En vecka med tankar - om Israel/Palestina

Så har jag då börjat samla ihop mig efter en vecka i Israel och Palestina. Hade hoppats på att få komma in i Gaza, det var det som verkligen lockade mig att delta på Diakonias resa i år. Men, det blev inte något av. Tappade också bort en del politiska kontakter som jag önskat, men ändå nöjd. Här kommer dock några spridda reflektioner.

Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.

Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.

Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.

En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.

Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.

Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.

Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.

Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.

Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.

Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.

Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.

Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?

Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.