingen genderuppgift på detta, men skulle kunna tro att det gäller många kvinnor även här. Här pekar ju Romney på att han minsann kan ekonomi och kan företagande som den företagare han är. Därför valde Demokraterna att på konventet lyfta flera som kände både hans företag Bain och honom som guvernör. Det talades om hur han avskedat folk utan vidare, hur han dragit ner utbildningsbudgeten med 14% direkt som guvernör och hur han sagt att det gjorde inget om Detroit gick i konkurs. Man talade om att Romney må gilla att skapa jobb, men att han inte bryr sig om ifall de kommer utomlands. De talade om att göra sig pengar på företagsuppköp och nedläggningar, att placera pengarna i shweiziska bankkonton och på Caymanöarna. Det argumentet biter och kraven på att Romney ska offentliggöra sin ekonomi och skatter växer.

Demokraterna drev bilden att det är väl OK att titta på resultatrapporter och bokslut för att fatta beslut när det är aktieägarna det handlar om. Men att styra ett land handlar inte om aktieägarna utan om människor och då krävs det andra egensskaper och erfarenheter. Därav bilderna presenterade av alla som kämpat sig in från fattigdom, som immigranter utan något och gjort resan i sina familjer. Barnen visste hur det var och många mammor lyftes fram. De visste hur det var. Starkast här var väl Michelle Obama men det var många andra också. Starka berättelser, bra berättade. Många ögon som tårades. Sedan jämförde Montanas guvernör sitt fögderi, med det Romney haft. Han kände Romney och det var en bra kille, MEN en helt annan sak med hur han styrde som guvernör. "That dog don´t hunt, in Montana" löd budskapet inför jublande massor och så fångade han alla jägares bildsrpåk.

Här kan jag känna att det fanns många nationalistiska inslag i konventets budskap. Made in America var en bild man framhävde. Det stora beviset på att Obama fixar jobben var dock "räddningen" av den amerikanska bilindustrin. För mig som upplevt en annan sida av den räddningen med GM och Saab skorrade detta. Jag kan förstå hur min afghanska kollega och flera afrikanska kände när de hörde en del budskap som visade andra sidan av deras verklighet. Det amerikanska intresset. Men det fanns ingen hejd på hur Demokraterna lyfte bilindustrin. Här var företagare, arbetare, bilfacket, mammor vars familj räddats och allt du kan tänka dig. Här visade man bilden av en president som visste vad som var Amerika, som inte tittade på när jobb skeppades utomlands utan stod upp för medelklassen som jobbar och sliter i hela landet. Bilindustrin var det som drev igång USA lät det som. Här visade man att den industrin nu har svarta siffror igen. Men denna bild av bilindustrins räddare kan ju väcka förväntningar hos även andra och/eller besvikelse för att deras jobb inte är lika viktiga för Obama. Han lyfte också att man gjort upp om att amerikanska bilar ska halvera sin bränsleförbrukning, för att visa förnyelsekraften i räddningspaketet.

Den som driver kravet framåt och inte bakåt som vägvisare för sin presidentvalskampanj och skiljelinje mot Romney får väl passa sig lite...Som en liten anekdot från konventet måste jag bara nämna att Michigans Guvernör Jennifer Granholm, Maud Olofssons släkting, nästan fick taket att lyfta när hon visade just vad räddningen av bilindustrin betytt i delstat efter delstat. Vad som skulle hänt om Romneys linje fått råda, att Detroit fått gå i konkurs, för USA:s medelklass var inte att tveka på. Mörker och elände. Så lika och ändå så olika tänkte jag...

Alltnog, de senaste siffrorna visade ännu en månad med nya jobb i privata sektorn. Nu 96 000 nya jobb och statistiken har vänt från då USA tappade mellan 700 -800 000 jobb i månaden på hösten när Obama tog över. Sedan dess har 4,5 miljoner jobb skapats och så säger sig Obama vilja fortsätta att satsa på den privata och inte den priviligerade sektorn, som de uttryckte det inför jublande åhörare. Men antalet amerikaner som deltar i arbetskraften är det lägsta på hela 31 år så frågan är hur väljarna uppfattar det. Finns det chans att klättra upp om man bara kämpar och anstränger sig? Statsskulden är på ofattbara 16 trillioner USD (16 000 miljarder USD) och andra kvartalet föll tillväxten till 1,7%. Nu väntas FED komma med nya beslut i veckan som kommer för att få fart på ekonomin. Obama vill satsa på utbildning, tillverkningsindusti, fördubblad export, infrastruktur och halverad oljeimport med bl a förnybar energi. Han säger att det går för sakta och menar att Romneys enda lösning på allt här i världen, även en förkylning, är nya skattesäkningar för miljonärer och miljardärer samt lite avreglering. Han menar att det var den politik som skapade problemen tillsammans med två krig.

Tror de många besvikna på Obama? Hörde när jag lyssnade även här i New York som betraktas som en väldigt säker delstat för Demokraterna att man är rädda för att tappa. Så många är så besvikna. Det kan ju vara så att det blir många som väljer soffan denna gång och då vinner Republikanerna. Men, det finns också en hel del Republikaner som känner att "partiet lämnat dem" som några som framträdde på konventet uttryckte det. Och de kan ju också välja soffan...Här kommer nog Ryans roll att bli viktig. Sedan vet man ju aldrig, det kan komma klavertramp av typ Todd Akins "vid legitim våldtäkt blir kvinnor sällan med barn". Men det handlar förstås också om mobilisering och här kommer säkert Demokraternas konvent att spela roll, för de som var där och de 25 - 37 miljoner som följde på TV. De flesta talar om konventet som framgångsrikt, återstår att se.

Den 26 september börjar den första staten som har absentee-vote och sedan följer andra fram till valdagen den 6 november. Den 3, 1, 16 och 22 oktober är det TV-debatter. Det är till stater där det väger jämnast som kampanjfokus kommer att riktas, de så kallade swingstaterna där valet kan avgöras. Florida, Ohio, Virginia, Indiana, North Carolina, Iowa, Colorado, New Hampshire, Wisconsin, Nevada, Michigan kommer att få uppleva starkare valrörelse än övriga. Men, vem vet det kanske hettar till igen denna gång om det börjar väga jämnt brukar det ju påverka mobiliseringen.

Ska bli spännande att söka följa på avstånd. Hoppas att jag nu givit dig lite fler bilder än vad som kommer via media på hemmaplan. Ska inte trötta er med mera djupdykningar. Och om du vill går det ju smidigt att följa själv via nätet. Har haft privilegiet att vara på plats och kunna fokusera. Känner därför ansvar att berätta, men det påverkar såklart även min bild. I vart fall är den min och färgad av mina glasögon. Men, mig vet ni ju var ni har och kan pröva därefter.

lördag 8 september 2012

Möjligheternas land

Nu i New York, efter en vecka på Demokraternas konvent i Charlotte. En verklig upplevelse för min del. Ägnat morgonen åt att titta bakom rubrikerna på både Demokraternas och Republikanernas plattform. Också väldigt lärorikt. Återkommer till det senare.

För mig är det bara att erkänna jag är inte opartisk, jag håller på Demokraterna av många skäl men inser att det kan bli med Republikanerna vi måste verka. Men som alltid, man kan gilla eller ogilla en politik, en regering eller president och ändå respektera dem. Det är ju det demokratin handlar om hemmavid och detsamma i det globala samarbetet. En kamp om tankar, kunskap och idéer som förhoppningsvis är fri för alla att delta i. Det handlar om att vinna stöd från andra utan våld. Om fri- och rättigheter samt ansvar för att de inte går ut över andras fri- och rättigheter.

