Kärnvapenterror...

Inspirerad av nyhetsflödet idag kan jag inte låta bli att reflektera något över dagens kärnvapenterror. Efter andra världskriget såg vi alla vad en enda atombomb kunde åstadkomma. USA och Japan visade vad som kunde ske. Självklart skrämde, avskräckte och lockade detta. Sovjetunionen hade då inte egna kärnvapen, men var strax efter. De kände hotet och såg sin roll som skyddsmakt för "sin världsbild". USA utvecklade sin roll som skyddare av sin och sina vänners "världsbild", inte bara i Europa utan även globalt. Under sitt kärnvapenparaply.

Vi fick två maktblock som ideologiskt, ekonomiskt och även militärt stod mot varandra. Rädslan för krig var tydlig, men rädslan för dess följder likaså. Kärnvapnen blev nyckeln till supermaktspositionen, men också nyckeln för att hindra angrepp av den andre. Friheten att få styra i sitt eget land, att själva välja färdväg skulle skyddas med kärnvapen. Vi såg terrorbalansen växa fram. NATO mot Warzawapakten. USA mot Sovjetunionen. Världens maktkarta beskrevs som bipolär. Men Storbritannien, en historisk världsmakt som kämpat i två världskrig ville inte bli undanskuffad av andra så självklart fick de sin bomb. De tre drev på utvecklingen av nästa gerenation. Efter Koreakriget, kom Sovjetunionen att ge sin ideologiska släkting Kina kärnvapen. Och så ser vi Frankrike, det land i västeuropas kärna som utkämpat många krig och valt en egen säkerhetspolitisk linje t ex gentemot NATO. Frankrike såg att kärnvapen behövdes för att räknas med och utvecklade eget. De är idag världens tredje största kärnvapenmakt.

Trots att det nu fanns ett Nedrustningsavtal från 1968 så såg vi hur Indien fick sitt kärnvapen på 70-talet. Senare följt av Pakistan som behövde upprätthålla maktbalansen i regionen och hindra angrepp. Sydafrika hade under apartheidtiden, under tiden de isolerades internationellt, skaffat sig kärnvapen. Man kan alltid fundera på hur spridningen gick till men när regimen föll ställdes dessa under IAEA:s kontroll och skrotades sedan. Senast har vi sett hur det isolerade Nordkorea visat att de klarat att skaffa sig kärnvapen. Därmed finns det sammantaget 8 öppet kända kärnvapenstater. De har alla det gemensamt att de finns i områden där det geopolitiska läget varit eller är spännt. Länder som känner sig brända av tidigare erarenheter, är tydligt utsatta eller som känner sig hotade av andra kärnvapenmakter skaffar egen kapacitet.

Och så har vi Israel som inte erkänner att de har kärnvapen. Men alla experter är klara på att de finns. De har ju det klassiska läget för kärnvapen, utsatta och vars existens är hotad av andra. Här gäller avskräckning men också hot. Libyen och Irak sökte utveckla kärnvapen, men stoppades. Nu söker Iran utveckla kärnkraft och egen kapacitet till anrikning och kärnvapen. Saudi-Arabien säger att de då också måste säkra kärnvapenkapacitet. Mönstren känns igen. Så här långt är det stater som står mot stater, där rädslan söker skydd bakom kärnvapen i olika former.

Men vad lär oss Nordkorea och andra. Att kärnvapen inte bara avskräcker från angrepp utan också ger förhandlingskraft. Vad lär Frankrike, ett EU och NATO-land som är mycket tydliga med sina kärnvapens betydelse och ointresse för nedrustning? Vad lär oss Storbrittaniens intresse för kärnvapen? Vad lär oss USA:s användning? Vad lär oss Sovjetunionen? Vad lär oss Sydafrika? Vad lär oss Indien och Pakistan? Vad lär det icke-statliga strukturer som inte behöver egna anrikningsanläggningar utan handlar på svarta vapenmarknaden?

Nu funderar vi många över vad Kim Jong-uns styre ska innebära? Hur kommer han utnyttja Nordkoreas kärnvapenmakt? Han ansågs ju när han blev general ha makerat sin militära vilja att skjuta skarpt. Behöver han bevisa för militären att han inte fått schweisisk smitta? Att han minsann kan leda sitt land...

Själv funderar jag även över de s k redlines som uppges diskuteras mellan Israel och USA när det gäller Irans kärnvapenplaner. Red-lines som om de passeras aktiverar angrepp. Nu hotar Iran med att stoppa oljetransporter i Hormuzsundet om EU slår till mot irans oljesektor. Öga för öga och tand för tand - så lär oss historien. Tänker samtidigt på att det alltid funnits några makter som sett mellan fingrarna på interantionella avtal och regler för att göra det möjligt för nya stater att skaffa kärnvapen. Idag är världen inte bi- utan multipolär, med en rad icke-statliga aktörer som har sprängkraft. Funderar på om det kräver ett nytt sätt att tänka kring belönings- och straffsystem internationellt. Tryck skapar alltid mottryck. Vi vet att det krävs mer än tryck om vi inte vill att det till slut ska explodera.

Så här nära nyår kan man väl få drömma om en kärnvapenfri värld. Men tyvärr verkar alla stater som vill ha en plats bland de stora drömma om att skaffa kärnvapen, alla konfliktstater som inte vill bli angripna vill ha kärnvapen eller stater som utsätts för starkt internationellt tryck. Har man inte ett skydd av någon maktgrupp eller misstror att det verkligen gäller, då kräver man egna kärnvapen. För att inte tala om alla grupperingar med en egen agenda...Kärnvapenterrorn lever alltjämt. Här krävs ny vilja och nya signaler. Iran och Nordkorea kommer att lära andra och varandra. Hoppas att vi klarar att orientera mot målet kärnvapenfri värld. Ytterst vet vi att människor alltid gör skillnad. Låt oss göra det.