söndag 25 juli 2010

Afghanistanmuller - Schori och Björck #val2010

Efter Kabulkonferensen har det mullrat från höger och vänsterhåll i den svenska debatten. Senast idag väljer Pierre Schori (s) att i SvD gå vänsterns ärende inför de pågående diskussionerna om vänsterkartellens Afghanistanpolitik. I höst ska sittande regering avgöra om den fortsatta svenska insatsen - nära efter valet ska proposition läggas. Schori argumenterar nu för hemtagning av de svenska trupperna. Det gör vänsterpartiet också.

Schori säger sig vilja satsa på bistånd istället för militära insatser och påstår att Sverige skär ned de svenska biståndsinsatserna. Fel på båda punkterna. Om vi skulle lägga drygt 2 miljarder på bistånd utan att det finns säkerhet så skulle de pengarna inte medföra utveckling. Om inte det afghanska folket har säkerhet finns inte möjlighet till utveckling. Utan utländska trupper i landet skulle de gamla talibanerna återkomma. Det är många som av rädsla för vår kortsiktighet inte vågar ta ställning mot dem. För min del vill jag inte satsa biståndsmiljarder på talibanstyret. Förutsättningen för att öka biståndet är att det kan bidra till utveckling av demokrati och gott samhällsstyre, för säkerhet och rättssäkerhet. Inte till tvärtom. Här finns betydande risker i ett land med så mycket korruption och så svaga institutioner.

När det gäller påståendet att vi minskar biståndet så är det fel. Det har ökats under senaste åren - kraftfullt. Det Sverige haft problem med är att bemanna så som behövs. Det faktum att vi nu samarbetar med Turkiet i vårt PRT är dock intressant. Vi samarbetar också med andra i vårt PRT ska sägas - om än på annat sätt. Turkiet ska bidra tillsammans med oss för att nå utveckling och vi bidrar till att skapa säkerhet. De turkiska biståndsarbetarna åtföljs av egna säkerhetstrupper men de tar inte det vidare ansvar som vi gör för att utveckla afghanska förband och poliser. Inte för säkerheten i området. Detta samarbete finns skäl att följa och utvärdera. En sak är ju helt klar - om alla gjorde som Turkiet och bara säkrar sina biståndsarbetare så är risken för nytt inbördeskrig överhängande.

Igår gick förre moderata försvarsministern Anders Björck ut och ifrågasatte hela insatsen. Frågan var om det inte var fel att vi överhuvudtaget tog vårt delansvar för den afghanska säkerheten. Även han talade för hemtagning. Vi ska bygga upp det svenska försvaret - mer på hemmaplan och för Europa. Det är den gamla hållningen att världen utanför Europa inte angår Sverige. Men den hållningen är jag glad för att nuvarande regering inte har. Känner vånda över alla konflikter i Afrika och hur vi agerar där - när FN efterfrågar trupp.

Alltnog, denna kritik från höger och vänster visar tyvärr på hur de finner varandra när det gäller våra insatser i Afghanistan. När Kabulkonferensen nu enats om 2015 som den tidpunkt då afghanska trupper ska klara av att ta över ansvaret, då börjar man att tala om hemtagning nu. Jag fasar för att västländerna än en gång visar att man inte står för sina ord. Varför ska någon då lita på oss i någon annan konflikt där vi går in? Om vi lovat att medverka till att skapa fred, säkerhet och utveckling men struntar i de två förstnämnda förutsättningarna - vad blir det då för utveckling? Ska vi då skylla på varandra för att förklara misslyckandet - både det faktiska och det moraliska?

Det är en helt annan sak att ansvaret stegvis kan lämnas över under för landet ordnade former till afghanska styrkor och polis, att det då leder till förändring av hur olika länder är representerade. Men om vi skulle få en utveckling där det ena landet efter det andra drar sig ur, oberoende av om det finns afghansk förmåga att ta över - då riskeras säkerheten för alla som stannar kvar. Först och främst för det afghanska folket. Det är den sistnämnda metoden som vänster- och högerdebattörer enas bakom. Jag tillhör definitivt inte de som tror på militära lösningar - utan på politiska. Men, jag ser ju alltför många exempel på att utvecklingen går bakåt där människor hotas, mördas, förtrycks och inte upplever säkerhet.

Självklart måste vi väga av vår närvaro och hur den formas utifrån vad som händer i Afghanistan och hur andra länder gör. Det ska göras även i höstens proposition. Fler eller färre trupper är något vi då får bedöma. Precis som jag hörde när jag mötte politiker i Kabul, finns det stora förväntningar på att Sverige ska kunna göra skillnad. Jag vill verkligen att vi ska kunna göra det genom att markera att vi inte är kort- utan långsiktiga i vårt arbete för att stötta Afghanistans utveckling. Det är människor som drabbats hårt under lång tid, men som har fantastiska möjligheter att bygga ett nytt Afghanistan om de kan få fred, säkerhet och god samhällstyrning. I den framtiden behövs vare sig utländska trupper eller bistånd.

1 kommentar:

Per-Erik sa...

Jag tycker du sammanfattar situationen på ett nyanserat sätt. Hörde Schori i Almedalen och tyvärr verkar han sakna mer kunskap än jag trodde. Den svenska utrikespolitiska diskussionen i Sverige verkar inte ha kommit så mycket längre sedan Berlinmurens fall. Det är också rimligt och viktigt att vi ger våra soldater i Afganistan ett nationell stöd!
I kvällens TV-program med Hans Rosling (professor och läkare med utveckling som specialitet) vittnade han också om den dåliga kunskapen om tillståndet i världen som finns inte minst bland de s k medvetna studenterna och det gäller nog troligen tyvärr för Björk och Schori också.