Inspirerad av nyhetsflödet idag kan jag inte låta bli att reflektera något över dagens kärnvapenterror. Efter andra världskriget såg vi alla vad en enda atombomb kunde åstadkomma. USA och Japan visade vad som kunde ske. Självklart skrämde, avskräckte och lockade detta. Sovjetunionen hade då inte egna kärnvapen, men var strax efter. De kände hotet och såg sin roll som skyddsmakt för "sin världsbild". USA utvecklade sin roll som skyddare av sin och sina vänners "världsbild", inte bara i Europa utan även globalt. Under sitt kärnvapenparaply.
Vi fick två maktblock som ideologiskt, ekonomiskt och även militärt stod mot varandra. Rädslan för krig var tydlig, men rädslan för dess följder likaså. Kärnvapnen blev nyckeln till supermaktspositionen, men också nyckeln för att hindra angrepp av den andre. Friheten att få styra i sitt eget land, att själva välja färdväg skulle skyddas med kärnvapen. Vi såg terrorbalansen växa fram. NATO mot Warzawapakten. USA mot Sovjetunionen. Världens maktkarta beskrevs som bipolär. Men Storbritannien, en historisk världsmakt som kämpat i två världskrig ville inte bli undanskuffad av andra så självklart fick de sin bomb. De tre drev på utvecklingen av nästa gerenation. Efter Koreakriget, kom Sovjetunionen att ge sin ideologiska släkting Kina kärnvapen. Och så ser vi Frankrike, det land i västeuropas kärna som utkämpat många krig och valt en egen säkerhetspolitisk linje t ex gentemot NATO. Frankrike såg att kärnvapen behövdes för att räknas med och utvecklade eget. De är idag världens tredje största kärnvapenmakt.
Trots att det nu fanns ett Nedrustningsavtal från 1968 så såg vi hur Indien fick sitt kärnvapen på 70-talet. Senare följt av Pakistan som behövde upprätthålla maktbalansen i regionen och hindra angrepp. Sydafrika hade under apartheidtiden, under tiden de isolerades internationellt, skaffat sig kärnvapen. Man kan alltid fundera på hur spridningen gick till men när regimen föll ställdes dessa under IAEA:s kontroll och skrotades sedan. Senast har vi sett hur det isolerade Nordkorea visat att de klarat att skaffa sig kärnvapen. Därmed finns det sammantaget 8 öppet kända kärnvapenstater. De har alla det gemensamt att de finns i områden där det geopolitiska läget varit eller är spännt. Länder som känner sig brända av tidigare erarenheter, är tydligt utsatta eller som känner sig hotade av andra kärnvapenmakter skaffar egen kapacitet.
Och så har vi Israel som inte erkänner att de har kärnvapen. Men alla experter är klara på att de finns. De har ju det klassiska läget för kärnvapen, utsatta och vars existens är hotad av andra. Här gäller avskräckning men också hot. Libyen och Irak sökte utveckla kärnvapen, men stoppades. Nu söker Iran utveckla kärnkraft och egen kapacitet till anrikning och kärnvapen. Saudi-Arabien säger att de då också måste säkra kärnvapenkapacitet. Mönstren känns igen. Så här långt är det stater som står mot stater, där rädslan söker skydd bakom kärnvapen i olika former.
Men vad lär oss Nordkorea och andra. Att kärnvapen inte bara avskräcker från angrepp utan också ger förhandlingskraft. Vad lär Frankrike, ett EU och NATO-land som är mycket tydliga med sina kärnvapens betydelse och ointresse för nedrustning? Vad lär oss Storbrittaniens intresse för kärnvapen? Vad lär oss USA:s användning? Vad lär oss Sovjetunionen? Vad lär oss Sydafrika? Vad lär oss Indien och Pakistan? Vad lär det icke-statliga strukturer som inte behöver egna anrikningsanläggningar utan handlar på svarta vapenmarknaden?
Nu funderar vi många över vad Kim Jong-uns styre ska innebära? Hur kommer han utnyttja Nordkoreas kärnvapenmakt? Han ansågs ju när han blev general ha makerat sin militära vilja att skjuta skarpt. Behöver han bevisa för militären att han inte fått schweisisk smitta? Att han minsann kan leda sitt land...
Själv funderar jag även över de s k redlines som uppges diskuteras mellan Israel och USA när det gäller Irans kärnvapenplaner. Red-lines som om de passeras aktiverar angrepp. Nu hotar Iran med att stoppa oljetransporter i Hormuzsundet om EU slår till mot irans oljesektor. Öga för öga och tand för tand - så lär oss historien. Tänker samtidigt på att det alltid funnits några makter som sett mellan fingrarna på interantionella avtal och regler för att göra det möjligt för nya stater att skaffa kärnvapen. Idag är världen inte bi- utan multipolär, med en rad icke-statliga aktörer som har sprängkraft. Funderar på om det kräver ett nytt sätt att tänka kring belönings- och straffsystem internationellt. Tryck skapar alltid mottryck. Vi vet att det krävs mer än tryck om vi inte vill att det till slut ska explodera.
Så här nära nyår kan man väl få drömma om en kärnvapenfri värld. Men tyvärr verkar alla stater som vill ha en plats bland de stora drömma om att skaffa kärnvapen, alla konfliktstater som inte vill bli angripna vill ha kärnvapen eller stater som utsätts för starkt internationellt tryck. Har man inte ett skydd av någon maktgrupp eller misstror att det verkligen gäller, då kräver man egna kärnvapen. För att inte tala om alla grupperingar med en egen agenda...Kärnvapenterrorn lever alltjämt. Här krävs ny vilja och nya signaler. Iran och Nordkorea kommer att lära andra och varandra. Hoppas att vi klarar att orientera mot målet kärnvapenfri värld. Ytterst vet vi att människor alltid gör skillnad. Låt oss göra det.
onsdag 28 december 2011
fredag 9 december 2011
EU och den ekonomiska krisen
Tjänstgjorde ovanligt nog på EU-nämnden idag, trots att det inte gällde utrikesrådet. På förekommen anledning blev det Europeiska rådet som tog min mesta närvarotid. Telefonmöte om förhandlingarna i Europeiska rådet, hur EU ska svara på de ekonomiska kriserna. Sarkozy talade ju igår om att EU skulle explodera om man inte enades. Så lite nyfiken på resultatet av natten var jag ju. Detta sagt utan att vara raljant. Målas bilden så starkt bygger ju Frankrike också förväntningar.
Hade man levt upp till förväntningarna? Nja, även om jag också inser att det är mycket som är finstilt kändes det inte så. Kortsiktigt var det inte så mycket. Det handlar snarare om att säkra att något Euroland inte bygger upp skuldberg på nytt? Då måste övriga reagera och agera i tid. Den stabilitetspakt som skulle säkra euron har ju inte följts, inte heller av de stora elefanterna Frankrike och Tyskland och resultatet har inte låtit vänta på sig. Nu gäller det att skapa ett starkare regelverk.
När jag tog del av det EU:s ledare enades kring efter de nattliga förhandlingarna så insåg jag att det återstod en hel del. För det första så var fortfarande frågan om att göra en förändring av fördraget aktuell. Det gällde om artikel 126 skulle justeras så att åtgärder och sanktioner som rekommenderas av kommissionen ska träda i kraft med automatik om ett land bryter mot 3%-taket för budgetunderskott i stabilitetspakten,förutsatt att en kvalificerad majoritet av euroländerna inte motsätter sig detta. Skuldkriteriet som kräver skuldreduktion med 1/20-regeln är när statskulden överstiger 60% och det måste skrivas in i det nya förslaget.
Nu vet vi att det inte blir ett nytt fördrag, UK motsatte sig detta och i morse var inte heller Ungern beredd på det. Britterna ville se särskilda regler kring finansiella tjänster - för att säkra Londons status som finansiellt centrum och hindra Tobinskatter mm. Även om inget kring detta fanns i den text som förelåg. Ungern verkade ta rygg på UK - men valde i slutet ett fotbyte. Ungern är ju ett riktigt skuldtyngt land med stora problem, dock utanför eurozonen. De har det riktigt tufft och lär snart kunna bli ett nytt bekymmer - även politiskt. De har ju krav på begränsa statsskulden till 50% i sin nya grundlag och ett särskilt nationellt tremannaråd som kan häva budgeten om man inte håller detta. Ska gälla från den tid Ungern nått ner mot denna nivå. Knepigt på många sätt - även i EU-sammanhang.
Från svensk sida ska vi väl inte gråta för att fördragsändringen uteblir. Själv är jag faktiskt rätt glad. Nu blir det ett mellanstatligt avtal, åtminstone i ett första läge. Men, hur detta slutar vet vi inte idag. Om EU ska kunna samla ihop sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, vara miljömässigt offensivt, utveckla ekonomin och välståndet i EU krävs det att vi samverkar och inte bygger murar. Det finns ju lite olika samverkansmodeller idag, alla EU-länder är inte kvalificerade för Euron o s v. Men detta kan ju i ett senare och annat läge leda till fördragsändringar. Nu slipper vi en långdragen och förödande introvert process när ett fördrag ska ratificeras i varje land ....
Euroländerna samverkar idag, men samtidigt ser de och vi behovet av samverkan för vi är alla i samma båt. Vi måste alla bidra till att hitta lösningar. Frågan är därför om det nu måste bli ett födjupat dike till följd av ett mellanstatligt avtal eller inte. Jag tror i grunden inte det. Utvecklingen går vidare och avgörande är väl hur vi klarar att lösa den mer akuta krisen. Om detta finns det inte så mycket nytt i överenskommelsen. Förutom de belopp på upp till 200 miljarder EURO som nu ska tillföras IMF, efter att beloppen prövats av eurozonen och övriga medlemsländer inom 10 dagar är det inte så mycket kortsiktigt som syns. Att införa lagar eller konstituionella regler om att statsbudgetarna ska balansera eller ge överskott och att denna regel ska anses respekterad om det årliga strukturella budgetunderskottet inte överstiger 0,5% av nominella BNP får väl ses som en vägvisare. Men, det tar ju en del tid att processa nationellt i euroländerna. Sedan ska uppenbart Europadomstolen i Luxemburg ges jurisdiktion att verifiera att regeln införts på nationell nivå. Här handlar det förvisso om signaler om långsiktighet. Men detta kan ta tid.
Men, räcker dessa långsiktiga signaler för att klara det akuta läget? Det känns mycket tveksamt. Den ekonomiska krisen är dessutom bara den ena sidan av myntet. Den andra är den sociala och politiska. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Diskuterade också nyss med kollegor från UK om den situation som de står inför kommande år. Tufft ekonomiskt och initialt med buffert mot kommunerna men nu slår det igenom från nästa år. Då väntar man sig många svåra politiska utmaningar. Nu kan de inte skylla på EU i vart fall. Frågan är vad Sarkozy ska skylla på i presidentvalet våren 2012.
Krävs att vi alla är uppmärksamma så att vi inte kollektivt ger oss in i en återvändsgränd. Även här såg jag fördragsförädningen som bekymmersam. EU behöver lyfta blicken och visa att vi tillsammans både är solidariska och bidrar till att skapa nya möjligheter för de många människorna, för de unga.
Hade man levt upp till förväntningarna? Nja, även om jag också inser att det är mycket som är finstilt kändes det inte så. Kortsiktigt var det inte så mycket. Det handlar snarare om att säkra att något Euroland inte bygger upp skuldberg på nytt? Då måste övriga reagera och agera i tid. Den stabilitetspakt som skulle säkra euron har ju inte följts, inte heller av de stora elefanterna Frankrike och Tyskland och resultatet har inte låtit vänta på sig. Nu gäller det att skapa ett starkare regelverk.
När jag tog del av det EU:s ledare enades kring efter de nattliga förhandlingarna så insåg jag att det återstod en hel del. För det första så var fortfarande frågan om att göra en förändring av fördraget aktuell. Det gällde om artikel 126 skulle justeras så att åtgärder och sanktioner som rekommenderas av kommissionen ska träda i kraft med automatik om ett land bryter mot 3%-taket för budgetunderskott i stabilitetspakten,förutsatt att en kvalificerad majoritet av euroländerna inte motsätter sig detta. Skuldkriteriet som kräver skuldreduktion med 1/20-regeln är när statskulden överstiger 60% och det måste skrivas in i det nya förslaget.
Nu vet vi att det inte blir ett nytt fördrag, UK motsatte sig detta och i morse var inte heller Ungern beredd på det. Britterna ville se särskilda regler kring finansiella tjänster - för att säkra Londons status som finansiellt centrum och hindra Tobinskatter mm. Även om inget kring detta fanns i den text som förelåg. Ungern verkade ta rygg på UK - men valde i slutet ett fotbyte. Ungern är ju ett riktigt skuldtyngt land med stora problem, dock utanför eurozonen. De har det riktigt tufft och lär snart kunna bli ett nytt bekymmer - även politiskt. De har ju krav på begränsa statsskulden till 50% i sin nya grundlag och ett särskilt nationellt tremannaråd som kan häva budgeten om man inte håller detta. Ska gälla från den tid Ungern nått ner mot denna nivå. Knepigt på många sätt - även i EU-sammanhang.
Från svensk sida ska vi väl inte gråta för att fördragsändringen uteblir. Själv är jag faktiskt rätt glad. Nu blir det ett mellanstatligt avtal, åtminstone i ett första läge. Men, hur detta slutar vet vi inte idag. Om EU ska kunna samla ihop sig när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, vara miljömässigt offensivt, utveckla ekonomin och välståndet i EU krävs det att vi samverkar och inte bygger murar. Det finns ju lite olika samverkansmodeller idag, alla EU-länder är inte kvalificerade för Euron o s v. Men detta kan ju i ett senare och annat läge leda till fördragsändringar. Nu slipper vi en långdragen och förödande introvert process när ett fördrag ska ratificeras i varje land ....
Euroländerna samverkar idag, men samtidigt ser de och vi behovet av samverkan för vi är alla i samma båt. Vi måste alla bidra till att hitta lösningar. Frågan är därför om det nu måste bli ett födjupat dike till följd av ett mellanstatligt avtal eller inte. Jag tror i grunden inte det. Utvecklingen går vidare och avgörande är väl hur vi klarar att lösa den mer akuta krisen. Om detta finns det inte så mycket nytt i överenskommelsen. Förutom de belopp på upp till 200 miljarder EURO som nu ska tillföras IMF, efter att beloppen prövats av eurozonen och övriga medlemsländer inom 10 dagar är det inte så mycket kortsiktigt som syns. Att införa lagar eller konstituionella regler om att statsbudgetarna ska balansera eller ge överskott och att denna regel ska anses respekterad om det årliga strukturella budgetunderskottet inte överstiger 0,5% av nominella BNP får väl ses som en vägvisare. Men, det tar ju en del tid att processa nationellt i euroländerna. Sedan ska uppenbart Europadomstolen i Luxemburg ges jurisdiktion att verifiera att regeln införts på nationell nivå. Här handlar det förvisso om signaler om långsiktighet. Men detta kan ta tid.
Men, räcker dessa långsiktiga signaler för att klara det akuta läget? Det känns mycket tveksamt. Den ekonomiska krisen är dessutom bara den ena sidan av myntet. Den andra är den sociala och politiska. Den höga ungdomsarbetslösheten är ett gissel. Diskuterade också nyss med kollegor från UK om den situation som de står inför kommande år. Tufft ekonomiskt och initialt med buffert mot kommunerna men nu slår det igenom från nästa år. Då väntar man sig många svåra politiska utmaningar. Nu kan de inte skylla på EU i vart fall. Frågan är vad Sarkozy ska skylla på i presidentvalet våren 2012.
Krävs att vi alla är uppmärksamma så att vi inte kollektivt ger oss in i en återvändsgränd. Även här såg jag fördragsförädningen som bekymmersam. EU behöver lyfta blicken och visa att vi tillsammans både är solidariska och bidrar till att skapa nya möjligheter för de många människorna, för de unga.
onsdag 9 november 2011
Ryssland - på väg bort från demokrati???
Sitter just nu på ett liberalt seminarium i Helsingfors som syftar till att lyfta utvecklingen i Ryssland. Gorbatjov skulle ha deltagit men han kunde inte p g a sin hälsa. Trist, han har ju tydligt uttryckt behovet av nytändning och en verklig demokratisk reformering. Men lyssnar in tankar inför valet den 4 december till Dumans underhus. Finns det hopp eller har alla gett upp tankarna om ett Ryssland där folket har rätt till demokrati och rättstatlighet?
Det låter inte hoppfullt. Bara 29% eller man kanske inte ska tala om bara, utan mer se det som anmärkningsvärt att så många ändå verkar uppfatta det kommande valet som demokratiskt och rättvist. 8 utmanarpartier sökte i år bli registrerade men ingen fick godkänt. Den administrativa överbyggnaden dödade även denna gång verkliga utmanare. Det har varit ett mycket tufft försök att bryta igenom Kremlinbyråkratin, men de har kämpat för att slutligen se hur den ryska ledningen alltjämt är helt ovillig att släppa fram ngn annan än de av Kreml godkända puppit-partierna.
Tydligt att förändring innifrån inte är nära. Det krävs en förändring av folks attityd till politik och människor inte längre ser mellan fingrarna med byråkratin. Inser vi att korruptionen är ett nedärvt system som gör att landets styre överlever? Ryska ledarskapet ser demokrati och europeisk integration som ett hot mot sig själva? 18 års förhandlingar om medlemsskap i WTO visar hur Ryssland tänker. Arabiska våren har nu skakat om ledarskapet och mycket talar för att Ryssland är på väg in i hörnet. På väg in i stagnation.
Landet kan bara förstå maktspråk och pengar. Så vad blir vår slutsats???
Det låter inte hoppfullt. Bara 29% eller man kanske inte ska tala om bara, utan mer se det som anmärkningsvärt att så många ändå verkar uppfatta det kommande valet som demokratiskt och rättvist. 8 utmanarpartier sökte i år bli registrerade men ingen fick godkänt. Den administrativa överbyggnaden dödade även denna gång verkliga utmanare. Det har varit ett mycket tufft försök att bryta igenom Kremlinbyråkratin, men de har kämpat för att slutligen se hur den ryska ledningen alltjämt är helt ovillig att släppa fram ngn annan än de av Kreml godkända puppit-partierna.
Tydligt att förändring innifrån inte är nära. Det krävs en förändring av folks attityd till politik och människor inte längre ser mellan fingrarna med byråkratin. Inser vi att korruptionen är ett nedärvt system som gör att landets styre överlever? Ryska ledarskapet ser demokrati och europeisk integration som ett hot mot sig själva? 18 års förhandlingar om medlemsskap i WTO visar hur Ryssland tänker. Arabiska våren har nu skakat om ledarskapet och mycket talar för att Ryssland är på väg in i hörnet. På väg in i stagnation.
Landet kan bara förstå maktspråk och pengar. Så vad blir vår slutsats???
måndag 7 november 2011
En vecka med tankar - om Israel/Palestina
Så har jag då börjat samla ihop mig efter en vecka i Israel och Palestina. Hade hoppats på att få komma in i Gaza, det var det som verkligen lockade mig att delta på Diakonias resa i år. Men, det blev inte något av. Tappade också bort en del politiska kontakter som jag önskat, men ändå nöjd. Här kommer dock några spridda reflektioner.
Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.
Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.
Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.
En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.
Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.
Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.
Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.
Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.
Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.
Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.
Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.
Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?
Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.
Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.
Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.
Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.
En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.
Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.
Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.
Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.
Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.
Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.
Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.
Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.
Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?
Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.
tisdag 4 oktober 2011
Partners for Democracy
Idag sitter jag i Europarådet och känner stolthet. Vi står nu i begrepp att besluta att Palestinian National Council ska få partnerskap för demokrati med Europarådet. Det är en bekräftelse på att den icke-våldsväg som det palestinska styret söker ger möjligheter, bär frukt. Jag hoppas att det som händer idag ger signaler till regionen om att Europas parlamentariker vågar gå före, pröva självständigt. Självklart är detta också en väl timad händelse för frågan får vingar. Men detta beslut har ingen koppling till erkännande, även om det inte finns vattentäta skott i verklighetens tolkning. Det är ju i grunden viljan till två fria stater med fred, respekt och erkända gränser som ligger bakom vårt beslut. Ett beslut som säkert av samma spegeleffekt vissa röstar emot.
För egen del känns det också positivt att vi nu kan landa denna fråga, för den blir också en bro till demokrati som vi båda vandrat ut på för att bli partners. Det visar att vi inte låter ngn ockupationsstat får bära frukter av detta eller annan drabbas orättmätigt. Här har ju det palestinska parlamentet under många år inte kunnat samlas för att parlamentariker fängslats av Israel och sitter i israeliska fängelser.
Men när jag nu precis skriver detta höjs en röst från en annan del av Knesset som säger att palestinierna redan har en stat och det är Jordanien. Det är en röst som vi hört förut och som går till angrepp, säger att Palestinierna är rasister. Han talar om att Abbas sagt att inga israeler ska bo i Palestina. Men, det är ju en spegling av Netanyahus vilja att se ett Israel för judar, där palestinierna inte ska ha rätt att förändra den judiska karaktären. Detta med mångfald verkar inte vara populärt alls, vare sig i regionen eller för den delen i denna församling. Här förenas många i en ovilja mot mångfald.
Alltnog, vi kommer att få ett beslut. Vi kommer att få ett undertecknande och sedan gäller uppföljning som partners ska göra av det vi åtagit oss gemensamt. Hoppas om två år kunna få en utvärdering som är frank och positiv.
För egen del känns det också positivt att vi nu kan landa denna fråga, för den blir också en bro till demokrati som vi båda vandrat ut på för att bli partners. Det visar att vi inte låter ngn ockupationsstat får bära frukter av detta eller annan drabbas orättmätigt. Här har ju det palestinska parlamentet under många år inte kunnat samlas för att parlamentariker fängslats av Israel och sitter i israeliska fängelser.
Men när jag nu precis skriver detta höjs en röst från en annan del av Knesset som säger att palestinierna redan har en stat och det är Jordanien. Det är en röst som vi hört förut och som går till angrepp, säger att Palestinierna är rasister. Han talar om att Abbas sagt att inga israeler ska bo i Palestina. Men, det är ju en spegling av Netanyahus vilja att se ett Israel för judar, där palestinierna inte ska ha rätt att förändra den judiska karaktären. Detta med mångfald verkar inte vara populärt alls, vare sig i regionen eller för den delen i denna församling. Här förenas många i en ovilja mot mångfald.
Alltnog, vi kommer att få ett beslut. Vi kommer att få ett undertecknande och sedan gäller uppföljning som partners ska göra av det vi åtagit oss gemensamt. Hoppas om två år kunna få en utvärdering som är frank och positiv.
tisdag 20 september 2011
Personliga tankar om Israel/Palestina
En sak är klar, President Abbas val att gå till FN för att stärka sitt folks status har rört om i den politiska grytan. Istället för att se en ny Intifada till följd av Gaza-konflikten, nya bosättningar på Västbanken och Jerusalem har den palestinska ledningen samlat sig till en annan väg. De har sökt Partnership for Democracy med Europarådet och de går nu till FN för att söka stöd för sin stat.
Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.
Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.
Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.
Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.
Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.
För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.
Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?
Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.
Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.
Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.
Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.
Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.
Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.
Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.
För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.
Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?
Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.
Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.
måndag 12 september 2011
Går vi mot en arabisk höst??
Libyen verkar har vridits ur Gaddafis händer, man talar om val inom 18 månader och resonerar om en moderat islamsk stat. Tidpunkt för val är utsatt i både Tunisien och Egypten men ändå känner jag vånda över utvecklingen i regionen. I Egypten manar många till samling och protester mot det sätt på vilket militären nu driver på utvecklingen. Väl medveten om att jag måste lyssna på ledande personer från regionen med andra perspektiv än de svenska, hör jag ändå på en av de egyptiska presidentkandidaterna med växande oro. När han talar om att rensa gatorna låter det välbekant på fel sätt. Hur kommer presidentvalet i Egypten att utvecklas?? Blir det början på en mer höstlik period??
Som om inte det räcker med eländet som dagligen drabbar männniskorna i Syrien mullrar det också på andra håll. Jag försöker hålla lite koll på Gulfstaterna, på Arabförbundet och självklart Turkiet men det verkar väldigt svårt för någon att få genomslag i al-Assads handlande. Och nog borde Säkerhetsrådet kunna förmå sig till att handla, i vart fall markera just att ingen ska vara straffri.
Sedan noterar jag hur Turkiets PM Erdogan verkar gå upp i varv allt mer. Nu är han på turné i Arabvärlden. Den har han bäddat för genom att gå till hårt angrepp på Israel och dessutom beordra krigsfartyg att skydda humanitär transport till Gaza för att markera att blockaden inte accepteras. Turkiet har rätt att vara upprörda över det som hände men nog överreagerar man medvetet. Lieberman, en annan av regionens eftertänksamma och fridfulla ledare :p svarar att han inte viker utan istället ska söka göra Turkiets fiender till sina vänner. Således djup kontakt med Armenien och dess diaspora samt insatser för att stötta kurderna på alla sätt. Själv tänker jag här på Turkiets uttalade mål om Zero-problems med grannarna och vilka problem som kan uppkomma av Erdogans linje om den fullföljs.
Nu är ju inte Turkiets roll så där entydig i arabvärlden med hänvisning till historien. Även om många ser på Turkiet som en mer modern muslimsk stat är de inte en råmodell för demokratibygge för alla, långt därifrån.
Sett mot denna bakgrund är det som händer i stormens öga - ganska lugnt. Men det ska inte lura någon. Det som följer i Israel, Palestina, Libanon m fl stater kan alltid leda till explosion. Men just nu hör jag en tydlig palestinsk vilja att nå fram till väst och inte minst EU. Det är, förutsatt att vi klarar att möta detta på ett klokt sätt, det mest hoppfulla just nu. Men nog kan jag se hur många krafter, inte bara försöker tända eld i konflikten via Gaza, utan även från andra håll. Må de inte lyckas och även här har EU en mycket unik möjlighet att göra skillnad. Schabbla inte bort den!!!
Ty om det skulle bli fallet så känner jag att vi nog står inför en arabisk höst, kanske en besvärlig vinter innan vi kan få se nya vårtecken i området.
Som om inte det räcker med eländet som dagligen drabbar männniskorna i Syrien mullrar det också på andra håll. Jag försöker hålla lite koll på Gulfstaterna, på Arabförbundet och självklart Turkiet men det verkar väldigt svårt för någon att få genomslag i al-Assads handlande. Och nog borde Säkerhetsrådet kunna förmå sig till att handla, i vart fall markera just att ingen ska vara straffri.
Sedan noterar jag hur Turkiets PM Erdogan verkar gå upp i varv allt mer. Nu är han på turné i Arabvärlden. Den har han bäddat för genom att gå till hårt angrepp på Israel och dessutom beordra krigsfartyg att skydda humanitär transport till Gaza för att markera att blockaden inte accepteras. Turkiet har rätt att vara upprörda över det som hände men nog överreagerar man medvetet. Lieberman, en annan av regionens eftertänksamma och fridfulla ledare :p svarar att han inte viker utan istället ska söka göra Turkiets fiender till sina vänner. Således djup kontakt med Armenien och dess diaspora samt insatser för att stötta kurderna på alla sätt. Själv tänker jag här på Turkiets uttalade mål om Zero-problems med grannarna och vilka problem som kan uppkomma av Erdogans linje om den fullföljs.
Nu är ju inte Turkiets roll så där entydig i arabvärlden med hänvisning till historien. Även om många ser på Turkiet som en mer modern muslimsk stat är de inte en råmodell för demokratibygge för alla, långt därifrån.
Sett mot denna bakgrund är det som händer i stormens öga - ganska lugnt. Men det ska inte lura någon. Det som följer i Israel, Palestina, Libanon m fl stater kan alltid leda till explosion. Men just nu hör jag en tydlig palestinsk vilja att nå fram till väst och inte minst EU. Det är, förutsatt att vi klarar att möta detta på ett klokt sätt, det mest hoppfulla just nu. Men nog kan jag se hur många krafter, inte bara försöker tända eld i konflikten via Gaza, utan även från andra håll. Må de inte lyckas och även här har EU en mycket unik möjlighet att göra skillnad. Schabbla inte bort den!!!
Ty om det skulle bli fallet så känner jag att vi nog står inför en arabisk höst, kanske en besvärlig vinter innan vi kan få se nya vårtecken i området.
onsdag 7 september 2011
Europarådet och EU - gemensam MR-grund
Öppet för gemensam MR-grund i Europa
Om några veckor får Europarådets parlamentariker rösta om min rapport. Jag har ägnat rätt mycket tid det senaste året till att besöka olika ansvariga inom EU och Europarådet för att fånga upp Lissabonfördragets olika effekter på Europarådet. Det har varit en spännande resa och lärorik.
Helt avgörande var att EU blev en juridisk person och därmed kan agera på ny grund i internationella organisationer. En annan vital del av Lissabonfördraget är det klara ställningstagandet för att ansluta EU till Europakonventionen om Mänskliga rättigheter som hävdas ytterst av domstolen i Strasbourg.
Det är oerhört angeläget att vi tar fasta på möjligheterna som Lissabonfördraget ger till att bygga en gemensam grund för MR, demokrati och rättstater i hela Europa. Det kan göras mer effektivt genom att ta vara på de konventioner och de uppföljningsmekanismer som finns i Europarådet. Genom att välja vägen att ansluta EU till Europarådets olika mekanismer suddar vi ut riskerna för att bygga upp nya barriärer och gränser i Europa. Det faktum att Europarådet är det enda Pan-Europeiska organet och att det faktiskt också har en väldigt uttalad kompetens gällande MR, demokrati och rättstatlighet gör att EU har allt att vinna på att stärka och inte undergräva Europarådet. Det handlar definitivt inte om att någon stat eller EU ska hindras att göra mer, snarare tvärtom men däremot kan Europarådet säkra att ingen ska göra mindre.
Visionen måste vara att utveckla en gemensam Pan-Europeisk grund för MR-skyddet och därmed stärka skyddet för enskilda människor, säkra att inga nya gränser dras upp mitt genom Europa. Europarådets medlemmar utgörs av både EU-länderna och EU:s östra grannskap. Men även vårt södra grannskap har visat intresse av att knyta an till det rum som Europarådet erbjuder för att utveckla fungerande demokratier. En viktig del är självklart Venedigkommissionen som byggt upp unik kompetens gällande rättsgrunder som är förenliga med Europarådets nyckelkonventioner. Men för att möta intresset har Europarådet även utvecklat ett nytt instrument. Genom att erbjuda ”Partnership for Democracy” till hela södra Medelhavsregionen har vi vidgat kontaktytorna till våra grannar. Tills nu har Marocko ansökt och fått partnership, med särskild markör om Västsahara. Kommande månad tar vi nästa steg genom att rösta för att Palestinian National Council ska erhålla partnerskap. Det intressanta är att även Hamas uppges ha lovat ställa upp på att stoppa dödsstraff och en rad andra krav som ingår som grund för partnerskapet. Detta partnerskap är således inte kravlöst, det gäller i två år och ska följas upp.
Från den dag PNC får partnerskapet ljuder signalen i övriga grannländer. Övertygad om att dessa fångar upp signalen, varvid fler lär följa efter. Detta blir viktigt för hela grannskapet och därmed för Europa och EU. Genom att ta vara på möjligheterna och olika unika kompetenser kan vi tillsammans nå längre i utvecklingen på vår kontinent men också i vårt grannskap.
Om några veckor får Europarådets parlamentariker rösta om min rapport. Jag har ägnat rätt mycket tid det senaste året till att besöka olika ansvariga inom EU och Europarådet för att fånga upp Lissabonfördragets olika effekter på Europarådet. Det har varit en spännande resa och lärorik.
Helt avgörande var att EU blev en juridisk person och därmed kan agera på ny grund i internationella organisationer. En annan vital del av Lissabonfördraget är det klara ställningstagandet för att ansluta EU till Europakonventionen om Mänskliga rättigheter som hävdas ytterst av domstolen i Strasbourg.
Det är oerhört angeläget att vi tar fasta på möjligheterna som Lissabonfördraget ger till att bygga en gemensam grund för MR, demokrati och rättstater i hela Europa. Det kan göras mer effektivt genom att ta vara på de konventioner och de uppföljningsmekanismer som finns i Europarådet. Genom att välja vägen att ansluta EU till Europarådets olika mekanismer suddar vi ut riskerna för att bygga upp nya barriärer och gränser i Europa. Det faktum att Europarådet är det enda Pan-Europeiska organet och att det faktiskt också har en väldigt uttalad kompetens gällande MR, demokrati och rättstatlighet gör att EU har allt att vinna på att stärka och inte undergräva Europarådet. Det handlar definitivt inte om att någon stat eller EU ska hindras att göra mer, snarare tvärtom men däremot kan Europarådet säkra att ingen ska göra mindre.
Visionen måste vara att utveckla en gemensam Pan-Europeisk grund för MR-skyddet och därmed stärka skyddet för enskilda människor, säkra att inga nya gränser dras upp mitt genom Europa. Europarådets medlemmar utgörs av både EU-länderna och EU:s östra grannskap. Men även vårt södra grannskap har visat intresse av att knyta an till det rum som Europarådet erbjuder för att utveckla fungerande demokratier. En viktig del är självklart Venedigkommissionen som byggt upp unik kompetens gällande rättsgrunder som är förenliga med Europarådets nyckelkonventioner. Men för att möta intresset har Europarådet även utvecklat ett nytt instrument. Genom att erbjuda ”Partnership for Democracy” till hela södra Medelhavsregionen har vi vidgat kontaktytorna till våra grannar. Tills nu har Marocko ansökt och fått partnership, med särskild markör om Västsahara. Kommande månad tar vi nästa steg genom att rösta för att Palestinian National Council ska erhålla partnerskap. Det intressanta är att även Hamas uppges ha lovat ställa upp på att stoppa dödsstraff och en rad andra krav som ingår som grund för partnerskapet. Detta partnerskap är således inte kravlöst, det gäller i två år och ska följas upp.
Från den dag PNC får partnerskapet ljuder signalen i övriga grannländer. Övertygad om att dessa fångar upp signalen, varvid fler lär följa efter. Detta blir viktigt för hela grannskapet och därmed för Europa och EU. Genom att ta vara på möjligheterna och olika unika kompetenser kan vi tillsammans nå längre i utvecklingen på vår kontinent men också i vårt grannskap.
torsdag 1 september 2011
Syrien och al-Assad
Förödande att dagligen ta del av de nya övergrepp som rapporteras från Syrien. Väl medveten om att det nog bara är toppen på isberget vi ser. Många känner vånda över att intet görs från omvärlden för att sätta stopp för brotten. Nu skärps dock sanktionerna och EU suspenderar i princip samarbetsavtalet. Skruvarna dras åt.
Den fråga många ställer verkar vara om det är al-Assad som har makten i sin hand eller om han styrs av andra? Svårt läge kan jag tycka. Talade alldeles nyligen med en ledande företrädare för NGO:s i regionen som menade att al-Assad måste frigöra sig från regimen och att det fanns sådana perspektiv. Han skulle göra det av ren självbevarelsedrift efter att ha sett utgången i Libyen. Måhända finns det något i detta. Om jag var al-Assad eller övriga i ledningen skulle jag nog fundera mången natt över det som hände i Libyen. Om Gaddafi utsåg sig själv till den järnhand som skulle sätta punkt för det arabiska upproret våren 2011, blev verkligheten en annan. Det torde fler än al-Assad ha anledning att tänka på i dessa dagar.
Jag har ju fått den bilden tidigare, att al-Assad inte har kontrollen. Det verkar vara ett försök att rädda ansiktet på honom som många ser som viktigt. Syrien är inte vilket land som helst i regionen. Många vill inte tränga in honom i ett hörn av omtanke om regionen. Ingen vet vad som skulle hända om alla dörrar stängdes. Men, nu har ju olika försök att nå fram längs den vägen prövats utan framgång. Tänker inte minst på de turkiska försöken. Nu senast var det Gül som markerade att tiden runnit ut, alldeles för sent för allt som han sa. Så vad följer nu?
Om det nu skulle vara så att det inte är al-Assad som har den yttersta makten vem är det då? Och vad gör då denna eller dessa i det läge som utvecklas? Syrien är ju landet med en mycket väl utvecklad säkerhetstjänst. Tänker på KGB, Stasi och andra. Har den vuxit sig för stark? Tja, här kan man ju ägna sig åt rätt mycket spekulationer. Jag avstår och stannar här.
En sak är helt klar. Jag delar helt Amnestys uppfattning att FN:s säkerhetsråd måste samla sig och hänskjuta Syrien och brott som begåtts där till ICC. Den möjligheten har säkerhetsrådet även fast Syrien inte är ansluten. Det är det minsta man kan begära av världens ledande aktörer, att samla ihop sig för att fördöma och säkerställa att ICC får döma förövarna. Döma de ytterst ansvariga.
Den fråga många ställer verkar vara om det är al-Assad som har makten i sin hand eller om han styrs av andra? Svårt läge kan jag tycka. Talade alldeles nyligen med en ledande företrädare för NGO:s i regionen som menade att al-Assad måste frigöra sig från regimen och att det fanns sådana perspektiv. Han skulle göra det av ren självbevarelsedrift efter att ha sett utgången i Libyen. Måhända finns det något i detta. Om jag var al-Assad eller övriga i ledningen skulle jag nog fundera mången natt över det som hände i Libyen. Om Gaddafi utsåg sig själv till den järnhand som skulle sätta punkt för det arabiska upproret våren 2011, blev verkligheten en annan. Det torde fler än al-Assad ha anledning att tänka på i dessa dagar.
Jag har ju fått den bilden tidigare, att al-Assad inte har kontrollen. Det verkar vara ett försök att rädda ansiktet på honom som många ser som viktigt. Syrien är inte vilket land som helst i regionen. Många vill inte tränga in honom i ett hörn av omtanke om regionen. Ingen vet vad som skulle hända om alla dörrar stängdes. Men, nu har ju olika försök att nå fram längs den vägen prövats utan framgång. Tänker inte minst på de turkiska försöken. Nu senast var det Gül som markerade att tiden runnit ut, alldeles för sent för allt som han sa. Så vad följer nu?
Om det nu skulle vara så att det inte är al-Assad som har den yttersta makten vem är det då? Och vad gör då denna eller dessa i det läge som utvecklas? Syrien är ju landet med en mycket väl utvecklad säkerhetstjänst. Tänker på KGB, Stasi och andra. Har den vuxit sig för stark? Tja, här kan man ju ägna sig åt rätt mycket spekulationer. Jag avstår och stannar här.
En sak är helt klar. Jag delar helt Amnestys uppfattning att FN:s säkerhetsråd måste samla sig och hänskjuta Syrien och brott som begåtts där till ICC. Den möjligheten har säkerhetsrådet även fast Syrien inte är ansluten. Det är det minsta man kan begära av världens ledande aktörer, att samla ihop sig för att fördöma och säkerställa att ICC får döma förövarna. Döma de ytterst ansvariga.
onsdag 10 augusti 2011
Europrojektet skakar
Lyssnade på Studio Ett idag på väg från Stockholm. Hörde Lars Calmfors säga något i stil med att han inte längre höll det för otroligt att i första hand Grekland måste lämna Euron. Det har ju varit en hel del före honom som talat i de termerna. Men, de konstaterar samtidigt att det investerats mycket i sammanhållning inom euro-zonen. Så är det.
Tänker en del själv på vårt försvar av kronkursen när 90-talskrisen briserade. Det blev en tuff resa för väldigt många enskilda, för företag och för hela samhället. Men, där markerades tydligt viljan att inte göra som tidigare och devalvera oss ur ännu en kris. Marknaden trodde inte att Sverige skulle bryta av mot tidigare vana, men så gjorde vi. Nästan hela det politiska Sverige samlade sig till kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med inflationsekonomins problem. Det hindrade ändå inte att kronkursen senare kom att få flyta och vi kan naturligtvis fundera över värdet av försvaret av den fasta växelkursen. Men viljan till politisk handling var en viktig signal då, likväl som idag. Estland kämpade hårt för att behålla den fasta växelregimen för att säkra övergången till Euron från 1 jan 2011. Även här en tydlig politisk vilja till handling. I båda fallen handlade det om att bygga upp trovärdighet för en stabil politik som klarar åtgärda de ekonomiska bristerna. Centerpartiet deltog ju senare också för att säkra en fortsattklok hushållning. Jag kommer ihåg när dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson starkt pläderade för budgettak i syfte att skapa bättre budgetdiciplin och förhindra oansvariga budgetbeslut i riksdagen.
Det var då. Nu handlar det om att säkra tilltron till både euron och till ECB i ett läge där makten ligger utspridd på flera händer. Det är inte bara en fråga för euro-zonen och ECB, det gäller oss alla. Här är frågan förstås om det politiska EU klarar av att samla ihop sig för att möta utmaningarna som alla var medvetna om skulle kunna inträffa. De diskuterades livligt i förarbetet. Ekonomiska fundamenta inom Euorozonen skiljde och skiljer stort. Det var en av utmaningarna att klara en penningpolitik för hela området utan att kunna ha det finanspolitiska ansvaret samlat. Såg att Jens Henriksson, börsens VD och tidigare Internationella Valutafonden m m idag menade att antingen fick EU övergå till Eruopas förenta stater eller upplösa valutasamarbetet. Ännu en i kören.
Så frågan är hur utvecklingen ser ut den kommande tiden. EU-motståndet och oviljan att stödja Grekland och andra krisande stater är inte obetydligt i många EU-länder. Men om man skulle låta Grekland lämna euron så skulle det snart bli ett race mot nästa krisland och frågan är om det då inte blir spiken i eurons kista. Det kommer att bli en dyrbar resa för hela Europa och för världsekonomin. Tänker på republikanerna och demokraternas förhandlingar i kongressen och Tea-partyrörelsen som var beredd att låta USA:s ekonomi falla. Det var illa. Är EU-länderna, är du och jag beredd att låta EU:s valuta falla med allt som följer?
Det behöver kanske inte gå så illa, men nog måste vi vara beredd på att det kan bli så om vi löper den vägen fram. Känner att detta kräver en sökande och allvarlig debatt.
Tänker en del själv på vårt försvar av kronkursen när 90-talskrisen briserade. Det blev en tuff resa för väldigt många enskilda, för företag och för hela samhället. Men, där markerades tydligt viljan att inte göra som tidigare och devalvera oss ur ännu en kris. Marknaden trodde inte att Sverige skulle bryta av mot tidigare vana, men så gjorde vi. Nästan hela det politiska Sverige samlade sig till kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med inflationsekonomins problem. Det hindrade ändå inte att kronkursen senare kom att få flyta och vi kan naturligtvis fundera över värdet av försvaret av den fasta växelkursen. Men viljan till politisk handling var en viktig signal då, likväl som idag. Estland kämpade hårt för att behålla den fasta växelregimen för att säkra övergången till Euron från 1 jan 2011. Även här en tydlig politisk vilja till handling. I båda fallen handlade det om att bygga upp trovärdighet för en stabil politik som klarar åtgärda de ekonomiska bristerna. Centerpartiet deltog ju senare också för att säkra en fortsattklok hushållning. Jag kommer ihåg när dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson starkt pläderade för budgettak i syfte att skapa bättre budgetdiciplin och förhindra oansvariga budgetbeslut i riksdagen.
Det var då. Nu handlar det om att säkra tilltron till både euron och till ECB i ett läge där makten ligger utspridd på flera händer. Det är inte bara en fråga för euro-zonen och ECB, det gäller oss alla. Här är frågan förstås om det politiska EU klarar av att samla ihop sig för att möta utmaningarna som alla var medvetna om skulle kunna inträffa. De diskuterades livligt i förarbetet. Ekonomiska fundamenta inom Euorozonen skiljde och skiljer stort. Det var en av utmaningarna att klara en penningpolitik för hela området utan att kunna ha det finanspolitiska ansvaret samlat. Såg att Jens Henriksson, börsens VD och tidigare Internationella Valutafonden m m idag menade att antingen fick EU övergå till Eruopas förenta stater eller upplösa valutasamarbetet. Ännu en i kören.
Så frågan är hur utvecklingen ser ut den kommande tiden. EU-motståndet och oviljan att stödja Grekland och andra krisande stater är inte obetydligt i många EU-länder. Men om man skulle låta Grekland lämna euron så skulle det snart bli ett race mot nästa krisland och frågan är om det då inte blir spiken i eurons kista. Det kommer att bli en dyrbar resa för hela Europa och för världsekonomin. Tänker på republikanerna och demokraternas förhandlingar i kongressen och Tea-partyrörelsen som var beredd att låta USA:s ekonomi falla. Det var illa. Är EU-länderna, är du och jag beredd att låta EU:s valuta falla med allt som följer?
Det behöver kanske inte gå så illa, men nog måste vi vara beredd på att det kan bli så om vi löper den vägen fram. Känner att detta kräver en sökande och allvarlig debatt.
tisdag 9 augusti 2011
More riots to come....just nu i UK
Just nu är det många saker som samverkar i riktning mot fler upplopp. Den ekonomiska oron, stora påfrestningar på många länders ekonomier med åtföljande åtstramningar och växande arbetslöshet (inte minst bland unga) pekar i samma riktning. Oro på gator och torg, när det är oro på världens marknader. Läste just några bloggkommentarer från Egypten med anledning av det som nu händer i England. Vissa talar om revolution och andra talar om att det bara är kriminella som borde stoppas av människor på plats, på samma sätt som de gjorde i Kairo. Flugorna dras till sockerbiten om än med olika syften.
Läser återigen om sociala medier som pekar ut mål för attacker och känner att här finns nog rätt många som inspirerats av det arabiska upproret. Det finns de som vill kasta dagens demokratiska styren över bord, som hoppas på att skapa det rätta klimatet för att nå sina mål. När jag läste Thomas Bodströms bok beskrev han hur Bader Mainhof inspirerat till efterföljd, men att de misslyckats för slutsatsen var att människorna mött terror med ökad acceptans för tuffa tag. inte med revlution. Nu läser jag att Brittiska parlamentet ska samlas på torsdag för att markera mot det som händer i London och andra stora städer. I London ska 16 000 poliser kallas ut på onsdag.
Tänker på terrorattackerna i Norge och hur terroristen drömde om att åstadkomma en snöbollseffekt som skulle kasta det politiska styret inte bara i Norge utan i hela Västeuropa över bord. Det handlar bl a om att skapa växande oro, bygga upp rädslan och slå sönder tilltron till dagens system. Vi vet att det finns sådana krafter i England också. Inte tror jag att de är overksamma i det som nu händer.
Vi har sett kraftfulla demonstrationer i Grekland, i Spanien och mycket talar för att det följer på flera ställen. Den utvecklingen är lika viktig att hantera som marknadsoron.
I detta läge blir det lätt att alla hela tiden späder på det som händer, med mer, värre och svartare rubriker. Men Norge gjorde tvärtom. De mötte terrorattackerna med samling för ökad demokrati och för ökad öppenhet. Bilden av att möta hot och rädslor med mer öppenhet och demokrati är stark. De lyckades mobilisera människor för de värden som bygger upp våra samhällen och den bilden finns det nog skäl för flera ledare att ha på näthinnan när de nu söker möta de upplopp som vi ser och kommer att se. Jag vill absolut inte se våra europeiska regeringar följa den väg som ett antal regimer gjort i arabvärlden. Jag kan bara tänka mig hur vissa skulle jubla om militärerna börjar jaga ungdomar i London och andra städer. Nu krävs ett modigt och inspirerande ledarskap - både här hemma i gamla Europa och i USA. I takes a village to race a child, it takes a village to solve the problems.
Läser återigen om sociala medier som pekar ut mål för attacker och känner att här finns nog rätt många som inspirerats av det arabiska upproret. Det finns de som vill kasta dagens demokratiska styren över bord, som hoppas på att skapa det rätta klimatet för att nå sina mål. När jag läste Thomas Bodströms bok beskrev han hur Bader Mainhof inspirerat till efterföljd, men att de misslyckats för slutsatsen var att människorna mött terror med ökad acceptans för tuffa tag. inte med revlution. Nu läser jag att Brittiska parlamentet ska samlas på torsdag för att markera mot det som händer i London och andra stora städer. I London ska 16 000 poliser kallas ut på onsdag.
Tänker på terrorattackerna i Norge och hur terroristen drömde om att åstadkomma en snöbollseffekt som skulle kasta det politiska styret inte bara i Norge utan i hela Västeuropa över bord. Det handlar bl a om att skapa växande oro, bygga upp rädslan och slå sönder tilltron till dagens system. Vi vet att det finns sådana krafter i England också. Inte tror jag att de är overksamma i det som nu händer.
Vi har sett kraftfulla demonstrationer i Grekland, i Spanien och mycket talar för att det följer på flera ställen. Den utvecklingen är lika viktig att hantera som marknadsoron.
I detta läge blir det lätt att alla hela tiden späder på det som händer, med mer, värre och svartare rubriker. Men Norge gjorde tvärtom. De mötte terrorattackerna med samling för ökad demokrati och för ökad öppenhet. Bilden av att möta hot och rädslor med mer öppenhet och demokrati är stark. De lyckades mobilisera människor för de värden som bygger upp våra samhällen och den bilden finns det nog skäl för flera ledare att ha på näthinnan när de nu söker möta de upplopp som vi ser och kommer att se. Jag vill absolut inte se våra europeiska regeringar följa den väg som ett antal regimer gjort i arabvärlden. Jag kan bara tänka mig hur vissa skulle jubla om militärerna börjar jaga ungdomar i London och andra städer. Nu krävs ett modigt och inspirerande ledarskap - både här hemma i gamla Europa och i USA. I takes a village to race a child, it takes a village to solve the problems.
måndag 8 augusti 2011
Syrien färgas blodrött
De senaste dagarna har varit förödande. Dagliga rapporter om grava övergrepp från den syriska regimen mot den egna befolkningen. Människor som protesterar, människor som deltar i begravningståg, människor som bara råkar vara på en plats - urskiljningslöst verkar man gå in för att skjuta. Dödstalen stiger, antalet sårade växer och vi får rapporter om att de skadade hindras från vård. Den regim som agerar på detta sätt mot sitt folk har förlorat sin legitimitet.
Men, Syrien är inte vilket land som helst. Världen brottas med en finansiell röra, flera EU-länder och USA inte minst. Vem kan i grunden sätta tryck på den syriska regimen? Den egna befolkningen, men den beskjuts och fänglsas på kännt manér. Turkiet som ju utvecklat mycket goda relationer med al-Assad och hans familj? Verkar inte heller framkomligt, men imorgon ska ju Davatoglu besöka Damaskus. Får väl hoppas på något budskap som når fram. Diskuterade detta i förra veckan med någon som sökte hävda att det inte är al-Assad själv som driver detta, utan andra. Vem förblev höljt i dunkel och får nog ses som önsketänkande av personer som ännu hoppas att al-Assad ska stå för något annat än sin far. I och för sig har vi sett förut hur händelseutvecklingen drivit iväg genom hantverk från de som handlar inlärt, med ryggmärgen när något händer. Inte säkert att allt är kalibrerat från toppen. Om detta skulle vara ett spår som letar sig fram för att rädda någons ansikte så lär vi märka det. Men, så här långt är det inget som tyder på annat än att al-Assad m fl driver en linje som borde prövas som brott mot mänskligheten vid internationella domstolen.
Det skulle självklart finnas skäl att tala om att FN:s säkerhetsråd borde se att det som nu händer är så grovt att frågan om R2P är aktuell. Men, det lär inte hända. Av flera skäl. Det som ändå kan få effekt är om Arabförbundet och OIC skulle börja röra på sig. Så här långt verkar Gulfstaterna skruva på sig, men inte så mycket mer. I maj fördömde OIC tankar från Europeiskt håll att förmå FN:s säkerhetsråd att uttala ett fördömande av den syriska regimen. Men, de förödande dagliga övergreppen i många syriska städer går inte obemärkt förbi. När nu Saudiarabiens kung reagerat sänder det ut en ny signal och tyder på att sunni-grupperna kanske inte längre kommer att vara så avvaktande. Precis som i fallet Libyen kommer regionens hållning att få stor återverkan på vad som händer - både i FN:s säkerhetsråd och i Syrien. Om regionen vaknar kan Syriens ledning inte lita till att klara sig med andras finasiella turbulens och bristande militära förmåga längre. Jag håller andan, hoppas och tror att det som nu händer ska få ett slut. Att straffrihet inte ska råda för regimen och dess hantlangare och att de hårt prövade människorna ska få den frihet de kämpat så hårt och länge för.
Men, Syrien är inte vilket land som helst. Världen brottas med en finansiell röra, flera EU-länder och USA inte minst. Vem kan i grunden sätta tryck på den syriska regimen? Den egna befolkningen, men den beskjuts och fänglsas på kännt manér. Turkiet som ju utvecklat mycket goda relationer med al-Assad och hans familj? Verkar inte heller framkomligt, men imorgon ska ju Davatoglu besöka Damaskus. Får väl hoppas på något budskap som når fram. Diskuterade detta i förra veckan med någon som sökte hävda att det inte är al-Assad själv som driver detta, utan andra. Vem förblev höljt i dunkel och får nog ses som önsketänkande av personer som ännu hoppas att al-Assad ska stå för något annat än sin far. I och för sig har vi sett förut hur händelseutvecklingen drivit iväg genom hantverk från de som handlar inlärt, med ryggmärgen när något händer. Inte säkert att allt är kalibrerat från toppen. Om detta skulle vara ett spår som letar sig fram för att rädda någons ansikte så lär vi märka det. Men, så här långt är det inget som tyder på annat än att al-Assad m fl driver en linje som borde prövas som brott mot mänskligheten vid internationella domstolen.
Det skulle självklart finnas skäl att tala om att FN:s säkerhetsråd borde se att det som nu händer är så grovt att frågan om R2P är aktuell. Men, det lär inte hända. Av flera skäl. Det som ändå kan få effekt är om Arabförbundet och OIC skulle börja röra på sig. Så här långt verkar Gulfstaterna skruva på sig, men inte så mycket mer. I maj fördömde OIC tankar från Europeiskt håll att förmå FN:s säkerhetsråd att uttala ett fördömande av den syriska regimen. Men, de förödande dagliga övergreppen i många syriska städer går inte obemärkt förbi. När nu Saudiarabiens kung reagerat sänder det ut en ny signal och tyder på att sunni-grupperna kanske inte längre kommer att vara så avvaktande. Precis som i fallet Libyen kommer regionens hållning att få stor återverkan på vad som händer - både i FN:s säkerhetsråd och i Syrien. Om regionen vaknar kan Syriens ledning inte lita till att klara sig med andras finasiella turbulens och bristande militära förmåga längre. Jag håller andan, hoppas och tror att det som nu händer ska få ett slut. Att straffrihet inte ska råda för regimen och dess hantlangare och att de hårt prövade människorna ska få den frihet de kämpat så hårt och länge för.
torsdag 4 augusti 2011
(s)-miss om biståndet i SvD
Läste med stigande förvåning dagens Brännpunkt i SvD där ett antal (s)-märkta debattörer, bl a Viola Furubjelke (f d ordförande i utrieksutskottet) talar om att biståndet sänks när Afrika svälter. De väljer att storma mot att regeringen skriver av skulder som en del av biståndet. Respekt för att de kan vilja skriva av skulder till de fattigaste länderna utanför biståndsramen, skriva av ett lägre belopp än vad som lånats eller ngn annan variant.
Men, det blir väl magstarkt när de väljer att påstå att det går ut över de svältande i Afrika. Med den argumentationen skulle t ex hela vår satsning på skola, vård och omsorg kunna sägas ske på bekostnad av de svältande i Afrika. Ohållbart så klart. Sedan har de fokuserat så mycket på skuldavskrivningarna att de helt missat att Sverige satsar relativt nästan mest i världen för att lindra svältkatastrofen på Afrikas horn. Den är förödande, helt ohygglig och man kan bli hur förtvivlad som helst när man tänker på vad dessa människor får och fått utstå. Förtvivlad över den ohyggliga situationen i Somalia sedan så många år. Förtvivlad över att de hjälpsändningar som World Food Programme söker föra in till Somalia, verkar ha svårt att nå fram, att de drabbas av alla kapningar så att vi måste söka freda deras tillträde. Förtvivlad över inbördeskriget som drabbat så många. Förtvivlad över att höra att Al-Shabab säger att det inte är någon svält i Somalia. Förtvivlad över Al-Shabab. Oerhört att inte FN, AU, EU och berörda kommit längre än där vi är idag.
Men som sagt jag läste med växande förvåning dagens artikel och ser då att de bygger artikeln på att kontrastera skuldavskrivningar på 986 miljoner med en felaktig siffra om humanitärt stöd till svältande på Afrikas horn. De påstår att regeringen hittills sagt att man skjuter till 30 miljoner i extra stöd, vilket är helt fel. Nog borde dessa debattörer kollat sina uppgifter bättre. Det var igår som regeringen anslog ytterligare 50 miljoner i humanitärt bistånd till Somalia. För bara en vecka sedan utökades det humanitära stödet till de drabbade områdena på Afrikas horn med 200 miljoner. Sammantaget uppgår nu stödet till Afrikas horn i år till 750 miljoner kronor. Sedan handlar det om att delvis omfördela resurser för att göra det möjligt. Från min utgångspunkt kämpar jag för att så långt möjligt freda pengarna avsatta till långsiktigt utvecklingsarbete i Afrika. Når en bit på väg, men långt ifrån ända fram. Detta är knepigt, för visst krävs humanitära insatser här och nu för att lindra svälten. Däremot räcker inte det om vi ska klara att bistå till en mer hållbar utveckling i Afrika. Det är därför jag vill värna ett långsiktigt perspektiv och i första hand söka ökade humanitära Afrikaanslag från andra biståndsområden.
Men, det blir väl magstarkt när de väljer att påstå att det går ut över de svältande i Afrika. Med den argumentationen skulle t ex hela vår satsning på skola, vård och omsorg kunna sägas ske på bekostnad av de svältande i Afrika. Ohållbart så klart. Sedan har de fokuserat så mycket på skuldavskrivningarna att de helt missat att Sverige satsar relativt nästan mest i världen för att lindra svältkatastrofen på Afrikas horn. Den är förödande, helt ohygglig och man kan bli hur förtvivlad som helst när man tänker på vad dessa människor får och fått utstå. Förtvivlad över den ohyggliga situationen i Somalia sedan så många år. Förtvivlad över att de hjälpsändningar som World Food Programme söker föra in till Somalia, verkar ha svårt att nå fram, att de drabbas av alla kapningar så att vi måste söka freda deras tillträde. Förtvivlad över inbördeskriget som drabbat så många. Förtvivlad över att höra att Al-Shabab säger att det inte är någon svält i Somalia. Förtvivlad över Al-Shabab. Oerhört att inte FN, AU, EU och berörda kommit längre än där vi är idag.
Men som sagt jag läste med växande förvåning dagens artikel och ser då att de bygger artikeln på att kontrastera skuldavskrivningar på 986 miljoner med en felaktig siffra om humanitärt stöd till svältande på Afrikas horn. De påstår att regeringen hittills sagt att man skjuter till 30 miljoner i extra stöd, vilket är helt fel. Nog borde dessa debattörer kollat sina uppgifter bättre. Det var igår som regeringen anslog ytterligare 50 miljoner i humanitärt bistånd till Somalia. För bara en vecka sedan utökades det humanitära stödet till de drabbade områdena på Afrikas horn med 200 miljoner. Sammantaget uppgår nu stödet till Afrikas horn i år till 750 miljoner kronor. Sedan handlar det om att delvis omfördela resurser för att göra det möjligt. Från min utgångspunkt kämpar jag för att så långt möjligt freda pengarna avsatta till långsiktigt utvecklingsarbete i Afrika. Når en bit på väg, men långt ifrån ända fram. Detta är knepigt, för visst krävs humanitära insatser här och nu för att lindra svälten. Däremot räcker inte det om vi ska klara att bistå till en mer hållbar utveckling i Afrika. Det är därför jag vill värna ett långsiktigt perspektiv och i första hand söka ökade humanitära Afrikaanslag från andra biståndsområden.
tisdag 2 augusti 2011
Syrien, US och ambassader
Bra att EU skärper sanktionerna mot personer i den syriska ledningen ansvariga för jakten på det egna folket. Det som händer i Syrien är oacceptablet och de ansvariga måste veta att de kommer att ställas till svars för sina handlingar. Det är tragiskt att Ryssland och Kina fortfarande håller regimen al-Assad under armarna. I annat fall hade Säkerhetsrådet redan kunnat vidta sina mått och steg. Jag är fullt medveten om att det inte handlar om något militärt ingripande i Syrien, men en skarp resolution och ett uppdrag till ICC skulle göra skillnad. Noterar nu att Italien tar hem sin ambassadör. Jag skulle vilja ha ett tydligt uppdrag till vår ambassad att handla, att söka stötta och söka information. Först om detta inte går tycker jag det kan bli aktuellt. Sökt ambassadören...
Och så kan jag inte låta bli att fundera över vilka slutsatser som det politiska systemet drar av den process som nu skett i Kongressen. Fem i tolv samlas majoritet för att säkra att staten inte måste ställa in sina betlaningar, till glädje för väldigt få. Tycker man att det är framgångsrikt för hemmaopinionen? Kanske det, men konsekvenserna för US-bilden i övriga världen har fått sig en ny stöt. Bekymrar nog få i Tea-partyrörelsen eller i den kristna högern. Verkar inte bekyras av sällskapet i närtid - först Argentina, sedan nästan Grekland och nu nästan USA. Misstänker att Obama säger som göran Persson, den som är satt i skuld är inte fri. Han känner nog att han inte är fri, om än världens mäktigaste president. Den här gången var det Tea-partyföreträdarna i kongressen som var beredd att gå över branten och det gjorde att republikanerna nog drog det längsta strået för dagen. Men, i grund och botten är det ju USA som är satt i skuld och det är Kinesiska staten som är den store bankiren. Om man ska ta sig ur det greppet krävs åtskilligt. Men har det politiska systemet förmåga att klara uppdraget? Osäkert? Nu går man in i en presidentvalrörelse det kommande året och det lär inte minska polariseringen. En sak är nog klar, USA kommer med neddragningarna att behöva minska sin internationella närvaro - även militärt. Risken är att vi nu får se ett ännu mer inåtvänt USA. Efter Bush - hem från Irak och nu hemtagning från Afghanistan. Självklart får det konsekvenser på den internationella scenen. Mellan-Östern, Afghanistan... Vem, om inte EU ska kunna axla en större roll? MEN EU är självt fullt upptagen av den finansiella oron i flera länder. EU kan inte ta över USA:s åtaganden. Även om det nog finns vissa ledare som gärna på klassiskt manér skulle vilja dra i strid för att visa sina muskler och dölja brister på hemmaplan. Men, det är inte den ledningen som EU ska ge, det har Europa haft tillräckligt av och resten av världen också. Det krävs alternativ som utvecklar vår mjuka makt om vi ska vara drömmarnas kontinent.
Sverige har självklart en möjlighet att bidra till att ge EU denna mjuka makt, inte minst genom vår närvaro i världen. Jag är alltmer övertygad om vikten av att vi söker stärka vår närvaro i världen, inte tvärtom. Gärna tillsammans med Norge och Finland. Idag talas om den överenskommelse som träffats med socialdemokraterna om att inte dra in regeringskansliets anslag. De ambassader som skulle behöva läggas ned till följd av att de röd-gröna tillsammans med SD röstade för besparingen kan nu räddas. Bra så, även om det är sent. Jag kan inte komma ifrån att det funnits en väldigt tydlig (s)-röst under mer än ett år för att att söka samsyn kring ambassader. För Sveriges skull borde rösten ha testats mer entydigt innan det behövde gå så långt att ambassader faktiskt stängdes. Jag undrar varför det man nu enats om inte kunde ske för ett antal månader sedan. Hörde att det borde komma signaler före midsommar...och sökte knacka in frågan, men till synes utan framgång. Är det som i USA, att det är först under galgen som politisk samsyn kan uppkomma? Tänker på Angola med vånda, för där är det andra gången som detta inträffar. Det bidrar ju inte till att sända ut goda signaler. Senast skrev Carl Bildt till sin kollega och beklagade. Krävs väl något mer andra gången...om den nu blir kvar? Men, får väl hålla med ambassadören från Malaysia som uttalat att det alltid kan komma något gott ur detta också. Kanske mindre skakighet kommande år!
Och så kan jag inte låta bli att fundera över vilka slutsatser som det politiska systemet drar av den process som nu skett i Kongressen. Fem i tolv samlas majoritet för att säkra att staten inte måste ställa in sina betlaningar, till glädje för väldigt få. Tycker man att det är framgångsrikt för hemmaopinionen? Kanske det, men konsekvenserna för US-bilden i övriga världen har fått sig en ny stöt. Bekymrar nog få i Tea-partyrörelsen eller i den kristna högern. Verkar inte bekyras av sällskapet i närtid - först Argentina, sedan nästan Grekland och nu nästan USA. Misstänker att Obama säger som göran Persson, den som är satt i skuld är inte fri. Han känner nog att han inte är fri, om än världens mäktigaste president. Den här gången var det Tea-partyföreträdarna i kongressen som var beredd att gå över branten och det gjorde att republikanerna nog drog det längsta strået för dagen. Men, i grund och botten är det ju USA som är satt i skuld och det är Kinesiska staten som är den store bankiren. Om man ska ta sig ur det greppet krävs åtskilligt. Men har det politiska systemet förmåga att klara uppdraget? Osäkert? Nu går man in i en presidentvalrörelse det kommande året och det lär inte minska polariseringen. En sak är nog klar, USA kommer med neddragningarna att behöva minska sin internationella närvaro - även militärt. Risken är att vi nu får se ett ännu mer inåtvänt USA. Efter Bush - hem från Irak och nu hemtagning från Afghanistan. Självklart får det konsekvenser på den internationella scenen. Mellan-Östern, Afghanistan... Vem, om inte EU ska kunna axla en större roll? MEN EU är självt fullt upptagen av den finansiella oron i flera länder. EU kan inte ta över USA:s åtaganden. Även om det nog finns vissa ledare som gärna på klassiskt manér skulle vilja dra i strid för att visa sina muskler och dölja brister på hemmaplan. Men, det är inte den ledningen som EU ska ge, det har Europa haft tillräckligt av och resten av världen också. Det krävs alternativ som utvecklar vår mjuka makt om vi ska vara drömmarnas kontinent.
Sverige har självklart en möjlighet att bidra till att ge EU denna mjuka makt, inte minst genom vår närvaro i världen. Jag är alltmer övertygad om vikten av att vi söker stärka vår närvaro i världen, inte tvärtom. Gärna tillsammans med Norge och Finland. Idag talas om den överenskommelse som träffats med socialdemokraterna om att inte dra in regeringskansliets anslag. De ambassader som skulle behöva läggas ned till följd av att de röd-gröna tillsammans med SD röstade för besparingen kan nu räddas. Bra så, även om det är sent. Jag kan inte komma ifrån att det funnits en väldigt tydlig (s)-röst under mer än ett år för att att söka samsyn kring ambassader. För Sveriges skull borde rösten ha testats mer entydigt innan det behövde gå så långt att ambassader faktiskt stängdes. Jag undrar varför det man nu enats om inte kunde ske för ett antal månader sedan. Hörde att det borde komma signaler före midsommar...och sökte knacka in frågan, men till synes utan framgång. Är det som i USA, att det är först under galgen som politisk samsyn kan uppkomma? Tänker på Angola med vånda, för där är det andra gången som detta inträffar. Det bidrar ju inte till att sända ut goda signaler. Senast skrev Carl Bildt till sin kollega och beklagade. Krävs väl något mer andra gången...om den nu blir kvar? Men, får väl hålla med ambassadören från Malaysia som uttalat att det alltid kan komma något gott ur detta också. Kanske mindre skakighet kommande år!
onsdag 27 juli 2011
Politisk extremism föder, göder - då och nu
Har som alla andra sökt bearbeta det osannolika som hände i Oslo i fredags. Likt så många andra läst och fångats av alla berättelser som media bjuder. Berörs djupt, av så många bilder. Men en bild blir särskilt stark - bilden av den 10-årige pojken som inte blundar eller spelar död, utan som tittar direkt på terroristen och säger åt honom att han har skjutit tillräckligt, att han dödat pappan och att han är för ung för att dö. Låt oss vara, vädjar 10-åringen enligt uppgift. Så oerhört starkt.
Det 10-åringen säger gäller för alla - de borde alla ha fått vara i fred. Men för mig blir bilden så stark därför att dess budskap når långt bortom stunden. Den uppmanar oss alla att göra just så - titta extremisterna i ögonen, inte blunda eller gömma oss.
Läser många kommentarer när jag plöjer de senaste dagarnas riksmedia. Varit borta dessa dagar, därav blir det en mer samlad läsning över tid än normalt. Noterar förflyttningen från lördagens DN/SVD som siktat in sig på islamsk terrorism till söndagens norske galning till mer tydligt högerexremism. Men, också att man talar om en ensam person, säkert sjuk o s v. Jag tycker det är välgörande att åklagaren talar tydligt om terroristbrott eller ett brott mot mänskligheten. Det här handlar inte om en "ensam galning". Försök inte beskriva honom som någon som är ett "offer" för sinnesförvirring eller sjuk. Läste någon som sa att det var skönt att det inte var Al-Qaida för då hade det kännts farligare. Nu var det ju "bara en norsk gutt".
Här tycker jag vi ska se upp, inte lura oss själva. Det innebär inte å andra sidan att vi ska överdriva, bara våga se att det som är himla osannolikt faktiskt kan vara sannt. Vi måste inse att det finns en brun-svart sörja där ute, som fångar människors drömmar. Den är vare sig farligare eller ofarligare än annan extremistisk sörja, men den finns. Vi måste våga se den i ögonen, inte blunda eller se bort. Det finns de som gått i krig för detta förut, som också trott att freden var säkrad.
Måste säga att min reaktion delvis bygger på att jag ägnat många timmar åt att ta mig igenom terroristens politiska manifest. Han är ju en del av den miljö som omger oss. Även om det är en samling av åsikter som redan finns, t ex på nätet, säger det ändå något om hur den brun-svarta sörjan ser ut.
Vissa gör detta till en islamhatare, men det är för enkelt. Denna sump innehåller klassisk facism och nazism. Den söker en svart-vit argumentationslinje och drar då nytta av islamofobin. Dels därför att den bedöms vara den för tillfället bästa utklädnaden för att locka rädslor och anhängare. Dels har de lärt av dessa islamistiska terrornätverk utan att vara på träningsläger i Pakistans gränstrakter eller annorstädes. Här närs också hopp om att kunna reta upp extremisterna på andra sidan för att skapa rätt samhällsklimat för att nå förändring. De vill ju slå sönder dagens samhällssystem i Västeuropa. Kaosteorierna frodas för att nå målet. Inte bara EU utan i stort alla andra regeringar, som de anser förrått urinnevånarna ska bort. Men för att locka proselyter gäller det att ha förklädnad som inte skrämmer utan lockar. Han talar om att man får skjuta folk och räknar med bortåt 45 000 döda och 2 miljoner skadade för att utradera det gamla, för att införa en Gudsstat eller kulturkonserativ regim i Europa. Hur klär man ett sådant budskap för att locka?
Förklädnaden för dessa krafter är islamhat men också kulturkonsvervatism. Hör just en Fremskrittspartist tala om vikten av just denna kulturkoservatism på Studio Ett. De som inte är med är emot. De söker proselyter i många grupper - söker samla människor med konservativ, välfärdskritisk, statskritisk, invandrarkritisk, globaliseringsmotstånd och/eller högerkristen profil. Inte bara kristen höger, abortmotståndare och de som är rädda för globaliseringen, utan även extrema marknadsliberaler, etniska grupper som på ett eller annat sätt kan känna sig ha förlorat, är drabbade eller hotade av muslimer - som serber, assyrier, irakier, maroniter och alla invandrade kristna från länder i Mellanöstern. Man söker likt herrar tidigare knyta an till historiska krig och fredsslut som några ogillar utgången av. En taktik som vi sett tidigare.
Men, när jag läser detta slås jag av att jag hört många av de tankar som förs fram i denna sörja när jaga lyssnat till den europeiska debatten under senare år. Jag noterar att jag senast hörde ett av de förslag jag nu läste om, framföras direkt när jag nyligen var i Budapest för att för Europarådets räkning granska landets nya konstitution och medialagstiftning. Jag hörde det från en organisation med stort inflytande på regeringspartierna och som finns i den katolska strukturen. Rätt mycket av debatten jag hörde där, rätt mycket av applåder som t ex den politiken fått från påvenära politiska krafter - känner jag igen i en del av det tankegods som döljs i denna sump. Synen på familjen, på kvinnan och välfärdsstaten samt på rädslan av för lågt barnafödande för framtida styrka snurrar runt i denna politiska sörja. Läste nu, hört och hör från flera hur kvinnor ska drivas att föda flera, ta "den av ...givna platsen i familjen" m m för att urbefolkningen ska kunna växa till för att rädda demografin. Allt detta har jag hört i den etablerade politiska europeiska debatten, från styrande grupper och inte bara yttersta högern.
Det finns skäl att titta närmare på de argument som vinner anhängare runt om idag och även bakom förklädnaden. Det ena föder, det andra göder och väven vävs med ibland nästan osynlig tråd till ett försåtligt mönster. Vi ska minnas den ökända hästen från Troja, innan det är för sent denna gång.
Det 10-åringen säger gäller för alla - de borde alla ha fått vara i fred. Men för mig blir bilden så stark därför att dess budskap når långt bortom stunden. Den uppmanar oss alla att göra just så - titta extremisterna i ögonen, inte blunda eller gömma oss.
Läser många kommentarer när jag plöjer de senaste dagarnas riksmedia. Varit borta dessa dagar, därav blir det en mer samlad läsning över tid än normalt. Noterar förflyttningen från lördagens DN/SVD som siktat in sig på islamsk terrorism till söndagens norske galning till mer tydligt högerexremism. Men, också att man talar om en ensam person, säkert sjuk o s v. Jag tycker det är välgörande att åklagaren talar tydligt om terroristbrott eller ett brott mot mänskligheten. Det här handlar inte om en "ensam galning". Försök inte beskriva honom som någon som är ett "offer" för sinnesförvirring eller sjuk. Läste någon som sa att det var skönt att det inte var Al-Qaida för då hade det kännts farligare. Nu var det ju "bara en norsk gutt".
Här tycker jag vi ska se upp, inte lura oss själva. Det innebär inte å andra sidan att vi ska överdriva, bara våga se att det som är himla osannolikt faktiskt kan vara sannt. Vi måste inse att det finns en brun-svart sörja där ute, som fångar människors drömmar. Den är vare sig farligare eller ofarligare än annan extremistisk sörja, men den finns. Vi måste våga se den i ögonen, inte blunda eller se bort. Det finns de som gått i krig för detta förut, som också trott att freden var säkrad.
Måste säga att min reaktion delvis bygger på att jag ägnat många timmar åt att ta mig igenom terroristens politiska manifest. Han är ju en del av den miljö som omger oss. Även om det är en samling av åsikter som redan finns, t ex på nätet, säger det ändå något om hur den brun-svarta sörjan ser ut.
Vissa gör detta till en islamhatare, men det är för enkelt. Denna sump innehåller klassisk facism och nazism. Den söker en svart-vit argumentationslinje och drar då nytta av islamofobin. Dels därför att den bedöms vara den för tillfället bästa utklädnaden för att locka rädslor och anhängare. Dels har de lärt av dessa islamistiska terrornätverk utan att vara på träningsläger i Pakistans gränstrakter eller annorstädes. Här närs också hopp om att kunna reta upp extremisterna på andra sidan för att skapa rätt samhällsklimat för att nå förändring. De vill ju slå sönder dagens samhällssystem i Västeuropa. Kaosteorierna frodas för att nå målet. Inte bara EU utan i stort alla andra regeringar, som de anser förrått urinnevånarna ska bort. Men för att locka proselyter gäller det att ha förklädnad som inte skrämmer utan lockar. Han talar om att man får skjuta folk och räknar med bortåt 45 000 döda och 2 miljoner skadade för att utradera det gamla, för att införa en Gudsstat eller kulturkonserativ regim i Europa. Hur klär man ett sådant budskap för att locka?
Förklädnaden för dessa krafter är islamhat men också kulturkonsvervatism. Hör just en Fremskrittspartist tala om vikten av just denna kulturkoservatism på Studio Ett. De som inte är med är emot. De söker proselyter i många grupper - söker samla människor med konservativ, välfärdskritisk, statskritisk, invandrarkritisk, globaliseringsmotstånd och/eller högerkristen profil. Inte bara kristen höger, abortmotståndare och de som är rädda för globaliseringen, utan även extrema marknadsliberaler, etniska grupper som på ett eller annat sätt kan känna sig ha förlorat, är drabbade eller hotade av muslimer - som serber, assyrier, irakier, maroniter och alla invandrade kristna från länder i Mellanöstern. Man söker likt herrar tidigare knyta an till historiska krig och fredsslut som några ogillar utgången av. En taktik som vi sett tidigare.
Men, när jag läser detta slås jag av att jag hört många av de tankar som förs fram i denna sörja när jaga lyssnat till den europeiska debatten under senare år. Jag noterar att jag senast hörde ett av de förslag jag nu läste om, framföras direkt när jag nyligen var i Budapest för att för Europarådets räkning granska landets nya konstitution och medialagstiftning. Jag hörde det från en organisation med stort inflytande på regeringspartierna och som finns i den katolska strukturen. Rätt mycket av debatten jag hörde där, rätt mycket av applåder som t ex den politiken fått från påvenära politiska krafter - känner jag igen i en del av det tankegods som döljs i denna sump. Synen på familjen, på kvinnan och välfärdsstaten samt på rädslan av för lågt barnafödande för framtida styrka snurrar runt i denna politiska sörja. Läste nu, hört och hör från flera hur kvinnor ska drivas att föda flera, ta "den av ...givna platsen i familjen" m m för att urbefolkningen ska kunna växa till för att rädda demografin. Allt detta har jag hört i den etablerade politiska europeiska debatten, från styrande grupper och inte bara yttersta högern.
Det finns skäl att titta närmare på de argument som vinner anhängare runt om idag och även bakom förklädnaden. Det ena föder, det andra göder och väven vävs med ibland nästan osynlig tråd till ett försåtligt mönster. Vi ska minnas den ökända hästen från Troja, innan det är för sent denna gång.
lördag 2 juli 2011
Straffrihet - aldrig OK
Så har de värsta mass-våldtäkterna på det senaste året begåtts i östra Kongo, uppåt 170 kvinnor våldtagna av rebellgrupper heter det. I Libyen tlas det om beordrade våldtäkter från Gaddafi. Ska det få passera ostraffat? Nej.
I Libyen mördas civila, när envåldshärskaren sedan 40 år Gaddafi ska driva ut råttorna ur sina hålor. När han ger sig på sitt eget folk, de som kräver sin frihet från förtryck. I Sudan begick al-Bashir oerhörda grymheter i Darfur, ja måhända även folkmord. Ska dylikt få passera ostraffat? Nej.
I Syrien skjuts demonstranter till döds i tusentals och oerhört övervåld används av al-Assad vecka efter vecka. ingen vet riktigt vad som pågår, landet är stängt för granskning men människor flyr över gränsen till Turkiet för att undkomma när man går in med tanks för att krossa uppror och människor. Skall detta få passer ostraffat?
När Israel använder vit fosfor i Gaxa mot civilbefolkningen eller när man skjuter med raketer mot civila byar i Sederot - ska det få passera ostraffat? Nej.
Det finns många händelser runt om i världen som upprör och förskräcker och för alla som önskar sig en internationell rättsordning finns det skäl att reagera mot straffrihet. Nu har vi en internationell ordning med en domstol - ICC - som ska kunna pröva om det begås grova brott mot mänskligheten, folkmord eller liknande. Men långt ifrån alla länder är anslutna. Ingen av de nordafrikanska länderna är med, inte heller Israel eller USA för den delen. Det finns således stora revor i domstolens möjligheter att pröva anklagelser om allvarliga brott. Det är bara de länder som anslutit sig som domstolen har jurisdiktion över. Men, det finns förstås möjlighet för säkerhetsrådet att ta beslut om att uppdra särskilda fall till domstolen. Så har man gjort vad gäller Libyen.
Nu har domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Gaddafi och då måste han gripas och överlämnas om anklagelserna ska kunna prövas. Men nu har Afrikanska Unionen - AU - beslutat att de inte ska hörsamma ICC:s krav. På samma sätt har man tidigare hanterat krven mot al-Bashir. Jag hörde i veckan när jag samtalade med utrikesministern i Förnenade Arabemiraten att han inte ville ha dessa krav, för då trängde man in ledare i ett hörn och gav inte något utrymme för alternativa lösningar. Han talade då särksilt om Al-Assad och jag kan förstå synsättet. Men, jag kan inte acceptera det. Om man gör det, hur ska man då kunna hävda en fungerande internationell rättsordning. Om de som begår övergrepp inte får stå till svars, då återstår ju bara för folk att ta sin rätt. Då gäller djungelns lag - för både ledare och folk. Är det inte just det vi ser. Visst, det krävs mer än ett domslut för att läka oförätter som människor kan ha upplevt - t ex i Mellan-Östern. Men, som de sa när jag var i Libanon - om vi inte kräver ett slut på straffrihet när det gäller Hariri-mordet, när ska vi då göra det? Det var ju just känslan av att domstolarna köptes, att rättsystemet inte fungerade och att vissa alltid fick göra som de ville som bäddar för konflikter. Får man inte rätt legalt, då bubblar det snart upp till ytan i värre konflikter. Även om det kan ta en tid, måste alltid lagens långa arm hinna ikapp. Se på vad som följt efter 2:a världskriget, visst har rättegångarna mot de som begick alla hemskheter varit viktiga för att läka sår. Än idag hittas människor och ställs inför rätta.
Därför fr vi aldrig tveka om stödet för en internationell rättsordning, med ICC som har jurisdiktion att döma. Vi måste kräva att länder ansluter sig, kräva att länder följer den rättsordningen. Det som AU nu gör igen, är måhända förståligt i det läge man befinner sig - men inte acceptabelt och i längden aldrig hållbart. Straffrihet är aldrig OK!!!
I Libyen mördas civila, när envåldshärskaren sedan 40 år Gaddafi ska driva ut råttorna ur sina hålor. När han ger sig på sitt eget folk, de som kräver sin frihet från förtryck. I Sudan begick al-Bashir oerhörda grymheter i Darfur, ja måhända även folkmord. Ska dylikt få passera ostraffat? Nej.
I Syrien skjuts demonstranter till döds i tusentals och oerhört övervåld används av al-Assad vecka efter vecka. ingen vet riktigt vad som pågår, landet är stängt för granskning men människor flyr över gränsen till Turkiet för att undkomma när man går in med tanks för att krossa uppror och människor. Skall detta få passer ostraffat?
När Israel använder vit fosfor i Gaxa mot civilbefolkningen eller när man skjuter med raketer mot civila byar i Sederot - ska det få passera ostraffat? Nej.
Det finns många händelser runt om i världen som upprör och förskräcker och för alla som önskar sig en internationell rättsordning finns det skäl att reagera mot straffrihet. Nu har vi en internationell ordning med en domstol - ICC - som ska kunna pröva om det begås grova brott mot mänskligheten, folkmord eller liknande. Men långt ifrån alla länder är anslutna. Ingen av de nordafrikanska länderna är med, inte heller Israel eller USA för den delen. Det finns således stora revor i domstolens möjligheter att pröva anklagelser om allvarliga brott. Det är bara de länder som anslutit sig som domstolen har jurisdiktion över. Men, det finns förstås möjlighet för säkerhetsrådet att ta beslut om att uppdra särskilda fall till domstolen. Så har man gjort vad gäller Libyen.
Nu har domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Gaddafi och då måste han gripas och överlämnas om anklagelserna ska kunna prövas. Men nu har Afrikanska Unionen - AU - beslutat att de inte ska hörsamma ICC:s krav. På samma sätt har man tidigare hanterat krven mot al-Bashir. Jag hörde i veckan när jag samtalade med utrikesministern i Förnenade Arabemiraten att han inte ville ha dessa krav, för då trängde man in ledare i ett hörn och gav inte något utrymme för alternativa lösningar. Han talade då särksilt om Al-Assad och jag kan förstå synsättet. Men, jag kan inte acceptera det. Om man gör det, hur ska man då kunna hävda en fungerande internationell rättsordning. Om de som begår övergrepp inte får stå till svars, då återstår ju bara för folk att ta sin rätt. Då gäller djungelns lag - för både ledare och folk. Är det inte just det vi ser. Visst, det krävs mer än ett domslut för att läka oförätter som människor kan ha upplevt - t ex i Mellan-Östern. Men, som de sa när jag var i Libanon - om vi inte kräver ett slut på straffrihet när det gäller Hariri-mordet, när ska vi då göra det? Det var ju just känslan av att domstolarna köptes, att rättsystemet inte fungerade och att vissa alltid fick göra som de ville som bäddar för konflikter. Får man inte rätt legalt, då bubblar det snart upp till ytan i värre konflikter. Även om det kan ta en tid, måste alltid lagens långa arm hinna ikapp. Se på vad som följt efter 2:a världskriget, visst har rättegångarna mot de som begick alla hemskheter varit viktiga för att läka sår. Än idag hittas människor och ställs inför rätta.
Därför fr vi aldrig tveka om stödet för en internationell rättsordning, med ICC som har jurisdiktion att döma. Vi måste kräva att länder ansluter sig, kräva att länder följer den rättsordningen. Det som AU nu gör igen, är måhända förståligt i det läge man befinner sig - men inte acceptabelt och i längden aldrig hållbart. Straffrihet är aldrig OK!!!
fredag 1 juli 2011
Dubbelfel av regeringen
Så har vi nu med en röst blivit nedröstade i vårens sista votering i riksdagen. Det var en votering gällande begäran från oppositionen till regeringen om förslag till ändringar i sjukförsäkringen på två punkter. De vill att personer som haft tidsbegränsad sjukersättning och som saknar sjukpenninggrundande inkomst eller har en låg sådan ska kunna få behålla en ersättning i nivå med den - även efter tidsgränsen passerat om arbetsförmågan är fortsatt nedsatt. Det handlar om de s k nollklassade. Vidare vill de se förslag gällande mot vilka arbeten arbetsförmågan ska prövas efter 180 dagar. Här vill man begränsa arbeten till de vanligt förekommande på arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
Man skulle ju kunna få uppfattningen att det fanns skarpa förslag som röstades igenom, men så var det inte. Oppositionen vill ha förslag på ovanstående, från regeringen.
Nu har ju regeringen hanterat hela denna fråga utordentligt taffligt, kan jag tycka. Inte helt säker på varför, men måhända kan det klassiska prestigefelet ha smugit sig in och förmörkat klarsynen. Regeringen har tagit fram en s k Departementspromemoria om Översyn av sjukförsäkringen - förslag till förbättringar. Det är ju saker på G så då skulle man ju kunnat hantera oppositionens uppdrag smidigt. Mot den bakgrunden obegripligt för mig varför vi tillät denna riksdagshantering bli så tillkrånglad. Med återremiss till råga på allt för att göra processen extra obegriplig för våra väljare och för mig :(
Regeringens Departementspromemoria remissbehandlas sista dagen idag och ska leda till förslag i höst. Här finns förslag om justering av undantagsrelger m m och dessa kan och ska diskuteras. Men här krävs nu att vi lyckas förmå regeringen att byta glasögon, ta tillbaka initiativet och säkra majoritet för de förslag vi enas om och vill genomföra. Väl medveten om att oppositionen vill att regeringen misslyckas, måste vi nu våga göra skillnad för människors skull. Tänker på att Fredrik Reinfeldt talat om behovet att vara uppdaterad på verkligheten. Gäller även på detta område.
För min del är det helt klart orimligt att människor som under tre månader arbetsprövas ska bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, utan att veta om de har arbetsförmåga eller blir återförda. För de som få klartecken är det klart att man ska lämna systemet, men för de som fortsatt saknar arbetsförmåga måste fortsatt stöd utgå från sjukförsäkringen. För just dessa människor som är skörast blir det orimligt att hamna helt utanför och bli prövade som helt nya. Nu talas här om en sjukpenning i särskilda fall, i nivå med den nivå man haft under arbetslivsintroduktionen samt ett bostadsstöd med hänsyn till försörjningsbörda. Själv funderar jag på om inte detta förslag blir ännu en boll som blir svår att slå in ett serve-ess på, om det inte istället riskerar vara upplagt för ännu ett dubbelfel.
Jag vill ju inte ha en återgång till det gamla (s)-utförsäkrandet av människor - jag vill värna arbetslinjen men också trygghet om man blir sjuk. Tryggheten om stöd och tryggheten om rehabilitering och möjligheten att få jobba igen. Möjligheten att få jobb - handlar också om en rätt att få mötas av respekt och tilltro. Tro att man kan göra en insats, även om man har nedsatt förmåga eller drabbats av något som gör att man inte kan fortsätta med det man arbetat med tidigare. Jag minns den arbetsförmedlare jag mötte i valrörelsen som sa, det vet vi ju direkt att dessa personer inte har en chans att få jobb...Med det synsättet förstod jag att åtminstone den arbetsförmedlaren inte skulle kunna hjälpa, bara stjälpa de som sökte jobb och varit sjuka en längre tid.
Men, jag söker ett mer modigt agerande från regeringen än vad jag sett hitintills. Jag vill fokusera framåt, inte bakåt men då måste felaktigheter rättas till. Som minoritetsregering gäller det också att visa handlag för att samla majoriteter. Tro inte att det går att gömma detta i budgeten och tro på skydd från budgetlagen. Det krävs andra grepp. Grepp som hitintills saknats - obegripligt men sorgligt nog.
I dagens omröstning fanns tre förlorare - regeringen, tilltron till riksdagen och politiken. De enda vinnarna var oppositionen. För de människor som berörs gjorde dagens omröstning vare sig till eller ifrån - i verkligheten. Så gör om och gör rätt!!!
Man skulle ju kunna få uppfattningen att det fanns skarpa förslag som röstades igenom, men så var det inte. Oppositionen vill ha förslag på ovanstående, från regeringen.
Nu har ju regeringen hanterat hela denna fråga utordentligt taffligt, kan jag tycka. Inte helt säker på varför, men måhända kan det klassiska prestigefelet ha smugit sig in och förmörkat klarsynen. Regeringen har tagit fram en s k Departementspromemoria om Översyn av sjukförsäkringen - förslag till förbättringar. Det är ju saker på G så då skulle man ju kunnat hantera oppositionens uppdrag smidigt. Mot den bakgrunden obegripligt för mig varför vi tillät denna riksdagshantering bli så tillkrånglad. Med återremiss till råga på allt för att göra processen extra obegriplig för våra väljare och för mig :(
Regeringens Departementspromemoria remissbehandlas sista dagen idag och ska leda till förslag i höst. Här finns förslag om justering av undantagsrelger m m och dessa kan och ska diskuteras. Men här krävs nu att vi lyckas förmå regeringen att byta glasögon, ta tillbaka initiativet och säkra majoritet för de förslag vi enas om och vill genomföra. Väl medveten om att oppositionen vill att regeringen misslyckas, måste vi nu våga göra skillnad för människors skull. Tänker på att Fredrik Reinfeldt talat om behovet att vara uppdaterad på verkligheten. Gäller även på detta område.
För min del är det helt klart orimligt att människor som under tre månader arbetsprövas ska bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, utan att veta om de har arbetsförmåga eller blir återförda. För de som få klartecken är det klart att man ska lämna systemet, men för de som fortsatt saknar arbetsförmåga måste fortsatt stöd utgå från sjukförsäkringen. För just dessa människor som är skörast blir det orimligt att hamna helt utanför och bli prövade som helt nya. Nu talas här om en sjukpenning i särskilda fall, i nivå med den nivå man haft under arbetslivsintroduktionen samt ett bostadsstöd med hänsyn till försörjningsbörda. Själv funderar jag på om inte detta förslag blir ännu en boll som blir svår att slå in ett serve-ess på, om det inte istället riskerar vara upplagt för ännu ett dubbelfel.
Jag vill ju inte ha en återgång till det gamla (s)-utförsäkrandet av människor - jag vill värna arbetslinjen men också trygghet om man blir sjuk. Tryggheten om stöd och tryggheten om rehabilitering och möjligheten att få jobba igen. Möjligheten att få jobb - handlar också om en rätt att få mötas av respekt och tilltro. Tro att man kan göra en insats, även om man har nedsatt förmåga eller drabbats av något som gör att man inte kan fortsätta med det man arbetat med tidigare. Jag minns den arbetsförmedlare jag mötte i valrörelsen som sa, det vet vi ju direkt att dessa personer inte har en chans att få jobb...Med det synsättet förstod jag att åtminstone den arbetsförmedlaren inte skulle kunna hjälpa, bara stjälpa de som sökte jobb och varit sjuka en längre tid.
Men, jag söker ett mer modigt agerande från regeringen än vad jag sett hitintills. Jag vill fokusera framåt, inte bakåt men då måste felaktigheter rättas till. Som minoritetsregering gäller det också att visa handlag för att samla majoriteter. Tro inte att det går att gömma detta i budgeten och tro på skydd från budgetlagen. Det krävs andra grepp. Grepp som hitintills saknats - obegripligt men sorgligt nog.
I dagens omröstning fanns tre förlorare - regeringen, tilltron till riksdagen och politiken. De enda vinnarna var oppositionen. För de människor som berörs gjorde dagens omröstning vare sig till eller ifrån - i verkligheten. Så gör om och gör rätt!!!
fredag 17 juni 2011
Maud och sedan...
På väg till riksdagen för Libyendebatt i morse, SMS om telefonmöte med riksdagsgrupp och partistyrelse. Obligatorisk närvaro. Morgonnyheterna passerade, partiledardebatten över och Maud på Lördagsintervjun imorgon. Klart, idag kommer hon lämna beskedet. Så blev det.
Efter en tid av spekulationer och internt lyssnande kom svaret från Maud. Hon väljer att lämna i september - efter 10 år som partiledare. Hon har gjort ett fantastiskt jobb för Sverige och för Centerpartiet. Vi har inte alltid varit ense, men hennes entusiasm, hennes glädje och möjlighetsinriktning har varit oerhört betydelsefull. Inte minst inför valet 2006, då många för första gången på länge kände verklig stolthet över att få vara med och kampanja för Centerpartiet. Men regerandet har sitt pris, även för en populär partiledare.
Och nu väntar en het sommar. Hoppas som alla andra på en öppen debatt och process om kommande ledarskap. Vi kommer ju att med person välja politisk inriktning. Hade varit en annan sak om vi först diskuterat politiska vägval och sedan partiledning. Det är ett viktigt val. Som alltid så väljer vi alla att fästa våra drömmar och förväntningar kring personer utifrån en verklighet som inte gäller efter valet. När valet är gjort förändras hela spelplanen. Speciellt i ett läge då partiet sitter i regeringen. Där Maud slutar tar en ny vid, som en av de fyra ledarna i det inre kabinettet. De som ytterst ska bära ansvar för regeringen, för landet och för partiet. Då ska personen lyckas möta förväntningarna från alla - och självklart är det inte möjligt. De övriga partiledarna sitter inne med fem års regeringserfarenhet. Vad väntar sig medlemmarna ska hända inför valet 2014. Vad händer ifall leverans inte uppnås? Hur ser laget ut? Vilken profil vill vi ha, vilken profil kan olika personer bära fram, personifiera? Tänker på dem jag mött - Dr Hedlund - skogsägaren och filuren, Torbjörn Fälldin - jordnära bonden, Olof Johansson - energi- och miljöpolitiker följd av Lennart Daléus - tydligt miljöprofilerad och så Maud - företagsam bäver. Nu ser jag spekulationer om Anna-Karin Hatt - statsråd sedan i höstas, men mycket kompetent statssekreterare i statsrådsberedningen tidigare, Anders W Jonsson - riksdagsledamot och barnläkare nu -tidigare sakkunnig i statsrådsberedningen och en av de inflytelserikaste vårdpolitikerna, Annie Johansson - riksdagsledamot sedan fem år och ekonomisk politisk talesperson sedan i höstas - och betraktad som politiskt underbarn. Lena Ek nämns och hon är superduktig. Kampanjade för hennes senast, men som EU-parlamentariker och utanför riksdagen är det supertufft. Minister kanske..? För partiledning är viktigt, men statsrådsgruppen också. Så nog blir det spännande att följa, kanske även bli aktiv i ;)
Efter en tid av spekulationer och internt lyssnande kom svaret från Maud. Hon väljer att lämna i september - efter 10 år som partiledare. Hon har gjort ett fantastiskt jobb för Sverige och för Centerpartiet. Vi har inte alltid varit ense, men hennes entusiasm, hennes glädje och möjlighetsinriktning har varit oerhört betydelsefull. Inte minst inför valet 2006, då många för första gången på länge kände verklig stolthet över att få vara med och kampanja för Centerpartiet. Men regerandet har sitt pris, även för en populär partiledare.
Och nu väntar en het sommar. Hoppas som alla andra på en öppen debatt och process om kommande ledarskap. Vi kommer ju att med person välja politisk inriktning. Hade varit en annan sak om vi först diskuterat politiska vägval och sedan partiledning. Det är ett viktigt val. Som alltid så väljer vi alla att fästa våra drömmar och förväntningar kring personer utifrån en verklighet som inte gäller efter valet. När valet är gjort förändras hela spelplanen. Speciellt i ett läge då partiet sitter i regeringen. Där Maud slutar tar en ny vid, som en av de fyra ledarna i det inre kabinettet. De som ytterst ska bära ansvar för regeringen, för landet och för partiet. Då ska personen lyckas möta förväntningarna från alla - och självklart är det inte möjligt. De övriga partiledarna sitter inne med fem års regeringserfarenhet. Vad väntar sig medlemmarna ska hända inför valet 2014. Vad händer ifall leverans inte uppnås? Hur ser laget ut? Vilken profil vill vi ha, vilken profil kan olika personer bära fram, personifiera? Tänker på dem jag mött - Dr Hedlund - skogsägaren och filuren, Torbjörn Fälldin - jordnära bonden, Olof Johansson - energi- och miljöpolitiker följd av Lennart Daléus - tydligt miljöprofilerad och så Maud - företagsam bäver. Nu ser jag spekulationer om Anna-Karin Hatt - statsråd sedan i höstas, men mycket kompetent statssekreterare i statsrådsberedningen tidigare, Anders W Jonsson - riksdagsledamot och barnläkare nu -tidigare sakkunnig i statsrådsberedningen och en av de inflytelserikaste vårdpolitikerna, Annie Johansson - riksdagsledamot sedan fem år och ekonomisk politisk talesperson sedan i höstas - och betraktad som politiskt underbarn. Lena Ek nämns och hon är superduktig. Kampanjade för hennes senast, men som EU-parlamentariker och utanför riksdagen är det supertufft. Minister kanske..? För partiledning är viktigt, men statsrådsgruppen också. Så nog blir det spännande att följa, kanske även bli aktiv i ;)
lördag 11 juni 2011
Turkiet väljer för 24:e gången
Befinner mig nu i Ankara, för valövervakning. Det är alltid spännande att lära sig mera om olika länders politiska ramverk. För mig som rejält grundlagsintresserad (utredare bl a), som jobbat i snart tio år med svensk vallagstiftning är det lite nördvarning.
Men, att vara här är helt klart spännande. Inte för att själva utgången av valet är oförutsägbar, AK-partiet med premiärminister Erdogan kommer att vinna sin tredje valperiod. Men frågan är om vinsten blir så stor att det räcker för att på egen hand skriva en ny konstitution eller inte. Det känns som att det är valets kärnfråga. Valet, säger alla vi talat med, handlar uttalat om - MAKT. Ingen tror att AKP ska klara detta om inte MHP - det nationalistiska partiet hamnar under 10%-spärren. Få tror att de gör det, men när vi lyssnade på AK-partiets förträdare igår gav han bilden att de skulle klara denna magiska gräns enligt de opinionsundersökningar som gjorts men inte får publiceras. Vi får väl se. Men om så blir fallet kommer Turkiets 10%-tröskel få riktigt stora konsekvenser. De har den högsta tröskeln i hela Europa. Det nya Parlamentet blir då mindre representativt och överrepresentationen för AK-partiet större.
Jag har sammantaget lyssnat in många kritiska frågor, som kan bli grund för stora bekymmer om inte AK-partiet väljer en inkluderande väg efter valet. Det är helt klart att denna valrörelse ökat polariseringen i samhället, eldat massor på olika håll och retoriken entydigt syftat till att stärka vi eller dom. Hör även talas om att Erdogan talat med sunni-retorik för att söka samla sina mandat. Oroas nu även för de senaste signalerna när det gäller de kurdiska frågorna. Erdogan verkar retat upp många och på onsdag i nästa vecka upphör PKK:s eldupphör. Hör från Van att det är polistätt idag.
Ekonomin i Turkiet har gått som tåget, men ändå är det en hög arbetslöshet och många unga kommer inte in på arbetsmarkanden. Enligt en undersökning som presenterades för oss minskar också tilltron till valsystemet, hela 60% var missnöjda med demokratin. 65% anser att det inte råder likvärdiga möjligheter för partierna, men hela 45% anser att demokratin får vika för ekonomi ed.
Turkiet har ju en helt annan politisk kultur än vad vi är vana vid. Men även här noterar man nu det som händer. Valrörelsen är mer konfliktfylld än tidigare och det har stegrats för var dag. Så mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att det inte kommer att leda till våld under valdagen. Men det återstår att se.
Som man sår, får man skörda och det gäller säkert även i Turkiet. Så mot den bakgrunden blir det en riskfylld färd som lär följa. EU-medlemsskapet är en lugnande faktor för alla ledande politiska aktörer, som tur är. Men, om det blir så att AK-partiet driver fram en ny konstitution på egen hand - så har man kryddat för en het anrättning kommande år. Erdogan vill bli det nya Turkiets skapare, få bli en vald president 2014 med makt som Sarkozy eller andra starka presidenter. Frågan är om han skapat sitt lag i parlamentet för att säkra stöd och sudda ut det motstånd som finns i AK-partiet. Här styr ju i praktiken partiledaren hur listorna ser ut i de olika partierna. Med tanke på hur läget verkar blir frågan: Kommer valutgången underlätta för en rejäl demokratisk utveckling - inte bara för en enkel omskrivning av konstitutionen? Valet den 12 juni blir det 24:e de genomför - men demokratin mäts inte bara på valdagen. Det är de följande dagarna som blir avgörande för Turkiet, men säkert även för oss i övriga Europa. Här gäller det att tala klarspråk från alla vänner.
Men, att vara här är helt klart spännande. Inte för att själva utgången av valet är oförutsägbar, AK-partiet med premiärminister Erdogan kommer att vinna sin tredje valperiod. Men frågan är om vinsten blir så stor att det räcker för att på egen hand skriva en ny konstitution eller inte. Det känns som att det är valets kärnfråga. Valet, säger alla vi talat med, handlar uttalat om - MAKT. Ingen tror att AKP ska klara detta om inte MHP - det nationalistiska partiet hamnar under 10%-spärren. Få tror att de gör det, men när vi lyssnade på AK-partiets förträdare igår gav han bilden att de skulle klara denna magiska gräns enligt de opinionsundersökningar som gjorts men inte får publiceras. Vi får väl se. Men om så blir fallet kommer Turkiets 10%-tröskel få riktigt stora konsekvenser. De har den högsta tröskeln i hela Europa. Det nya Parlamentet blir då mindre representativt och överrepresentationen för AK-partiet större.
Jag har sammantaget lyssnat in många kritiska frågor, som kan bli grund för stora bekymmer om inte AK-partiet väljer en inkluderande väg efter valet. Det är helt klart att denna valrörelse ökat polariseringen i samhället, eldat massor på olika håll och retoriken entydigt syftat till att stärka vi eller dom. Hör även talas om att Erdogan talat med sunni-retorik för att söka samla sina mandat. Oroas nu även för de senaste signalerna när det gäller de kurdiska frågorna. Erdogan verkar retat upp många och på onsdag i nästa vecka upphör PKK:s eldupphör. Hör från Van att det är polistätt idag.
Ekonomin i Turkiet har gått som tåget, men ändå är det en hög arbetslöshet och många unga kommer inte in på arbetsmarkanden. Enligt en undersökning som presenterades för oss minskar också tilltron till valsystemet, hela 60% var missnöjda med demokratin. 65% anser att det inte råder likvärdiga möjligheter för partierna, men hela 45% anser att demokratin får vika för ekonomi ed.
Turkiet har ju en helt annan politisk kultur än vad vi är vana vid. Men även här noterar man nu det som händer. Valrörelsen är mer konfliktfylld än tidigare och det har stegrats för var dag. Så mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att det inte kommer att leda till våld under valdagen. Men det återstår att se.
Som man sår, får man skörda och det gäller säkert även i Turkiet. Så mot den bakgrunden blir det en riskfylld färd som lär följa. EU-medlemsskapet är en lugnande faktor för alla ledande politiska aktörer, som tur är. Men, om det blir så att AK-partiet driver fram en ny konstitution på egen hand - så har man kryddat för en het anrättning kommande år. Erdogan vill bli det nya Turkiets skapare, få bli en vald president 2014 med makt som Sarkozy eller andra starka presidenter. Frågan är om han skapat sitt lag i parlamentet för att säkra stöd och sudda ut det motstånd som finns i AK-partiet. Här styr ju i praktiken partiledaren hur listorna ser ut i de olika partierna. Med tanke på hur läget verkar blir frågan: Kommer valutgången underlätta för en rejäl demokratisk utveckling - inte bara för en enkel omskrivning av konstitutionen? Valet den 12 juni blir det 24:e de genomför - men demokratin mäts inte bara på valdagen. Det är de följande dagarna som blir avgörande för Turkiet, men säkert även för oss i övriga Europa. Här gäller det att tala klarspråk från alla vänner.
fredag 3 juni 2011
Maffiakungen spelar och alla dansar
Nu har debattens vågor gått höga rätt länge om bilder som ska finnas, men ännu inte visats. Långt mindre har äktheten därmed kunnat prövas om de nu finns. I dessa tider vet vi alla hur lätt det är att klippa och klistra in både bilder och annat för att forma verkligheten som man vill. Det är bara att gå ut på nätet. Skulle även en oteknisk figur som jag kunna fixa.
Det är mot den bakgrunden så mäkta förvånande att denna, av vissa kallad Maffiakung, kan linda så många runt sina fingrar. Var finns den journalistiska kritiken? Om det är som Nuri Kino vill visa att denne man "äger" och blir förebild för många unga - inte minst i min hemstad Södertälje - då måste detta bli själva kröningen. Maffiakungen utmanar själva statschefen i Sverige. Han gör det mycket strategiskt för att få spekulationerna att ta fart och osäkerheten att sprida sig. Är det inte just att sprida osäkerhet, att kunna vrida på sant till falskt, kunna framstå som den som sitter på makten, den som håller i trådarna och när som helst kan slå till - som är maffians livsluft och metod?
Så vem granskar granskarna denna gång? Efter debatten i höstas står det ju klart att det finns ett visst slagläge mot monarkin - för de som vill avskaffa den till förmån för vald president. De senaste inslagen - agnade via Aftonbladet och TV4 har drivit på den debatten. Nog måste det smaka fågel för både Maffiakungen och de som anser att monarkin är förlegad. Här förenas Maffiabossen och republikanerna i gemensam jakt. Finns det ett uppsåt?
Själv är jag ju i grunden för republik men anser att vår konstitutionella monarki fungerar bra. Det är i grunden ett bra system som vi har, med tydlig makt i parlament och regering. Makt även att ändra statsskicket. Det finns alltid saker man kan diskutera när det gäller öppenhet, granskning och Succesionsordningen. Men, de kan och ska i så fall diskuteras på andra grunder än att någon Maffiaboss lägger ut snubbeltrådar eller att någon vän till kungen agerar helt oacceptabelt. Jag ger mig inte in på att recensera vare sig kungens intervjuer, böckerna eller annat. Jag kan bara konstatera att det ska bli intressant att i framtiden kunna betrakta denna historias olika aktörer. Vi vet och har sett det förut hur historier skapas som blir omöjliga att försvara sig emot. Hur försåtliga kommentarer späder på och gör det än värre. Så formas ett skuggspel som syftar till att leva sitt eget liv. Ingen kan riktigt komma åt dessa skuggor och ingen kan säga att det inte är som det ser ut. För tänk om...Och det är i den miljön som Maffiakungen verkar framstå som den som håller i taktpinnen, den alla nu verkar dansa efter. Märkligt!!!
Ta gärna en debatt om republik eller monarki - men gör det med blanka vapen och låna inte in någon Maffiakung som sanningssägare och regissör. För mig luktar detta illa lång väg. Vem vet vilka bilder som kan ha skapats imorgon, på någon annan som inte kan försvara sig mot falska anklagelser. För den som vill smeta ner någon, som har rymligt samvete när det gäller sant eller falskt kan alltid lyckas. Om man gör det strategiskt så hinner sensationsjournalistiken göra sitt innan det finns en chans för sanningen att få ett ord med i laget. Är det där vi befinner oss nu, undrar jag stilla.
Det är mot den bakgrunden så mäkta förvånande att denna, av vissa kallad Maffiakung, kan linda så många runt sina fingrar. Var finns den journalistiska kritiken? Om det är som Nuri Kino vill visa att denne man "äger" och blir förebild för många unga - inte minst i min hemstad Södertälje - då måste detta bli själva kröningen. Maffiakungen utmanar själva statschefen i Sverige. Han gör det mycket strategiskt för att få spekulationerna att ta fart och osäkerheten att sprida sig. Är det inte just att sprida osäkerhet, att kunna vrida på sant till falskt, kunna framstå som den som sitter på makten, den som håller i trådarna och när som helst kan slå till - som är maffians livsluft och metod?
Så vem granskar granskarna denna gång? Efter debatten i höstas står det ju klart att det finns ett visst slagläge mot monarkin - för de som vill avskaffa den till förmån för vald president. De senaste inslagen - agnade via Aftonbladet och TV4 har drivit på den debatten. Nog måste det smaka fågel för både Maffiakungen och de som anser att monarkin är förlegad. Här förenas Maffiabossen och republikanerna i gemensam jakt. Finns det ett uppsåt?
Själv är jag ju i grunden för republik men anser att vår konstitutionella monarki fungerar bra. Det är i grunden ett bra system som vi har, med tydlig makt i parlament och regering. Makt även att ändra statsskicket. Det finns alltid saker man kan diskutera när det gäller öppenhet, granskning och Succesionsordningen. Men, de kan och ska i så fall diskuteras på andra grunder än att någon Maffiaboss lägger ut snubbeltrådar eller att någon vän till kungen agerar helt oacceptabelt. Jag ger mig inte in på att recensera vare sig kungens intervjuer, böckerna eller annat. Jag kan bara konstatera att det ska bli intressant att i framtiden kunna betrakta denna historias olika aktörer. Vi vet och har sett det förut hur historier skapas som blir omöjliga att försvara sig emot. Hur försåtliga kommentarer späder på och gör det än värre. Så formas ett skuggspel som syftar till att leva sitt eget liv. Ingen kan riktigt komma åt dessa skuggor och ingen kan säga att det inte är som det ser ut. För tänk om...Och det är i den miljön som Maffiakungen verkar framstå som den som håller i taktpinnen, den alla nu verkar dansa efter. Märkligt!!!
Ta gärna en debatt om republik eller monarki - men gör det med blanka vapen och låna inte in någon Maffiakung som sanningssägare och regissör. För mig luktar detta illa lång väg. Vem vet vilka bilder som kan ha skapats imorgon, på någon annan som inte kan försvara sig mot falska anklagelser. För den som vill smeta ner någon, som har rymligt samvete när det gäller sant eller falskt kan alltid lyckas. Om man gör det strategiskt så hinner sensationsjournalistiken göra sitt innan det finns en chans för sanningen att få ett ord med i laget. Är det där vi befinner oss nu, undrar jag stilla.
onsdag 1 juni 2011
Förlängd Libyen-insats - avgörandet nära
Nu närmar sig klargörandets timma. Idag har NATO bestämt sig för att förlänga sin flyginsats till slutet av september. Den skulle annars löpa ut den 27 juni. Vi vet att det för Sveriges del nu startat planering för hemtagning av våra insatser. Det sa militären skulle ske om inget annat besked kom före månadsskiftet och där är vi nu. Ska det bli onödiga utgifter - för ny uppstart eller snabb hemtagning?
Så nu blir det upp till bevis för Juholt & Co. Kommer han nu efter NATO:s besked fortsatt hävda att det ska vara fartyg vi ska delta med eller blir det upp till andra att nu göra jobbet - att skydda civila och säkra FN:s mandat? Nu ska väl regeringen överlägga med både (s) och (mp) för att klargöra förutsättningarna - skyndsamt. Senast till torsdag i nästa vecka måste läget klarna. Då är det möten med den internationella kontaktgruppen och vad ska Sverige då säga? Pass? Vi tar hem våra flygplan? Vi vill delta med båtar istället? Vi vill inte alls delta i att hävda Resolution 1973?
Hvad hvilja soicaldemokraterna? Känner just nu att det är oerhört illa att Sveriges insats internationellt blir föremål för det schakrande som (s) visat. När jag lyssnar in en del inlägg känns det som om det är sandlådenivå. VI är sura på den för den sa så..eller vi vill inte nu för ni gjorde det då....
Men, med den hållningen är väl utgången nu också en lärdom inför höstens beslut om Afghanistan-insatsen. Vad månde blifva....
Så nu blir det upp till bevis för Juholt & Co. Kommer han nu efter NATO:s besked fortsatt hävda att det ska vara fartyg vi ska delta med eller blir det upp till andra att nu göra jobbet - att skydda civila och säkra FN:s mandat? Nu ska väl regeringen överlägga med både (s) och (mp) för att klargöra förutsättningarna - skyndsamt. Senast till torsdag i nästa vecka måste läget klarna. Då är det möten med den internationella kontaktgruppen och vad ska Sverige då säga? Pass? Vi tar hem våra flygplan? Vi vill delta med båtar istället? Vi vill inte alls delta i att hävda Resolution 1973?
Hvad hvilja soicaldemokraterna? Känner just nu att det är oerhört illa att Sveriges insats internationellt blir föremål för det schakrande som (s) visat. När jag lyssnar in en del inlägg känns det som om det är sandlådenivå. VI är sura på den för den sa så..eller vi vill inte nu för ni gjorde det då....
Men, med den hållningen är väl utgången nu också en lärdom inför höstens beslut om Afghanistan-insatsen. Vad månde blifva....
torsdag 26 maj 2011
Turkiet - ett viktigt val
Med 17 dagar kvar till parlamentsvalet i Turkiet den 12 juni nås vi av att en bomb exploderat i Istanbul och skadat minst 7 personer. Bomben uppges varit placerad i en soptunna. Måste säga att jag följer med stor vaksamhet vad som händer i Turkiet och hur olika händelser verkar hanteras av myndigheterna.
Jag var ju nyligen i Ankara för att förbereda den kommande valövervakningen som jag skall leda. Turkiet är ju en av grundar-nationerna till Europarådet. De har en lång tradition av val - 24 parlamentsval. Men landet har en lång, rik och blodig historia. Det ligger alltjämt i det ottomanska rikets och Atatürks skugga. Jag kan inte undgå att facineras av Turkiet. Under senare år har så mycket hänt till följd av EU-kandidatstatusen, inte minst en stark ekonomisk utveckling. Men samtidigt är det bedrövligt att man inte förmått skaka av sig de rädslor för frihet som format ett århundrande av nytt förtryck. Rädslor för oliktänkande, rädslor för fritänkare, rädslor för frihet och yttrandefrihet, för minoriteter både etniskt, språkligt och kulturellt. Rädslor för sin historia på gott och ont. Det är en grogrund för dagens problem.
De har en konstitution som delvis ändrades genom fjolårets folkomröstning, men har kvar tydliga spår från den som skrevs efter militärkuppen 1980. Det handlar om att kunna förbjuda partier och allt som hotar det Turkiet militären sett sig som yttersta försvarare av. Konstitutionen tillsammans med vallagar som har de högsta trösklarna för partier i hela Europa - 10%, ger Valmyndigheten mandat att tolka laggrunderna med makt att stoppa både partier och kandidater. Turkiet har för att mildra de höga trösklarna ett system med Oberoende kandidater som kan ställa upp i val. De partier som inte tror sig kunna klara trösklarna väljer att backa upp enskilda kandidater. I minsta valkretsen krävs det drygt 100 000 röster för detta, men i snitt krävs det 350 000 röster för ett mandat. Men detta är ändå vägen för partier att överlista spärrarna. Så gör t ex det Kurdiska partiet BDP. Sedan bildar de invalda en partigrupp väl inne i parlamentet. Inför detta val stoppade den centrala Valmyndigheten 12 kandidater varav 7 senare fick ställa upp. Det sades bero på att de inte hade lagt fram de papper som krävdes. De fick efter några dagar grönt ljus och det sades bero på att man då presenterat pappren. I år har man kraftigt höjt den ekonomiska insatsen för dessa kandidater, knappast i syfte att underlätta deltagande. Jag uppfattar ändå inte att Valmyndigheten agerar på egen hand, utan med stöd av de lagar som finns som ger detta utrymme - även till att tolka lagen bokstavligt. Det har i år dock blivit en öppnare process här - för partierna som ställer upp har möjlighet att följa det som händer.
Men, de signaler som hörs är bekymmersamma. I östra och syd-östra delarna talas det om växande motsättningar. Om valtält som rivs bort, om kandidater som hotas, partilokaler som bränns, om fängslanden och om trakasserier. Här har också direkta våldsamheter ägt rum med dödlig utgång. Media beskriver att själv-censuren ökar. Man tar inte upp vissa frågor, för att undvika påföljder. Speciellt tar man inte upp frågor som rör Erdogan, hans fru m fl. Det är signaler jag även hört i andra länder :/ I Turkiet gäller det tydligt för de privata bolagen medan för den statliga TV:n verkar man inte se att det är något problem. Det sänds väldigt mycket politisk TV - man följer timme, efter timme de olika ledarnas kampanjmöten. De är gigantiska och väl-regisserade.
Nu bedriver AK-partiet en tydlig kampanj med Erdogan som den store ledaren. Jag hörde uttryck som att han är en av Turkiets mest karismatiska ledare. Han tornar upp på bilder och i en kampanj med sikte på 2023. Det handlar om Turkiet 100 år och nog känns det som att han vill knyta an till en annan ledare som syns över hela landet -Atatürk. Alla väntar sig att AK-partiet skall vinna igen. Frågan är bara om de ska vinna en egen konstituionell majoritet, om de ska nå tröskeln för att kunna själva driva igenom en folkomröstning om konstitutionen eller inte alls. De flesta tror att de kommer att klara kraven på mandat för att driva fram en folkomröstning. En fråga är om det nu skandaliserade nationalistiska partiet MHP ska klara spärren eller inte. Om inte, då kan det säkra en större framgång för AK-partiet. Vissa talade konspiratoriskt om detta, när det 21 dagar före valet avslöjades sex-videos rörande ledare i MHP-partiet. Som av en händelse blir de just nu aktuella. Men, här liksom i andra fall svårt att visa vilka som ligger bakom och med vilka avsikter.
Noterar vissa som talar om att Erdogan vil driva igenom ett Presidentstyrt Turkiet och själv kunna kandidera. Men, sådant kan vara spännande konspirationsteorier från vissa också. Helt centralt är dock att det nyvalda parlamentet visar upp att man kan genomföra en konstitutionell reform - på ett inkluderande sätt. Om man nu verkligen vill förändra och öppna upp resterna från det gamla Turkiet är det centralt. Men, här ligger alltid en fara med egen majoritet. Det man blundar för kan vara att den uppnåtts via en kraftig överrepresentation till det största partiet till följd av valsystemet. Om man i det läget väljer att inte lyssna och söka samförstånd, då bäddar man illa för demokratiska lösningar och driver ut oppostionen till icke-demokrtiska arenor. Det har vi också sett alltför många dåliga exempel på genom historien. Speciellt viktigt är det om nu det största oppositionspartiet - CHP - faktiskt söker förnya sig och sin roll för att inte bara säga nej utan bli mer konstruktivt. Den rollen har de inte haft på länge. Men det är avgörande med en konstruktiv och aktiv opposition som kan erbjuda väljare verkliga alternativ. Det utmanar demokratiskt och det behövs.
Det finns många tankar inför det val som stundar och många har synpunkter förstås, även hemma i mitt Södertälje. För min och Europarådets del är det viktigt att vi rapporterar det vi ser, inte sprider rykten eller insinuerar något. Vi ska observera för att återberätta, inte döma. Syftet är att utveckla och hjälpa, inte stjälpa. Vi som granskar gör det över partigränserna för allsidighet. Det är inte svenska eller andra lagar som ska styra - det är Turkiets och deras åtaganden som medlem i Europarådet. Men självklart, det vi hör och ser som påverkar förutsättningarna för valet är viktigt att återberätta. Det är därför jag med intresse följer olika rapporter som kommer, även de riktigt sorgliga som dagens.
Jag var ju nyligen i Ankara för att förbereda den kommande valövervakningen som jag skall leda. Turkiet är ju en av grundar-nationerna till Europarådet. De har en lång tradition av val - 24 parlamentsval. Men landet har en lång, rik och blodig historia. Det ligger alltjämt i det ottomanska rikets och Atatürks skugga. Jag kan inte undgå att facineras av Turkiet. Under senare år har så mycket hänt till följd av EU-kandidatstatusen, inte minst en stark ekonomisk utveckling. Men samtidigt är det bedrövligt att man inte förmått skaka av sig de rädslor för frihet som format ett århundrande av nytt förtryck. Rädslor för oliktänkande, rädslor för fritänkare, rädslor för frihet och yttrandefrihet, för minoriteter både etniskt, språkligt och kulturellt. Rädslor för sin historia på gott och ont. Det är en grogrund för dagens problem.
De har en konstitution som delvis ändrades genom fjolårets folkomröstning, men har kvar tydliga spår från den som skrevs efter militärkuppen 1980. Det handlar om att kunna förbjuda partier och allt som hotar det Turkiet militären sett sig som yttersta försvarare av. Konstitutionen tillsammans med vallagar som har de högsta trösklarna för partier i hela Europa - 10%, ger Valmyndigheten mandat att tolka laggrunderna med makt att stoppa både partier och kandidater. Turkiet har för att mildra de höga trösklarna ett system med Oberoende kandidater som kan ställa upp i val. De partier som inte tror sig kunna klara trösklarna väljer att backa upp enskilda kandidater. I minsta valkretsen krävs det drygt 100 000 röster för detta, men i snitt krävs det 350 000 röster för ett mandat. Men detta är ändå vägen för partier att överlista spärrarna. Så gör t ex det Kurdiska partiet BDP. Sedan bildar de invalda en partigrupp väl inne i parlamentet. Inför detta val stoppade den centrala Valmyndigheten 12 kandidater varav 7 senare fick ställa upp. Det sades bero på att de inte hade lagt fram de papper som krävdes. De fick efter några dagar grönt ljus och det sades bero på att man då presenterat pappren. I år har man kraftigt höjt den ekonomiska insatsen för dessa kandidater, knappast i syfte att underlätta deltagande. Jag uppfattar ändå inte att Valmyndigheten agerar på egen hand, utan med stöd av de lagar som finns som ger detta utrymme - även till att tolka lagen bokstavligt. Det har i år dock blivit en öppnare process här - för partierna som ställer upp har möjlighet att följa det som händer.
Men, de signaler som hörs är bekymmersamma. I östra och syd-östra delarna talas det om växande motsättningar. Om valtält som rivs bort, om kandidater som hotas, partilokaler som bränns, om fängslanden och om trakasserier. Här har också direkta våldsamheter ägt rum med dödlig utgång. Media beskriver att själv-censuren ökar. Man tar inte upp vissa frågor, för att undvika påföljder. Speciellt tar man inte upp frågor som rör Erdogan, hans fru m fl. Det är signaler jag även hört i andra länder :/ I Turkiet gäller det tydligt för de privata bolagen medan för den statliga TV:n verkar man inte se att det är något problem. Det sänds väldigt mycket politisk TV - man följer timme, efter timme de olika ledarnas kampanjmöten. De är gigantiska och väl-regisserade.
Nu bedriver AK-partiet en tydlig kampanj med Erdogan som den store ledaren. Jag hörde uttryck som att han är en av Turkiets mest karismatiska ledare. Han tornar upp på bilder och i en kampanj med sikte på 2023. Det handlar om Turkiet 100 år och nog känns det som att han vill knyta an till en annan ledare som syns över hela landet -Atatürk. Alla väntar sig att AK-partiet skall vinna igen. Frågan är bara om de ska vinna en egen konstituionell majoritet, om de ska nå tröskeln för att kunna själva driva igenom en folkomröstning om konstitutionen eller inte alls. De flesta tror att de kommer att klara kraven på mandat för att driva fram en folkomröstning. En fråga är om det nu skandaliserade nationalistiska partiet MHP ska klara spärren eller inte. Om inte, då kan det säkra en större framgång för AK-partiet. Vissa talade konspiratoriskt om detta, när det 21 dagar före valet avslöjades sex-videos rörande ledare i MHP-partiet. Som av en händelse blir de just nu aktuella. Men, här liksom i andra fall svårt att visa vilka som ligger bakom och med vilka avsikter.
Noterar vissa som talar om att Erdogan vil driva igenom ett Presidentstyrt Turkiet och själv kunna kandidera. Men, sådant kan vara spännande konspirationsteorier från vissa också. Helt centralt är dock att det nyvalda parlamentet visar upp att man kan genomföra en konstitutionell reform - på ett inkluderande sätt. Om man nu verkligen vill förändra och öppna upp resterna från det gamla Turkiet är det centralt. Men, här ligger alltid en fara med egen majoritet. Det man blundar för kan vara att den uppnåtts via en kraftig överrepresentation till det största partiet till följd av valsystemet. Om man i det läget väljer att inte lyssna och söka samförstånd, då bäddar man illa för demokratiska lösningar och driver ut oppostionen till icke-demokrtiska arenor. Det har vi också sett alltför många dåliga exempel på genom historien. Speciellt viktigt är det om nu det största oppositionspartiet - CHP - faktiskt söker förnya sig och sin roll för att inte bara säga nej utan bli mer konstruktivt. Den rollen har de inte haft på länge. Men det är avgörande med en konstruktiv och aktiv opposition som kan erbjuda väljare verkliga alternativ. Det utmanar demokratiskt och det behövs.
Det finns många tankar inför det val som stundar och många har synpunkter förstås, även hemma i mitt Södertälje. För min och Europarådets del är det viktigt att vi rapporterar det vi ser, inte sprider rykten eller insinuerar något. Vi ska observera för att återberätta, inte döma. Syftet är att utveckla och hjälpa, inte stjälpa. Vi som granskar gör det över partigränserna för allsidighet. Det är inte svenska eller andra lagar som ska styra - det är Turkiets och deras åtaganden som medlem i Europarådet. Men självklart, det vi hör och ser som påverkar förutsättningarna för valet är viktigt att återberätta. Det är därför jag med intresse följer olika rapporter som kommer, även de riktigt sorgliga som dagens.
onsdag 11 maj 2011
Samvetsfrihet - eller lika lag för alla?
Idag hamnade vi i en rätt intensiv diskussion kring samvetsfrihet när vi i kammaren behandlade betänkandet om verksamheten i Europarådet. Bakgrunden var det beslut som Europarådets parlamentariska församling tog i oktober 2010, med 56 röster mot 51 och 313 frånvarande. Med fem röster röstade man in en uppmaning till alla länder att verka för samvetsfrihet för vårdanställda och sjukhus utan att man skulle drabbas av diskriminering e d.
Själv deltog jag då inte, vi öppnade riksdagen och jag kunde inte delta. Måhända deltog ngn annan istället för mig, möjligen EPP. Det är den politiska grupp som driver på i dylika frågor, ivrigt påhejad av den Heliga stolen. Det är med samvetsfrihet som man vill bygga en bakre försvarslinje mot fri abort. Då ska läkare och vårdpersonal kunna handla efter samvetet och inte utifrån lagstiftning som erkänner kvinnans rätt till sin kropp och rätt till säker och fri abort. Detta är förödande eftersom vi vet att det är just tillgången till fri och säker abort som räddar kvinnors liv - inte minst i många utvecklingsländer där kvinnor nekas bra vård.
Nu valde SD att göra stor sak av samvetet. Det hetsade upp KD som helt plötsligt under debatten sa att man inte stödde den hållning de redan ställt sig bakom, nämligen att vara kritisk mot resolutionen och signalera att delegationen i Europarådet bör verka för förändring. Här fanns det starkt kristna övertygelser och den religösa högern låg på och hetsade. Det som är märkligt är att helt plötsligt öppnar man dörren för en lagstiftning med samvetsundantag. Det innebär att samvetet hos den vårdanställde skulle bli viktigare än att den enskilde som söker vård får sin rätt enligt den lag som stiftats av riksdagen. För den kvinna som söker vård blir det mer tombola, beroende på de anställdas samvete.
Jag möter de som tycker att svensk lagstiftning inte ska gälla lika för alla. Det finns de som anser att man skall tillämpa Sharia-lagar för att ta ett annat exempel. Om det är så att vi skulle öppna för samvetsundantag så skulle det säkert applåderas av andra starkt religösa eller extrema. För om den ene utfirån sitt samvete kan bli undantagen från viss lagstiftning kan ju andra också hänvisa till sitt samvete som väl får anses lika mycket värt som någon annans. Då blir rättsystemet snart en schweizerost. Jag kan för egen del inte godta någon annan hållning än att svensk lag ska gälla lika för alla, inga undantag.
Om jag som individ känner att det jobb jag enligt lag ska utföra stämmer illa med mitt samvete, då är det upp till mig att välja ett annat jobb. Inte kräva att få ett lagligt stöd att göra som jag vill i relation till andras rätt. Jag kan inte komma ifrån att det känns som detta är ännu ett försök att flytta fram positionerna för olika religösa grupper. Det finns ett gemensamt intresse för dessa att driva på, ömsom via den ena frågan och ömsom via den andra. För min del gäller det att hävda rättstatens grundval - likhet inför lagen. Lika för alla. Jag kommer att verka för en förändring till förmån för att avvisa lagar à la carte :)
Själv deltog jag då inte, vi öppnade riksdagen och jag kunde inte delta. Måhända deltog ngn annan istället för mig, möjligen EPP. Det är den politiska grupp som driver på i dylika frågor, ivrigt påhejad av den Heliga stolen. Det är med samvetsfrihet som man vill bygga en bakre försvarslinje mot fri abort. Då ska läkare och vårdpersonal kunna handla efter samvetet och inte utifrån lagstiftning som erkänner kvinnans rätt till sin kropp och rätt till säker och fri abort. Detta är förödande eftersom vi vet att det är just tillgången till fri och säker abort som räddar kvinnors liv - inte minst i många utvecklingsländer där kvinnor nekas bra vård.
Nu valde SD att göra stor sak av samvetet. Det hetsade upp KD som helt plötsligt under debatten sa att man inte stödde den hållning de redan ställt sig bakom, nämligen att vara kritisk mot resolutionen och signalera att delegationen i Europarådet bör verka för förändring. Här fanns det starkt kristna övertygelser och den religösa högern låg på och hetsade. Det som är märkligt är att helt plötsligt öppnar man dörren för en lagstiftning med samvetsundantag. Det innebär att samvetet hos den vårdanställde skulle bli viktigare än att den enskilde som söker vård får sin rätt enligt den lag som stiftats av riksdagen. För den kvinna som söker vård blir det mer tombola, beroende på de anställdas samvete.
Jag möter de som tycker att svensk lagstiftning inte ska gälla lika för alla. Det finns de som anser att man skall tillämpa Sharia-lagar för att ta ett annat exempel. Om det är så att vi skulle öppna för samvetsundantag så skulle det säkert applåderas av andra starkt religösa eller extrema. För om den ene utfirån sitt samvete kan bli undantagen från viss lagstiftning kan ju andra också hänvisa till sitt samvete som väl får anses lika mycket värt som någon annans. Då blir rättsystemet snart en schweizerost. Jag kan för egen del inte godta någon annan hållning än att svensk lag ska gälla lika för alla, inga undantag.
Om jag som individ känner att det jobb jag enligt lag ska utföra stämmer illa med mitt samvete, då är det upp till mig att välja ett annat jobb. Inte kräva att få ett lagligt stöd att göra som jag vill i relation till andras rätt. Jag kan inte komma ifrån att det känns som detta är ännu ett försök att flytta fram positionerna för olika religösa grupper. Det finns ett gemensamt intresse för dessa att driva på, ömsom via den ena frågan och ömsom via den andra. För min del gäller det att hävda rättstatens grundval - likhet inför lagen. Lika för alla. Jag kommer att verka för en förändring till förmån för att avvisa lagar à la carte :)
tisdag 10 maj 2011
Krigsmateriel - export eller inte
Har idag på nytt hanterat frågor om krigsmaterielexport. Vi har en lagstiftning som först regeringen Carl Bildt lade fast och som sedan bekräftades av regeringen Ingvar Carlsson. I den sistnämnda lagen bildades myndigheten som skulle ha kontroll över tillverkning export mm - nämligen Inspektionen för Strategiska produkter. Därmed lyftes i princip de ärenden ut från regeringen, som tidigare prövat krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska överväganden skulle fälla utslaget alltjämt. Den rådgivande nämd som fanns ombildades till rådet för samråd i exportkontrollfrågor.
Jag har nyligen blivit ledamot av Exportkontrollrådet. Av det skälet har jag ännu inte hunnit delta i några beslut, ge några råd. Men, det skall jag göra i framtiden. Jag kan konstatera att dagens lagstiftning lämnar rätt tydligt utrymme för att ge råd om till vilka länder som export skall få ske och inte ske. Här utvecklas ju praxis. Nu finns ett antal åtaganden som gjordes av den socialdemokratiska regeringen gällande bl a Pakistan och Saudi-Arabien. Men, det är fullt möjligt att även med dagens lagstiftning avbryta dylika godkännanden och/eller hindra att nya Pakistan eller Saudi-länder godkänns. Det handlar ju om att väga de olika intressen som lagen anger.
Under de gångna åren har två regeringar - dels regeringen Persson och sedan regeringen Reinfelt I brottats med den s k KRUT-utredningen. Den handlade om Krigsmaterielexport och en reformering av lagstiftningen. Ingen har hitintills mäktat eller önskat lägga fram förslag till riksdagen på dess grund. Orsakerna kan andra få spekulera kring. Själv nöjer jag mig med att nu konstatera att Utrikesutskottet står i begrepp att be riksdagen ge regeringen tillkänna ett förslag om ny lagstiftning för att skärpa exportkontrollen. Själv funderar jag även på importen - som idag är helt oreglerad. Men, det ska bli spännande att följa fortsättningen på detta ;p Själv drar jag slutsatsen att jag nu verklgien måste syna andras kort. Ska bli spännande även det ;p Vet inte om jag vill slå vad om utgången ;)
Jag har nyligen blivit ledamot av Exportkontrollrådet. Av det skälet har jag ännu inte hunnit delta i några beslut, ge några råd. Men, det skall jag göra i framtiden. Jag kan konstatera att dagens lagstiftning lämnar rätt tydligt utrymme för att ge råd om till vilka länder som export skall få ske och inte ske. Här utvecklas ju praxis. Nu finns ett antal åtaganden som gjordes av den socialdemokratiska regeringen gällande bl a Pakistan och Saudi-Arabien. Men, det är fullt möjligt att även med dagens lagstiftning avbryta dylika godkännanden och/eller hindra att nya Pakistan eller Saudi-länder godkänns. Det handlar ju om att väga de olika intressen som lagen anger.
Under de gångna åren har två regeringar - dels regeringen Persson och sedan regeringen Reinfelt I brottats med den s k KRUT-utredningen. Den handlade om Krigsmaterielexport och en reformering av lagstiftningen. Ingen har hitintills mäktat eller önskat lägga fram förslag till riksdagen på dess grund. Orsakerna kan andra få spekulera kring. Själv nöjer jag mig med att nu konstatera att Utrikesutskottet står i begrepp att be riksdagen ge regeringen tillkänna ett förslag om ny lagstiftning för att skärpa exportkontrollen. Själv funderar jag även på importen - som idag är helt oreglerad. Men, det ska bli spännande att följa fortsättningen på detta ;p Själv drar jag slutsatsen att jag nu verklgien måste syna andras kort. Ska bli spännande även det ;p Vet inte om jag vill slå vad om utgången ;)
måndag 9 maj 2011
Dödsstraff - och skipande av rättvisa
Studsade faktiskt till i morse, när jag hörde president Obama tala om att ifall man inte tyckte att rättvisa skipats när Bin Ladin skjutits, borde man undersöka huvudet. Med STOR reservation för att det inte är rätt översatt så känner jag att han här gör om samma misstag som Bush gjorde med Guantanamo. Han värnade rättstaten med icke-rättsliga metoder. Det ville ju Obama ändra på, använda rättstatens redskap för att bekämpa terrorism. Det var rätt då och det är rätt nu.
Men när nu terrornätverkets ledare är död, har då rättvisa skipats? Ja, på det sätt som man skipade rättvisa i Wild west. Till galgen eller genom att du tar din rätt med vapenkraft. Det är en syn på rättskipning som vi måste bekämpa. Speciellt alla vi som står upp för att vilja avskaffa dödsstraffet. Bin Ladin skulle ha dömts enligt amerikansk lag, om han tagits till fånga. Oavsett militär eller civil domstol hade det blivit dödsstraff. Om det lär det inte råda några tvivel. Utgången hade varit densamma således, men vägen dit hade varit en annan. Svårare?! Säkert många utmaningar med det vägvalet, men ändå den man borde förorda.
Jag kan mycket väl förstå, att det vid tillslaget i Abbottabad togs det säkra före det osäkra i riskbedömningen av vem man hade att göra med. Oaktat om det var skottlossning, kunde man ju tänka sig att det fanns både ett och annat alternativt hot i huset. Exakt vad som hände, hur läget var - det torde vi aldrig med total säkerhet veta. Dimridåer läggs nog ut från många håll, för att försvara eller anklaga. Men, oaktat utgången vid tillslaget som jag därför inte vill kritisera - kan jag inte undgå att reagera när jag idag hör resonemanget och tonläget från Obama. Genom detta ger han ammunition till andra som anser, utifrån sin lagstiftning och sina synsätt, att de kan göra processen kort med misshagliga.
Vi har ju tyvärr sett alltför många gömma sig bakom president Bush´s krig mot terrorismen. Med det mantrat har både det ena och det andra övergreppet motiverats. Vi har hört det från Gaddafi och andra härskare nu under upproret i Nordafrika. All opposition har blivit samhällets fiender och klassats som terror. Det har varit förödande. För visst ska terrorism bekämpas, ingen tvekan om detta. Men, det ska göras med blanka vapen - med rättstatens principer. För det är ju knappast så att allt är terrorism eller terrorister. Med en rättvis rättegång kan man skilja agnarna från vetet. Då kan man också uppnå att verklig rättvisa skipas.
Det är för alla oss som kämpar för att dödsstraffet ska avskaffas extra viktigt att vara varsamma med hur vi beskriver vad som är rättvisa och rättvis rättskipning. Det måste alltid handla om en rättvis rättegång, där brotten prövas mot gällande lag. Det gäller för hög som låg, för terrorister och andra gangsters. Det är därför som jag ogillar när jag hör hur Obama nu resonerar kring skipande av rättvisa. Men, det är väl ett förhållningssätt som bottnar i den syn som upprätthåller dödsstraffet - samma i USA som i Kina och annorstädes. Såg uppgift om att Hamas i Gaza förra veckan valde att verkställa en dödsdom samma dag som de skrev under försoningsavtal med Fatah. Detta väl medveten om att President Abbas förhindrat att någon dödsdom verkställts på Västbanken. De avrättade en som samarbetat med Israel, i deras bild troligen en "terrorist".
Men när nu terrornätverkets ledare är död, har då rättvisa skipats? Ja, på det sätt som man skipade rättvisa i Wild west. Till galgen eller genom att du tar din rätt med vapenkraft. Det är en syn på rättskipning som vi måste bekämpa. Speciellt alla vi som står upp för att vilja avskaffa dödsstraffet. Bin Ladin skulle ha dömts enligt amerikansk lag, om han tagits till fånga. Oavsett militär eller civil domstol hade det blivit dödsstraff. Om det lär det inte råda några tvivel. Utgången hade varit densamma således, men vägen dit hade varit en annan. Svårare?! Säkert många utmaningar med det vägvalet, men ändå den man borde förorda.
Jag kan mycket väl förstå, att det vid tillslaget i Abbottabad togs det säkra före det osäkra i riskbedömningen av vem man hade att göra med. Oaktat om det var skottlossning, kunde man ju tänka sig att det fanns både ett och annat alternativt hot i huset. Exakt vad som hände, hur läget var - det torde vi aldrig med total säkerhet veta. Dimridåer läggs nog ut från många håll, för att försvara eller anklaga. Men, oaktat utgången vid tillslaget som jag därför inte vill kritisera - kan jag inte undgå att reagera när jag idag hör resonemanget och tonläget från Obama. Genom detta ger han ammunition till andra som anser, utifrån sin lagstiftning och sina synsätt, att de kan göra processen kort med misshagliga.
Vi har ju tyvärr sett alltför många gömma sig bakom president Bush´s krig mot terrorismen. Med det mantrat har både det ena och det andra övergreppet motiverats. Vi har hört det från Gaddafi och andra härskare nu under upproret i Nordafrika. All opposition har blivit samhällets fiender och klassats som terror. Det har varit förödande. För visst ska terrorism bekämpas, ingen tvekan om detta. Men, det ska göras med blanka vapen - med rättstatens principer. För det är ju knappast så att allt är terrorism eller terrorister. Med en rättvis rättegång kan man skilja agnarna från vetet. Då kan man också uppnå att verklig rättvisa skipas.
Det är för alla oss som kämpar för att dödsstraffet ska avskaffas extra viktigt att vara varsamma med hur vi beskriver vad som är rättvisa och rättvis rättskipning. Det måste alltid handla om en rättvis rättegång, där brotten prövas mot gällande lag. Det gäller för hög som låg, för terrorister och andra gangsters. Det är därför som jag ogillar när jag hör hur Obama nu resonerar kring skipande av rättvisa. Men, det är väl ett förhållningssätt som bottnar i den syn som upprätthåller dödsstraffet - samma i USA som i Kina och annorstädes. Såg uppgift om att Hamas i Gaza förra veckan valde att verkställa en dödsdom samma dag som de skrev under försoningsavtal med Fatah. Detta väl medveten om att President Abbas förhindrat att någon dödsdom verkställts på Västbanken. De avrättade en som samarbetat med Israel, i deras bild troligen en "terrorist".
lördag 7 maj 2011
Spännande i Egypten
Det stundar ju val i många länder i EU:s närhet. Själv ska jag särskilt granska valet i Turkiet. Men det blir extra spännande i de länder som kastat av sig årtionden av envåldshärskare, fejkade val och härskare som inte lyssnat.
Speciellt intresse finns förstås för vad som kommer att hända i Egypten. Det har varit många diskussioner om vilket val som skulle komma först. Presidentvalet ville de upproriska, men parlamentsvalet valde den styrande militären med bl a stöd av Mubaraks gamla parti och Muslimska Brödraskapet. Vattendelaren gick mellan de som behövde forma en organisation för att ställa upp i valet eller de som hade en organisation att tillgå.
Det har ju bildats ett parti utifrån Brödraskapet, det finns flera andra - bl a två syskonpartier till Centerpartiet, två medlemmar i Liberala Internationalen. Men det har ändå kännts rätt bekymmersamt. Hur ska alla de krafter som jobbade för att nå förändring, tas tillvara. Alla ungdomar och andra som deltog på Tahrirtorget och andra torg för att nå frihet, demokrati och MR får inte känna att deras uppror kidnappas av de gamla strukturerna. Det är därför oerhört uppmuntrande att höra om den samling som nu ska ske i Egypten. Om man fixar 2000 representanter från de olika grupperna och kan bilda en Allians, då finns hopp. Det vet vi, att splittring gynnar de gamla strukturerna men samling och Allians bryter ny väg. Det nationella rådslaget som kallas till ska försöka samla de Demokratiska krafterna från upproret till gemensamt agerande i parlamentsvalet. Det ska bli spännande att följa och stötta i bästa fall för att nå ett demokratiskt, fritt och välmående Egypten.
Speciellt intresse finns förstås för vad som kommer att hända i Egypten. Det har varit många diskussioner om vilket val som skulle komma först. Presidentvalet ville de upproriska, men parlamentsvalet valde den styrande militären med bl a stöd av Mubaraks gamla parti och Muslimska Brödraskapet. Vattendelaren gick mellan de som behövde forma en organisation för att ställa upp i valet eller de som hade en organisation att tillgå.
Det har ju bildats ett parti utifrån Brödraskapet, det finns flera andra - bl a två syskonpartier till Centerpartiet, två medlemmar i Liberala Internationalen. Men det har ändå kännts rätt bekymmersamt. Hur ska alla de krafter som jobbade för att nå förändring, tas tillvara. Alla ungdomar och andra som deltog på Tahrirtorget och andra torg för att nå frihet, demokrati och MR får inte känna att deras uppror kidnappas av de gamla strukturerna. Det är därför oerhört uppmuntrande att höra om den samling som nu ska ske i Egypten. Om man fixar 2000 representanter från de olika grupperna och kan bilda en Allians, då finns hopp. Det vet vi, att splittring gynnar de gamla strukturerna men samling och Allians bryter ny väg. Det nationella rådslaget som kallas till ska försöka samla de Demokratiska krafterna från upproret till gemensamt agerande i parlamentsvalet. Det ska bli spännande att följa och stötta i bästa fall för att nå ett demokratiskt, fritt och välmående Egypten.
torsdag 5 maj 2011
Obegripligt (s)vek
Hörde just ett inslag i Aktuellt den 5 maj med Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson som sökte förklara hur Håkan Juholt och socialdemokraterna nu kan säga att Sverige ska lämna Libyeninsatsen den 1 juli. Han försöker säga att uppdraget kan avslutas för att uppgiften är slutförd. Men, när jag lyssnar till partiledare Juholt så är han ju tydlig med att någon annan ska ta över. Det är tid för någon annan att ta ansvar för att skydda Libyens folk. Uppenbarligen har Ahlin ( s ) och Juholt (s) olika bilder av vad som gäller.
Måste säga att jag är oerhört förvånad över det som nu, än en gång händer. Inför beslutet att Sverige skulle delta i insatsen började socialdemokraterna backa. Från att ha varit väldigt tydliga med vikten av att Sverige driver på för att förhindra Gaddafi från att angripa sitt folk, blev det helt plötsligt viktigt att Sverige inte medverkade till att slå ut militära mål som attackerade civila och civila områden. Jag kan ha respekt för denna syn, men jag måste säga att jag förvånades över både argumentationen om ”drogade barn” och att (s) hellre såg på från luften när Gaddafis militär slog mot civila, än faktiskt satte stopp för det.
När vi nu står i begrepp i utrikesutskottet att behandla bl a ett motionsyrkande från (s) om vikten att alla stater och det internationella samfundet lever upp till Skyldigheten att skydda (R2P) och utveckla detta, då väljer (s) att kliva av den första gång uppdraget prövas. Jag trodde att vi haft en samsyn om vikten att FN faktiskt förmår leva upp till sin Skyldighet att skydda civila – när den egna staten fallerar. Jag trodde tills nyligen att även (s) såg det som självklart att ställa upp för att säkra även den militära delen i detta uppdrag gällande Libyen. Men helt plötsligt och tydligt på 1 maj är det slut på Sveriges ansvar vid juni månads utgång. Då ska ansvaret att upprätthålla flygförbudszonen vila på någon annan. Det går lätt att ställa krav på någon annan, särskilt på demonstrationsplakat. Men jag känner verkligen inte igen socialdemokraterna och är mäkta förvånad över den nye partiledarens lättvindiga hållning till denna mycket allvarliga fråga. Det faktum att vi i riksdagen fattade beslut den 1 april var för min och Centerpartiets del inget aprilskämt. Frågan var och är djupt allvarlig. Utifrån vad situationen kräver måste vi vara beredda att fullfölja säkerhetsrådets mandat, värna det. Vi är beredda att göra mera om så krävs, inom säkerhetsrådets mandat. Att nu sända ut signalen att vi gjort vårt, att det är tid för någon annan att ta över Skyldigheten att skydda är ett (s)vek mot Libyens folk och mot FN.
Måste säga att jag är oerhört förvånad över det som nu, än en gång händer. Inför beslutet att Sverige skulle delta i insatsen började socialdemokraterna backa. Från att ha varit väldigt tydliga med vikten av att Sverige driver på för att förhindra Gaddafi från att angripa sitt folk, blev det helt plötsligt viktigt att Sverige inte medverkade till att slå ut militära mål som attackerade civila och civila områden. Jag kan ha respekt för denna syn, men jag måste säga att jag förvånades över både argumentationen om ”drogade barn” och att (s) hellre såg på från luften när Gaddafis militär slog mot civila, än faktiskt satte stopp för det.
När vi nu står i begrepp i utrikesutskottet att behandla bl a ett motionsyrkande från (s) om vikten att alla stater och det internationella samfundet lever upp till Skyldigheten att skydda (R2P) och utveckla detta, då väljer (s) att kliva av den första gång uppdraget prövas. Jag trodde att vi haft en samsyn om vikten att FN faktiskt förmår leva upp till sin Skyldighet att skydda civila – när den egna staten fallerar. Jag trodde tills nyligen att även (s) såg det som självklart att ställa upp för att säkra även den militära delen i detta uppdrag gällande Libyen. Men helt plötsligt och tydligt på 1 maj är det slut på Sveriges ansvar vid juni månads utgång. Då ska ansvaret att upprätthålla flygförbudszonen vila på någon annan. Det går lätt att ställa krav på någon annan, särskilt på demonstrationsplakat. Men jag känner verkligen inte igen socialdemokraterna och är mäkta förvånad över den nye partiledarens lättvindiga hållning till denna mycket allvarliga fråga. Det faktum att vi i riksdagen fattade beslut den 1 april var för min och Centerpartiets del inget aprilskämt. Frågan var och är djupt allvarlig. Utifrån vad situationen kräver måste vi vara beredda att fullfölja säkerhetsrådets mandat, värna det. Vi är beredda att göra mera om så krävs, inom säkerhetsrådets mandat. Att nu sända ut signalen att vi gjort vårt, att det är tid för någon annan att ta över Skyldigheten att skydda är ett (s)vek mot Libyens folk och mot FN.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)