Lyssnade på Ekots intervju http://sverigesradio.se/api/radio/radio.aspx?type=db&id=2517134&codingformat=.m4a&metafile=asx med vår Försvarsminister Sten Tolgfors. Det var svävande svar som gick ut över etern. Kändes som att det var intressanta frågor men fel minister som svarade. Frågorna haglade omkring vad uppdraget och säkerhetssituationen kräver. Om vi skulle behöva utöka, minska eller förändra närvaron under kommande år är ju beroende av hur utvecklingen ser ut fram till 2014. Om vi ska klara att medverka till att Afghanistan kan ta över ansvaret vid utgången av 2014 måste vi självklart vara beredd att vara kvar med trupper. Hur stort truppbidrag hänger samman med vad som händer i vårt PRT, vilken sammansättning som vårt bidrag behöver för att klara uppdraget på ett säkert sätt. Självklart måste vi kunna öka insatsen om det behövs, likväl som vi kan behöva förändra den. Men detta kan ju aldrig vara direkt beroende av om Nederländerna drar sig ur i syd, eller om Canada lämnar. Däremot kan detta, liksom så många andra åtgärder som vidtas, få indirekta effekter på både uppdraget och säkerhetsläget i vårt PRT. Vilket vi måste beakta och parera.
Afghanistaninsatsen handlar ju om en sammansatt insats där militära delen utgör en del som ska skapa säkerhet för övriga. Om vi lyckas med våra insatser så att fler afghanska trupper, fler poliser kommer att få en adekvat utbildning i vårt område, om de kan ta över tidigare och hävda säkerhet så är det bra. Om vi för att nå dit, behöver lite fler militära resurser, fler poliser, fler medicinska eller mer flygspaning så måste vi vara beredd att pröva detta. Men, om ökade resurser å andra sidan skulle riskera de resultat som önskas - ska det beaktas. Det är ju i grunden en avvägning som måste göras, ett pussel som måste läggas.
Det faktum att andra länder nu diskuterar att dra sig ur Afghanistan innebär ju inte att vi ska göra det. Vi som driver krav på Responsability to Protect, R2P - kan inte lägga benen på ryggen och lämna folk i sticket när vi lovat säkra övergången till 2015. Det handlar inte om, som Henrik Bergren skriver http://www.dn.se/ledare/signerat/alliansen-varfor-ar-vi-i-afghanistan-1.1147621, att upprepa ett evigt mantra om FN-mandat. Utan det skulle vi inte vara där, men det finns i flera länder där vi inte är. Här handlar det om att vi har ett långt engagemang i landet, att vi vill att det afghanska folket ska slippa leva under talibanstyre, få välja kvinnor till parlament och regering, att kvinnor ska få utbildning, få vård och få sina mänskliga rättigheter precis som män. Om att barn ska få gå i skola. Om fred och utveckling. Om alla gjorde som t ex Nederländerna skulle Talibanstyret återvända och då återstår frågan - ska vi då ge bistånd längre? Vill t ex Henrik Berggren att vi med bistånd ska stötta direkt eller indirekt ett Talibanstyre som knappast är mer rättstatligt, mer demokratiskt eller mindre korrupt eller spelar mindre under täcket med Pakistan? Finns överhuvudtaget optionen att alla internationella militärer lämnar inom ett år och fram träder en rättsäkrare nationalstat i Afghanistan? Om vissa länder lämnar nu, överlåter inte de då till andra att göra mer? Är det en väg som Sverige ska gå? Finns överhuvudtaget optionen att militären lämnar och ersätts av ännu fler biståndsarbetare som kan verka för kvinnor, barn, fred, utveckling, rättstat och demokrati?
Jag noterade att Läkare utan gränser nu lämnat södra Sudan och därmed har alla internationella hjälporganisationer lämnat - p g a säkerhetsläget. Är det den utvecklingen som väntar Afghanistan? Vill vi det? Mitt svar är nej. Jag vill att vi ska medverka till vad vi lovade nu senast på Kabulkonferensen. Det finns alldeles för många svikna internationella löften för att vi till dem ska lägga också Afghanistan. Om vi inte når fram till de mål som satts upp, då har vi anledning att gemensamt forma svar på vad vi då gör. Men låt oss nu fokusera på att nå målen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar