Med 17 dagar kvar till parlamentsvalet i Turkiet den 12 juni nås vi av att en bomb exploderat i Istanbul och skadat minst 7 personer. Bomben uppges varit placerad i en soptunna. Måste säga att jag följer med stor vaksamhet vad som händer i Turkiet och hur olika händelser verkar hanteras av myndigheterna.
Jag var ju nyligen i Ankara för att förbereda den kommande valövervakningen som jag skall leda. Turkiet är ju en av grundar-nationerna till Europarådet. De har en lång tradition av val - 24 parlamentsval. Men landet har en lång, rik och blodig historia. Det ligger alltjämt i det ottomanska rikets och Atatürks skugga. Jag kan inte undgå att facineras av Turkiet. Under senare år har så mycket hänt till följd av EU-kandidatstatusen, inte minst en stark ekonomisk utveckling. Men samtidigt är det bedrövligt att man inte förmått skaka av sig de rädslor för frihet som format ett århundrande av nytt förtryck. Rädslor för oliktänkande, rädslor för fritänkare, rädslor för frihet och yttrandefrihet, för minoriteter både etniskt, språkligt och kulturellt. Rädslor för sin historia på gott och ont. Det är en grogrund för dagens problem.
De har en konstitution som delvis ändrades genom fjolårets folkomröstning, men har kvar tydliga spår från den som skrevs efter militärkuppen 1980. Det handlar om att kunna förbjuda partier och allt som hotar det Turkiet militären sett sig som yttersta försvarare av. Konstitutionen tillsammans med vallagar som har de högsta trösklarna för partier i hela Europa - 10%, ger Valmyndigheten mandat att tolka laggrunderna med makt att stoppa både partier och kandidater. Turkiet har för att mildra de höga trösklarna ett system med Oberoende kandidater som kan ställa upp i val. De partier som inte tror sig kunna klara trösklarna väljer att backa upp enskilda kandidater. I minsta valkretsen krävs det drygt 100 000 röster för detta, men i snitt krävs det 350 000 röster för ett mandat. Men detta är ändå vägen för partier att överlista spärrarna. Så gör t ex det Kurdiska partiet BDP. Sedan bildar de invalda en partigrupp väl inne i parlamentet. Inför detta val stoppade den centrala Valmyndigheten 12 kandidater varav 7 senare fick ställa upp. Det sades bero på att de inte hade lagt fram de papper som krävdes. De fick efter några dagar grönt ljus och det sades bero på att man då presenterat pappren. I år har man kraftigt höjt den ekonomiska insatsen för dessa kandidater, knappast i syfte att underlätta deltagande. Jag uppfattar ändå inte att Valmyndigheten agerar på egen hand, utan med stöd av de lagar som finns som ger detta utrymme - även till att tolka lagen bokstavligt. Det har i år dock blivit en öppnare process här - för partierna som ställer upp har möjlighet att följa det som händer.
Men, de signaler som hörs är bekymmersamma. I östra och syd-östra delarna talas det om växande motsättningar. Om valtält som rivs bort, om kandidater som hotas, partilokaler som bränns, om fängslanden och om trakasserier. Här har också direkta våldsamheter ägt rum med dödlig utgång. Media beskriver att själv-censuren ökar. Man tar inte upp vissa frågor, för att undvika påföljder. Speciellt tar man inte upp frågor som rör Erdogan, hans fru m fl. Det är signaler jag även hört i andra länder :/ I Turkiet gäller det tydligt för de privata bolagen medan för den statliga TV:n verkar man inte se att det är något problem. Det sänds väldigt mycket politisk TV - man följer timme, efter timme de olika ledarnas kampanjmöten. De är gigantiska och väl-regisserade.
Nu bedriver AK-partiet en tydlig kampanj med Erdogan som den store ledaren. Jag hörde uttryck som att han är en av Turkiets mest karismatiska ledare. Han tornar upp på bilder och i en kampanj med sikte på 2023. Det handlar om Turkiet 100 år och nog känns det som att han vill knyta an till en annan ledare som syns över hela landet -Atatürk. Alla väntar sig att AK-partiet skall vinna igen. Frågan är bara om de ska vinna en egen konstituionell majoritet, om de ska nå tröskeln för att kunna själva driva igenom en folkomröstning om konstitutionen eller inte alls. De flesta tror att de kommer att klara kraven på mandat för att driva fram en folkomröstning. En fråga är om det nu skandaliserade nationalistiska partiet MHP ska klara spärren eller inte. Om inte, då kan det säkra en större framgång för AK-partiet. Vissa talade konspiratoriskt om detta, när det 21 dagar före valet avslöjades sex-videos rörande ledare i MHP-partiet. Som av en händelse blir de just nu aktuella. Men, här liksom i andra fall svårt att visa vilka som ligger bakom och med vilka avsikter.
Noterar vissa som talar om att Erdogan vil driva igenom ett Presidentstyrt Turkiet och själv kunna kandidera. Men, sådant kan vara spännande konspirationsteorier från vissa också. Helt centralt är dock att det nyvalda parlamentet visar upp att man kan genomföra en konstitutionell reform - på ett inkluderande sätt. Om man nu verkligen vill förändra och öppna upp resterna från det gamla Turkiet är det centralt. Men, här ligger alltid en fara med egen majoritet. Det man blundar för kan vara att den uppnåtts via en kraftig överrepresentation till det största partiet till följd av valsystemet. Om man i det läget väljer att inte lyssna och söka samförstånd, då bäddar man illa för demokratiska lösningar och driver ut oppostionen till icke-demokrtiska arenor. Det har vi också sett alltför många dåliga exempel på genom historien. Speciellt viktigt är det om nu det största oppositionspartiet - CHP - faktiskt söker förnya sig och sin roll för att inte bara säga nej utan bli mer konstruktivt. Den rollen har de inte haft på länge. Men det är avgörande med en konstruktiv och aktiv opposition som kan erbjuda väljare verkliga alternativ. Det utmanar demokratiskt och det behövs.
Det finns många tankar inför det val som stundar och många har synpunkter förstås, även hemma i mitt Södertälje. För min och Europarådets del är det viktigt att vi rapporterar det vi ser, inte sprider rykten eller insinuerar något. Vi ska observera för att återberätta, inte döma. Syftet är att utveckla och hjälpa, inte stjälpa. Vi som granskar gör det över partigränserna för allsidighet. Det är inte svenska eller andra lagar som ska styra - det är Turkiets och deras åtaganden som medlem i Europarådet. Men självklart, det vi hör och ser som påverkar förutsättningarna för valet är viktigt att återberätta. Det är därför jag med intresse följer olika rapporter som kommer, även de riktigt sorgliga som dagens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar