Efter årtionden av konflikt, av uppbyggt misstroende, av
förändringar på marken har både Israel och Palestina en lång väg till ett avtal
med erkännande av varandras gränser, till erkännande av 2 stater. USA:s
utrikesminister John Kerry har tydligt visat att han vill bryta det förödande
mönster som vi kunnat följa och för andra gången under Obamas presidenttid görs
nu ett försök att nå resultat. Den 13 september har det gått 20 år sedan
Osloavtalet och verkligheten på marken talar mer om En än de Två stater som då
var målet.
Det försök som nu görs att nå ett slut på den folkrättsligt
och mänskligt förtärande konflikten blir kanske det sista i sitt slag. Sverige
och EU har alla skäl att bistå till att de öppningar för fred som nu finns inte
stängs igen. Det kräver att även vi är beredda att ta vårt ansvar för att bryta
de mönster som olika aktörer utvecklat under åren. Då måste vi själva bryta
tystnadens och följsamhetens mönster.
Det råder ingen tvekan om att det på båda sidor i denna konflikt finns krafter som i grunden drömmer om en stat, om att fördriva den andre. Men för de allra flesta gäller drömmen fred, frihet och rättvisa, en vardag fri från rädslor och fylld av jobb för en bättre framtid. Tyvärr har de extrema krafterna alltför länge tillåtits kidnappa processerna genom att trycka på de knappar man vet leder till avsedda reaktioner hos den andre.
Sverige och andra länder i EU måste göra skillnad. När vi
samtidigt som samtalen mellan Israel och Palestina inleds i Washington nåddes
av besked om nya bosättningar var det nog ingen som tvivlade om syftet. Det
handlar om att det gamla vanliga – om misstro och tvivel, om att försvåra för
palestinierna och locka någon till överreaktioner. Logiken finns sedan länge
för att skylla på den andre om samtalen bryts. Svarte Petter är alltid
närvarande. När en av bosättarpartiets företrädare i den israeliska regeringen
Bostadsministern Uri Ariel just kommande vecka ska lägga grundstenen till nya
bosättningar i sydöstra Jerusalem har det samma syfte. Att fortsätta
bosättarutbyggnaden i östra Jerusalem, bortom 1967 års gränser ska naturligtvis
ses som den provokation det är. Grundstenen läggs i anslutning till att samtalen
om fred återupptas i regionen under nästa vecka. Den stenen har ett annat syfte
än att främja ett fredsavtal.
Men när provokatörerna gör sitt är det viktigt att det finns
andra röster än de palestinska som kan agera och faktiskt reagerar. Här kan
Sverige och EU entydigt göra skillnad. Det blev tydligt när EU-kommissionen
publicerade nya guidelines för kommande avtal med Israel. Nästa vecka ska nu samtalen
om ett nytt samarbetsavtal mellan Israel och EU inledas. Då är det viktigt att
EU klargör sin hållning gällande förutsättningarna – att detta gäller Israel
inom 1967 års gränser vare sig mer eller mindre. Det gäller till dess en
fredsöverenskommelse nåtts mellan Israel och Palestina. Det ogillas av den
israeliska regeringen men här är det centralt att EU för sin del inte svävar på
målet utan gör klart att de guidelines
som ska börja gälla från den 1 januari utgör förutsättningen för Horizon 2020.
Till detta kommer naturligtvis frågan om att lyfta vidare rätten till
informerade köp som vi har som konsumenter inom EU. Om en produkt kommer från
en bosättning är det viktigt att vi som konsumenter har tydlig information om
detta. Det rör EU-rätt och vikten att säkerställa att nuvarande handelsvillkor
inte likställer ockuperad mark med Israel.
När jag nyligen reste genom Jordandalen i område C enligt
Osloavtalet, var det svårt att inte lägga märke till den omfattande uppbyggnad
av stora plantager som sker. De var vare sig israeliska militära anläggningar
eller palestinska jordbruk. Men de låg på ockuperad mark. EU:s handelsvillkor
ska inte bära fram frukter på ockuperade områden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar