Välkommen till kerstinlundgren.se

Har nu startat upp en ny blogg och kommer lägga denna blogg i malpåse. Men, hoppas du vill föja mig på min nya sida - kerstinlundgren.se.

Tack för att du tittat in här och läst. Välkommen att följa mina tankar om stort och smått på ny plats :D

Egypten - polariseringens offer

Har nu under många år följt och sökt förstå Egypten bättre. Ett stort och fantastiskt land med en historia som är otrolig. Men jag väljer att inte ge mig in i den nu. Kan bara understryka den auktoritära historien, faraoner, kalifer mm och sedan 1952 militärt styre fram till 2011. Den starka roll som militären spelat och spelar på alla plan i landet är väl känd. De har starka ekonomiska intressen att försvara, inte bara politiska och nationella.

Jag upplever att det autkoritära styret i regionen (möter i andra delar av världen också) skapat många undersåtar. Det är ett styre som byggt upp eliter som på alla sätt värnar sin makt. Det må gälla rakt igenom samhället från den politiska till den religösa världen. En ny verklighet, med större grupper utbildade gör skillnad. 95% av barnen börjar skolan. Klart att detta blir synligt först i de stora städerna. Egypten, detta stora land har vid sidan om Kairo, Alexandria och Giza väldigt många som lever på landsbygden. En hög del av befolkningen lever i fattigdom, enligt UN runt 20-30% under fattigdomsgränsen. Detta skapar otroliga utmaningar för en demokratiseringsprocess. Jag hoppades på att detta stolta folk skulle lyckas hitta sin väg framåt.

När jag senast besökt Kairo slogs jag av det ofantliga misstroende som jag hörde för den andra sidan. Det var när Mursi drev igenom en ny Konstitution. Klart att det var ett missgrepp, men jag lyssnade också in den strid som pågått före med Författningsdomstolen och det tidigare Militärrådet. Kan utifrån den historia som fanns förstå, att det faktiskt fanns den misstänksamhet hos presidentstyret som man hävdade mot de gamla eliternas intentioner. Men jag häpnade över det förakt jag hörde politiskt, från kunskapare och på Tahrirtorget. Det jag hörde från de som protesterade mot Mursi på Tahrir sa att det var bättre under Mubarak - ingen tvekan. De valde militären. Då fanns det kompetens och kunskap i styret. De som folket gav makten hade ingen erfarenhet av att styra ett land, ingen utbildning och flera från fängelser. För att inte tala om vad de sa om de som hade valt Mursi. De var illiterata, helt outbildade, kunde inte förstå alls utan bara gjorde som de blev tillsagda att rösta på Mursi. Köpta för en spottstyver. Det fanns verkligen ett hat i rösterna, från unga, äldre, kvinnor och män som vi mötte. De sa att de skulle fortsätta protestera tills Mursi var borta. De fortsatte, det samlades ihop otroligt många namn mot Mursi. Uppgifter om 15 miljoner namnunderskrifter med krav på hans avgång. Arbetslösheten och den allt uslare ekonomin satte sina spår.

När jag nu lyssnar in generalen och nyutnämnde inrikesministern tala om att återställa ordning och stabilitet som inte fungerat i landet sedan 25 januari 2011, då hör jag att han vill återställa den gamla ordningen från Mubaraks tid. Kan vara fel, men när jag lyssnar till nyutnämnde premiärministern (också general) i civila kläder tala om att att de s.k "sit-ins" var en förolämpning av staten och myndigheterna, då hörde jag den gamla ordningen säga det den sa på Mubaraks tid. Visst, det talas om att sedan ska val hållas o s v - men då tänker jag att val hölls även på den gamla ordningens tid. Men det var inte fria val på något sätt. Så herrar generaler, göm er inte bakom valurnorna. Demokrati handlar om att militären respekterar och underordnar sig folkets val - även i Egypten. Folkets val skedde de facto för första gången när Egypten förra året valde Mursi till president i ett val som väsentligen var fritt. När militären nu först gick in och fängslade den folkvalde, sedan tillskapade en interimsregering och nu gått in för att med skarpa vapen skjuta/rensa bort (med hundratals kanske tusentals döda) människor som i veckor protesterat på torg och gator i Kairo då ÄR DET MILITÄRKUPP vi ser utvecklas. Eller kanske en kontrarevolution. Tror inte att militären hade tänkt sig att de skulle pressas av folket att dra sig tillbaka till barackerna när det begav sig 2011. Det var nog flera av herrarna som räkande med att när väl Mubarak avgått skulle de snart ha en ny av sina egna på plats. Men, då blev de inte så. Kanske vill de nu återställa den ordning som de misslyckades med i det momentum som uppstod på Mubaraks avgång.

Det som nu händer ökar polariseringen - om det nu överhuvudtaget är möjligt. Här riskerar väldigt många helt oskydliga drabbas på olika sätt. Helt klart är att olika aktörer söker dra nytta av det som händer, ta ut hämnd eller skapa sig makt på andras bekostnad. Då pekar man alltid ut och riktar vreden på den andre. Enklare mål drabbas först. Enkelt är också att politisera religionen så som görs på flera håll för att bygga en maktbas, skydd och identitet. Då slår man mot kyrkor, mot shia eller sunni o s v. Det är helt förödande men här är det viktigt att vi i väst inte leds i nya fällor. Vi måste stå upp för allas lika rätt och värde, där religionsfrihet ska gälla alla och där det är lika viktigt att värna alla oavsett religion. Jag blir lätt förskräckt när jag hört upprörda röster från Kairo tala i SR tala om muslimer som verkliga hatobjekt. Särskilt blir jag väldigt bekymrad när dessa ska finnas i sk sekulära partier. Jag lär mig dock även här om en verklighet som är oerhört skiljd från vad som skulle vara önskvärd för att lägga grunden för ett nytt Egypten. Ett Egypten byggt på respekt och tolerans för den andre. Ett Egypten som just nu känns väldigt, väldigt långt borta. Men, det är ett land med oerhört låååång historia, det kommer en morgondag som jag hoppas blir ljusare för människornas skull. Vi ska hålla dörrarna på glänt och bistå där vi kan, men inte till militärkupper.

Men idag följer jag "En dag av vrede"-protesterna. Tänker på att imorgon ska rättegången mot Mubarak återupptas. Jag undrar jag...Har sett att militäråklagaren fått uppdrag att ta hand om många av de nu fängslade. Civila ska prövas civilt, men nu gäller undantagstillstånd. I dess mörker kan många röjas ur vägen. Om dem lär vi inte få veta. Suck!!!

Jag har i detta inlägg helt bortsett från Egypten i den arabiska regionen, G77 mm och det maktspel som pågår för fullt i det egyptiska husets nedgång. Det är många auktoritära ledare som kratsar sina kastanjer och positionerar sig eller söker mota ev kritik/oro i grind.

EU får inte sväva på målet om guidelines

 

Efter årtionden av konflikt, av uppbyggt misstroende, av förändringar på marken har både Israel och Palestina en lång väg till ett avtal med erkännande av varandras gränser, till erkännande av 2 stater. USA:s utrikesminister John Kerry har tydligt visat att han vill bryta det förödande mönster som vi kunnat följa och för andra gången under Obamas presidenttid görs nu ett försök att nå resultat. Den 13 september har det gått 20 år sedan Osloavtalet och verkligheten på marken talar mer om En än de Två stater som då var målet.

Det försök som nu görs att nå ett slut på den folkrättsligt och mänskligt förtärande konflikten blir kanske det sista i sitt slag. Sverige och EU har alla skäl att bistå till att de öppningar för fred som nu finns inte stängs igen. Det kräver att även vi är beredda att ta vårt ansvar för att bryta de mönster som olika aktörer utvecklat under åren. Då måste vi själva bryta tystnadens och följsamhetens mönster.

Det råder ingen tvekan om att det på båda sidor i denna konflikt finns krafter som i grunden drömmer om en stat, om att fördriva den andre. Men för de allra flesta gäller drömmen fred, frihet och rättvisa, en vardag fri från rädslor och fylld av jobb för en bättre framtid. Tyvärr har de extrema krafterna alltför länge tillåtits kidnappa processerna genom att trycka på de knappar man vet leder till avsedda reaktioner hos den andre.

Sverige och andra länder i EU måste göra skillnad. När vi samtidigt som samtalen mellan Israel och Palestina inleds i Washington nåddes av besked om nya bosättningar var det nog ingen som tvivlade om syftet. Det handlar om att det gamla vanliga – om misstro och tvivel, om att försvåra för palestinierna och locka någon till överreaktioner. Logiken finns sedan länge för att skylla på den andre om samtalen bryts. Svarte Petter är alltid närvarande. När en av bosättarpartiets företrädare i den israeliska regeringen Bostadsministern Uri Ariel just kommande vecka ska lägga grundstenen till nya bosättningar i sydöstra Jerusalem har det samma syfte. Att fortsätta bosättarutbyggnaden i östra Jerusalem, bortom 1967 års gränser ska naturligtvis ses som den provokation det är. Grundstenen läggs i anslutning till att samtalen om fred återupptas i regionen under nästa vecka. Den stenen har ett annat syfte än att främja ett fredsavtal.

Men när provokatörerna gör sitt är det viktigt att det finns andra röster än de palestinska som kan agera och faktiskt reagerar. Här kan Sverige och EU entydigt göra skillnad. Det blev tydligt när EU-kommissionen publicerade nya guidelines för kommande avtal med Israel. Nästa vecka ska nu samtalen om ett nytt samarbetsavtal mellan Israel och EU inledas. Då är det viktigt att EU klargör sin hållning gällande förutsättningarna – att detta gäller Israel inom 1967 års gränser vare sig mer eller mindre. Det gäller till dess en fredsöverenskommelse nåtts mellan Israel och Palestina. Det ogillas av den israeliska regeringen men här är det centralt att EU för sin del inte svävar på målet utan gör klart att de  guidelines som ska börja gälla från den 1 januari utgör förutsättningen för Horizon 2020. Till detta kommer naturligtvis frågan om att lyfta vidare rätten till informerade köp som vi har som konsumenter inom EU. Om en produkt kommer från en bosättning är det viktigt att vi som konsumenter har tydlig information om detta. Det rör EU-rätt och vikten att säkerställa att nuvarande handelsvillkor inte likställer ockuperad mark med Israel.

När jag nyligen reste genom Jordandalen i område C enligt Osloavtalet, var det svårt att inte lägga märke till den omfattande uppbyggnad av stora plantager som sker. De var vare sig israeliska militära anläggningar eller palestinska jordbruk. Men de låg på ockuperad mark. EU:s handelsvillkor ska inte bära fram frukter på ockuperade områden.

 

Skattebrott o dubbelbestraffning aldrig OK

Semester eller vad det nu kallas, när jag är mötesfri. Nyss hemkommen från tur i Europa och möter HD:s beslut gällande skattebrott. Blir rätt bekymrad, hör flera reaktioner och känner själv att tanken gnager. Vilka konsekvenser får det för de mångas skattemoral? Det som stöter är förstås om personer som dömts för skattebrott ska släppas fria, dessutom kräva staten på skadestånd. Samtidigt är det solklart, ingen ska kunna dömas två gånger för samma brott. Om så är fallet har staten begått fel, självklart ska de drabbade då kunna kräva skadestånd.

Men lite förvånad hör jag att det är en följd av EU-domstolens utlåtande...Jag ägnar ju mig inte åt skatter eller rättsväsendet i sig. Men känner mig ändå så nyfiken att jag söker efter domen och lite underlag från EU-domstolen. Som jag kan se verkar EU-domstolen konstatera att det är upp till de nationella domstolarna att avgöra vad som ska ses som straff , om skattetillägg från administrativt organ och fängelsedom från domstolen båda ska ses som straff. De konstaterar vidare att de inte har ngt att säga i relation till Europakonventionen. Därmed återgår frågan till den nationella nivån.

När jag läser HD:s dom uppfattar jag att de tar sikte på ett domslut från 2009 i Europadomstolen för Mänskliga rättigheter i Strassbourg. Den är den högste uttolkaren av Europakonventionen. Vad gäller konventionen så är den entydig, ingen får dömas två gånger för samma brott. Europakonventionen har varit bindande för vårt lagstiftning länge och av RF har det framgått att ingen lag får stiftas i strid med denna. Att HD:s dom nu får retroaktiv verkan är i mina ögon lite speciellt eftersom de gör en ny tolkning av en verklighet som gällde när de sist bedömde ett fall i denna fråga. Även då fanns 2009 års dom att söka vägledning från.

Nu finns en utredning kring detta och den ska avge sitt betänkande i september. Den fråga jag ställer mig är om det som nu framkommit hinner beaktas på den korta tid som återstår. Annars får man hoppas på remissrundan. Det är nämligen i mina ögon knepigt för de många som arbetar hårt och följer skattereglerna om det uppstår en känsla att de stora går fria. Det tär på förtroendet och den skattemoral som vi alltjämt upprätthåller i Sverige. Det är ett förtroende som är kämpigt att bygga upp, men lätt att förlora.

För min del är det självklart att rätta sig efter HD:s domar, nu som tidigare. Lika självklart ska Europadomstolens utslag följas och  Europakonventionen har ju ställning som grundlag. Således krävs nu tydlighet på alla plan om att det inte är OK att dömas två gånger för samma brott och om skattetillägget nu betraktas som ett straff så krävs ändring. Men det måste stå klart att det inte ska löna sig att begå brott, inte heller skattebrott. En nöt att knäcka för regeringen inför valet.

Europarådet och Ungern

Sitter nu på Frankfurts flygplats. På väg hem efter en mycket tuff vecka. Ungerns styre hade laddat rejält och det fanns många regeringsföreträdare i omgivningen. Visste inte hur de tänkt sig, skulle de söka förhindra att rapporten togs upp eller..? Först frågan om alla yrkanden på ändringar. I Europaparlamentet hade de satsat stort, 551 ändringsförslag för att filibustra sönder mötet så det inte hanns med. Vi hade därför lagt in med marginaler för att ha beredskap. Men kollegorna lärde sig att det inte betalade sig, så antalet blev bara 22. De sökte skriva bort all kritik och istället bara lyfta fram de ringa men faktiska goda steg som tagits. Sedan hade ju Utrikesministern utlovat ett 5:e tillägg till den nya konstitutionen som började gälla 1jan 2012. Ett brev tillställts alla EU-kollegor men även till oss.

Men nu hade EPP mönstrat sina ledamöter. Först till Monitoringkommitten. Allt för att skadeskjuta så mycket som möjligt. För här som på andra ställen gäller det att många av oss parlamentariker litar till vad kommittéerna sagt när man röstar. I frågan om att öppna granskning eller inte blev det 26-26 och då la såklart ordföranden fr EPP sin röst på inte öppna. Skulle dock kunnat utfalla till öppnandes favör om inte Prescott, en socialist från UK "missat" att rösta. Orsaken här kan man fundera över. Många kollegor från England har ju hållningen att ingen utanför öriket ska ha överhöghet. De är vansinniga över att Europadomstolen ansåg att det är en mänsklig rättighet för alla medborgare att få rösta om åldern är inne. Det gällde en morddömd engelsman. Och enligt UK:s lag har dessa förlorat sin rösträtt. Tas av de EU-negativa kollegorna bara som ytterligare en inblandning från detta Europa. Om det är Europadomstolen för HR eller EU eller Europarådet för övrigt har ingen betydelse.

Nu förenade sig sedan de ryska, turkiska, azeriska, europafientliga britterna m fl krafter i parlamentet som anser att ingen ska övervaka och komma med synpunkter på demokrati, MR eller rättstatsprincipernas bruk. Ska det vara ngn granskning så ska det gälla vissa sakfrågor, inte samlat. Ingen ska vara utpekad. Som en kollega fr Azerbaijan eller Ryssland sa idag. Vi ha alla samma problem. Jag säger SUCK.  Men det pågår en kännbar kamp om våra värden. Det är trist, men ett faktum. Jag hade ett uppgivet samtal med Amnesty om detta idag. Så vad göra? Är det vi som är rädda för deras värden eller de som är rädda för våra. Vad händer om vi ger upp de värden Europarådet stått för? Vad blir kvar?

Sedan kan jag ju konstatera att de ortodoxa eller konservativt nationalistiska värdena förenades i omröstningen om min Ungernrapport i parlamentet. Undrar hur många som flugits in särskilt, på vems bekostnad. Det gällde ju då även för EPP:gruppens ordförandeval morgonen därefter. Vet ju att det finns rätt mycket kaviardiplomati från de stora Ry,Tu, Azerbaijan och säkert flera. Men det syns hur de förenar sig i allt fler omröstningar och bygger strukturer. Det är med rätt tungt sinne jag åker hem. Även fast rapporten inte är helt död. Flera punkter antogs och sedan då detta med att noga följa utvecklingen i Ungern. Avvaktar och ser vad det betyder. Lär vet mer imorgon, kanske nya turer då. Ihärdigast vinner tror jag....men kanske inte den som har roligast. Eller också blir det , frågan blir då på vems bekostnad???

Tankar runt min Ungernrapport

Under två års tid har jag och min tjeckiska kollega haft uppdraget från Europarådets övervakningskommitté att söka fakta om den demokratiska utvecklingen i Ungern med tanke på i första hand den nya grundlagen och nya medialagstiftningen. I förra veckan presenterade vi vår rapport under mycket turbulens.

Vi är som parlamentariker, till skillnad från t ex EU-domstolen eller EU:s kommissionärer inte bundna att följa enbart de frågor som rör ett fördrag. Jag hörde dock under förra veckans diskussioner i Europarådet politiska krafter som kritiserade vår rapport därför att vi inte begränsat vårt faktasökande till huruvida Ungerns styrande efterlever Europakonventionen. Men denna begränsning gäller inte för det arbete vi som parlamentariker gjort. Jag är mycket väl medveten om att det från den ungerska regeringens sida alltid handlat om att diskutera vad de beskriver som "tekniska justeringar" i vissa paragrafer. Vi har självklart noterat denna process också, men inte stannat vid detta utan sökt visa på både processen, reformerna av såväl grundläggande lagstiftning som myndigheter samt på den ackumulerade effekten av allt detta. Det är utifrån den sammanvägda effekten som vi bedömde att vi ville rekommendera Europarådet att öppna för regelrätt monitoring av Ungern. Om detta blir fallet eller inte återstår att se. För det stormade förra veckan och lär vara klass 5-varning innan det blir tid för beslut i parlamentarikerförsamlingen. De skulle då bli Europarådets 16:e land där monitoring eller post-monitoring förekommer.

För egen del konstaterar jag att vi sammantaget haft runt 90 samtal, men då vi mött vissa flera gånger är antalet personer färre. Vi har mött civilsamhälle, regeringsföreträdare, mediaadministration, journalister, mediaägare, ombudsmannafunktioner, domstolsadministration, högsta domstolens företrädare, konstitutionsdomstolens ledning, advokatsamfund, parlamentets företrädare, partierna i parlamentet, valkommissionen m fl. Vi har efterfrågat Europarådets experter - Venedigkommissionen vad gäller grundlag och s k kardinallagar samt på media från Europarådets egen expertis. Jag bedömer det som unikt att ett lands lagstiftning genomgått så noggrann granskning konstitutionellt av Venedigkommissionen. Deras bedömningar har funnits tillgängliga för oss men självklart även för Ungerns alla politiska krafter och alla som vill ta del av dem. Vi har kunnat följa hur dessa råd mötts. Jag uppfattar att vi samlat på oss ett gediget faktaunderlag som grund för vår sammanvägda bedömning.

Det vi granskat är inte hur Ungern förhåller sig till system som gäller i Sverige, Italien, Tyskland eller något annat medlemsland för den delen. Vi sökte fakta om det som händer i Ungern, om den ungerska kontexten. Alla medlemmar i Europarådet har förbundit sig att upprätthålla högsta möjliga standard gällande hur de demokratiska institutionerna fungerar, gällande skyddet för mänskliga rättigheter och rättstatlighet. Inom vissa områden finns det tydliga rättsutslag från domstolen för mänskliga rättigheter, i andra praxis och därutöver bedömningar som grund för ny praxis. Här pågår en ständig kamp och vi befinner oss på ett sluttande plan. Ska vi gå uppför eller utför, om detta står kampen. Vi har som parlamentariker i Europarådet att granska regeringarnas agerande, inte att försvara dem. Vi ska enligt min mening inte ta hänsyn till t ex Sveriges utrikespolitiska relationer med något land när vi granskar detsamma. Jag tar på mig de glasögon som hjälper mig se hur länderna lever upp till det Europarådet ska stå för. Jag håller på min integritet, oaktat om regeringen tycker si eller så. Jag har heller aldrig uppfattat att den svenska regeringen sökt påverka. Jag har svarat diplomatiskt på frågor som kommit för att inte kompromentera mitt uppdrag. Andra må välja att använda andra glasögon.

Vi har kunnat se hur den gamla grundlagen ändrades 12 gånger mellan maj 2010 (efter senaste valet i april 2010) och 31 dec 2012. Vi har sedan 1 januari 2012 tills dags dato sett 4 grundlagsändringar. Vi har sett 30 kardinallagar som också kräver 2/3 majoritet för beslut. Den nuvarande majoriteten med Fidez och ett kristdemokratiskt litet parti fick 52,7% i valet och utifrån valsystemet därmed 2/3 majoritet i parlamentet. Systemet med kardinallagar är i sig inte nytt, men i likhet med grundlagen tar de upp frågor som är väldigt partiskiljande i Ungern som skatter, sociala och kulturella frågor. Härutöver kan jag bara nämna att deras grundlag presenterades som ett initiativ av enskilda ledamöter direkt i parlamentet. Inte av regeringen efter remissförfarande e d. Lagstiftning kan ske via förslag från presidenten (ej förekommit), via regeringen vilket kräver beredning och konsultationer samt via direkta förslag från ledamöter i parlamentet. Den sistnämnda modellen kräver inte någon beredning alls. Det gör att parlamentet snabbt kan fatta beslut - 2 - 4 veckor. Bristen på transparens skapar konflikter av olika slag. Jag har t o m hört om förslag som presenteras på fredag och beslutas påföljande måndag. När det gäller kardinallagar har vi klart sett att fem sådana tillkommit på enskilda initativ - gällande t ex vallagstiftning, skydd av familjer, religionsfrihet och kyrkors status. I flera fall har vi sett att den ungerska konstitutionsdomstolen som kan pröva kardinallagar underkänt dessa. Men då kan vi se att förslagen återkommer i tillägg till själva Konstitutionen för att förhindra domstolens fortsatta prövning. Domstolens makt har också beskurits för att säkerställa att den inte kan pröva vissa frågor annat än procedurellt.

På det sätt som detta sammantaget utvecklats innebär det risk för att framtida val inte kan ändra politisk inriktning t ex socio-ekonomiskt och finanspolitiskt, kulturellt och moraliskt. Det står då i strid med artikel 3 i 1:a protokollet till Europakonventionen vilket påtalats av Venedigkommissionen.

Jag skulle kunna fortsätta redogörelsen, men den finns att tillgå på Europarådets hemsida så jag nöjer mig så här. Jag är glad att rapporten nu är offentlig. Att vi kunde presentera den för Monitoring-kommittén. Jag säger vi, för systemet är nu sådant att det alltid utnämns två rapportörer från olika grupper i parlamentet för att säkerställa att rapporten inte blir ensidig utan balanserad. Utan ett godkännande från båda rapportörerna kommer den aldrig att kunna sändas ut till kommittén. Denna rapports slutsats att rekommendera öppning av monitoring togs av oss båda vid ett möte i Paris den 19 mars. Hon klargjorde då att hon inte kunde närvara på aprilsessionen och frågade om jag kunde presentera rapporten för oss båda. Det lovade jag göra. Vi skulle återkomma med synpunkter på texten, men slutsatsen drog vi då. Jag lämnade mina synpunkter före den 8 april som vi kommit överens om. Den 8:e april fick jag besked att min medrapportör var OK med dem och att om vi inte hörde något före midnatt så var allt OK. Jag hörde inget och ingen annan heller. Den 15 april, d v s nära 1 månad efter vårt möte i Paris sändes rapporten ut till kommitténs ledamöter så som överenskommits. Den 19 april på kvällen fick jag ett mail från min kollega som hon frågar om jag kan läsa för kommittén där hon säger att vi följt reglerna och att rapporten nu ska vägas och bedömas. Men hon vill att vi ska invänta Venedigkommissionens och EU-kommissionens bedömning av 4:e tillägget till konstitutionen innan kommittén fattar något beslut. Detta var en hållning som av en händelse stämde väl med de kommentarer jag fått från ungerskt håll. Syftet måste vara att fördröja processen i Europarådet till i höst då dessa omdömen skulle komma i juni. Det skulle innebära att vi kom så nära valet i Ungern nästa år att det kunde hävdas att vi måste vänta ytterligare för att inte påverka valrörelsen. Åtminstone var det ett uttalat önskemål av ungerska regeringens företrädare i januari att vi skulle presentera vår rapport och avsluta arbetet snarast, för att inte komma nära valet.

Men, när Europarådets session inleddes den 22 april (på måndag) kom ett nytt besked från min medrapportör. På morgonen kl 06.52 kom ett brev då hon avsade sig rapportörskapet för att hon ville att rapporten skulle dras bort från dagordningen i syfte att undvika beslut. Sedan följde många olika turer måndag, tisdag, onsdag och torsdag innan rapporten kunde anses slutbehandlad i Monitoring-kommittén. Därmed blev rekommendationen från kommittén i likhet med vår rekommendation att öppna monitoring. Det kom att bli en spännande och lärorik resa för min del. Den ungerska regeringen sände brev och kontaktade både den ene och den andre för att söka förhindra att ett beslut togs. Den ungerska delegationen bytte ut sin regeringsföreträdare i kommittén. Det råder ingen tvekan om att det skapades ett stort politiskt tryck och som alltid då ett mottryck. De politiska EPP- och EDG-grupperna prövade alla vägar att stoppa, men det byggde bara upp mycket känslor i processen hos alla. Det råder ingen tvekan om att detta blir en ny test på om vi klarar att särskilja vårt granskningsuppdrag som parlamentariker från alla andra hänsyn vi normalt tar. Hörde mycket förra veckan och lär höra mer innan denna fråga landar för beslut i parlamentarikerförsamlingen. Ser och läser om ungerska regeringens offensiv med lobbying mot såväl grannländer som parlamentariker. Uppenbart särskilt den liberala gruppen och ledamöter från Baltikum, Tyskland och Visegrad-4-länderna.

Personligen känner jag att jag nått mitt mål, att ge vår rekommendation byggd på de fakta vi samlat. Om vissa vill blunda för dem, om ungerns styrande ändrar sina beslut på nytt i väsentliga delar, om beslut bara skjuts till en obestämd framtid eller om det hittas några smitvägar hit eller dit - allt är möjligt. Till och med alternativt att detta kommer för debatt och beslut i parlamentarikerförsamlingen i juni - jag tror att jag är beredd på allt. Det som sker det sker, men  ingen kan säga att rapporten inte finns och lägga en blöt filt över dess slutsatser som om de aldrig uttalats. De har uttalats av Monitoring-kommittén den 25 april och sekretessen kring vår rapport har hävts. Länge leve den fria debatten och granskningen säger jag denna pressfrihetens internationella dag.










 

Några reflektioner på idéer

Hade tänkt blogga lite om Mali och Västafrika, men känner att jag måste göra några kommentarer på debatten om idéer. Får återkomma om övrigt.

Först ett konstaterande jag tror alla i partiet är eniga om, det är en väldigt livlig debatt. Den skulle vi behövt tidigare. Det är mer än 10 år sedan vi gjorde den stora resan med en mycket omfattande förnyelseprocess. Vi som då deltog minns otaliga möten och diskussioner på djupet om våra rötter och vad vi skulle stå för. Det la grunden för enighet och en nödvändig förnyelse efter katastrofvalet 1998. Ett val då vi hjälpligt höll ihop trådarna efter stort muller internt, partiledaravgång och ny ledare i "mittens rike" bara månader innan valet.

På den grunden antog vi ett nytt partiprogram 2001 i Västervik. Det var en stämma då Maud O nyss valts till ny ordförande efter en för den tiden mycket öppen process. Allt var frid och fröjd och i valet 2002 fick vi en klar framgång. Hade glädjen att då få förtroendet att bli vald till riksdagen. Vi talade då mycket om att sluta klyftor, sociala och regionala. Det följdes sedan av EMU-folkomröstningen där Centerpartiet stod för nej-linjen, på ekonomiska grunder. Minns Maud tala om att vi var valvinnare men även om borgerlig vänster i valet 2002. I Europaparlamentsvalet ökade vi med parollen smalare men vassare. Moderaternas stora skattesänkningar och den profil de hade ansågs hota en borgerlig valseger. Sedan bildade vi Allians för Sverige och frågan om enighet var avgörande för vår framgång i valet 2006 (3:e största) och regeringsskifte. Där tystnade sakta den livliga debatten, i vart fall den mer organiserade. Sedan dess har världen, den politiska kartan och vi förändrats.

Ett parti är som ett träd med djupa, djupa rötter och med många förgreningar. Årsringarna berättar om vad som hänt. Sedan 2004 har Centerpartiet fokuserat på Allians för Sverige och regeringsmakten. Men grenar och årsringar har växt till utan den livliga debattens näring. Det försvagar alltid. När nu en ny arbetsgrupp, under helt andra former än tidigare arbetar fram ett nytt förslag till idéprogram kan de fånga en del av trädets tillväxt, ympa in en ny gren eller se hela trädet. Uppfattar att debatten säger en del om vägvalet som gruppen gjorde. Är det bra eller dåligt? Bra för att det skakar om trädet och virvlar upp en del damm. Hade de valt en annan modell hade det kanske möjligen knakat lite men inte ruskat om. Inget är så uppfriskande som en god debatt, om den leder framåt.

Bra därför att den också givit många en möjlighet att för första gången diskutera vår liberala profil. Vi har skrivit att vi är liberala, vi är medlemmar i både ALDE och Liberala Internationalen men nog har jag hört många som mullrat över att vi använder ordet Liberal och då tänker jag inte bara på folkpartister. Men under de senaste 10 åren har detta hänt och först nu tar vi en rejäl debatt om detta. I bästa fall landar nu hela Centerpartiet i den liberala familjen till slut. Men när vi gör det måste vi på förekommen anledning vara tydliga om vår profil inom familjen. Skillnaderna möter vi på olika kongresser och möten där ute. I ungdomsorganisationerna har diskussionen gått het, friare och livligare - men inte i partiet på det sättet. Vi har visserligen diskuterat federalism, men det fäste aldrig riktigt och berör inte huvudfrågorna.

Nu upplever jag att vi håller på att positionsbestämma oss i den liberala familjen. Det är ingen hemlighet att jag betraktat mig som grön och liberal, framgår även av bloggen. Men att vara liberal eller frihetlig betyder olika saker för olika. De klassiska liberalerna tar fasta på marknadens frihet, individens frihet  och vill se få ingrepp och regleringar. När människorna såg effekterna av industrialiseringen i slutet av 1800-talet väcktes dock insikten om att det krävdes sociala reformer och lagar för att samhället skulle kunna möta utmaningarna och hålla samman. I vissa samhällen blev det revolution, i andra evolution. Centerpartiets grundare såg denna utveckling och ville att landsbygdens folk skulle höras. Det fanns en konservativ grund men också en socialliberal. Jag läser den 1:a paragrafen i 1910 års partiprogram om "rättvisans och rättfärdighetens principer tillämpade i allmänna angelägenheter". 4:e punkten talade om "full likställighet i beskattningshänseende mellan landsbygden och städerna". Vi har aktivt varit med och byggt upp det välfärdssamhälle som många idag avundas oss. Vi har sökt förena individens frihet, marknad, med socialt ansvar och sammanhållning. Balanspunkterna kan diskuteras och gör det, men grunden avgörande.

Jag har själv fram tills nu tyckt det varit ointressant att tala om socialliberalism eller annat. Det har räckt med liberal, för de förslag vi fört fram och de vi står för i vårt nuvarande partiprogram har talat sitt tydliga språk. Vissa ord används för att signalera socialism eller kommunism, andra konservatism och liberalism eller andra ismer. Genom att välja våra ord sänder vi således ut signaler, på samma sätt som man kan välja kläder eller annat som markörer. Decentralisering har funnits sedan Gustav Jonnergårds tid och känns tydligt. Det talar om att det finns en central makt, som håller samman men flyttar ut makt. Likvärdigt handlar om att det kan vara olika men i grunden ha samma värde för den som berörs. Solidariskt ansvar är att vi bär gemensamt och den som kan bära mer ska göra det. Därför har skatt efter bärkraft genomsyrat vår historia.