Erkänner att jag ser på USA med mina svenska ögon, att det självklart påverkar mina slutsatser. Gör väl också att mina ögon ibland blir stora av förvåning när jag betraktar vad som sägs och görs. Den roll religionen har är entydig. USA har inte präglats av någon statsreligion, snarare av de många invandrare som flydde från just statsreligionens Ofrihet. Men ändå, att frågan om Gud kom att bli en story på Demokraternas konvent berättar något. Partiets plattform fick på ett litet märkligt sätt, efter att ordföranden frågat 3 gånger, ett tillägg dagen efter att den antagits. Tillägget gällde omnämnandet av Gud men också Jerusalem som huvudstad för Israel. Det knepiga var att det krävs 2/3 av rösterna för att göra tillägg och omröstningen med ja- och nejröster, kunde trots de tre försöken, inte entydigt klargöra detta. Men ingen krävde rösträkning...och beslutet togs. Att frågan om Jerusalem måste föras in kan jag också förstå i valets kontext och när jag senare lyssnade med några insiktsfulla menade de att det var öppna skrivningar. För mig förvånande att det inte var en huvudstad för två stater, när de talar om att det ska avgöras i förhandlingar. När jag nu läst plattformarna ser jag skillnaden mot Republikanerna både i denna del och den religösa.

Ett annat inslag som väckt en hel del tankar är den framträdande roll som ägnats åt USA:s Heroes, de kvinnor och män som genomfört uppdrag i de väpnande trupperna utomlands. Veternanerna har haft ett inslag varje kväll på Demokraternas konvent. Det tål att tänka på att det är många i USA som tjänstgjort på olika sätt i US Armed Forces. De som var med och vann 2:a världskriget, de som kämpade i Korea och säkrade att Sydkorea är fritt idag, de som gjorde tjänst i Vietnam, senare i  Irak och nu Afghanistan m fl. Många har också under åren varit stationerade utanför US. Klart att det påverkar tonläget, att göra dem till hjältar och vinnare av krig både här och där. När jag samtalade med min afghanska kollega var hon rätt störd över hur man kunde tala om att kriget i Afghanistan var över, att terroristerna förlorat. Det var inte hennes bild och det är även något att betänka, att alla vi här möter retorik för USA och inte för världen. Låter nog lite så i alla länder, men för mig känns det också lite knepigt. För USA måste ju samtidig se att de faktiskt inte bara talar för sina väljare, utan med den roll de har och vill ha talar de samtidigt med världen. Och då kan budskapet här, skapa problem där. Även om jag förstår så håller jag ju inte med USA:s syn på dödsstraff och störs när de så entydigt säger att de skapade rättvisa när de sköt Usama Bin-Laden och dumpade honom i oceanen.

Men detta säger något om USA:s självbild. När jag läser Republikanernas plattform ser jag en annan värld än den Demokraterna ändå talar om. Republikanerna ger mer drag av att USA ska härska över och inte samarbeta med jämlikar, bara med vänner. Ett språkbruk som andra kan och lär låna, kopiera med hänvisning till att de bara gör vad Republikanerna vill göra. Här skulle jag önska att budskapet från Demokraterna, We are in this together, också skulle gälla USA:s väg att möta globala utmaningar. Självklart skulle jag också önska att USA som kämpar för rättstater också ville ha en internationell rätt, men här är Demokraterna tysta och Republikanerna tydligt nej till ICC.

Väl detta sagt kan jag väl bara konstatera att där Republikanerna knappt nämner miljöfrågorna, ser klimatutmaningen som närmast frånvarande och nämns i termer att den inte får hindra amerikanska jobb så har Demokraterna en helt annan insikt och programförklaring. Det sas att Obama ser Klimat-utmaningen och Kärnvapennedrustningen som de stora områden där han skulle vilja göra långsiktig skillnad. När jag läser plattformen finner jag gund för handling i båda frågorna.

När jag läser Republikanerna finner jag delar som knyter an till budskap om decentralisering och frihet. Där känner jag att det finns samband med ett tonläge jag gillar, men det försvinner snabbt när jag läser helheten. I kunskap om att detta är USA, ett land där så många lever i fattigdom och där 12 miljoner är arbetslösa, med så stora klyftor har Republikanerna inte ett budskap som fångar mig. Snarare förskräcks jag av läsningen och vore jag här skulle jag intensivt aktivera mig för ett annat USA än vad Republikanerna vill stå för. Demokraterna talar till min bild av frihet men också ansvar långt mer än Republikanerna. Här finns ett patos som syftar till något större, att alla som gått in genom framgångens dörr har ansvar att hålla upp dörren, inte stänga den, för att säkra att alla andra kan följa efter.

Bill Clinton och andra drev linjen att Republikanerna inte gick att känna igen, att de kidnappats av extremister. Det må vara hur som helst med det, men jag förstår varför Obama väljer att tala om Romneys utrikespolitik som präglad av kalla krigets mind-set och varför Kerry/Biden talar om att deras utrikespolitik out-sourcats till neo-conservaties. Det ska väl också förstås mot bakgrund att det gäller att vinna de osäkra Obamaväljarna, de som är mittenväljare och avgör valet. Hur Romney skall lyckas nå dem? Ja, det handlar väl då främst om USAs flämtande ekoomi och höga arbetslöshet. Inte för inte som Romney lovar 12 miljoner nya jobb, att han talar om att Obama inte håller sina löften och satsar all reklam på att påminna om det hopp som Obama talade om och vad blev det av allt? Har du detbättre idag? Besvikelse. Dessa besvikna vill Romney ska välja honom och hans ekonomiska politik. Svaret från Obama är, vi är också besvikna men vi har ändå nu lagt ut rälsen till ett bättre land trots att Republikanerna tittat på eller rivit upp. Frågan är om du vill att vi ska ta oss dit eller inte? Svaret får vi den 6 november.

Tja, om knappt 3 veckor (26 sept) börjar de första rösterna att kunna läggas. Man väntar sig att rätt många ska söka utnyttja sin rätt till absentee-vote, upp till 40% var en siffra jag hörde. Den 3 oktober kommer den första av fyra debatter. Både mellan Obama och Romney och Biden vs Ryan. I de stater där det väger väldigt jämnt mellan kandidaterna kommer man lägga mest krut. Men, jag hör att Demokraterna kämpar för att varje röst ska räknas som viktig för att få upp valviljan i alla stater. Det finns inget proportionellt system, men det proportionella resultatet bär ändå ett viktigt budskap och det handlar ju även om kongressplatser. Här har vissa delstater infört regler som Demokraterna anser syftar till att försvåra för många att delta. Och, om valdeltagandet är lågt och reglerna mer krävande så är det Republikanerna som gynnas. I de stater där valet av elektorer avgör utgången väntas mängder av reklam och pengar spenderas. Genom högsta domstolens beslut att godkänna associationer av donatorer som anonymt satsar obegränsat med pengar i stöd för en kandidat har insatserna i valet lyfts till helt nya nivåer. Obama har sent acepterat spelets regler även om han vill kunna offentliggöra givarna. Det tak som gäller annars för pengastöd har ju nu bakvägen tagits bort, så när Republikanerna väljer Super-PAC-stöd följer Obama efter. Men i plattformen driver Demokraterna även ett tillägg till författningen för att stoppa detta. Demokratin ska inte kunna köpas. Rätt så. Det blir ett val om vem som bäst kan få väljarna att välja deras spår till Möjligheternas land, vilket båda i grunden vill knyta sina drömmar till.

Om du orkat läsa allt detta, förlåt mig. Jag gör tyvärr allt man inte ska göra här, skriver långt!!! Men jag vill ju gärna ge dig som vill, lite möjlighet att följa mina tankar och hur jag tolkar mina upplevelser. Säger väl något om mig också. Får väl säga som Bill Clinton, det hade kunnat bli mycket längre ;-)

tisdag 4 september 2012

Tankar från Charlotte

Ännu en varm dag i Charlotte. Med lite sol och mycket regn. Den här dagen blev logistikens fånge. Vet inte om det var Labors Day som spökade, men det tog himla tid för våra shuttlebussar att komma så våra studiebesök blev inte vad jag väntat mig. Hade önskat energibesök men det fick ersättas av hälso- och sjukvård, en viktig debatt i presidentvalet. Men, på grund av bussproblem kom alla på vår shuttle att få ägna sig åt utbildningsfrågor. Också viktigt och intressant, men inte en stor fråga i valet.

Dock söker ju Demokraterna lyfta tillgänglighetsfrågan. Det handlar om förutsättningarna för att få stöd för högre studier. Den ekonomiska krisen har ju slagit rätt hårt även på den amerikanska medelklassen och här talar man om att den kraftigt reducerats. Lyssnade till en mycket kraftfull professor för ett Univiersitet här i Charlotte som menade att USA måste vakna och inse att det inte finns något samband mellan fattigdom och intelligens. När Romney säger att studenterna får väl låna av sina föräldrar, så är det inte en verklighet som gäller för de flesta. Bilden av USA demografiskt lyftes också upp, att 2050 skulle majoriteten vara dagens minoriteter. Om man inte ser upp så sågar man av den gren som bär upp den amerikanska drömmen. Det gällde att utbilda för framtidens USA och då måste man säkra tillgängligheten. Många andra frågor om läraryrket, om seggregationen och drop-outs känns igen. Men det är ju ett otroligt decentraliserat system, där varje delstat och lokalt skoldistrikt har makten över utbildningen. Nu har dock uppenbarligen för första gången 45 av de 50 delstaterna enats om en gemensam bas för undervisningen och det är lite historiskt. Det är långt ifrån vår modell kan man ju lugnt säga....

Sedan hör jag från folk som deltagit på Republikanernas konvent förra veckan att den bild av enighet som ändå spridits inte har täckning i verkligheten. Flera som jag talat med säger att det under ytan är väldigt stora spänningar och splittring, något som i så fall kan få stor betydelse för den kommande kampanjen fram till valet. Och ska jag väl säga, det är inte personer med personligt intresse för Demokraterna som jag lyssnat in. Snarare tvärtom kanhända..

För övrigt en givande dag med imponerande bredd av deltagare som NDI har bjudit in. Ska kanske förklara att National Democratic Institute är Demokraternas organisation för Utvecklingsarbete. Fristående men närstående till Demokraterna. De har ju verksamhet i hela världen mer eller mindre och det märks. Men de har inte bara kontakt med systerpartier, utan jobbar brett med alla för att främja sina värden. Rätt smart kan jag ju tycka. Och här återfinns således såväl moderater som socialdemokrater.... gröna och liberala. De sköter alla internationella kontakter under konventet och ordnar olika seminarier under dagarna. Så nu slutar jag för att åka iväg på dessa.

måndag 3 september 2012

Charlotte, NDC2012

Tidig måndag morgon i Charlotte. Solen vilar ännu. Ser fram emot att få följa Demokraternas Konvent här under veckan. Ska bli spännande att se kontrasten mot Republikanernas i Tampa. Jag sökte följa det under förra veckan och den bild de ville sätta var enighet. Förståligt efter en långvarig intern stird om vem som skulle bli kandidat till presidentposten. Romney talar om att han vill återställa USA och att han har erfarenheten för att klara ekonomin och jobben. Nog känner jag igen en del av retoriken, även om det skiljer i praktiken från hemmaplansdebatten.

I detta polariserade politiska landskap verkar det ändå som om Romney kommer att söka fånga Obamas missnöjda väljare. Genom att säga att "vi var många som ville att det skulle gå bra, för vi ville Amerikas bästa" gör han sig till en del av de som hoppades på Obama. Till den del som nu är missnöjda med leverenansen säger Romney, men nu ser vi vad som hänt. Säkert smart, såg ngn uppgift att det är ett budskap som biter. Ovanpå det talar Republikanerna konsekvent om att Obama är ute på sin "Apology-tour". De vill sätta bilden av Obamakampanjen som en urskuldande turné. De har underbyggt budskapet med anklagelser på temat rätt länge. Även internationellt, att han bad om ursäkt i sitt Kairotal är anti-amerikanskt. Det är mot USA:s storhet och värden, påtalar Republikanerna.

Frågan var om det var Ann Romneys tal eller Mitt Romneys som var mest effektivt. Hustru Ann skulle ge sin make Mitt en varmare personlighet men kastade nog mer ljus på sig själv. Hur effektivt hon lyckades knyta an till de många kvinnliga väljarna visar väl sig. Vicepresidentkandidaten Ryans tal om att man inte kan spendera pengar som man inte har väckte gensvar, säkert starkt i de grupper han ska vända sig till. Huvudaktören Mitt Romney talade om att USA behöver ny kompetens i Vita Huset för att få ordning på ekonomin och jobben. Romney lovade ju 12 miljoner nya jobb för att krydda sin anrättning.

Bland övriga fångade jag lite av f d Utrikesministern Condoleeza Rices tal om att Världen åter måste veta var man har USA, alltid på sina vänners och allierades sida. Landet som alltid är berett att leda. Hon kritiserade även brist på frihandel och sa till de som räds Kinas uppgång att de under de senaste 5 åren tecknat 15 frihandelsavtal och förhandlar 18 nya medan USA endast tecknat 3, under Bushtiden. Inga under Obama. Brist på fri och rättvis handel kommer att jaga oss, sa Rice.
Låter bra med frihandel, men själv skulle jag gärna hört krav på globala frihandlesavtal, men det var måhända att hoppas på alldeles för mycket.

Sedan har vi då diskussionen om lögner och halvsanningar. Bakom den låsning som funnits och den brist på handling vi kunnat se ligger ju Republikanernas bruk av det konstitutionella systemet med krav på stöd av 2/3 vid viktiga omröstningar. Eftersom Republikanerna gjort det till sin huvuduppgift att förhindra Obama alla framgångar har Kongessen handlingsförlamats. Detta har också jag mött varje gång jag talat med kongressfolk men även andra här. Jag slogs med häpnad när jag insåg hur trögt det amerikanska systemet är och hur det kan utnyttjas som slagträ när mandaten och kulturen i både senaten och representanthuset förenas för att stoppa sittande president. Filibustrandet inte att förglömma.

Men, idag på Labors Day är det familjefest i Charlotte och en del caucasus inför Konventets öppnande som är tisdag den 4. Jag har fått en skylt med "We make it possible" och det lär väl visa sig hur detta ska fyllas med innehåll. 4 more years är förstås förutsättningen. Spännande ska det bli att följa denna vecka. Centerpartiet har nog inte haft som vana att vara här. Men dåliga vanor ska brytas.

måndag 23 juli 2012

Staten - stor, liten eller ...

Under årets Almedalsvecka kom debatten om statens omfång och relation till oss människor att dra till sig en del debatt. Dels p g a inlägget från Göran Hägglund men även genom en debatt mellan Per Ankersjö och Pär Granstedt¨på SvD debattsida. Intressant eftersom det inte bara är i Sverige som denna debatt förs.

Jag var nyligen med och avslog en framställan från en Tories-kollega i Europarådet om att ta fram en rapport om Big Society. Det är en kampanj som nu lanserats i UK av Cameron m fl, men det är också en liknande kampanj som drivs i USA och i många katolskt inspirerade kretsar i flera europeiska länder. När jag samtalar med kollegor i Europa, hör jag ideer som känns igen också i vår debatt här hemma. Hade trott att det skulle gälla även moderaterna, men i vart fall inte ännu. Jag förvånas nämligen inte över att EPP-länkade partier lyfter upp dessa idétrådar, men jag gör det när jag hör tongångar som liknar dessa i mitt parti. Jag tror ju inte på ett borgerligt parti, på ett tvåpartisystem i Sverige. För mig blir det därför bra att vi söker inspiration men också undviker fallgroparna i anpassningsrörelserna.

Läste ett inlägg av en inte okänd krönikör i en av våra stora dagstidningar om behovet av en samverkan mellan konservativa och klassiska liberaler till frihetens försvar. Friheten från statlig inblandning. Till försvar av klassiska borgerliga värden och normer, som familjen. Ägnar en hel del tid åt östra Europa och noterar där hur kyrkans gemenskap alltmer träder in i statens ställning. Där har statens roll förändrats från att tidigare ägt all problemformulering till att nu söka en ny roll, inte sällan nationalistisk för att motivera sin ställning. Kyrkan ersätter tidigare maktbas för partierna, ger tillhörighet och svar i konservativ riktning. Inte minst är de vana att kliva in socialt där samhället inte klarar sin del av kontraktet. Detta ger lojalitetsband i många olika riktningar beroende på land. I dessa miljöer har de liberala värdena svårt att få fäste.

För mig är betydelsen av en väl fungerande stat entydig. Vi ser i många av världens länder stater som inte fungerar. I Europa, i Afrika, i Asien och i Amerika. Där människor ser att man måste finna sin egen väg att lösa de problem man inte klarar själva. Där man formar sin egen gemenskap, sin egen familj och sin egen "skattepolitik" för att staten inte går att lita till. Då bygger man de små gemenskaperna, det egna samhället i samhället. Där utvecklas och byggs beroendekedjorna upp internt. Är det goda samhällen för den enskilde individens frihet? Det är inte min bild. Inte heller är det bra för att skapa jämställdhet eller möjlighet till klassresor. Detta är i länder där sammanhållningspolitiken visat sig innehållslös för den enskilde.

Men självklart kan det också bli för mycket stat, en stat som kväver den enskilde. Det har vi sett i t ex Sovjetunionen och Kina. Den kvävande staten är för mig en del av den icke fungerande staten. Sedan funderar jag ibland på betydelsen av världsgemenskaperna i form av religionerna t ex med Vatikanstaten som ju i likhet med Umman är global. De spelar större roll än vi tänker oss här hemma och bygger ett ibland osynligt och inte demokratiskt styrt värdenät omkring oss.

För min del handlar det om att resonera kring en väl fungerande stat, avpassad för sin uppgift som naturlig gemenskap syftande till att säkra vår frihet och ge människor möjligheter att förverkliga sina drömmar. Sverige idag, imorgon Norden...Vi människor är ju sociala varelser så vi söker oss till andra och skapar tillhörigheter. Men, vi blir inte så bundna av dem att vi blir beroende mot vår fria vilja. Nationsgränser är i mänsklighetens historia ett modernt påfund.

Som centerpartist kan det ju låta lockande med småskaliga tankar och lösningar. Att tänka kring den lilla gemenskapen där alla behövs, där ingen är ensam och utanför o s v. Men, den lilla gemenskapen får inte tvingas på medlemmarna utan måste vara frivilligt vald. Men tyvärr kan den ju också bli ett tvång som man knappt kan bryta sig loss ur av ekonomiska eller andra skäl.

Det finns ett socialkonservativt drag inom Centerpartiets historia liksom i allas vår historia. Partiets rötter bygger på att alla händer krävdes för att kunna klara att driva jordbruket. Det var den lilla gemenskapen där alla behövdes, visste och hade sin givna plats. Där löstes många av de uppgifter som vi nu organiserat på annat sätt och finansierat tillsammans. När partiet bildades
var staten ofta fiende för den gav inte någon rätt till dessa mindre jordbrukare, till landsbygdens folk. Då för 100 år sedan fungerade inte staten väl, gav inte den enskilde frihet, bara vissa medan den tog resurser från alla. Dit vill inte jag tillbaka.

Jag hoppas att den frihetliga, sociala och gröna tråden blir den som driver partiet framåt. Jag välkomnar mindre byråkrati, självklart men det handlar ofta om mer generell politik och mindre särlösningar. Visst kan det handla om mindre statlig eller kommunal inblandning, men då mer av fritt val från individens sida. Inte slåss jag för en statlig eller kommunal verksamhet av viss omfattning, det är inte ett självändamål. Men det är viktigt att slå vakt om ett starkt utrymme för individuell frihet, för väl informerade val.

Visst, framtidens välfärd kan enligt framtidsprognoserna bli offantligt skattekrävande. Men, det är ju inte dagens verklighet. Vi är ju optimister på andra områden, övertygade om människors kraft, förmåga och uppfinningsrikedom. Här finns lösningar av ett snitt som kommer att utvecklas om vi värnar vår nordiska välfärdsstat med individuell frihet. Om vi istället väljer den konservativa vägen kommer vi att få se andra lösningar, med mer av Big Society.

För min del, finns det skäl att resonera kring hur vi kan utveckla vår nordiska och svenska välfärdsmodell inför kommande utmaningar. Det handlar om frihet för den enskilde och om indivudalism. Det handlar om mångfald och möjligheter. Den politiska fighten för mig är inte mellan staten och individen, om stora skattesänkningar - utan hur vi skapar en långsiktigt hållbar värld där människor får möjligheter att förverkliga individuella val och drömmar. Då kommer det krävas en väl fungerande stat som klarar att reglera både marknad och ge utrymme för det civila samhället, som skapar spelregler som vi som individer och företag kan lita på skapar likvärdiga och hållbara möjligheter. Där är vi inte idag....

tisdag 17 juli 2012

Putins yttre försvarslinje

Följer med intresse de försök som görs att hitta en skarpare hållning från Säkerhetsrådet inför den omröstning som måste komma på fredag 20 juli. Den intensiva diplomatin verkar inte bära frukt. Syriska nationella rådet besökte Moskva och samtalade med utrikesminister Lavrov, men ingen förändring. Igår lyssnade jag med stort intresse på Lavrovs pressträff inför Annans besök. Hörde hans försök att göra det till en gammal konflikt med väst och då särskilt med USA. Han ville ha återställd ordning, vilket man väl får tolka som OK för att Assads regim gör som Ryssland och slår ned upproret. För han var entydig på att Al-Assad inte skulle lämna, detta kommer inte att hända var budskapet. Så vad återstår då...?  Orsaken var att Assad hade så stort stöd bland syriska befolkningen. Att situationen nu utvecklat sig till ett inbördeskrig enligt ICRC var något som stod dem fritt att tycka, men han underströk betydelsen av den territoriella integriteten och att varje stat har rätt att säkerställa ordningen inom landet.

Den territoriella integriteten är central för alla länder, men särskilt Kina och Ryssland anser att den står över allt annat. Inom landets gränser ska regimer ha full frihet att vidta de mått och steg som den anser nödvändiga för att upprätthålla ordningen. Här talar man inte om vad som kan godtas i en demokratisk stat. Här talar vi om hur Ryssland bl a gjort i Tjetjenien och Kina i Tibet och på Himmelska Fridens torg. Ryssland vill inte att någon ska tvivla på att man kommer göra detsamma igen om så är. Skulle man helt plötsligt ge upp stödet till Syriens rätt att med alla medel slå ned uppror, vore det att sänka garden för uppror på hemmaplan.

De säger sig stödja Annans fredsplan till punkt och pricka, men glömmer att de startade med att vilja ha sina egna medlare och inte Annan. De vill se en samtidig vapenvila, men sist det begav sig stannade Al-Assadstyrkorna kvar. Utan rysk protest. Nu kritiserar de riktade sanktioner mot Assadregimen ty då skulle den kunna falla, därmed anser de sig inte tagit ställning för någon part. De tar bara ställning för det syriska folket som de påstår vill ha Al-Assad kvar. Det kallar jag att ta ställning för Al-Assad. Om de tror att detta förhållningssätt löser konflikten i Syrien lättare än i Egypten, Libyen, Tunisien eller i andra odemokratiska länder tar de fel. De fortsätter vapenhandeln även om det såg ut som ett stopp var möjligt när stridsflygplan inte levererades. Men, det var bara ett litet avbrott. Jag har inte hört att de ställer upp mot Al-Assad-regimen när det gäller en så enkel sak som att alla observatörer som FN engagerar måste få tillträde. Nu veterar Al-Assad observatörer från ett antal väst-länder. Är det ryska observatörer som de vill se i Syrien, likt i Georgiens Syd-Ossetien och Abchasien?

Hur kommer det sig att Putin&Lavrov argumenterar som de gör? Jag tolkar det som att de bygger en yttre försvarslinje i Syrien, mot de som funderar på uppror i Ryssland. De talar om Syrien, men så att upproriska ryssar hör. De försöker lyfta att Hillary Clinton inte var välkommen i Egypten, att USA vill avsätta och tillsätta regeringar i mindre länder som de vill, att detta är något av en väst-komplott. Ryssland söker ett brohuvud i regionen för sina intressen men den argumentationslinje Putin väljer bygger på kalla-krigs-retorik. Väst är ond, då särskilt USA och de försöker infiltrera även i Ryssland. Minns hur argumenten drevs under presidentkampanj och mot demonstranter. Inför den 12 juni drevs en ny lag igenom som medför risk för skyhöga böter för den som organiserar eller deltar i en politisk demonstration eller meningsyttring. Detta för att motverka fler stora Putindemonstrationer. Det handlar om böter på årsinkomstnivå i vissa fall. Och nu har man under Dumans sista dagar röstat igenom en lag som innebär att alla organisationer som får någon ersättning från utlandet måste registrera sig som Utländsk Agent. Imorgon onsdag skall den röstas igenom i överhuset och sedan återstår för Putin att skriva under. Likaså har man gått hårt åt internet, ska kunna stänga ner sidor som hotar ordning. Nog måste Putin&Co känna att det bränner under fötterna. Skräcken från sammets- och oranga revolutioner ahr bara kryddats av det arabiska upproret.

Kan inte undgå den lilla intressanta detaljen av window-dressing som ledamot i Europarådet. Putin har ännu inte avskaffat Medvedevs presidentråd för Human Rights. Men frågan är när bilan faller för nu går dess ledare ännu en gång ut och uppmanar överhuset att inte rösta igenom denna Foreign Agents law. Den strider mot konstitutionen anför man. Men, det blir väl samma denna gång som när rådet protesterade med samma argument mot anti-demonstrationslagen. Duman antar med stor majoritet och president Putin skriver under. Ingen ska tvivla på att regimen har och tar sig rätt att upprätthålla ordningen med de medel den anser sig behöva. Inga HR-råd ska lägga sig i detta. Så i Syrien så ock i Ryssland. Därför behöver Putin&Lavrov måla upp de gamla motsättningarna med väst som fienden i Syrien och om man inte ser upp så kanske upproret sprider sig till Ryssland. Nog bygger Putin i Syrien en yttre försvarslinje för sin egen överlevnad.

torsdag 12 juli 2012

Börjar Al-Assadstyret krackelera?

Har länge förvånats över hur sammanhållet det syriska styret verkat vara. Knappast några avhopp av betydelse efter över ett år av ofattbart våld mot den egna befolkningen. Men nu har vi på kort tid sett både avhopp av högre militär och en ambassadör. Är det isolerade händelser eller ett tecken på att det ändå kan börja hända saker innifrån?


Syrien är fasa. Ändå får vi nog först i efterhand veta hur stor fasa folket upplevt. Men det är ett land som hållits samman av en mycket stark säkerhetsapparat, ingen demokrati även om Al-Assad hållit val. Det är ett land som bygger på förtryck och att härska genom rädslans makt. Så kan vi se att många kristna nu fasar, många har byggt sin tillvaro på stöd för regimen. Om regimen faller räds de framtiden, räds de hämndaktioner. Men även andra räds en framtid utan Al-Assad, t ex alawiterna. Sedan då frågan om Sunni och Shia, om kurderna och palestinierna m fl. Kurderna har varit hårt drabbade av regimen, varit statslösa invånare utan basala rättigheter. Ändå hör jag dem som talar för regimen, andra ligger bara lågt. Kurdistan är nära, men ...Palestinierna i läger, ligger lågt och söker undvika bli indragna även om försök gjorts. Iran och Hizbollah har sina intressen, Saudi och övriga gulfstater sina. Sedan har vi då de stora yttre aktörerna med Ryssland som en motor understödd av Kina. USA, UK, Frankrike - den senare som drog upp gränserna som kolonialmakt. Israel och Palestina finns självklart med, liksom Libanon. Det finns många intressen som bevakas och många rädslor för att bli sittande med Svarte Petter. Men det finns också många rädslor för att det ska bli en dominoeffekt och gå från ett fasansfullt inbördeskrig till ett regionalt krig med än värre konsekvenser för människorna i området.



Kan världen då bara se på när regimen mördar sitt folk? Nej, men här pågår nästa stridslinje. Efter Libyeninsatsen så har FN:s säkerhetsråd fastnat. R2P, d v s Responsability to Protect, användes för första och hittills enda gången i Libyeninsatsen. När Gadaffi talade om att han skulle driva ut råttorna ur sina hålor i Benghazi agerade Säkerhetsrådet och gav mandat att skydda civilbefolkningen. Med ryskt och kinesiskt, men även bl a tyskt avstående. Inget veto i den omröstningen. Men, nu har det regimskifte som ägt rum i Libyen förskräckt Ryssland och Kina. De säger att mandatet missbrukades, för att skifta ledning. Här krävs en granskning och upp till bevis på vilka punkter som mandatet överskreds. Samtidigt nyfiken på hur de kan driva frågan vidare efter de val som nu hållits i Libyen. Noterade att både Ryssland och Kina utesluts från uppdrag i landets oljeborrning mm p g a deras stöd för Gadaffi. Påverkar rimligen slutsatser både i Moskva och Peking.



Således när nu Säkerhetsrådet ska samla sig till beslut om Annanplanen och UNSMIS ev mandat efter den 20 juli krävs tryck. Annan själv säger att planen inte efterlevts och det kan vi alla se. De 300 FN-observatörerna har p g a våldet inställt sin övervakning sedan mitten av juni. De kan få förlängt mandat utan möjlighet att göra ngt. Är det den ryska linjen? De kan kraftigt utökas men då utsättas för än högre risker? De kan kraftigt utökas och få ett militärt skydd? Men, då krävs det också ett förändrat Säkerhetsrådsmandat. Är det möjligt? Kan vi säkra ett sådant mandat med utländska trupper? Blir de ryska eller vilka godtar Al-Assad om han nu ska få avgöra det likväl som vilka observatörsländer han godtog. Men en sådan aktiv part kan knappast godtas av oppositionen eller av oss övriga. Så att sätta samman den insatsen och säkra dess uppdrag blir en ny utmaning. Kan den t o m bli fredsframtvingande? Otroligt nu. Men, att USA tonar ned kritiken mot den ryska flottans förstärkta insats kan i kombination med den ryska frysningen av stridsplansleveranser tyda på att ngt kan ändras.

Visst skulle Syrieninstatsen kunna tas till Generalförsamlingen för ett annat mandat, men att i denna fråga agera i strid med säkerhetsrådets aktörer bäddar inte för att en lösning kan framtvingas. Här måste alla viktga intressenter med, det är utmaningen och risken. Kan bara hoppas att Annan når framgång. Alternativet förskräcker.

Om förändringens vind skulle börja blåsa får vi nog se fler avhopp från ledande regimtrogna personer. Men detta är kanske för mycket att hoppas på, att Syrienkonfliktens logik kan ändras den kommande veckan. Tyvärr. Måtte vi inte få uppleva en vecka av upptrappad konflikt och kantad av massakrer. Förväntar mig också ett tydligt uppdrag till ICC att pröva och lagföra de ansvariga för de brott mot mänskligheten som ägt rum, ansvariga för de massakrer vi sett.


söndag 8 juli 2012

Summerar Almedalen

Positivt överraskad. Hade en bild av åsiktsmånglande på näthinnan. Men upplevde att veckan nått en ny nivå. Här fanns goda samtal, kunskapsbyggande och kompetenshöjande seminarier. Detta för den som vill. Känner ibland när jag lyssnar till kommentarer att det nog fanns yta också, för de som söker det. Men här finns möjlighet till folkbildning när den är som bäst, för den som vill ta färjan, bo i Kneipbyn e d så kan man själv forma ur menyn sitt eget konpetensprogram och få mkt för pengarna. Hörde inslaget med den 92-åriga damen från Ljusdal som var Almedalsveteran. Inser att jag nog såg henne, bannar mig att jag inte tog kontakt. Hon visar att denna vecka är unik.

Nog om hur jag fick byta ut min gamla fördom, nu till några reflektioner politiskt. Det är uppenbart att biståndsfrågorna hade stort intresse detta år. Här väntar i hösten ny biståndspolitisk plattform och många undrar, en del bävar. Men tyvärr blir det mkt bakåtblickande och mindre om de nya utmaningarna. Här hade jag önskat mer lärande och utmanande samtal. Men utrikespolitiskt fann jag spännande inslag, både kvinnor som gav mer kring och från det arabiska upproret, säkerhetspolitiskt och inför valet i USA. Intressanta seminarier också med anknytning till Europa. Jag valde mkt medvetet att följa mitt spår genom dagarna.

De politiska kvällstalen har nu avslutats och jag sett dem alla. Åkesson, Löfven och Hägglund via TV, övriga direkt. Minnet från talen varierar. Känner att "ingen ska lämnas utanför" var ett försök från SD att locka (s), alla skall med-spåret. Det rimmade dock riktigt illa med budskapet som inte förvånade. Brott och straff fick mig att fundera på om temat syftar till att alla ska buras in, inte lämnas utanför. Åsa Romson gjorde ett bättre framträdande än förra gången, helt klart. Men det jag minns bäst är att hon bjöd Pär Holmgren att förklara. Jonas Sjöstedt var otroligt lugn och artikulerad, sa sig gilla valfrihet men vill stoppa vinster i välfärden. Därmed ska vi kunna få välja mellan "goda" alternativ. Fredrik Reinfeldt lät i mitt tycke trist, med sin resedagbok från året som gått. Dock helt klart den starkaste nyheten med "Jobbpakten". Minns onelinern om att sätta den svenska modellen i arbete, i övrigt inget upplyftande, han gav visionslösheten ett ansikte. Då bättre med Jan Björklund som var tydlig och rätt konkret, men jag minns mest forskningssatsning. Han klackade en del, både i spåktest och vänstern. Annie Lööf gjorde ett starkt tal i mina ögon, med hållbart, med glimten i ögat tog hon replik på flera bubblare. Hon hänvisade till Kamprad "om att det finns så mkt ogjort" för alla åldrar. Hon pekade ut 5 punkter för utveckla Sverige och hon var självkritisk. Alliansen 2.0 och bjöd hem till Maramö. Frågade Löfven som han inte svarade på. Stefan Löfven höll ett mycket bra tal måste jag säga. Väl medveten om att det bygger på min bild av hans talekonst. Nu var det starkt och många bra krokar att minnas. Kopplingen till både Kennedy och Anna Lindh var bra. Retoriskt bra också med gör din plikt, kräv din rätt på 21:a århundrandet, du ska inte behöva sänka ditt pris, men alltid kunna höja ditt värde e d. Men, retoriken är inte politiken. Klingar i mina öron ihåligt. Så till Göran Hägglund, den som väntat blev den roligaste men också tråkigaste. Han gick starkt fram till cirkusnumret om (s), lysande. Men sedan kändes det som luften gick ur. Blev för min smak för mycket kring frågan om stadsindivudalism contra familj. Det var inte bara TV-utsändningen som mörknade, utan även mitt lyssnaröra.




Tar slutligen med mig en del tankar om det politiska läget inför kommande år och "att tänka kring" för mitt eget Centerparti, men det får bli till ett kommande inlägg. Förhoppningsvis från en soligare plats...., men bjuder på ngra bilder fr Visby.





tisdag 19 juni 2012

Väntans tider i Rio

Nu stundar snart sanningens minut i Rio. Ska Brasiliens ambition att kunna slutföra förhandlingarna under måndagen lyckas?Ntvå timmar kvar när detta skrivs. Helt klart är att de inte vill ha något utestående till högnivådelen av konferensen som börjar på onsdag. Då ska solen lysa och Brasilien visa sin förmåga att gå i mål. Det övergripande målet för Brasilien är ju att gå i mål ifråga om permanent plats i Säkerhetsrådet. Påverkar det agerandet här? Helt klart. Annars är det ju många stora saker i Brasilien, fotbolls-VM 2014 och sedan OS 2016. Stora saker i en ekonomi som är duktigt reglerad och akn bli överhettad för mindre. Men, även om Brasilien vill föra konferensen i mål och i god tid, så är det väl frågan om vad det resulterar i. För min del är det glädjande att se att den tolkning jag gjorde under förra mandatperioden stämmer med vad som nu sker. Nu talar man i alla fall om en möjlig process för ett gemensamt ramverk för hållbar utveckling post-2015. Det är helt nödvändigt som jag ser det, men jag hör motståndet och misstänksamheten från G77. De länder som är biståndsländer idag fruktar att det flyttar fokus, men jag upplever det hela mer som ett förhandlingsspel när jag lyssnar här. De vet och talar i andra rum om vikten av hållbar utveckling och grön ekonomi för att lösa fattigdom och klara klimateffekter mm. Kan känna när jag nu tagit rygg på våra förhandlare i en veckas tid, att det finns en grundrytm i detta system. USA är rätt glada åt ett lite vagt dokument, icke förpliktande. Det underlättar om det inte krävs Kongressens beslut. Den hållningen utnyttjar G77, som egentligen är en grupp på 131 utvecklingsländer +Kina. De håller emot på många områden, från reproduktiva rättigheter, handel, grön ekonomi och Sustainable Developments Goal m m m m. Det finns en risk att det blir mer bekräftelse av gjorda åtaganden än några framåtsyftande nya. Texten vattnades ur när Brasilien tog över och presenterade sitt förslag till slutdokument. EU hade högre ambitioner och Sverige också, men det blir ensamt när övriga verkar som släpankare. Har varit i flera fall som EU hamnat ensamma och G77 och USA varit OK. Jag ska i annat sammanhang analysera EU:s funktionssätt i mina ögon, utifrån det jag nu sett. Men, en del av ingångsvärdet i denna konferens vars fält spänner över alla ämnesområden har varit, att inte här lösa det som förhandlas på annat håll. Stillastående förhandlingar om handel i Geneve, svajigt om post Kyoto, ekonomisk systemstress - allt påverkar och leder till signalen att det ska vi inte lösa här. Kokar ned till att det riskerar bli urvattnat. Men, som jag sa till ngn idag, om nu det finns överenskommen text så handlar det mer om vilka av tankarna som flyger vidare och vilka som hamnar i byrålådan. Det beror ju på vår och andras förmåga till proaktivt agerande. Det finns hopp, om det finns vilja. Och då är det mer den som drar som kan skapa driv än de som bygger motstånd. Så, även om slutprodulten blir många fagra ord och mycket frivilligt så finns det ett utrymme att fylla dem med innehåll sedan. Tänker på Hasse Alfredssons uttryck, " livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om du inte fyller den med något." Så det gäller att fokusera på möjligheter och bygga koalitioner av de som vill något. The Future we want är signalen. Så, let's Go for it!

fredag 15 juni 2012

Från Rio +20

 Min tredje dag i Rio har inletts. Följer som en av ca 60 acckrediterade i den svenska delegationen de förhandlingar som leds av FN inför den avslutande delen av Rio+20-konferensen. Denna PrepCom 3-förhandling ska avslutas ikväll kl 18. Sedan är det upp till värdlandet Brasilien att hantera alla utestående frågor för att försöka nå ett resultat när högnivåmötet äger run den 20 - 23 juni. Det lär kräva sin kvinna att få ihop detta till vad som kan kallas en framgång. Förväntningarna är inte högt ställda, från någon. Till skillnad från 1992 befinner sig världen i en ekonomisk dalgång som är rätt djup och de uppmuntrande rapporterna lyser med sin frånvaro. Annat ljud i skällan var det efter Berlinmurens fall, då ekonomin i många länder bortom Sverige drog. Idag är Sverige ett av de ekonomiska undantagen. Allt detta präglar förhoppningarna som blir låga. Det är val i Grekland på söndag, andra omgången i Frankrike och snart nytt presidentval i USA och ny president i Kina bland många andra. Klart det påverkar.

Men en fråga som Brasilien brottas med är protokollär, men med stor politisk sprängkraft. FN:s regelverk säger att alla stater ska behandlas lika - och alla medlemmar i alla underorgan. All states formula gäller. Men, så Generalförsamlingen sina regler för konferensen och det var Brasilien som skrev den resolutionen och utgick väl från den vanliga mallen där Palestina angavs som observatörer. Senare upptäckte de dock att det stred mot All states formula. Det upptäcktes när sekretariatet skulle sända ut inbjudningar och då såg Palestina som lika som övriga stater. Sedan dess har förhandlingar pågått och man sökt lösa ut frågan. Igår hade man inte lyckats och G77 - den grupp av stater som är 137 idag - säger att de kan driva upp frågan till omröstning i Generalförsamlingen för att säkra att det är den senaste resolutionen som styr. Då skulle det i princip bli en omröstning om att erkänna Palestina som stat.

Detta är en bubblare i konferensen, men gissningen är att G77 inte vill ställa till alltför stora problem för värdlandet Brasilien. Hörde igår att man funderar i termer av att anta regler som är uttalat unika för denna konferens och därmed inte har prejudicerande verkan. Men, vi får väl se. Detta kan pågå ända fram till högnivåmötets inledning den 20:e.

En annan procedurfråga av intresse är om det skall vara ett möte med konsensus eller General Agreements. Om det blir den första modellen blir det den som vill minst som anger färdriktningen. Hoppas så inte blir fallet.

Men frånsett denna fråga, så är det tydligt att detta är en kamp mellan synsätt som präglas av gamla mönster. Av de andra förhandlingsnoderna - Geneve Men det finns stor oro för gemensamma normer och med detta kan man ju utgå ifrån att diskussionerna lär fortsätta. Oavsett om det fästs på papper kommer bara delar av staterna att bekymra sig om detta.

Själv försöker jag följa grön ekonomi, vattenfrågor och SDG samt lukta på en del andra områden. Så även när det gäller de ofantligt många spännande sidoeventen. Försöker även där följa lite samma frågor för att se hur det speglas från civilsamhälle och akademi, privata sektorn. Det som försvårar är de oerhört knöliga transporterna. Om man måste förflytta sig kan halva dagen ha förflutit i bilköer. Vare sig hållbart eller kul.




måndag 4 juni 2012

Etnisk nationalism o religiös konservatism

Lyssnade 1 juni på Människor och Tro på P1. Diskussionen fångade mig, den speglade religös konservatism som en sammanhållande faktor. En sammanhållande faktor för en grupp men också för en nation som söker hitta sin identitet. Det sistnämnda har jag mött på många sätt under de senaste åren och jag våndas alltmer över det jag ser och möter.

För mig är religionsfrihet en självklarhet, inkl frihet från religion. För mig, uppväxt i Sverige, har religionen varit något privat. Detta trots att vi så länge faktiskt haft statskyrkan som en religös sammanhållande kraft också i Sverige, har jag växt upp med det sekulära Sverige som utvecklats inom dess ram. Den öppna folkkyrkan, öppen för andra och med plats för sökande, respekt och tolerans för olikheter. Visst, det har inte alltid sett så ut hos oss och jag ska inte romantisera dagsformen. Funderar över hur den politiska styrningen av den sk "Svenska kyrkan" påverkat förutsättningarna för öppenhet och anpassning till tiden. Dess vardag har utvecklats och formats i ett alltmer sekulariserat samhälle. Visst kamp för kvinnliga präster, visst kamp för HBTQ-rättigheter, inkl samkönades rätt till vigsel i dessa dagar.

Men när jag då möter de mycket närvarande religösa krafterna i många länder får min privata religösa bild sig en rejäl knäck. Jag inser själv att jag betraktar detta som en del av vår gemensamma historia och ser på den med nyfikenhet samt stort intresse, där andra bokstavligt ser dagens sanningar. Jag häpnas över hur vi 2012 med tillgång till så mycket kunskap och information kan frysa utvecklingen till tolkningar som gällde när människan inte visste bättre, till ett kyrkomöte år 325 e d. Eller till Muhammed år 632 e d. Jag kan förstå detta där människor lever, nästan som de alltid gjort. Jag kan förstå att vi människor söker förklaringar och lyssnar till de som vi tror vet bättre eller kan ge en god förklaring som svar på våra frågor. Det är universellt och jag inser betydelsen av kunskap.

Men, det räcker inte med kunskap. Har slagits av det när jag ägnat tid åt våra östra grannländer som länge levt under kommunismens och Sovjetmaktens ok. Förvånats i Ungern, när man hänvisar i sin konstitution till Stephan. Besökte nyligen Tblisi och hörde om den växande kraft som den Geogiska ortodoxa kyrkan har bland de unga, noterar detsamma i Moskva och slogs av den historiska tyngden när jag besökte ett gammalt kloster utanför Yerevan. Har självklart med oerhörd häpenhet besökt både Jerusalem och Betlehem. Men möter detsamma i muslimska länder, som varit auktoritära men där människor nu i en ny tid söker sin identitet.

Olika kulturer och makthavare har genom årtusenden tolkat in och format religioner som grund för sin makt. Inte makt från folket, utan från något för de flesta osynligt - makt från ovan. Synligt för de fåtaliga religösa kunskaparna, i rak efterföljd och/eller politiska härksare. I länder som är utsatta, befinner sig i transition eller där ledare söker ny maktbas hittar vi nu oftare en nygammal förening mellan politiska och religiösa ledare. Det jag känner är att dessa ledare ofta står för en religiös konservatism. Hörde då i P1-programmet en ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tala om västlig demokrati som något som inte passade i andra områden. Han kallade de val som hållits i Syrien nyligen, utan att blinka, för både fria och demokratiska. Känner att dessa herrar (för de är alltid herrar) nu också söker föra in en östlig demokratidefintion, som vida skiljer sig från allas människors rätt att styra sig själva demokratiskt.

Funderar på vad som kan följa i spåren på de behov till självdefinition som många staters manliga ledare nu har efter att ha kastat av sig sitt gamla styre. Det finns ju tydliga spår som leder till etnisk nationalism, där det inte handlar enbart om att att utveckla sitt land utan om att skilja ut sig mot några andra som då också måste definieras. De andra kan då basera sig på historiska, etniska grunder eller religion. Det skorrar allt oftare i mina öron när jag hör hur politiska företrädare talar om att det krävs att fler barn föds eller att migrationen måste minska för att hindra att man blir minoritet i sitt land. Hörde nyss Erdogan tala om att turkiska kvinnor måste föda fler barn, ser nu hur Israel stiftat lagar för att kunna häkta asylsökande i tre år utan prövning och hur andra ska kastas ut av samma skäl för att upprätthålla landets identitet, hör det i Ungern, i baltiska grannstater....Ser religiösa ledare som kämpar mot abort och politiska följa efter.

Kan inte låta bli att tycka att vi måste adressera den etniska nationalism och religiösa konservatism som med förenade krafter söker nya efterföljare. Det är klassiska spår de följer - oavsett inriktning. Det är tid för en ny upplysningstid kan jag känna.

söndag 13 maj 2012

Georgien o Armenien....

Idag återvänt från min utfärd till Georgien och Armenien. Har varit helt avskärmad från mitt vanliga nyhetsflöde under dessa dagar. Men å andra sidan fokuserat rejält på att ta in alla intryck. Åkte med LibDem från UK till Georgien för att på plats uppdatera oss om den politiska utvecklingen. Sedan gällde ELDR council i Yerevan, Armenien. Georgien intressant att följa inför parlamentsvalet i oktober. Det är ju ett land som alltjämt har delar av sitt territorium ockuperat, runt 300 000 internflyktingar fr både Abkhazien och Syd-Ossetien, haft en rosenrevolution 2005 som bröt med Moskva och orienterade mot EU och NATO m.m. Republican party of Georgia är ett systerparti, medlemmar i ELDR och Liberal International. De har inte ngn plats i parlamentet efter senaste valet 2008. Nu satsar de på återkomst. De har gått in i en ny allians med ett antal andra partier. Samlingsnamnet är Georgian Dream och leds av oligarken Ivanishvili. De har ännu så länge bara enats om en kort deklaration men förhandlar nu valprogram som ska lanseras på en stor manifestation den 27 maj. Ska bli intressant att ta del av. Måste säga att jag känner mig lite oroad över vårt systerpartis sällskap. Denne oligark som gjort sina £3.18 miljarder eller mer i Ryssland har ett otroligt hus i Tblisi, med eget zoo med zebror och pingviner sägs det. Han har ägnat sig åt mkt välgörenhet men nu gått in för att bli premiärminister. Hade i förra veckan sålt en stor rysk bank, för att inte bli anklagad för sina ryska intressen. Men han sägs vara en av de största privata ägarna i Gazprom. Mötte honom och kände när jag lyssnade till vad han sa, hur han sa saker och när han svarade på mina frågor, att här fanns många bottnar. Oroad blev jag, för ännu en oligark som köper sig politisk makt. Också över hans uppenbara goda kontakter med Kreml. Ingen oligark når så långt utan goda kontakter i Kreml, solklart. Så vad vill han? Ha makt. Eller också vill han vara en isbrytare för att vända utvecklingen i Georgien. Flera såg att tiden fram till valet skulle bli het. Han går ut hårt och talar om diktatur, ligger på västliga kontakter för att sätta bilden av valfusk i vardande, vill få stopp på opinionsundersökningar fr väst som visar lågt stöd för honom....I koalitionen finns starka religösa band och många anti-västliga åsikter därmed. Den georgiska ortodoxa kyrkan är banerförare för antivästliga åsikter. Själv säger sig Ivanishvili vilja normalisera förbindelserna med Ryssland. Men på frågan vad han då skulle göra blir svaret hängande i luften.... Men, den styrande majoriteten är inte änglar. Dock ska de ha heder av den fight mot korruptionen de drivit. Inte minst trafikpolisen, men även ministrar har fallit för korruption. Återstår en hel del, men de är ändå ett undantag i sin omgivning. Finns mycket som hänt till det bättre, trots tuffa förutsättningar med kriget 2008 mm. Besökte förresten ockupationslinjen och såg en av de nybyggda ryska militära anläggningarna. Uppfattade också betydelsen av att Ryssland har stor truppövning i området samtidigt med Georgiens parlamentsval... Vi hade många intressanta samtal med olika aktörer i Tblisi. Mycket tänkvärt och en utveckling jag ska följa med ny energi inför kommande val. Armenien mötte vi via landsvägen. Åkte buss fr Tblisi till Yerevan. Fantastiskt landskap, oerhört bergigt och kuperat. Men o så eländigt. Kändes som att vi körde genom ett land som människor lämnat. Byar med fler påbörjade hus, som bara somnat in halvfärdiga. Utan människor idag. Många gamla Sovjetrester och då inte bara de osande bilarna. Industribyggnad efter industribyggnad helt tomma. Yerevan visade dock en annan bild i de centrala delarna. Men våra värdar där ansåg att det var mer av Potemkinkuliss. Här hade ju val precis hållits och våra värdar Armenian National Movement hade vunnit 7 platser i parlamentet. Men de ansåg att valet visat ett omfattande valfusk, inte minst i registrering av väljare. Säker har det fuskats även om deras uppfattning att uppemot 50% av rösterna skulle vara riggade inte ansågs rimligt av andra. Talade bl.a. med EU-ambassadören på plats och han hade samma bild, att ANM överdrev. Men det är ett land med otroliga utmaningar, korruptionen föröder ekonomin och en av de jag talade med påstod att remitteringarna är större än hela statsbudgeten. De som kan lämnar landet sa man och runt 100 000 personer netto lämnade landet ifjol. Många till Ryssland på grund av språket, men också till Canada och Kina. Bor fler armenier i Ryssland än i Armenien. Mer än en miljon också i Kalifornien. Vi samtalade en hel del om diasporans roll, om korruptionen och oligarkstyret som de ansåg gällde i Armenien. Intressant, också en del tankar om den Armeniska kyrkan starka roll. Gjorde ju ett besök vid deras Heliga stol och noterar hur denna ortodoxi har stark roll för folket. Detta kyrkliga säte som låg med utsikt mot såväl lilla och stora Arrarat, berget där Noaks ark skulle strandat. Intressanta samtal om diasporan också med tanke på det besök jag gjorde i Förintelsemuseet. Givande dagar, alldeles utan att här berört intressanta samtal om läget i vårt Europa just nu. Om hopp och hopplöshet, om åtstramningar och investeringar, om oerhörda utmaningar i flera länder. Även detta väcker tankar för framtiden. Läste därför med intresse Peter Wolodarskis kolumn idag. Så rätt han har...

fredag 4 maj 2012

Åtskilliga val

Det är intensiva valdagar denna majmånad. Tänker nu inte på att Palestina misslyckats med att hålla det val som det talades om rätt länge. Avsikten var att det skulle hållits idag. Men nu är det nog en obestämd framtid som väntar. Jag hade annars varit på plats för att övervaka. Nu kan jag istället förbereda mig för annat.

Men, jag kan inte undgå att följa de val som äger rum i helgen. Först och främst i Grekland och Frankrike. Parlamentsvalet i Grekland ger en fingervisning om hur det politiska systemet kan möta den ekonomiska krisen. Här har de stora partierna skrivit under att de ska fullfölja pakten med EU, men kanske kommer nu nya partier i deras ställe. Vad har vi att lära av detta. Tänker på vikten av att vi stärker och inte försvagar demokratin, stärker MR och våra värden i EU.

Känner självklart vånda inför de framgångar som högerextrema kan nå på flera ställen. Denna vånda sträcker sig även ut över andra delar av Europa. Frankrike stänger om 8 timmar sin kampanj inför presidentvalet. Alla förväntar sig att Hollande ska vinna valet på söndag. Möjligt, men Sarkozy har tagit in på slutet. Det handlar förstås om hur mobiliseringen lyckas. Här har ju Sarkozy lockat Marine Le Pens väljare. Noterade att Bayrou igår efter mycket analys sa att han personligen skulle välja Hollande, inte för att han sympatiserade med vänstern eller gillade hans program. Nej skälet för att inte bara avstå denna gång var att han ogillade Sarkozys vägval så mycket. Han beskrev att Sarkozys budskap var våldsamt och att han riktade in sig på en väg där han inte kan finna några av de värden han själv stod för. Ja, detta blir spännande att följa.

Oavsett vilken som vinner på söndag kommer det att påverka vad som händer den 10 och 17 juni, då en ny Nationalförsamling ska väljas. Om Sarkozy förlorar, lämnar han då före valet? Vad händer då med hans UMP? En snabb maktkamp eller kommer de att splittras eller ätas upp av Le Pen? Kanske också Bayrou? Här kan ju också möjligheterna för den blivande presidenten avgöras i mångt och mycket. Den här perioden har ju Sarkozy haft en tydlig majoritet i Nationalförsamlingen. Men, oaktat vem som blir president behöver det inte vara fallet efter juni. Det har ju visat sig hur lätt detta varit för Obama? Men, oaktat kan här nya förutsättningar skapas för flera delar av EU-samarbetet. Detta då oaktat det val som hålls i Grekland, det som kan följa i Holland och den folkomröstning som kommer om Finanspakten i Irland i slutet av månaden. Det känns som en lite skakig period på nytt. Känns också som att Irlands folkomröstning ännu en gång kan komma i skuggan av franska beslut.

Kommer också att med intresse följa valen i Serbien och då inte minst för Kosovo-serberna och se vad som blir väljarnas dom men också om valet kan hållas i en lugn atmosfär. Det har ju hänt åtskilligt i Seriben, men det är många sår som ännu varar och då inte minst i Kosovo. Fick ju väldigt oroande rapporter om läget i Kosovo nyligen.

Siste men inte minst, kommer Armenien att klara att hålla ett val under ordnade former på söndag? Sist det begav sig 2008 omkom ju 8 personer och många arresterades efter våldsamma protester och anklagelser om valfusk. Det har varit omfattande försök från oss i Europarådet och de som jobbar med ganskningen av Armenien för att söka lösa upp de värsta problemen. Signalen är att det nu inte ska finnas några politiska fångar, att det val som ska hållas kan genomföras utan nya konflikter. MEN, återstår att se om de budskap vi matats med är hållbara. Själv ska jag ju besöka Armenien om en vecka, så då om inte förr kommer väl jag få chansen att se på plats. Nyfiken är jag.