Lyssnade på Studio Ett idag på väg från Stockholm. Hörde Lars Calmfors säga något i stil med att han inte längre höll det för otroligt att i första hand Grekland måste lämna Euron. Det har ju varit en hel del före honom som talat i de termerna. Men, de konstaterar samtidigt att det investerats mycket i sammanhållning inom euro-zonen. Så är det.
Tänker en del själv på vårt försvar av kronkursen när 90-talskrisen briserade. Det blev en tuff resa för väldigt många enskilda, för företag och för hela samhället. Men, där markerades tydligt viljan att inte göra som tidigare och devalvera oss ur ännu en kris. Marknaden trodde inte att Sverige skulle bryta av mot tidigare vana, men så gjorde vi. Nästan hela det politiska Sverige samlade sig till kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med inflationsekonomins problem. Det hindrade ändå inte att kronkursen senare kom att få flyta och vi kan naturligtvis fundera över värdet av försvaret av den fasta växelkursen. Men viljan till politisk handling var en viktig signal då, likväl som idag. Estland kämpade hårt för att behålla den fasta växelregimen för att säkra övergången till Euron från 1 jan 2011. Även här en tydlig politisk vilja till handling. I båda fallen handlade det om att bygga upp trovärdighet för en stabil politik som klarar åtgärda de ekonomiska bristerna. Centerpartiet deltog ju senare också för att säkra en fortsattklok hushållning. Jag kommer ihåg när dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson starkt pläderade för budgettak i syfte att skapa bättre budgetdiciplin och förhindra oansvariga budgetbeslut i riksdagen.
Det var då. Nu handlar det om att säkra tilltron till både euron och till ECB i ett läge där makten ligger utspridd på flera händer. Det är inte bara en fråga för euro-zonen och ECB, det gäller oss alla. Här är frågan förstås om det politiska EU klarar av att samla ihop sig för att möta utmaningarna som alla var medvetna om skulle kunna inträffa. De diskuterades livligt i förarbetet. Ekonomiska fundamenta inom Euorozonen skiljde och skiljer stort. Det var en av utmaningarna att klara en penningpolitik för hela området utan att kunna ha det finanspolitiska ansvaret samlat. Såg att Jens Henriksson, börsens VD och tidigare Internationella Valutafonden m m idag menade att antingen fick EU övergå till Eruopas förenta stater eller upplösa valutasamarbetet. Ännu en i kören.
Så frågan är hur utvecklingen ser ut den kommande tiden. EU-motståndet och oviljan att stödja Grekland och andra krisande stater är inte obetydligt i många EU-länder. Men om man skulle låta Grekland lämna euron så skulle det snart bli ett race mot nästa krisland och frågan är om det då inte blir spiken i eurons kista. Det kommer att bli en dyrbar resa för hela Europa och för världsekonomin. Tänker på republikanerna och demokraternas förhandlingar i kongressen och Tea-partyrörelsen som var beredd att låta USA:s ekonomi falla. Det var illa. Är EU-länderna, är du och jag beredd att låta EU:s valuta falla med allt som följer?
Det behöver kanske inte gå så illa, men nog måste vi vara beredd på att det kan bli så om vi löper den vägen fram. Känner att detta kräver en sökande och allvarlig debatt.
3 kommentarer:
Hej!
Precis som du säger så blir det ett tufft lopp att klara sammanhållningen. Upprinnelsen är ju att Grekland och Italien friserade sin ekonomi för klara gränsen, nu ser vi resultatet. Vi måste ställa hårda krav på nya länder som vill bli medlemmar i EU. Vi kan bara hoppas på att Grekland och Italien verkligen tar tag i sin situation och inte kommer med trolleriföreställningar
centerpartisten LN Höör
Nja, vi ska inte blunda och ett problem med Euro-zonen är väl att flera stora länder också hoppat jämfota över stabilitetspakten. Vi ska ställa samma krav på alla länder som söker medlemsskap, inga särregler. Men, när det gäller läget nu så är det viktigt att se att det inte är ett problem för några länder att lösa. Det är ett dominoläge - faller en faller alla.
Jag kan tycka att det nästan vore bättre att låta euro-samarbetet fallera nu på en gång. Det kommer få fruktansvärda konsekvenser, men vad vinner vi på att skjuta problemet framför oss?
Om de euro-länder som har god ekonomi går in och stödjer exempelvis Italien och Grekland så kanske det hjälper nu, men hur ska dessa länder någonsin vända på sin ekonomi så länge som de har euron som en boja vid sina fötter? Man ska skära ner för att spara pengar, men nedskärningar leder till minskad omsättning och lägre skatteintäkter.
I längden handlar det om att dessa länder måste bli konkurrenskraftiga. Det kan de bli genom att öka produktiviteten, eller genom att t.ex. sänka lönerna. Tyvärr har man inte lyckats öka produktiviteten under det senaste årtiondet,trots vissa ansträngningar. Att sänka löner är näst intill politiskt omöjligt. Då återstår en devalvering, men det går alltså inte när man är med i samma valutaunion med ekonomier med helt andra förutsättningar, såsom Tyskland.
Frågan är: kommer länder som Italien, Grekland och Portugal någonsin kunna bli konkurrenskraftiga med en stark euro? Jag tror inte det och därför är jag inte säker på att det är värt att fortsätta försvara euron. Tar tacksamt emot synpunkter!
Mvh
Nils
Skicka en kommentar