Omöjlig hållning från Försvarsmakten

Lyssnade med stigande vånda i morse till Generalmajor Grundevik i P1. Han diskuterade de tragiska dödsfallen för över ett år sedan. Den 7 februari ifjol, i samband med ett eldöverfall dog en afghansk tolk och två svenska officerare i Afghanistan. Vad som hände blev föremål för utredning och åklagare prövade brottsmisstanke. Någon misstanke om brott förelåg inte så detta avskrevs.

Från Försvarsmaktens sida uteslöt man inte att de båda svenska soldaterna kunde ha dött till följd av "egen eld". Det skulle således i stridens hetta ha kunnat gått så illa att de båda officerarna träffades av svenska soldaters kulor, vilket ledde till dödsfallen. Men, Försvarsmakten ville fokusera på eldöverfallet och många av oss fick nog ändå bilden av att det var - inte bara den troliga orsaken till, utan också att det var fientlig eld som dödade den 7 februari 2010. Detta även om vi hörde bisatsen och inte uteslöt något.

När det nu verkar som om obduktionsprotokollen pekar på att bisatsen är det vi borde fokuserat på kommer situationen i ett annat läge. Där jag tidigare funderat på hur soldaternas säkerhet kan ökas med diverse utrustning ställer jag mig nu frågan om det är något vi bortsett från? I strid kan allt visserligen hända, men det är ju viktigt att våra kvinnor och män som sänds iväg har så goda förutsättningar som möjligt. Är det andra frågor som borde ställas nästa gång vi möter Försvarsmakten i utskottet?

Inget brott har begåtts, här finns inget tvivel. Men, det gnager ändå ett tvivel kring hur detta hanterats. Det får aldrig bli så att Försvarsmakten bygger upp strukturer som handlar om att försvara sig själva. Har ju själv mött Grundevik och har höga tankar om honom och uppfattade hans genuina vilja att lyssna till soldaterna, skapa goda förutsättningar för dem. Kan fullt ut förstå viljan och ledningens ansvar att skydda soldater som varit med om allt detta och som säkert mår väldigt dåligt. Men, jag känner ändå en olust. För det finns ju anhöriga till soldater som offrade sitt liv för det uppdrag de fått att sköta. De har ju också en rätt. Många andra anhöriga frågar sig nog vad som skulle hända om deras soldater drabbades. Skulle då sanningar, även obekävma sådana lämnas ut eller hemligstämplas.

I mina funderingar och mina tvivel ligger även en annan oroande tanke. Om det utvecklas en kåranda som säger att vi alltid håller ihop, att ev felaktigheter talar vi tyst om - kan då det hända som hänt andra militära operationer? Vi såg hur franska soldater missbrukade sin ställning i Kongo, vi har sett US-army agera oförsvarligt och hur det har sökt tystas ner. Jag slår bort tanken, för något sådant kan väl aldrig hända vår blågula svenska trupp. Åtminstone vill jag tro på detta. Det är därför jag känner vånda när jag hör hur en så duktig man som Grundevik hanterar denna fråga. För jag vill ju inte vara blåögd och mitt ansvar är inte att blunda utan att se längre än till att försvara Försvaret.