Kunde fortsätta med historien, men går över till framtiden. När vi talar om plattare skatt, vad signalerar det? Hur hade det låtit om vi talar om att flytta upp brytgränsen för värnskatten som vi hittills talat om. Tänker och hör att plattare ofta i debatten blir platt, varför hör journalister och andra det? Om vi säger att staten ska vara så liten som möjligt, att skattebaser och lagstiftning ska regionaliseras och att personlig frihet är viktigare än nationella intressen så sänder vi ut kodord som andra ska lyssna till. De som själv använder dem lystrar särskilt och igenkännande. Frågan är då vilka det är och vilka som inte lyssnar, vilka som följer med på resan. Från extremt i mitten till extremt xxx. Här tycker jag det är tydligt att i den debatt som förts de senaste veckorna är det många kodord som cirkulerat. Vissa har främst bejakats av aktörer som ibland kallar sig klassiskt liberala, marknadsliberala eller nyliberala och en rad tankegrupper i närheten där. Jag har roat mig att surfa runt i de "liberala" miljöerna och läsa. Intressant.

I partiet blir det lite olika vågor som sköljer över oss. Jag har mött både ris och ros själv, men har ju varit med ett tag och jag har hört muller förut. Själv mullrat också ibland. Men det mullrar mycket tydligt nu. Jag vet att vi helst vill vara positiva som medlemmar, att det kostar på att gå mot strömmen och att vi hellre vill söka tolka allt till det bästa. Det vi gillar före det vi ogillar. En del känner sig bara obekväma över debatten och drar sig undan, tystnar. Vi vill ju alla i grunden väl, trots att vi kan gilla olika och drömma olika. Själv drömmer jag grönt, frihetligt och solidariskt. Jag vill på den grunden bidra till att utveckla det hållbara Sverige och Europa i en hållbar värld. Hållbart socialt, hållbart ekonomiskt och hållbart ekologiskt. Där har jag sökt svar i förslaget till program, funnit olika ord men inte de hållbara idéerna.

Som ledare i olika roller ska vi söka samla och hitta det som förenar, i riktning framåt. Men, för att klara det måste vi självklart i grunden tro på det vi säger, annars skorrar det falskt i både egna och andras öron. Maud hyllade på sin tid den goda kompromissen. Jag hoppas och tror att vi kan forma en sådan. Partistyrelsens förslag ger signalen. Alla läser det med stort intresse och även troliga reservationer. Men som en klok man sa till mig nyligen, man måste kalla en spade en spade. Ingen mening att söka smyga med något för att enas inåt, om alla utanför ändå ser vad det är.

Det blir helt klart en annan upptakt till 2013 års programstämma än den vi hade i Västervik 2001. Det blir sedan mycket kort om tid till nästa stämma i september som ska lägga grunden för supervalåret. Då har vi redan haft Kyrkovalet där partiet trots texterna i förslaget beslutat ställa upp. Enade vi står, söndrade vi falla - alla. Så systrar och bröder låtom oss enas.

Som ett litet postludium, Uppsala möte på Torbjörn Fälldins tid (sammanläggning av C och FP). Han tappade en del energi där, han hade missbedömt Centerrörelsen. Utan denna januariperiod av synpunkter, tänk tanken. Vi behöver inte tappad energi nu, vi behöver ökad energi - hållbart. Om vi fixar det, då fixar vi att ta de samtal som lär möta oss alla kommande valår, om enskilda förslag som fokuserats i debatten. Vi vet alla hur ord lever sitt egna liv - säger bara Toblerone inom och utom (s). Tänker på 2014 års valstugereportage. Om stämman tar beslut, som leder till knutna nävar i byxfickorna, att tystnad följer eller slipade knivar - då blir stämman i september en utmaning och kommande val likaså. Det finns de som säger att det är viktigare att bilda opinion än vinna val. Men det finns en del som har erfarenhet att stå utanför valda församlingar i kommun och landsting. Det är ingen höjdare. Det avgörande blir att de många "slitvargarna" som någon sa, vill både bilda opinion och vinna val.

Valspurt i Israel

Nu återstå två veckor av valspurt innan valdagen till Knesset. Det är spännande att följa vad som händer och hur debatten förs. Det ser ju alltjämt ut som att Nethanyahu sitter säkert men han äts av ett bosättarparti som är tydliga med att de vill annektera hela västbanken. Om opinionen kantrar kraftigt kan man ju fundera på vad som händer. Israel har ju inte lika cementerade politiska partier och det finns rörelser mellan valda i Knesset. Det är ju t ex spännande att Kadimas mer eller mindre avsatte kvinnliga ledare Tzipi Livni nu öppnat eget och verkar slå sin rival många gånger om. Kadima är nästan utraderat som opinionsundersökningarna visar.

Kan väl bara konstatera att det försök som gjordes av Kadimas ledning att gå samman med Netanyahu i samma regering för en tid inte var någon framgångsaga. Det var ju ett beslut som slog ned som en blixt från klar himmel för många och verkade vara mer taktik än politik. Nu verkar det straffa sig. Alla som ansåg att Tzipy Livni var en belastning får nu se henne vinna mycket bättre väljarstöd och då är hon både sekulär och talar om att det måste till en fred med palestinierna. Hon är ju bosättarnas och de extremas fiende.

Lite spännande också med två kvinnliga ledare samtidigt som kvinnornas möjligheter får en för många oväntad och mer framträdande roll i valrörelsen. Jag minns den kvinnliga IDF-soldat som vägrade att sätta sig bak i bussen på den ortodoxa busslinjen och det rabalder hennes civilkurage skapade. Men viljan hos de växande ortodoxa grupperna att driva mer åtskillnadspolitik, hålla tillbaka kvinnorna och gå bakåt i tiden borde ge underlag för ett kvinnouppror. Måhända kan vi se lite av detta och faktiskt har ju även Likud sökt varna för effekterna för kvinnorna av att rösta mer extremt.

Alltnog, följer med stort intresse om det finns öppningar för en annan regering efter den 22. I vart fall viktigt med ett starkt tryck i den riktningen för att förhoppningsvis få stopp för de nya bosättarplanerna som lanserades efter beslutet i Generalförsamlingen. Om de skulle leva och börja förverkligas efter valet så befarar jag ett uppror på Västbanken, i Palestina. Såg en IDF-kommentar som varnade för en 3:e Intifada och ligger i farans riktning om annekteringsvännerna vinner än mer mark.

Samtidigt med detta är det spännande att se hur Obama formar sitt nya säkerhetsteam. Med Kerry som ny Secretary of State och måhända Chuck Hagel som efterträdare för Panatta som försvarsminister kan jag ana vissa nya möjligheter när det gäller Mellanöstern. Men måhända fromma förhoppningar, men jag lever lite på dem just nu känner jag.

Al-Assad talar igen

Efter att inte framträtt offentligt sedan i juni gav Al-Assad på förmiddagen idag ett tal inför en fullsatt salong som applåderade på beställning. En avskalad scen med honom bakom en liten talarstol, med bakgrunden den syriska fanan i form av  ansikten. Funderade på om det var de 60 000 syrier som dödats eller de över 3 miljoner flyktingar som drabbats? Oklart...

Men det var en scen som liknar andra jag sett. En man, alltid män, som framställer sig som upplyst och räddare av sitt folk. Det är en bild av en upplyst despot, en diktator. Så sorgligt att se och höra Al-Assad. Blev som befarat, ingen öppning. Talade som den despot han är, om de andras mördande, om att det inte finns opposition. Han talar om oppositionen i olika termer, som dockor, tjänare, gangstergäng, terrorister...Det är enligt honom inte ngn revolution, för en sådan har tänkare och ingenjörer som kan styra, men han ser inga sådana nu. Bara terrorister och gangstergäng, finansierade från utlandet. Ser det som nu pågår som ett krig men inte inbördeskrig, utan ett mot utländska strukturer, terrorister och gäng. Han säger sig ha en vilja att hitta en politisk lösning men för att klara det krävs en partner. För att göra detta förståligt jämför han med en som vill gifta sig men inte hittar ngn partner. Det betyder inte att han är ovillig att gifta sig. Men han drog inte den liknelsen vidare, till att tänka tanken att det inte finns ngn partner som vill ha honom. Sedan säger han sig vilja föra dialog med herrar och inte med tjänare. Och talar om väst som ledare för ockupationen och terrorister - som han tidigare angav som Al-Quida btw. Hur detta blir trovärdigt är väl något man kan fundera på, men kanske biter det på hans stödjande åhörare i Syrien. Vet inte hur jag ska tolka detta med herrar och tjänare. Vem ser han som herre i sin tolkning av verkligheten? Och vad menar han med förhandla i denna liknelse? Något oklart...

Men sedan talar han om sin plan i ett antal punkter. Om regionala krafter som ska ta ansvar, men inte finansiera dessa terrorister. Om de tar sitt ansvar så ska den syriska armen dra sig tillbaka men självklart handla i självförsvar. Han säger att nuvarande regering ska ta extensiva kontakter nu de närmaste dagarna för att forma en nationell dialog för att forma en nationell charter. Han anger bara ett antal healines som ska tas vidare av regeringen. Han vill ha en nationell konferens som ska förbereda en konstituion, vallag mm. Sedan ska den konstitutionen bli föremål för folkomröstning och sedan en utökad regering som ska bereda nytt parlamentsval. Han talar om försoningskonferens och amnesti.

Men han betonar också i likhet med andra herrar före honom att han kommer att slåss mot alla terrorister så länge det finns ngn kvar i Syrien. Minns ju Gadaffi tala om att driva ut råttorna...
Hans bas för försoning, är vad regeringen nu ska föra vidare...de närmaste dagarna. Från och med idag ska alla förslag bygga på den syriska visionen och inte ersätta den så när regeringen lagt fram sitt initiativ kan alla andra förslag bara vara komplement. Han verkar inte ha lärt något av de arabiska upproren i denna del, även om han verkar försöka kopiera en del annat.

Utländsk hjälp - behövs inte fr ngn utan det enda som behövs är att sluta sända pengar och vapen till Syrier säger han. Sedan omslutar han Genevinitiativet som han ger sin tolkning. Syrien står bakom det, men vad handlar transitionen om frågar han. Från vad till vad...till terrorister men för "oss" som han upplyst säger, handlar det om från instabilitet till stabilitet.

Han säger att varje initiativ ska bygga på nationell integritet och suveränitet och landa i folkomröstning. Syrien accepterar hjälp och råd men inte diktat...Det som inte reflekterar detta har ingen betydelse..

Nationen står över alla andra och vi vill ha fred och försoning ...Jag har en position som inte varar för evigt, men landet varar för evigt säger han vidare. Finns här en öppning? Vet inte om man ska söka se de små smulor av öppningar som kan uttolkas som sådana eller bara betrakta det som ännu en bekräftelse på att den upplyste står fast.

I slutet av sitt nära 50 min långa tal berör han även Golanhöjderna som han betonar är Syriskt territorium. Sedan ger han sitt stöd för palestinierna och markerar att de inte ska angripas för det gynnar bara fienden, som han säger. Funderade ett slag på hur detta ska tolkas, men väljer att bara se det som en vilja att inte öppna ännu en front men väl hävda att den finns.

Alltnog, det blev ett märkligt tal och jag funderade på applåd-åskorna och tyckte mig se en person som kom in i bild vid ett tillfälle, kunde möjligen vara dirigenten för allt detta. Att det fanns en sådan någonstans för både talkörer och stående ovationer, applåder var helt solklart. Även om denne inte fokuserades i bild.

Hade visst hopp när jag väntade i morse. Men det släcktes under hans tal. Den lilla springan av ljus skulle vara att denna typ av tal tidigare hållits när slutet varit nära. Måhända önsketänker jag nu..

Ser nu att oppositionen betraktar hans tal/initiativ som ett försök att skära av möjligheterna till en diplomatisk lösning när USA och Ryssland möter med Brahimi i nästa vecka. Talet har förstås en roll som kan vara mångtydig i detta perspektiv.

Vad vilja partiet ..med EU??

I ett tidigare inlägg på bloggen har jag haft synpunkter på processen kring idéprogrammet. Med det snabba tidsschemat som gäller, får vi alla nu laga efter läge. Därför bestämt mig för att bidra till debatten om förslaget, genom att dela med mig av ett antal frågor jag ställer mig. Kanske tjatigt tycker några, men låt då bli att läsa.

Känner att jag idag har stor fri yta, vare sig beslutande i partistyrelsen eller distriktsordförande. Innebär självklart att jag lyssnar till debatten, men samtidigt inget ansvar att driva process t ex för att ge länets medlemmar en röst.

Vissa har frågat mig hur mitt alternativ ser ut? Det går kanske att utläsa vartåt jag lutar, om du läser min blogg. Men jag lämnar inte nu konkreta förslag till förändringar. Jag står ju i grunden för en grön, frihetlig och solidarisk politik vilket jag ser som förutsättningen för en mer hållbar utveckling här hemma och globalt. Det handlar om balans mellan människa, marknad och miljö - där politiken är den gemensamma mötesplatsen för beslut.

Alltnog, ska nu ägna lite tid åt Europaavsnittet i programmet. Om ett år börjar valrörelsen till Europaparlamentet. Redan vid stämman i september ska vi lägga grunderna, vilka frågor vi ska driva och hur, vilka som ska stå på listor. Det är därför extra viktigt vilka ingångar vi ska ge det arbetet i vårt idéprogram. Vilket Europa drömmer vi om?

Det är en tuff tid i Europa och inom EU. Våra grannländer i öst har stora utmaningar, tänker på Ukraina, Georgien, Armenien till exempel och glömmer självklart inte Vitryssland eller Ryssland. Men om vi fokuserar på Europa (vilket rubriken gör) måste vi självklart lyfta vår öppenhet för alla länder som önskar att bli medlem i EU. Det gör vi nu inte. Men jag vill se ett öppet Europa, där alla länder som vill och uppfyller kriterier om demokrati, rättstat och MR är välkomna i EU. Där vi sänker trösklarna för människor istället för att bygga murar.

Människor, företag och hela vår idé om EU utmanas av dagens utveckling. Vill vi se EU som en gemensam kraft för att bygga ett fredligt, fritt och framtidsinriktat samhälle krävs det både frihet och ansvar, solidaritet. Den ekonomiska krisen, den höga arbetslösheten och de många förlorade hoppen är oerhört påtagliga bland våra ca 500 miljoner invånare. För många länder handlar det om ett rejält stålbad och som alltid är det i nöden som vänskapen prövas. Både vänskap och fiendskap kan växa. Är därför övertygad om att valet till Europaparlamentet kommer att bli tufft och handla en hel del om vilket EU vi vill se i framtiden. För britterna väntar måhända en folkomröstning om att lämna...På andra sidan valet har aviserats en ny fördragsöversyn för att hantera de brister som upplevts. Här vill kommissionen och delar av nuvarande parlament se ett mer federalt EU. Med egen rätt att ta ut skatt, med en starkare beslutskraft och säkert också egen konstitutionell kompetens.

Hur ska Centerpartiet förhålla sig till den framtid vi ser, till de frågor som kommer att stå på agendan varav jag bara berört isbergets topp. Läser då i programförslaget om behovet att reformera unionen med fokus då på byråkratin. Den överskuggar demokratin heter det. Jag ser dock EU som en skvader, ett mellanting och kan därför inte prövas enligt samma mall som en stat eller internationell medlemsorganisation. Men frågan blir på vilket ben Centerpartiet ska stå utifrån förslaget till program? 

När jag, med mina glasögon, läser förslaget ser jag att vi är kritisk mot att centralmakten i Bryssel utökas på bekostnad av EU-medborgarnas självbestämmande. Det är tydligt att förslaget inte bejakar nya gränser eller nya myndigheter. Ska vi vara för eller emot en ny Bankunion tänker jag? Om den inrättas av andra, ska vi då stå utanför eller undvika en ny gräns genom att vara med? Gäller även försvaret mm? Det står inget om detta, men gäller ju pröva orden för att veta vad de står för.

Centerpartiet omfamnar "tanken" om ett demokratiskt Europa och vill fokusera mer på kärnvärden - fred och frihet, heter det. Det är ju inte riktigt så dessa värden uttrycks i dagens fördrag, men låt gå för det. Jag tar fasta på att ett ökat fokus eftersträvas. Men frågan är då vad som krävs för att nå detta? En myndighet mindre eller något annat?

I denna del föreslår arbetsgruppen ett mer demokratiskt och transparent EU genom ett nytt styrelseskick. Man vill ge EU en direkt folkvald ordförande istället för som idag då regeringarna i samråd med parlamentet väljer (idag Barosso). Att ge ETT ämbete i EU makten och legitimiteten att vara vald direkt av alla EU-medborgare måste rimligen innebära att ämbetet ges en unik maktposition i en ny struktur. Sedan föreslår gruppen att dagens modell, med indirekt beslutsfattande via minsterråd och Europeiska rådet ska ersättas av parlamentarism. Det innebär att EU ska ha en Kommission som väljs utfirån Europaparlamentets direktvalda sammansättning. Visserligen ska parlamentet ges två kammare där den ena är folkvald och den andra (antar jag) ska väljas indirekt antingen av regeringarna eller de nationella parlamenten. Det sistnämnda är inte tydligt. Men oavsett  ligger det nära vad Barosso önskade i sitt tal om ett federalt Europa och det är även det som drivs av vissa inom olika parlamentsgrupper, även från vår ALDE-grupp. Visionen blir en form av statsförbund eller en ny förbundsstat. Denna del kommer vi att behöva ta ställning till redan under 2013... Om detta programförslags skrivningar blir beslut, då kan jag inte se annat än att vi måste bejaka en sådan utveckling. Vill vi det?

Själv tillhör jag de som vill ge Europaparlamentet mer makt, men som medbeslutande, som vill att vi ska ta ett solidariskt ansvar för utvecklingen på vår kontinent därför att våra öden är så intimt sammanflätande och vi kan bara bli hållbara tillsammans. Men jag anser inte att det ska leda oss till att göra EU till en federal struktur. Det kan inte vara rimligt att välja en "president" i direktval, få en kommission som tar sitt mandat från ett direktvalt parlament men kraftigt begränsa deras makt. Här tycker jag återigen att förslaget inte håller vid närmare granskning. Min bedömning är att vi måste hävda den tre-enighet som gäller i dagens maktdelning mellan medlemsländerna, parlamentet och kommissionen. Gärna med ökad transparens och ansvar i de nationella parlamenten. Om EU i framtiden blir något mer ska jag låta vara osagt, men idag handlar uppdraget om att hålla samman när splittringstendenserna växer. Att gå den väg programförslaget antyder skulle spränga EU och kanske även Centerpartiet är min bedömning. Även här krävs enligt min åsikt förändring.

Ska vidare säga att det internationella avsnittet, vid sidan om Integration och Migration samt Europa som tidigare och ovan berörts, reser en del andra frågetecken om vilka värden vi ska stå för. Läser det mer som instituionellt än värden som interantionell rätt, solidaritet mm. Ser att vi ska stå upp för allas rätt till ett liv i frihet från övergrepp och förtryck men tycker ju att allas lika rätt och värde kräver mer än så. Noterar också att skydd mot hot och våld är en uppgift - återigen för det "offentliga samhället" (vilket väl får uppfattas som mer än staten - kanske EU) samt att vi "tyvärr" alltjämt ser det "motiverat med ett militärt försvar". Men här handlar det i mitt tycke främst om en del  förändringar och kompletteringar.

Lite efterforskning..

Hade nu tänkt ägna mitt inlägg åt lite internationella reflektioner och idéprogrammets text om ett demokratiskt Europa. Men så roade jag mig med lite blandad sökning i idéernas värld och känner att jag inte kan låta bli att reflektera över det jag hittade. Får återkomma till det andra medan tid är.

Har ju tidigare kommenterat förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet och debatten om den lilla staten och hur jag möter frågorna utanför Sverige. Lyfte då även in den önskan som finns hos vissa krafter i debatten att gifta samman konservativa och klassiskt liberala värden. Utan att göra anspråk på vetenskaplighet vill jag i detta inlägg söka ge er lite lästips för de egna funderingarna om vilken väg som bär framåt. Ge er möjlighet att förstå mina grunder för den debatt jag söker bidra till.

Jag noterar att vår Allianskollega Moderaterna genom sin stiftelse Jarl Hjalmarsson ägnar rätt mycket kraft åt ideologiproduktion och arbete för att "sälja in" dessa i den globala familjen. De har då valt Dr Nigel Ashford som sin inspiratör. Han står för klassisk liberalism och torgför 10 principer för det här: http://www.learnliberty.org/content/what-classical-liberalism. Learnliberty har ju kopplingar till IHS som jag rotade runt lite i här: http://www.theihs.org/find-scholars/nonprofit-partners och kikade lite lätt in i CATO som fanns länkade och hittade detta:http://www.cato.org/  men också detta nätverk: http://www.spn.org/.

Jag måste säga att när jag skrotar runt här och lyssnar på de 10 principerna så känner jag ju igen en del ingångar i vårt förslag till idéprogram, t ex när jag ska förstå synen på statens uppdrag att hävda människors fri- och rättigheter. Det som jag kände mig osäker på hur jag skulle tolka återfinner jag här i nästan total överenstämmelse. Härmed påstår jag ju självklart inte att gruppens förslag till idéprogram lånat sin inspiration från de nätverk som jag visar ovan. Det vet jag naturligtvis heller inget om eftersom jag inte varit en fluga på väggen där de djupa tankarna tänkts. Misstänker att en och annan nu tycker att jag driver detta för långt, letar i garderober för att driva min åsikt. Men jag vet ju att vi inte är en isolerad ö och att gruppen ägnat sig åt internationella utblickar. Därför känner jag att det blir svårt för min del att helt tänka bort att förslaget i sin nuvarande form skulle kunna öppna dörrar för denna riktning. Bara det faktum att jag letar mig hit bygger ju på att förslaget ger mig en bild som leder mig på spåret. Jag lär inte vara ensam. Som sagt var, detta är inte de värden jag står för och därför känner jag att jag måste reagera.

Ska samtidigt säga att jag med visst intresse läser på t ex CATO:s hemsida om synen på t ex utbildning som föräldrarnas ansvar, om förskolor som oansvarigt och ett statligt ingrepp...Det är synsätt som säkert gillas av vissa men jag hoppades inte av mitt Centerparti.

Hittar en republikansk kongressledamot som driver 10 frihetsprinciper här: http://www.lewrockwell.com/paul/paul732.html och ser sedan den värld han lever i bl a här: http://www.lewrockwell.com/. Skulle ha kunna ge er hänvisning till Paul Ryan, den republikanske vice-presidentkandidaten och hans hyllning till Ayn Rand i ett tal t ex 2005 på Atlas Society. Men går inte djupare än att understryka att detta är en politisk linje som återfinns som inspiratör hos republikaner och Teaparty-rörelsen delvis i förening med de mer religösa rörelserna.

För min del som grön, frihetlig och solidarisk politiker känner jag mig inte hemma i sällskapen jag här länkat till. Jag är inte klassisk liberal, jag är inte värdekonservativ men skulle väl kunna känna mig hemma i ett grönt socialliberalt parti som vill ta sig an utmaningen att medverka här hemma och globalt till en hållbarare värld - socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Jag hoppas förstås att det parti jag fått förtroendet att representera ska göra tydligt inte bara som gruppen sagt - de mest liberala idéerna - utan först och främst våra idéer för en hållbar framtid. Av vissa betraktare kanske vi då inte står för de mest liberala värderingarna, men de mest hållbara. Då krävs det förtydliganden som gör att man inte följer bl a de länkar jag hänvisat till här för att djupare söka förstå vårt sammanhang. Låt mig samtidigt säga, att när jag möter mina europeiska liberala kollegor så står de flesta för den socialliberala traditionen och jag gläds även åt att höra en del gröna röster i vårt sällskap.

Debatten om den lilla staten..

Har i ett tidigare inlägg kommenterat en del av förslaget till nytt idéprogram för Centerpartiet. Ska nu ägna mig åt den del av programmet som med mina glasögon färgar innehållets färdriktning i en för mig mycket svår riktning. Det handlar om synen på staten, om balans mellan olika strukturer som individ, marknad, stat/kommun och civilsamhället.

