Idag - tisdag - inleds den tre veckor långa presidentvalskampanjen i Rwanda. Efter att besökt landet för tre månader sedan kan jag inte låta bli att känna både förundran, oro och fascination för detta land. De tusen kullarnas land - centralt belägen i Stora Sjöregionen och med stora viktiga länder runt omkring upplevde FN:s totala oförmåga att skydda civilbefolkningen när staten inte klarade detta - snarare drev fram det. Folkmordet i Rwanda 1994, då enligt officiell statistik 937 000 människor mördades under 100 dagar, får inte hända igen - inte där och inte någon annanstans. Om detta är vi eniga.
Som besökare slogs jag av hur oerhört tätbefolkat och välorganiserat landet är. Alla tusen kullarna kändes som om de togs tillvara. En fantastisk trädgård. Om än levnadsnivån är långt under vår fick jag känslan av att de var på väg i rask takt att utveckla sitt land. Ett land som för bara 16 år sedan drabbades så oerhört. När man kom över gränsen från Östra Kongo in i Rwanda kom man till en helt annan värld - kändes det som. Frågorna jag ställde och ställer - hur har de gjort? Har de lyckats? Finns det risk för bakslag?
Under mötet med president Kagame - som blev anmärkningsvärt långt 1,5 timme - stod det klart att vi mötte en man med stort självförtroende. Frågan han ställde - vad har ni att lära ut? Rwandas folkmord såg han som unikt - det utfördes av rwandier på rwandier, granne mördade granne, barn mördade föräldrar o s v. Övriga världen lämnade skeppet, när det höll på att sjunka. Han såg att han räddat Rwanda, genom sin rebellarmé fick de stopp på folkmordet och har sakta men säkert återuppbyggt landet. När vi ifrågasatte metallbörsen och kongolesiska metaller som gick via Rwanda kom motfrågan, varför vi ville stoppa börsen och inte de i våra länder som köpte. När vi talade mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och journalisters frihet att skriva - så talade han om behovet att skydda människor från att mördas. Det handlade om människornas säkerhet och om landets säkerhet. Inte om att upprätthålla den indelning av rwandier som tidigare kolonialherrar skapat - i tutsier och hutuer. Allt som andades annan identitet är rwanider var en säkerhetsrisk.
Uppenbart har landet sökt organisera sig för att få fart på ekonomin - och lyckats. Det fanns hopp - även hos de forna rebellsoldater vi mötte som lämnat väpnad kamp i östra Kongo. Men det fanns också många rädslor och många frågor om hur man klarar övergången. Detta med någon form av bydomstolar som möter anklagelser och söker skapa rättvisa är både intressant och lämnar många som känner sig felaktigt behandlade. Miljontals har dömts. Rätten till sin identitet kan i längden inte berövas någon - oavsett om det är en gammal belgisk kolonial ordning eller inte måste man komma vidare ur det trauma som folkmordet självkart är. Där är man inte ännu. Det kändes tydligt.
När nu presidentvalskampanjen startar är det inte ett öppet debattklimat som råder. Även om det helt klart är ett relativt demokratiskt val - med fyra kandidater som kan delta och kampanja är de fängslanden som gjorts en signal om att gränserna är snäva för de som deltar. Olikheter är tabu - och ändå är det ju uppenbart att det i ett land med 10 miljoner människor inte går att kväva mångfald om man vill utvecklas vidare. Då måste Kagame - som säkert vinner 7 nya år - öppna samhället för de svåra frågorna. Om inte kommer han bli ännu en afrikansk president som varit militär rebelledare för att befria och utveckla sitt land, men slutar som förtryckare av sitt folk.
Jag hoppas intensivt att rwandierna får möta en god utveckling. Det är ett land som stod emot slavhandlarna, ett folk som visat sig kapabelt att åstadkomma stora framsteg. Det skulle kunna vara en förebild - inte bara för jämställdhet (flest kvinnor i parlamentet, 56% och 9 kv av 24 ministrar) och kamp mot sexuellt våld - utan för öppenhet, demokrati, good governance och rättstat. Alltnog, min bild är att de verkligen sökt finna sin väg utifrån sin historia, att de lyckats bättre än många andra länder men att de nu befinner sig vid ett viktigt vägskäl. Går man fel kommande år, är riskerna överhängande att vi får se nya inbördes strider i Rwanda. Det får inte ske och vi har alla ett ansvar. När rösterna räknats den 11 eller senast den 17 augusti kommer den valde presidenten att ha ett tydligt ansvar. Förhopningsvis har då valet föregåtts av en kampanj som inte leder till nya övergrepp på enskilda, på rättstaten eller på demokratin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar