På tisdag ska Peter Egardt överlämna sin utredning om en Utrikesförvalnting i världsklass till Carl Bildt. Det ska bli spännande att se slutsatserna denna gång. Även om jag inte är hemma för att direkt lyssna när han drar det för Utrikesutskottet på tisdag. Hela hans tidigare upplägg bygde på att Ambassaderna inte längre ska vara egna myndigheter utan ingå i regeringskansliet. Det handlar om att skapa EN myndighet och att slopa de självständiga myndigheterna genom att lägga in dem i regeringskansliet. Men regeringskanlsiet är EN myndighet, som då skulle svälla ytterligare. Detta är principiellt viktigt för hela vår myndighetsstruktur. Ska vi slopa självständiga myndigheter eller värna dem? För min del handlar det om att värna istället för att avveckla. Jag ogillar tanken på att UD skulle ploga för ett svällande regeringskansli.
Frånsett denna principiella fråga, som även hänger samman med vår Regeingsform, finns det en hel del andra frågor av intresse. Vill vi ha en utrikesförvaltning i världsklass? Ja, är mitt enkla svar. Jag är bekymrad över att vi har för svag representation i världen. Det räcker inte med en aldrig så aktiv politisk ledning. För att kunna vara en aktiv utrikespolitisk aktör - även inom EU, krävs det en bred och kompetent närvaro i världen. Detta inte med ett uppdrag enbart, utan med en djupare närvaro i landet. Det gäller att vi inte bara förstår den politiska ledning som utrikesministrar och andra träffar, utan att vi kan förstå på djupet vad som rör sig. Då krävs breda kontakter i civila samhället, förmåga att bygga kontaktnät i olika miljöer och dra slutsatser. Då krävs faktisk närvaro i landet. Sedan håller jag med om att utrikesförvaltningen idag, än mer än tidigare, har ett mångfacetterat uppdrag. Det handlar sedan länge om mycket mer än internationell politik, om att globaliseringen ökar behoven för olika aktörer att samverka och söka förstå skeenden.
Det har varit tydligt länge att UD och regeringen vill rationalisera i Utrikesmyndigheterna. Detta för att snabbare och enklare kunna dra resurser dit där det anses mest motiverat att satsa. Det handlar om ökad flexibilitet, men också om mer och enklare styrmetoder. Att inkorporera myndigheterna i regeringskansliet innebär ju att maktdelningen minskar och styrmodellen med regleringsbrev kan överges.
Av delbetänkandet från ifjol framgick det ju tydligt att en effektiv utrikestjänst i värdlsklass kräver långsiktighet och inte kortsiktighet. Det är bara genom långvarig närvaro som relationer kan byggas och tillit skapas mellan länder. Flexibiliteten får därför inte innebära att vi öppnar och slår igen ambassader, ena gången si och andra gången så, från ett år till ett annat.
Ibland låter det också som att vi skulle kunna lägga ner vår utrikesförvaltning och överlämna till EU:s utriekstjänst att sköta helheten. Men, jag är övertygad om att det är avgörande att vi själva har öron, ögon och munnar i många länder för att kunna utgöra en bra aktör inom EU. Ett EU där bara de stora länderna finns i världen och vi finns hos ett antal av de stora, blir ett EU som rikserar tappa perspektiv och bli sämre på att anta sina utmaningar. Det är genom bred närvaro i världen som vi kan bidra till EU som global aktör och säkra att vi lever upp till våra värden.
Jag har låtit RUT titta lite på hur den nordiska närvaron ser ut och jämfört med Baltikum och BeNeLux - regioner med likt Norden långvarigt samarbete. Det jag ser är att det finns mycket utrymme för oss i Norden att göra mer för att bli bättre på samverkan. Inte minst gäller det den konsulära verksamheten. Möjlighterna att samlokalisera, forma miniambassader och samordna vissa funktioner mellan de nordiska länderna ska absolut tas till vara. Men samtidigt handlar det om att visa intresse för olika länder och regioner. Vi vet inte vad morgondagen kräver av oss. Det syns ju tydligt i vissa fall att länder bara finns närvarande i stora maktcentra. Hur morgondagens centrumstruktur ser ut kan vi idag bara fantisera om. Men länder och dess ledningar har en förmåga att ha långt minne. Också därför ska vi passa oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Kan ju inte komma ifrån att regeringen/UD hanterat de beslutade besparingarna på ett föga framsynt sätt. Ska nu Egardts utredning lägga ytterligare sten på den bördan? Vet ännu inte, men om så vore är jag inte med på upplägget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar