Personliga tankar om Israel/Palestina

En sak är klar, President Abbas val att gå till FN för att stärka sitt folks status har rört om i den politiska grytan. Istället för att se en ny Intifada till följd av Gaza-konflikten, nya bosättningar på Västbanken och Jerusalem har den palestinska ledningen samlat sig till en annan väg. De har sökt Partnership for Democracy med Europarådet och de går nu till FN för att söka stöd för sin stat.

Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.

Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.

Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.

Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.

Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.

För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.

Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?

Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.

Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.