Klassisk liberalism anger att statens uppgifter ska begränsas till ett minimum, vad som krävs för att upprätthålla lag och ordning. Det är beskrivningen på vad som brukar kallas nattväktarstaten. Resten sköter marknaden, invivider/familjer och civilsamhällets strukturer. Det finns debattörer som drömmer om att förena konservativa och klassiskt liberala värden. Jag tillhör inte dem. Men beredd att ta strid med dem.

I förslaget till program sägs att staten i grunden finns för att försvara människors fri- och rättigheter. Det skulle kunna tolkas som lag och ordning. Men beroende på hur man tolkar detta kan uppdraget bli större eller mindre. Av utkastet till program framgår dock tydligt att staten bör vara så liten som möjligt. Den tråden följs sedan hyfsat konsekvent.

Vill dela den bild jag ser när jag söker förstå vad som menas, vill följa den med några exempel. Ett antal rättigheter ska säkras, men hur? Ett grundläggande socialt och ekonomiskt skyddsnät samt demokratiska rättigheter ska gälla alla. Sedan talas om det "offentliga samhället", vilket väl ska förstås som att det inte behöver vara staten. Detta ska ta ett ansvar för grundläggande service i hela landet. Rättigheterna ska tillgodoses på olika sätt beroende på var man bor och vilka förutsättningar som gäller. Här funderar jag på vad detta innebär när det gäller den enes frihet relativt den andres, om likvärdiga villkor, möjligheter och rättigheter i hela landet. Friheten att rösta med fötterna och plånboken ökar, men frågan är hur friheten för övrigt utvecklas? Men en mindre stat kanske kan formas, beroendemönster ändras och mer marknad uppnås. De som tror på att mer civilsamhälle ska täcka upp, drömmer nog om gångna tider. Men, vem vet vad som följer i en framtid, det kanske blir tvång. Hörde ju t ex att Kina valt att lagstifta om att barnen regelbundet måste besöka sina föräldrar, annars kan de blir stämda.

Eftersom olika delar av landet måste finna de lösningar som bäst motsvarar de egna utmaningarna måste både skattebaser och lagstiftning regionaliseras eller kommunaliseras, heter det. Det skapar regionala och lokala olikheter, vilket i programmet beskrivs enbart som positivt för det ger der människor makt och valmöjligheter, skriver gruppen. Inte heller här något om betydelsen för den enes frihet, relativt den andres om likvärdiga villkor oavsett var man är född, bor o s v. Funderar på vilka konsekvserna blir för de mindre kommunerna, om de ska ta över och få ny roll. Vad blir konsekvensen för EU-samarbetet med svagare stat på olika sätt? Men här finns förstås skrivningar om en federal EU-nivå med direktvald president, parlamentariskt grundad regering och 2 kammare. Återkommer i annat sammanhang till det.

Det som är entydigt uttalat i programmet är dock att personlig frihet och demokratiska rättigheter står över nationella intressen. Om de menar Europakonventionen och rätten för domstolen att döma så är jag med, men osäker på vad som avses egentligen med denna skrivning. (Rättigheterna definieras måhända på annat sätt än fria val, yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations- förenings- och religionsfrihet, skydd mot diskriminering, egendomsskydd, upphovsrätt, näringsfrihet, rättsäkerhet, kroppslig integritet och rörelsefrihet.) Den skrivningen kan leda långt med tanke på avvägningen av den enes demokratiska rättigheter mot den andres tänker jag. Detta även om det kvalificeras som att vi är grundläggande mot övervakning och att alla har rätt till en privat sfär. I den sfären ska ingå att man kan få leva med hur många man vill (vilken väl ingen hindrar idag) eller gifta sig med hur många man vill och avgöra hur tillgångar ärvs. Frågan om månggifte förekommer ju i svaga stater för att bygga andra beroendestrukturer, men jag lämnar det därhän nu. Ska säga att här finns viss uppdatering i form av krav på både stärkt äganderätt och utvecklad upphovsrätt. En gordiskt spännande knut att avväga. Rätten att äga eller att fritt förfoga över annans egendom. En ny allemansrätt ..baserad på lokal lagstiftning eller??

Livskraft i hela landet ska i idéprogrammet formas via en decentraliserad lagstiftnings-och beksattningsrätt där varje del får redskap att utvecklas utifrån sina förutsättningar helst utan politik som nya regleringar och ingrepp. Här funderar jag på behovet av sammanhållning, av likvärdiga villkor om det är värden som inte platsar som ett uppdrag för staten i vårt program. Saknar en solidarisk tråd i detta kan jag säga. Tillhör de som anser att staten har ett självklart ansvar för detta, för att säkerställa frihet och likvärdiga möjligheter för människor. Jag tillhör de som anser att staten t ex borde ta ansvar för skatteutjämningen för att säkerställa likvärdiga förutsättningar. När jag läser förslaget undrar jag om dylika system överhuvudtaget platsar i vår framtid.

Sedan läser jag både barnomsorg och utbildning, anar början till systemskiften. Barnomsorgen ska baseras på civilsamhället och familjernas behov skriver man bl a. Inom utbildning talas om rätt till bra grundskoleutbildning oavsett var man bor. Men det är föräldrar och målsmän som ska säkra att det sker och all utbildning är inte obligatorisk som det heter. Dock ska det "offentliga samhället garantera" att den lever upp till "rimliga krav på kvalitet". Jo, jo tänker jag och funderar på barnens rättigheter att bli fria och få likvärdiga möjligheter. Jag ser så många exempel på att barn lärs föräldrarnas "bibel" och vill inte se det hända här.

Det heter vidare att det offentliga samhället har rätt att beskatta medborgarna, men med tanke på den mindre statens uppgifter lär det främst vara på lägre nivå som skatter tas ut. Måhända därav som det blir plattare skatt, för de kommunala skatterna tas ju ut lika för alla. Det talas om låga marginalskatter för att gynna drivkrafterna bakom samhällets välstånd. Jag gillar ju i grunden tanken på skatt efter bärkraft och tänker att det nog i framtiden också måste handla om andra skatter på klimat, konsumtion mm som kanske vi borde funderat över. Men inget om detta här, endast plattare skattesystem. Drar mig till minnes en kommentar från en centerledare gällande moderaterna, att om de fortsatte med sin skattepolitik skulle de äventyra ett regimskifte. Det var sådär 10 år sedan.

Sammantaget tolkar jag resonemanget i förslaget som ett försök att flytta tillbaka ansvaret för mycket av välfärden till de mindre gemenskaperna från det gemensamma. Det handlar om att banta staten, en väg som republikanerna drivit, som Cameron och Torys driver, som Kristdemokrater driver och som jag hör i många av de kristliga och konservativa grupperna i Europa och på andra sidan Atlanten. Torys driver Small State vs Big Society, det knyter an till klassisk liberalism med så få statsingripanden i marknaden som möjligt, ser att det är en linje som för över ansvaret för välfärd på marknad och civilsamhället o s v. Handlar enligt mig mer om att bygga nya beroendestrukturer starkare eller svagare, inte i grunden om individens frihet.

Det finns de som anser att ett av  Sveriges problem är statsindividualism, att staten tvingat in oss i ett direkt beroende mellan individen och staten. Men jag känner inte igen mig. Vi ingår i så många olika gemenskaper, kommuner, regioner, arbetsliv, familj, föreningar, bostadsområde, nätverk...Jag lever i ett samhälle som präglas av ett oerhört starkt föreningsliv, ett vitalt civilsamhälle som människor formar frivilligt av sin frigjorda tid. Så detta försök att måla ut staten till den store fienden blir i min värld minst sagt märkligt. Det finns och har funnits sådana länder, men Sverige är inte på den kartan. Vi människor är sociala varelser och ingår i många olika gemenskaper och staten ska säkerställa friheten att röra oss, utvecklas, bryta upp och ändå ha trygghet i förändringen. Oavsett var vi bor, tror, äger, heter o s v. Det handlar i grunden om grundläggande frihet för alla och om solidaritet.

Nu påstår jag inte att programgruppen skriver om statsindividualism, men med det synsätt som drivs fram lägger vi oss rätt nära de politiska rörelser som driver detta. Om vi inte delar deras idéer måste vi göra det tydligt, vilket förslaget inte gör. Personligen anser jag att vi går helt fel i detta spår och när det sedan ska konkretiseras befarar jag att vi kommer att röra oss bort från min dröm om ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle.