Lyssnade på kvällens rapportsändning och blir lite irriterad över Urban Ahlins försök att plocka politiska poäng på att Sverige inte skrotar klustervapen den 1 augusti. Och när man ser på hemsidan så gör Rapport detsamma: http://svt.se/2.22620/1.2092705/sverige_skrotar_inte_klustervapen.
Visserligen har vi inte skrotat våra klustervapen när konventionen träder i kraft den 1 augusti - 6 månader efter det att 30 av de 107 konventionsstaterna ratificerat den. Men, är det då av politisk ovilja som Urban påstår? Norge stod ju värd för processen och hade en helt annan förberedelse för att nå resultat. Eftersom de föredömligt drev frågan vore det naturligen illa om de inte klarade Osloprocessens deadline. Men, Sverige är en av 107 stater som står bakom konventionen och som har en pågående ratifikationsprocess. Vi är en av undertecknarna som har klustervapen - Bombkapsel 90. Vi har inte och kommer aldrig att använda denna. Men 15 stater och icke-statliga har använt klustervapen. 98% av offren är civila och runt 10000 liv har tagits av dessa vapen, varav 40% barn.
Har själv nu under rätt många år sökt driva på denna fråga och visst kan man bli irriterad över den tidsutdräkt som varit. Har själv ställt mig frågan om det finns en politisk ovilja hos ledningen för både UD och Försvarsdepartementet. Min bild är att oviljan var tydlig - initialt och det torde för departementens tjänstemän stått klart att detta inte är ledningens högst prioriterade fråga.
Men, när väl det var klart med undertecknandet verkar det främst vara andra skäl bakom tidsutdräkten.
Själv hade jag fått bilden att det skulle kunna tas ratificeringsbeslut under våren. Men, så blev det inte. Återigen denna misstanke om att någon satt den politiska foten på bromsen. Men så hade jag möjlighet att under några dagar samtala rätt mycket med handläggande tjänstemän. Rätt eller fel, men då blev bilden något annorlunda. Uppenbart hade man, från det att beslutet att skriva under konventionen var fattat, sökt vägar att komma fram snabbare. Däremot kom UD:s arbete att helt fokusera på EU-ordförandeskapet vilket försvårade denna process och slukade alla resurser. Ändå hittade man möjlighet att med extern kompetens komma förbi detta nålsöga och det kom fram ett underlag. Men, sedan när nästa steg skulle tas återkom de legala frågorna och nya turer dök upp. Där har man fastnat i vår. Även om misstankar om saktfärdighet finns fick jag en klar bild av att man faktiskt sökt nå fram. Har ju inte skäl att misstro de svar jag fick under våra samtal.
Jag har själv argumenterat för att vi skulle ha presenterat en lagrådsremiss före den 1 augusti men klart är att proposition kommer i höst. Således kommer Sverige att klara ratifikationen under 2010. Förväntar mig också snabbare skrotning än vad konventionen ger utrymme för. Klustervapnen är förödande och de måste - precis som personminorna avskaffas. Sverige ska självklart sträva efter att ta täten i arbetet för att skydda civilbefolkningen i konflikter, krig och därmed underlätta fredlig övergång till återuppbyggnad och utveckling.
Jag förväntar mig nu att vi både skall agera tydligt för att hindra att förhandlingarna om konventionen om Konventionella vapen i slutet av augusti inte söker luckra upp konventionen om klustervapen. Här måste Sverige agera tydligt - själva och i EU. Men sedan hoppas jag alltjämt att vi skall vara med i Laos vid första mötet med konventionsstaterna i november. Laos är det hårdast drabbade landet och lever alltjämt med 75 miljoner oexploderade klustervapen. Oavsett regering - planera för medverkan där.
fredag 30 juli 2010
tisdag 27 juli 2010
Jämtin(s) märkliga jobbaffischer #val2010
Nu har socialdemokraterna affischerat på sta´n. Fler som söker jobb eller fler jobb att söka? Vilken fråga tänker jag. Vad är det för problem hon vill adressera. Nu blir jag nyfiken på det fintstilta. Det som man inte ser från bilen när man kör förbi. Mitt svar på deras fråga är ju både och. Ser gärna att fler söker jobb och att det finns fler jobb att söka. Men då måste man göra det lönsmt att arbeta - och göra det värt mödan att starta företag och erbjuda jobb. Är det vad socialdemorterna menar eller?
Så väl hemma går jag in och tittar på det finstilta. Jo där säger hon att det inte hjälper med jobbcoacher om det inte finns jobb att söka och så uppmanas man att läsa hennes visioner på hennes sida på nätet. Bra tänker jag - där ska hon berätta om vad hon ser som problemet - är det om fler söker jobb eller om det finns fler jobb att söka?
Varför skulle jag vara förvånad - när jag går in där läser jag om barn som studsar boll på asfalten i Gaza, om Bajenvinst, om aktieägaruttag i stadshuset, säkrare cykelvägar m m m m. Så då letar jag vidare - men hittar jag något svar? Nej. Visionen som skulle ge svaret på frågan verkar helt bortblåst.
Tänker att det saknats kontakt mellan den som gjort affischernas text och Jämtin. Hon är inte updated. Men så tänker jag en gång till och inser att det nog är så det är - visionerna saknas både för Stockholm och resten av landet. Läste något annat inlägg och då fanns det vanliga mantrat - som många tror är framtiden - att politikerna fixar jobben. I det inlägget skulle det anställas i skolan, barnomsorgen o s v - alla områden där privata alternativ ska bort om grönvänstern får som de vill. Då blir det poltiker som anställer, som finansierar via högre skatter vilket Ohly är förste banérförare för. 150 miljarder ville de ju satsa inför förra valet. Nu lovar man brett men finansierar tyst - åtminstone över valet. Om Ohlyckan skulle vara framme så lär det bli andra bullar efter valet.
För min del ser jag gärna att fler söker jobb, att fler väljer att byta jobb, söker förbättra sitt liv och förverkliga sina drömmar. Jag öppnar gärna upp arbetsmarknaden så det blir lättare att söka och välja olika aktörer till hälp - typ jobbpeng. För min del ökar jag gärna tryggheten initialt för den enskilde så att man vågar välja nytt. Men, avgörande är förstås att vi får fart på företagandet, att fler vågar satsa och vågar anställa. Då finns det också fler jobb att söka, att byta till och att drömma om.
Jag fasar för den gamla östmodellen där stat och kommun anställer, där den privata marknaden förtvinar och därmed också framtida möjligheter. När socialdemokraterna talar om nya möjligheter och man synar förslagen blir det mycket som låter som ett eko från något gammalt. Om det finns något jag missat på hennes sida så beklagar jag, men det var då väl undangömt. Jag har verkligen sökt läsa det finstilta.
Så väl hemma går jag in och tittar på det finstilta. Jo där säger hon att det inte hjälper med jobbcoacher om det inte finns jobb att söka och så uppmanas man att läsa hennes visioner på hennes sida på nätet. Bra tänker jag - där ska hon berätta om vad hon ser som problemet - är det om fler söker jobb eller om det finns fler jobb att söka?
Varför skulle jag vara förvånad - när jag går in där läser jag om barn som studsar boll på asfalten i Gaza, om Bajenvinst, om aktieägaruttag i stadshuset, säkrare cykelvägar m m m m. Så då letar jag vidare - men hittar jag något svar? Nej. Visionen som skulle ge svaret på frågan verkar helt bortblåst.
Tänker att det saknats kontakt mellan den som gjort affischernas text och Jämtin. Hon är inte updated. Men så tänker jag en gång till och inser att det nog är så det är - visionerna saknas både för Stockholm och resten av landet. Läste något annat inlägg och då fanns det vanliga mantrat - som många tror är framtiden - att politikerna fixar jobben. I det inlägget skulle det anställas i skolan, barnomsorgen o s v - alla områden där privata alternativ ska bort om grönvänstern får som de vill. Då blir det poltiker som anställer, som finansierar via högre skatter vilket Ohly är förste banérförare för. 150 miljarder ville de ju satsa inför förra valet. Nu lovar man brett men finansierar tyst - åtminstone över valet. Om Ohlyckan skulle vara framme så lär det bli andra bullar efter valet.
För min del ser jag gärna att fler söker jobb, att fler väljer att byta jobb, söker förbättra sitt liv och förverkliga sina drömmar. Jag öppnar gärna upp arbetsmarknaden så det blir lättare att söka och välja olika aktörer till hälp - typ jobbpeng. För min del ökar jag gärna tryggheten initialt för den enskilde så att man vågar välja nytt. Men, avgörande är förstås att vi får fart på företagandet, att fler vågar satsa och vågar anställa. Då finns det också fler jobb att söka, att byta till och att drömma om.
Jag fasar för den gamla östmodellen där stat och kommun anställer, där den privata marknaden förtvinar och därmed också framtida möjligheter. När socialdemokraterna talar om nya möjligheter och man synar förslagen blir det mycket som låter som ett eko från något gammalt. Om det finns något jag missat på hennes sida så beklagar jag, men det var då väl undangömt. Jag har verkligen sökt läsa det finstilta.
måndag 26 juli 2010
Wikileafs och Washington Post #val2010
En av dagens stora "nyheter" är Wikileafs läcka av 90 000 hemliga dokument. Visst är det anmärkningsvärt mycket "hemliga" handlingar som lagts ut på nätet - och mer kommer. Det är väl uppenbart ett sätt att från olika "hemliga" aktörer kunna påverka opinion i lite olika riktningar. Själv så har jag inte än så länge uppfattat att det finns något riktigt avslöjande - men har ju inte läst utan bara hört och sett reaktioner i andra hand. Om den pakistanska säkerhetstjänstens stöd för talibaner är det mest uppseendeväckande väcker det mer frågan om varför någon läcker dylikt? Som sagt, även detta diskuterades öppet från olika håll när jag var i Afghanistan.
För min del tycker jag det var långt mer intressant att läsa om Washington Posts grävande arbete om det hemliga USA härom dagen http://projects.washingtonpost.com/top-secret-america/articles/a-hidden-world-growing-beyond-control/?hpid=moreheadlines. Här har man än en gång gjort ett rejält journalistiskt arbete för att söka kartlägga hur regeringen byggt upp en gigantisk säkerhetsapparat med det goda syftet att göra USA säkrare och tryggare. Men, det som Washington Post visar är ju att detta konglomerat växt sig så omfattande att det verkar uppenbart att det idag inte går att kontrollera.
Det är den utveckling som Washington Post uppmärksammar som finns skäl att bli upprörd över. USA kräver ju av alla att bidra till insamling av mycket data. Men, det finns alla skäl att följa upp hur detta används och av vem. Om systemet blir så omfattande att ingen kan utläsa något av detta är väl frågan om det överhuvudtaget är meningsfullt. Risken är också uppenbar att en och annan väljer att bruka uppgifter i felaktiga syften utan att det går att kontrollera. Omfattningen på det "hemliga och gömda USA" verkar ju stå stor att ingen kan ha kontroll - vare sig över om uppgifter tolkas rimligt, om det finns dolda syften i systemet eller om det byggs upp en "djup stat" i staten som blir självgående. Leder USA:s krav till efterföljd i andra länder? Här bör grävas.
Det finns många som i dessa dagar kan ägna sig åt att utforma konspirationsteorier. Men, själv funderar jag över hur vi så långt möjligt säkrar kontroll över den utveckling som beskrivs så tydligt i dessa artiklar. Här är det viktigt att vi får fler läckor och framförallt fler öppna kontrollanter. EU men även enskilda stater måste fundera över detta. Olika beslutsfattare kan inte behöva lita till att olika intressenter läcker uppgifter via Wikileaf eller dess efterföljare. Kanske det är dags att starta en storstädning i dessa system.
För min del tycker jag det var långt mer intressant att läsa om Washington Posts grävande arbete om det hemliga USA härom dagen http://projects.washingtonpost.com/top-secret-america/articles/a-hidden-world-growing-beyond-control/?hpid=moreheadlines. Här har man än en gång gjort ett rejält journalistiskt arbete för att söka kartlägga hur regeringen byggt upp en gigantisk säkerhetsapparat med det goda syftet att göra USA säkrare och tryggare. Men, det som Washington Post visar är ju att detta konglomerat växt sig så omfattande att det verkar uppenbart att det idag inte går att kontrollera.
Det är den utveckling som Washington Post uppmärksammar som finns skäl att bli upprörd över. USA kräver ju av alla att bidra till insamling av mycket data. Men, det finns alla skäl att följa upp hur detta används och av vem. Om systemet blir så omfattande att ingen kan utläsa något av detta är väl frågan om det överhuvudtaget är meningsfullt. Risken är också uppenbar att en och annan väljer att bruka uppgifter i felaktiga syften utan att det går att kontrollera. Omfattningen på det "hemliga och gömda USA" verkar ju stå stor att ingen kan ha kontroll - vare sig över om uppgifter tolkas rimligt, om det finns dolda syften i systemet eller om det byggs upp en "djup stat" i staten som blir självgående. Leder USA:s krav till efterföljd i andra länder? Här bör grävas.
Det finns många som i dessa dagar kan ägna sig åt att utforma konspirationsteorier. Men, själv funderar jag över hur vi så långt möjligt säkrar kontroll över den utveckling som beskrivs så tydligt i dessa artiklar. Här är det viktigt att vi får fler läckor och framförallt fler öppna kontrollanter. EU men även enskilda stater måste fundera över detta. Olika beslutsfattare kan inte behöva lita till att olika intressenter läcker uppgifter via Wikileaf eller dess efterföljare. Kanske det är dags att starta en storstädning i dessa system.
söndag 25 juli 2010
Afghanistanmuller - Schori och Björck #val2010
Efter Kabulkonferensen har det mullrat från höger och vänsterhåll i den svenska debatten. Senast idag väljer Pierre Schori (s) att i SvD gå vänsterns ärende inför de pågående diskussionerna om vänsterkartellens Afghanistanpolitik. I höst ska sittande regering avgöra om den fortsatta svenska insatsen - nära efter valet ska proposition läggas. Schori argumenterar nu för hemtagning av de svenska trupperna. Det gör vänsterpartiet också.
Schori säger sig vilja satsa på bistånd istället för militära insatser och påstår att Sverige skär ned de svenska biståndsinsatserna. Fel på båda punkterna. Om vi skulle lägga drygt 2 miljarder på bistånd utan att det finns säkerhet så skulle de pengarna inte medföra utveckling. Om inte det afghanska folket har säkerhet finns inte möjlighet till utveckling. Utan utländska trupper i landet skulle de gamla talibanerna återkomma. Det är många som av rädsla för vår kortsiktighet inte vågar ta ställning mot dem. För min del vill jag inte satsa biståndsmiljarder på talibanstyret. Förutsättningen för att öka biståndet är att det kan bidra till utveckling av demokrati och gott samhällsstyre, för säkerhet och rättssäkerhet. Inte till tvärtom. Här finns betydande risker i ett land med så mycket korruption och så svaga institutioner.
När det gäller påståendet att vi minskar biståndet så är det fel. Det har ökats under senaste åren - kraftfullt. Det Sverige haft problem med är att bemanna så som behövs. Det faktum att vi nu samarbetar med Turkiet i vårt PRT är dock intressant. Vi samarbetar också med andra i vårt PRT ska sägas - om än på annat sätt. Turkiet ska bidra tillsammans med oss för att nå utveckling och vi bidrar till att skapa säkerhet. De turkiska biståndsarbetarna åtföljs av egna säkerhetstrupper men de tar inte det vidare ansvar som vi gör för att utveckla afghanska förband och poliser. Inte för säkerheten i området. Detta samarbete finns skäl att följa och utvärdera. En sak är ju helt klar - om alla gjorde som Turkiet och bara säkrar sina biståndsarbetare så är risken för nytt inbördeskrig överhängande.
Igår gick förre moderata försvarsministern Anders Björck ut och ifrågasatte hela insatsen. Frågan var om det inte var fel att vi överhuvudtaget tog vårt delansvar för den afghanska säkerheten. Även han talade för hemtagning. Vi ska bygga upp det svenska försvaret - mer på hemmaplan och för Europa. Det är den gamla hållningen att världen utanför Europa inte angår Sverige. Men den hållningen är jag glad för att nuvarande regering inte har. Känner vånda över alla konflikter i Afrika och hur vi agerar där - när FN efterfrågar trupp.
Alltnog, denna kritik från höger och vänster visar tyvärr på hur de finner varandra när det gäller våra insatser i Afghanistan. När Kabulkonferensen nu enats om 2015 som den tidpunkt då afghanska trupper ska klara av att ta över ansvaret, då börjar man att tala om hemtagning nu. Jag fasar för att västländerna än en gång visar att man inte står för sina ord. Varför ska någon då lita på oss i någon annan konflikt där vi går in? Om vi lovat att medverka till att skapa fred, säkerhet och utveckling men struntar i de två förstnämnda förutsättningarna - vad blir det då för utveckling? Ska vi då skylla på varandra för att förklara misslyckandet - både det faktiska och det moraliska?
Det är en helt annan sak att ansvaret stegvis kan lämnas över under för landet ordnade former till afghanska styrkor och polis, att det då leder till förändring av hur olika länder är representerade. Men om vi skulle få en utveckling där det ena landet efter det andra drar sig ur, oberoende av om det finns afghansk förmåga att ta över - då riskeras säkerheten för alla som stannar kvar. Först och främst för det afghanska folket. Det är den sistnämnda metoden som vänster- och högerdebattörer enas bakom. Jag tillhör definitivt inte de som tror på militära lösningar - utan på politiska. Men, jag ser ju alltför många exempel på att utvecklingen går bakåt där människor hotas, mördas, förtrycks och inte upplever säkerhet.
Självklart måste vi väga av vår närvaro och hur den formas utifrån vad som händer i Afghanistan och hur andra länder gör. Det ska göras även i höstens proposition. Fler eller färre trupper är något vi då får bedöma. Precis som jag hörde när jag mötte politiker i Kabul, finns det stora förväntningar på att Sverige ska kunna göra skillnad. Jag vill verkligen att vi ska kunna göra det genom att markera att vi inte är kort- utan långsiktiga i vårt arbete för att stötta Afghanistans utveckling. Det är människor som drabbats hårt under lång tid, men som har fantastiska möjligheter att bygga ett nytt Afghanistan om de kan få fred, säkerhet och god samhällstyrning. I den framtiden behövs vare sig utländska trupper eller bistånd.
Schori säger sig vilja satsa på bistånd istället för militära insatser och påstår att Sverige skär ned de svenska biståndsinsatserna. Fel på båda punkterna. Om vi skulle lägga drygt 2 miljarder på bistånd utan att det finns säkerhet så skulle de pengarna inte medföra utveckling. Om inte det afghanska folket har säkerhet finns inte möjlighet till utveckling. Utan utländska trupper i landet skulle de gamla talibanerna återkomma. Det är många som av rädsla för vår kortsiktighet inte vågar ta ställning mot dem. För min del vill jag inte satsa biståndsmiljarder på talibanstyret. Förutsättningen för att öka biståndet är att det kan bidra till utveckling av demokrati och gott samhällsstyre, för säkerhet och rättssäkerhet. Inte till tvärtom. Här finns betydande risker i ett land med så mycket korruption och så svaga institutioner.
När det gäller påståendet att vi minskar biståndet så är det fel. Det har ökats under senaste åren - kraftfullt. Det Sverige haft problem med är att bemanna så som behövs. Det faktum att vi nu samarbetar med Turkiet i vårt PRT är dock intressant. Vi samarbetar också med andra i vårt PRT ska sägas - om än på annat sätt. Turkiet ska bidra tillsammans med oss för att nå utveckling och vi bidrar till att skapa säkerhet. De turkiska biståndsarbetarna åtföljs av egna säkerhetstrupper men de tar inte det vidare ansvar som vi gör för att utveckla afghanska förband och poliser. Inte för säkerheten i området. Detta samarbete finns skäl att följa och utvärdera. En sak är ju helt klar - om alla gjorde som Turkiet och bara säkrar sina biståndsarbetare så är risken för nytt inbördeskrig överhängande.
Igår gick förre moderata försvarsministern Anders Björck ut och ifrågasatte hela insatsen. Frågan var om det inte var fel att vi överhuvudtaget tog vårt delansvar för den afghanska säkerheten. Även han talade för hemtagning. Vi ska bygga upp det svenska försvaret - mer på hemmaplan och för Europa. Det är den gamla hållningen att världen utanför Europa inte angår Sverige. Men den hållningen är jag glad för att nuvarande regering inte har. Känner vånda över alla konflikter i Afrika och hur vi agerar där - när FN efterfrågar trupp.
Alltnog, denna kritik från höger och vänster visar tyvärr på hur de finner varandra när det gäller våra insatser i Afghanistan. När Kabulkonferensen nu enats om 2015 som den tidpunkt då afghanska trupper ska klara av att ta över ansvaret, då börjar man att tala om hemtagning nu. Jag fasar för att västländerna än en gång visar att man inte står för sina ord. Varför ska någon då lita på oss i någon annan konflikt där vi går in? Om vi lovat att medverka till att skapa fred, säkerhet och utveckling men struntar i de två förstnämnda förutsättningarna - vad blir det då för utveckling? Ska vi då skylla på varandra för att förklara misslyckandet - både det faktiska och det moraliska?
Det är en helt annan sak att ansvaret stegvis kan lämnas över under för landet ordnade former till afghanska styrkor och polis, att det då leder till förändring av hur olika länder är representerade. Men om vi skulle få en utveckling där det ena landet efter det andra drar sig ur, oberoende av om det finns afghansk förmåga att ta över - då riskeras säkerheten för alla som stannar kvar. Först och främst för det afghanska folket. Det är den sistnämnda metoden som vänster- och högerdebattörer enas bakom. Jag tillhör definitivt inte de som tror på militära lösningar - utan på politiska. Men, jag ser ju alltför många exempel på att utvecklingen går bakåt där människor hotas, mördas, förtrycks och inte upplever säkerhet.
Självklart måste vi väga av vår närvaro och hur den formas utifrån vad som händer i Afghanistan och hur andra länder gör. Det ska göras även i höstens proposition. Fler eller färre trupper är något vi då får bedöma. Precis som jag hörde när jag mötte politiker i Kabul, finns det stora förväntningar på att Sverige ska kunna göra skillnad. Jag vill verkligen att vi ska kunna göra det genom att markera att vi inte är kort- utan långsiktiga i vårt arbete för att stötta Afghanistans utveckling. Det är människor som drabbats hårt under lång tid, men som har fantastiska möjligheter att bygga ett nytt Afghanistan om de kan få fred, säkerhet och god samhällstyrning. I den framtiden behövs vare sig utländska trupper eller bistånd.
lördag 24 juli 2010
Socialdemokratisk relativitetsteori #val2010
Lena Sommestad följer idag upp den socialdemokratiska relativitetsteorin - om inte alla är lika, äger lika, tjänar lika eller är lika friska kan man se orättvisorna växa. Upp till kamp! Jag och kompisen går till skogen, plockar blåbär men jag nöjer mig när jag nått 1 liter och hon stannar kvar och plockar ytterligare en liter. Då kan jag med socialdemokratisk skärpa påstå att orättvisan växt. Jag kan kräva att hon delar extralitern med mig så vi båda får lika mycket - då har vi utraderat orättvisan.
Måste säga att jag blir förvånad över att läsa hennes inlägg. Det verkar vara helt centralt att hålla fast vid att fattigdom ska mätas relativt. Detta är den enda vetenskapliga hållningen, enligt henne. Jag kan förstå att hon vetenskapligt vill stötta sitt partis argument att fattigdomen i Sverige ökar. Om man istället säger att fler har fått det bättre så passar det inte den socialdemokratiska problemformuleringen. Det faktum att vissa fått mer måste leda till att alla andra också får lika mycket - annars växer den relativa fattigdomen. Den ska bekämpas enligt socialdemokraterna. Hellre då att ingen får mer än att den relativa fattigdomen växer.
Att antalet personer som lever på bidrag minskat med 23% mellan 2004 - 2008 enligt SCB är ett annat sätt att beskriva verkligheten. Att trenden vände 2009 och då ökade med 5% är inte bra, men det har framförallt skett bland arbetslösa där antalet växte med 42%. Att leva på bidrag innebär enligt SCB att ha sociala ersättningar och bidrag, såsom sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension), ersättning vid arbetslöshet och ekonomiskt bistånd.
För mig är det viktigt att samhället inte står stilla - att det sker utveckling. jag vill att man ska kunna bli rik i Sverige - och inte bara genom Lottovinster, utan genom idéer, mod och arbete. Det ska finnas möjligheter för den som kämpar, att göra en framgångsresa i Sverige. Det är bara så vi kan få ett bättre samhälle. Det är bara genom att uppmuntra människor att vilja göra mera, satsa mera och jobba för framgångar som vi alla kan bli vinnare.
Jag blir verkligen trött på den socialdemokratiska argumentationen. Här i Södetälje hade jag en intensiv debatt om politiska mål skulle formuleras för hälsa eller ohälsa. Socialdemokraterna såg det som avgörande att minska skillnaderna i ohälsotal mellan olika områden. Då skulle rättvisan öka. Med den hållningen var det bättre att fler drabbades av ohälsa än tvärtom. På samma sätt kan man nu driva linjen att fattigdomen minskar om rika lämnar landet eller om de beskattas hårdare för att kunna bekosta höjda bidrag. Detta synsätt verkar prägla hela socialdemokratin, professor eller inte.
För min del är det viktigare att öka rättivsan genom att fokusera på det friksa - på hälsan, att fler företag kan anställa så flera kommer i arbete och kan förbättra sitt liv. Då minskar de som är beroende av bidrag i olika former och då växer livschanser och drömmar kan förverkligas. För min del är det bättre att bekämpa faktisk fattigdom genom att fler kan få möjligheter att höja sina inkomster genom arbete, att fler blir rika än att jaga relativ fattigdom - d v s de med högsta inkomsterna. För mig är det viktigare att jobba för ett Sverige där alla får möjlighet att bli rikare, än att jobba för att minska den relativa fattigdomen? Det måste alltid löna sig att utbilda sig, våga ta risker och att arbeta.
Måste säga att jag blir förvånad över att läsa hennes inlägg. Det verkar vara helt centralt att hålla fast vid att fattigdom ska mätas relativt. Detta är den enda vetenskapliga hållningen, enligt henne. Jag kan förstå att hon vetenskapligt vill stötta sitt partis argument att fattigdomen i Sverige ökar. Om man istället säger att fler har fått det bättre så passar det inte den socialdemokratiska problemformuleringen. Det faktum att vissa fått mer måste leda till att alla andra också får lika mycket - annars växer den relativa fattigdomen. Den ska bekämpas enligt socialdemokraterna. Hellre då att ingen får mer än att den relativa fattigdomen växer.
Att antalet personer som lever på bidrag minskat med 23% mellan 2004 - 2008 enligt SCB är ett annat sätt att beskriva verkligheten. Att trenden vände 2009 och då ökade med 5% är inte bra, men det har framförallt skett bland arbetslösa där antalet växte med 42%. Att leva på bidrag innebär enligt SCB att ha sociala ersättningar och bidrag, såsom sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (tidigare kallat förtidspension), ersättning vid arbetslöshet och ekonomiskt bistånd.
För mig är det viktigt att samhället inte står stilla - att det sker utveckling. jag vill att man ska kunna bli rik i Sverige - och inte bara genom Lottovinster, utan genom idéer, mod och arbete. Det ska finnas möjligheter för den som kämpar, att göra en framgångsresa i Sverige. Det är bara så vi kan få ett bättre samhälle. Det är bara genom att uppmuntra människor att vilja göra mera, satsa mera och jobba för framgångar som vi alla kan bli vinnare.
Jag blir verkligen trött på den socialdemokratiska argumentationen. Här i Södetälje hade jag en intensiv debatt om politiska mål skulle formuleras för hälsa eller ohälsa. Socialdemokraterna såg det som avgörande att minska skillnaderna i ohälsotal mellan olika områden. Då skulle rättvisan öka. Med den hållningen var det bättre att fler drabbades av ohälsa än tvärtom. På samma sätt kan man nu driva linjen att fattigdomen minskar om rika lämnar landet eller om de beskattas hårdare för att kunna bekosta höjda bidrag. Detta synsätt verkar prägla hela socialdemokratin, professor eller inte.
För min del är det viktigare att öka rättivsan genom att fokusera på det friksa - på hälsan, att fler företag kan anställa så flera kommer i arbete och kan förbättra sitt liv. Då minskar de som är beroende av bidrag i olika former och då växer livschanser och drömmar kan förverkligas. För min del är det bättre att bekämpa faktisk fattigdom genom att fler kan få möjligheter att höja sina inkomster genom arbete, att fler blir rika än att jaga relativ fattigdom - d v s de med högsta inkomsterna. För mig är det viktigare att jobba för ett Sverige där alla får möjlighet att bli rikare, än att jobba för att minska den relativa fattigdomen? Det måste alltid löna sig att utbilda sig, våga ta risker och att arbeta.
fredag 23 juli 2010
Studenter gynnas av Treterminssystem #val2010
Kanonbra att frågan om treterminssystem lyfts. Det är i grunden helt obegripligt att man som student inte har möjlighet att utnyttja året bättre än vad som görs idag. Nu blir det intensiva månader på höst och vår för att klara det långa sommarlovet. Varför? Av gammal vana? Nu tvingas studenterna jaga jobb, hyra ut lägenheter (flytta hem till föräldrar) eller söka socialbidrag dessa månader för att fixa ekonomin. Det är väl om ngt stressande!
Nog vore det smartare om hela året togs tillvara, om upplägget av studierna kunde planeras bättre och man kunde välja ledighet eller studier under hela året. Det är många som hellre jobbar lite intensivt och på det sättet minskar sina studieskulder. Kanske skulle det också underlätta för fler att våga söka - att dra på sig stora studieskulder är ju inte vad man drömmer om som ung.
Har för egen del kämpat för att Vuxenutbildningen ska ha ett treterminssystem. Alla som har behov att komplettera eller läsa in grundskole- eller gymnasieskolekompetens för att kunna gå vidare drabbas orimligt av sommarlovets stiltje. För många blir det dessutom en ekonomisk utmaning. Här har verkligheten visat sig gå i riktning mot mer flexibilitet och med fokus på individen. Även före nya läraopan. Det är ju spännande att notera att den utvecklingen medfört att Skolverket dragit slutsatsen att de skall redovisa resultat per kalenderår och inte per läsår från 2009. Tänka sig att en skolform överger läsåret och ansluter till kalenderår.
Det här innebär ju inte att lärarna förlorar sin semester eller måste jobba mer. Men däremot kan det bli en bättre balans över året - även för lärarna. Förr stängde ju Sverige under en månad - då rådde industrisemester. Men idag stänger vare sig industrin eller Sverige under en månad - vi har anpassat oss till resten av världen och det har gått bra. Men det finns öar som fortfarande stänger - en är huvuddelen av Utbildningssverige. En annan är riksdagen. I båda fallen har dock skett uppmjukningar - sommarkurser är början till en tredje termin och interpellationsdebatter samt EU-nämnd början till ett mer vanligt år i riksdagen. Vem vet även riksdagsåret kanske i framtiden ansluter till kalenderåret istället förr som nu 2010/2011. Stort problem? Nej, inte just detta - men för min del förvånades jag mycket som ny ledamot, över den skeva arbetsbalans som råder i riksdagen. Speciellt under hösten. Skulle ju gärna se en stärkt roll för riksdagen och då krävs annan arbetsrytm. Måhända kommer EU-arbetet bli anledningen som medverkar till det sistnämnda. Men detta är ju ett ämne i sig, lämpat för ett annat inlägg.
Nog vore det smartare om hela året togs tillvara, om upplägget av studierna kunde planeras bättre och man kunde välja ledighet eller studier under hela året. Det är många som hellre jobbar lite intensivt och på det sättet minskar sina studieskulder. Kanske skulle det också underlätta för fler att våga söka - att dra på sig stora studieskulder är ju inte vad man drömmer om som ung.
Har för egen del kämpat för att Vuxenutbildningen ska ha ett treterminssystem. Alla som har behov att komplettera eller läsa in grundskole- eller gymnasieskolekompetens för att kunna gå vidare drabbas orimligt av sommarlovets stiltje. För många blir det dessutom en ekonomisk utmaning. Här har verkligheten visat sig gå i riktning mot mer flexibilitet och med fokus på individen. Även före nya läraopan. Det är ju spännande att notera att den utvecklingen medfört att Skolverket dragit slutsatsen att de skall redovisa resultat per kalenderår och inte per läsår från 2009. Tänka sig att en skolform överger läsåret och ansluter till kalenderår.
Det här innebär ju inte att lärarna förlorar sin semester eller måste jobba mer. Men däremot kan det bli en bättre balans över året - även för lärarna. Förr stängde ju Sverige under en månad - då rådde industrisemester. Men idag stänger vare sig industrin eller Sverige under en månad - vi har anpassat oss till resten av världen och det har gått bra. Men det finns öar som fortfarande stänger - en är huvuddelen av Utbildningssverige. En annan är riksdagen. I båda fallen har dock skett uppmjukningar - sommarkurser är början till en tredje termin och interpellationsdebatter samt EU-nämnd början till ett mer vanligt år i riksdagen. Vem vet även riksdagsåret kanske i framtiden ansluter till kalenderåret istället förr som nu 2010/2011. Stort problem? Nej, inte just detta - men för min del förvånades jag mycket som ny ledamot, över den skeva arbetsbalans som råder i riksdagen. Speciellt under hösten. Skulle ju gärna se en stärkt roll för riksdagen och då krävs annan arbetsrytm. Måhända kommer EU-arbetet bli anledningen som medverkar till det sistnämnda. Men detta är ju ett ämne i sig, lämpat för ett annat inlägg.
torsdag 22 juli 2010
Exemplet Kosovo
Följer med stor spänning utfallet av Internationella domstolens prövning av den ensidiga självständighetsförklaringen som gjordes av Kosovo 2008. Utslaget ska ta tre timmar att läsa upp. Inget enkelt domstolsutslag således. Det är bra det också.
Det är första gången som Internatinella domstolen prövar ett ärende av denna karaktär. Här har först förelegat en stats upplösning, nya staters uppkomst, krig och sedan en lång tid utan att någon stat faktiskt hade makt över Kosovo - det hade FN. Sedan kom då Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och Serbiens begäran om prövning av detta i Internationella domstolen. Idag skrivs ett nytt kapitel i folkrätten. Det skrivs av domstolen i Haag - så som föreskrivits. Bara det är i sig oerhört intressant.
Skulle en konflikt av detta slag kunna föras framåt av domstolsutslaget kunde det få efterföljd. Nu är det en specifik situation, helt unik och kan kanske därför inte växlas mot andra konflikter. Men ändå, det kommer att få stor betydelse för tilltron till Internationella domstolen. Det faktum att Serbien söker EU-anslutning och har det perspektivet är viktigt för fortsättningen - oavsett utgång. Från svensk sida var vi ju oerhört aktsamma med erkännandet för att vi just ville kunna möta en prövning av frågan i domstol. Det var klokt då och nu kommer vi att få svar på om vi följde eller bröt mot folkrätten när vi erkände. Hur vi och övriga hanterar det utslaget kommer också att vara betydelsefullt.
Det är många stater som med stor spänning följer domstolens utslag de följande timmarna. Många har inom sig folkgrupper eller regioner som vill ha ökad självständighet och även en egen stat. Sedan har vi Palestina eller Västsahara som torde ha ett särskilt intresse av både utslaget och den efterföljande debatten. Här kan komma att både öppnas och stängas dörrar, men framförallt slamras i dem. Från många olika håll. Det är som sagt var en omfattande text som domstolen lämnar. Således visar de att man nog problematiserar och söker vägleda - inte svara enkelt på den svåra frågan som Serbien ställt. Det faktum att Serbien gick via domstolen är värt att applådera och jag hoppas att alla känner att världen får nytta av svaret. Att alla kan respektera - även om ingen får det svar man önskar.
Det är första gången som Internatinella domstolen prövar ett ärende av denna karaktär. Här har först förelegat en stats upplösning, nya staters uppkomst, krig och sedan en lång tid utan att någon stat faktiskt hade makt över Kosovo - det hade FN. Sedan kom då Kosovos ensidiga självständighetsförklaring och Serbiens begäran om prövning av detta i Internationella domstolen. Idag skrivs ett nytt kapitel i folkrätten. Det skrivs av domstolen i Haag - så som föreskrivits. Bara det är i sig oerhört intressant.
Skulle en konflikt av detta slag kunna föras framåt av domstolsutslaget kunde det få efterföljd. Nu är det en specifik situation, helt unik och kan kanske därför inte växlas mot andra konflikter. Men ändå, det kommer att få stor betydelse för tilltron till Internationella domstolen. Det faktum att Serbien söker EU-anslutning och har det perspektivet är viktigt för fortsättningen - oavsett utgång. Från svensk sida var vi ju oerhört aktsamma med erkännandet för att vi just ville kunna möta en prövning av frågan i domstol. Det var klokt då och nu kommer vi att få svar på om vi följde eller bröt mot folkrätten när vi erkände. Hur vi och övriga hanterar det utslaget kommer också att vara betydelsefullt.
Det är många stater som med stor spänning följer domstolens utslag de följande timmarna. Många har inom sig folkgrupper eller regioner som vill ha ökad självständighet och även en egen stat. Sedan har vi Palestina eller Västsahara som torde ha ett särskilt intresse av både utslaget och den efterföljande debatten. Här kan komma att både öppnas och stängas dörrar, men framförallt slamras i dem. Från många olika håll. Det är som sagt var en omfattande text som domstolen lämnar. Således visar de att man nog problematiserar och söker vägleda - inte svara enkelt på den svåra frågan som Serbien ställt. Det faktum att Serbien gick via domstolen är värt att applådera och jag hoppas att alla känner att världen får nytta av svaret. Att alla kan respektera - även om ingen får det svar man önskar.
Karzai - om fyra år?
Så har då uppföljaren till Londonkonferensen genomförts i Kabul. Kan tänka mig hur säkerhetspådraget såg ut. När jag var där i våras var det tufft - vi tilläts inte bo inne i Kabul utan fick rum på campen. Men, det var nu gott att de som vill gå bakåt inte lyckades stoppa mötet.
Man kan ju fundera på utfallet. Detta att Karzai lovat vidta åtgärder mot korruptionen har hörts förut. Men nu har han fått löfte om halva biståndet - och det är omfattande. Det måste gå att nå en bättre samordning mellan alla aktörer i landet. Inte minst för att sätta tydlig press på Karzaai och hans regering. Är själv rätt fundersam över det riktiga i att ytterligare öka stödet ute i provinserna som vi talat om. Visst ska vi i t ex vårt PRT i MeS söka bättre kontakter med folket - men vi ska ju i grunden säkra att den afghanska regeringen kan ta över. Vi befinner oss med trupper i området på regeringens inbjudan. Då måste vi agera så att människor uppfattar att regeringen klarar uppgiften. Den måste t ex klara att betala löner till polis och militär, till rättsväsendet och till statlig administration så att man kan komma ifrån det korrupta system som gäller. Om 50% av biståndet inte klarar det, utan går i korrupta aktörers fickor kommer 2014 infalla utan att det finns några styrkor för ISAF att lämna över till. Då gnuggar bakåtsträvarna och krigsherrar händerna.
Den fråga man kan fundera över är om Karzai klarar de kommande parlamentsvalen på ett bättre sätt än presidentvalet. Kommer han att kunna och vilja få ordning på sin korrupta administration? Om inte, kommer han att vara kvar om fyra år? Om hans ställning undergrävs ytterligare så kommer samtidigt dessa fyra år att bli tuffa.
Minns uttrycket att vi västerlänningar har klockor, men afghanerna har tid. De kan vänta in sin tid. Nu siktar vissa ett år framåt tills dess USA ska börja minska sin närvaro enligt Obama. Sedan 2014, en ny limit att blicka mot. Men - för svensk del har ju närvaron med bistånd varit sådär 18 år och vi har klargjort att vi har ett långsiktigt perspektiv. Vi vill bidra till både fred och utveckling för det afghanska folket. Det kräver uthållighet, men också insikt om att formerna för våra insatser måste prövas mot utvecklingen.
Det ska t ex bli mycket intressant att se vad samarbetet med Turkiet kan ge i vårt PRT. Kommer vårt PRT bli en av de första där ansvaret överlämnas till afghanerna? Hur påverkar det i så fall vår närvaro militärt?
Afghanistan är ett oerhört intressant land, med i grunden stora möjligheter. Så oerhört trist att det finns så många bakåtsträvare och fundamentalister som vill hindra att de tas till vara för befolkningen. Men, det jag hörde sägas var att den hårda kärnan av s k taliban var runt 10%. De flesta såg det mer som en födkrok i brist på annat. Många såg till att vända kappan efter vinden för att skydda egna liv och intressen. Om Karzai lyckas visa att det finns hopp för landet, då kan människor våga säga ifrån mot dessa bakåtsträvare. Frågan är vad och om han vill. Härskarteknikerna har talat ett språk som oroar. Men - än finns chansen!
Man kan ju fundera på utfallet. Detta att Karzai lovat vidta åtgärder mot korruptionen har hörts förut. Men nu har han fått löfte om halva biståndet - och det är omfattande. Det måste gå att nå en bättre samordning mellan alla aktörer i landet. Inte minst för att sätta tydlig press på Karzaai och hans regering. Är själv rätt fundersam över det riktiga i att ytterligare öka stödet ute i provinserna som vi talat om. Visst ska vi i t ex vårt PRT i MeS söka bättre kontakter med folket - men vi ska ju i grunden säkra att den afghanska regeringen kan ta över. Vi befinner oss med trupper i området på regeringens inbjudan. Då måste vi agera så att människor uppfattar att regeringen klarar uppgiften. Den måste t ex klara att betala löner till polis och militär, till rättsväsendet och till statlig administration så att man kan komma ifrån det korrupta system som gäller. Om 50% av biståndet inte klarar det, utan går i korrupta aktörers fickor kommer 2014 infalla utan att det finns några styrkor för ISAF att lämna över till. Då gnuggar bakåtsträvarna och krigsherrar händerna.
Den fråga man kan fundera över är om Karzai klarar de kommande parlamentsvalen på ett bättre sätt än presidentvalet. Kommer han att kunna och vilja få ordning på sin korrupta administration? Om inte, kommer han att vara kvar om fyra år? Om hans ställning undergrävs ytterligare så kommer samtidigt dessa fyra år att bli tuffa.
Minns uttrycket att vi västerlänningar har klockor, men afghanerna har tid. De kan vänta in sin tid. Nu siktar vissa ett år framåt tills dess USA ska börja minska sin närvaro enligt Obama. Sedan 2014, en ny limit att blicka mot. Men - för svensk del har ju närvaron med bistånd varit sådär 18 år och vi har klargjort att vi har ett långsiktigt perspektiv. Vi vill bidra till både fred och utveckling för det afghanska folket. Det kräver uthållighet, men också insikt om att formerna för våra insatser måste prövas mot utvecklingen.
Det ska t ex bli mycket intressant att se vad samarbetet med Turkiet kan ge i vårt PRT. Kommer vårt PRT bli en av de första där ansvaret överlämnas till afghanerna? Hur påverkar det i så fall vår närvaro militärt?
Afghanistan är ett oerhört intressant land, med i grunden stora möjligheter. Så oerhört trist att det finns så många bakåtsträvare och fundamentalister som vill hindra att de tas till vara för befolkningen. Men, det jag hörde sägas var att den hårda kärnan av s k taliban var runt 10%. De flesta såg det mer som en födkrok i brist på annat. Många såg till att vända kappan efter vinden för att skydda egna liv och intressen. Om Karzai lyckas visa att det finns hopp för landet, då kan människor våga säga ifrån mot dessa bakåtsträvare. Frågan är vad och om han vill. Härskarteknikerna har talat ett språk som oroar. Men - än finns chansen!
tisdag 20 juli 2010
Rwanda och Kagame
Idag - tisdag - inleds den tre veckor långa presidentvalskampanjen i Rwanda. Efter att besökt landet för tre månader sedan kan jag inte låta bli att känna både förundran, oro och fascination för detta land. De tusen kullarnas land - centralt belägen i Stora Sjöregionen och med stora viktiga länder runt omkring upplevde FN:s totala oförmåga att skydda civilbefolkningen när staten inte klarade detta - snarare drev fram det. Folkmordet i Rwanda 1994, då enligt officiell statistik 937 000 människor mördades under 100 dagar, får inte hända igen - inte där och inte någon annanstans. Om detta är vi eniga.
Som besökare slogs jag av hur oerhört tätbefolkat och välorganiserat landet är. Alla tusen kullarna kändes som om de togs tillvara. En fantastisk trädgård. Om än levnadsnivån är långt under vår fick jag känslan av att de var på väg i rask takt att utveckla sitt land. Ett land som för bara 16 år sedan drabbades så oerhört. När man kom över gränsen från Östra Kongo in i Rwanda kom man till en helt annan värld - kändes det som. Frågorna jag ställde och ställer - hur har de gjort? Har de lyckats? Finns det risk för bakslag?
Under mötet med president Kagame - som blev anmärkningsvärt långt 1,5 timme - stod det klart att vi mötte en man med stort självförtroende. Frågan han ställde - vad har ni att lära ut? Rwandas folkmord såg han som unikt - det utfördes av rwandier på rwandier, granne mördade granne, barn mördade föräldrar o s v. Övriga världen lämnade skeppet, när det höll på att sjunka. Han såg att han räddat Rwanda, genom sin rebellarmé fick de stopp på folkmordet och har sakta men säkert återuppbyggt landet. När vi ifrågasatte metallbörsen och kongolesiska metaller som gick via Rwanda kom motfrågan, varför vi ville stoppa börsen och inte de i våra länder som köpte. När vi talade mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och journalisters frihet att skriva - så talade han om behovet att skydda människor från att mördas. Det handlade om människornas säkerhet och om landets säkerhet. Inte om att upprätthålla den indelning av rwandier som tidigare kolonialherrar skapat - i tutsier och hutuer. Allt som andades annan identitet är rwanider var en säkerhetsrisk.
Uppenbart har landet sökt organisera sig för att få fart på ekonomin - och lyckats. Det fanns hopp - även hos de forna rebellsoldater vi mötte som lämnat väpnad kamp i östra Kongo. Men det fanns också många rädslor och många frågor om hur man klarar övergången. Detta med någon form av bydomstolar som möter anklagelser och söker skapa rättvisa är både intressant och lämnar många som känner sig felaktigt behandlade. Miljontals har dömts. Rätten till sin identitet kan i längden inte berövas någon - oavsett om det är en gammal belgisk kolonial ordning eller inte måste man komma vidare ur det trauma som folkmordet självkart är. Där är man inte ännu. Det kändes tydligt.
När nu presidentvalskampanjen startar är det inte ett öppet debattklimat som råder. Även om det helt klart är ett relativt demokratiskt val - med fyra kandidater som kan delta och kampanja är de fängslanden som gjorts en signal om att gränserna är snäva för de som deltar. Olikheter är tabu - och ändå är det ju uppenbart att det i ett land med 10 miljoner människor inte går att kväva mångfald om man vill utvecklas vidare. Då måste Kagame - som säkert vinner 7 nya år - öppna samhället för de svåra frågorna. Om inte kommer han bli ännu en afrikansk president som varit militär rebelledare för att befria och utveckla sitt land, men slutar som förtryckare av sitt folk.
Jag hoppas intensivt att rwandierna får möta en god utveckling. Det är ett land som stod emot slavhandlarna, ett folk som visat sig kapabelt att åstadkomma stora framsteg. Det skulle kunna vara en förebild - inte bara för jämställdhet (flest kvinnor i parlamentet, 56% och 9 kv av 24 ministrar) och kamp mot sexuellt våld - utan för öppenhet, demokrati, good governance och rättstat. Alltnog, min bild är att de verkligen sökt finna sin väg utifrån sin historia, att de lyckats bättre än många andra länder men att de nu befinner sig vid ett viktigt vägskäl. Går man fel kommande år, är riskerna överhängande att vi får se nya inbördes strider i Rwanda. Det får inte ske och vi har alla ett ansvar. När rösterna räknats den 11 eller senast den 17 augusti kommer den valde presidenten att ha ett tydligt ansvar. Förhopningsvis har då valet föregåtts av en kampanj som inte leder till nya övergrepp på enskilda, på rättstaten eller på demokratin.
Som besökare slogs jag av hur oerhört tätbefolkat och välorganiserat landet är. Alla tusen kullarna kändes som om de togs tillvara. En fantastisk trädgård. Om än levnadsnivån är långt under vår fick jag känslan av att de var på väg i rask takt att utveckla sitt land. Ett land som för bara 16 år sedan drabbades så oerhört. När man kom över gränsen från Östra Kongo in i Rwanda kom man till en helt annan värld - kändes det som. Frågorna jag ställde och ställer - hur har de gjort? Har de lyckats? Finns det risk för bakslag?
Under mötet med president Kagame - som blev anmärkningsvärt långt 1,5 timme - stod det klart att vi mötte en man med stort självförtroende. Frågan han ställde - vad har ni att lära ut? Rwandas folkmord såg han som unikt - det utfördes av rwandier på rwandier, granne mördade granne, barn mördade föräldrar o s v. Övriga världen lämnade skeppet, när det höll på att sjunka. Han såg att han räddat Rwanda, genom sin rebellarmé fick de stopp på folkmordet och har sakta men säkert återuppbyggt landet. När vi ifrågasatte metallbörsen och kongolesiska metaller som gick via Rwanda kom motfrågan, varför vi ville stoppa börsen och inte de i våra länder som köpte. När vi talade mänskliga rättigheter och yttrandefrihet och journalisters frihet att skriva - så talade han om behovet att skydda människor från att mördas. Det handlade om människornas säkerhet och om landets säkerhet. Inte om att upprätthålla den indelning av rwandier som tidigare kolonialherrar skapat - i tutsier och hutuer. Allt som andades annan identitet är rwanider var en säkerhetsrisk.
Uppenbart har landet sökt organisera sig för att få fart på ekonomin - och lyckats. Det fanns hopp - även hos de forna rebellsoldater vi mötte som lämnat väpnad kamp i östra Kongo. Men det fanns också många rädslor och många frågor om hur man klarar övergången. Detta med någon form av bydomstolar som möter anklagelser och söker skapa rättvisa är både intressant och lämnar många som känner sig felaktigt behandlade. Miljontals har dömts. Rätten till sin identitet kan i längden inte berövas någon - oavsett om det är en gammal belgisk kolonial ordning eller inte måste man komma vidare ur det trauma som folkmordet självkart är. Där är man inte ännu. Det kändes tydligt.
När nu presidentvalskampanjen startar är det inte ett öppet debattklimat som råder. Även om det helt klart är ett relativt demokratiskt val - med fyra kandidater som kan delta och kampanja är de fängslanden som gjorts en signal om att gränserna är snäva för de som deltar. Olikheter är tabu - och ändå är det ju uppenbart att det i ett land med 10 miljoner människor inte går att kväva mångfald om man vill utvecklas vidare. Då måste Kagame - som säkert vinner 7 nya år - öppna samhället för de svåra frågorna. Om inte kommer han bli ännu en afrikansk president som varit militär rebelledare för att befria och utveckla sitt land, men slutar som förtryckare av sitt folk.
Jag hoppas intensivt att rwandierna får möta en god utveckling. Det är ett land som stod emot slavhandlarna, ett folk som visat sig kapabelt att åstadkomma stora framsteg. Det skulle kunna vara en förebild - inte bara för jämställdhet (flest kvinnor i parlamentet, 56% och 9 kv av 24 ministrar) och kamp mot sexuellt våld - utan för öppenhet, demokrati, good governance och rättstat. Alltnog, min bild är att de verkligen sökt finna sin väg utifrån sin historia, att de lyckats bättre än många andra länder men att de nu befinner sig vid ett viktigt vägskäl. Går man fel kommande år, är riskerna överhängande att vi får se nya inbördes strider i Rwanda. Det får inte ske och vi har alla ett ansvar. När rösterna räknats den 11 eller senast den 17 augusti kommer den valde presidenten att ha ett tydligt ansvar. Förhopningsvis har då valet föregåtts av en kampanj som inte leder till nya övergrepp på enskilda, på rättstaten eller på demokratin.
lördag 10 juli 2010
Miljöpartiet - det nya förbudspartiet
Lyssnade på språkrören idag. Måst säga att jag väntat mig mer av både Maria och Peter. Blev oerhört trött när också de förvillade sig ut i fotbollshistorien för att bygga upp sitt tal. Kändes väldigt konstlat och nog vrickade Maria tungan när hon skulle få ihop bilderna.
Angreppen på andra partier - inkl mitt eget blev också väldigt märkliga. Sökta. Kände mig bara förvånad över hur obvekväm Maria verkade vara i den roll hon hade på Almedalens scen. Peter kändes mer hemtam, men vad ville de egentligen säga? Så lite som möjligt för att inte störa samarbetet?
Sedan förstod jag att de avlossat sitt utspel på presskonferensen före talet och att det möttes av många frågor. Kan förstå det. Detta att förbjuda externa köpcentra under fem år känns som magstarkt. Ska det vara receptet för att nå grönare städer? Ska det sedan motsvaras av ett inner-city-tvång? Eller blir det max-tak på affärernas storlek - inga gallerior?
Sedan tänker jag på städernas tillväxt - hur det som är externt en dag är mer av delcentrum i staden som växt vidare kring köpcentrat. Mer städer som Visby - men det är väl just en stad som visar att man flyttat köpcentra utanför murarna och staden med tiden omringt dem.
MP-förslaget bygger på åsikten att stadskärnor ska utarmas av externcentra, men mot det står undersökningar som visar att dessa centra istället kan förstärka city-handeln genom att attrahera nya kunder. Handlar det om att man vill minska bilåkandet - då kan man bygga ut kollektivtrafik. Handlar det om att minska konsumtion eller tillväxt mer än om gröna städer? Jag känner igen spåren från min hemstad Södertälje. Här har Miljöpartiet sökt stoppa externcentra men fått med sig de rödgröna på att styra planeringen så att man inte kan få köpa matvaror intill Plantagen m fl butiker. Matbutikerna får etableras på annat ställe, separera mera. Effekten av detta blir då att man får åka runt lite mer när man ska handla. Grönare städer...? Lika obegripligt som detta fem-åriga förbud. Men det är väl vad man får vänta sig av vänsterkartellen. MP är på väg att bli det nya förbudspartiet. Stoppa, förbjud, hindra, fördyra...reglera.
Angreppen på andra partier - inkl mitt eget blev också väldigt märkliga. Sökta. Kände mig bara förvånad över hur obvekväm Maria verkade vara i den roll hon hade på Almedalens scen. Peter kändes mer hemtam, men vad ville de egentligen säga? Så lite som möjligt för att inte störa samarbetet?
Sedan förstod jag att de avlossat sitt utspel på presskonferensen före talet och att det möttes av många frågor. Kan förstå det. Detta att förbjuda externa köpcentra under fem år känns som magstarkt. Ska det vara receptet för att nå grönare städer? Ska det sedan motsvaras av ett inner-city-tvång? Eller blir det max-tak på affärernas storlek - inga gallerior?
Sedan tänker jag på städernas tillväxt - hur det som är externt en dag är mer av delcentrum i staden som växt vidare kring köpcentrat. Mer städer som Visby - men det är väl just en stad som visar att man flyttat köpcentra utanför murarna och staden med tiden omringt dem.
MP-förslaget bygger på åsikten att stadskärnor ska utarmas av externcentra, men mot det står undersökningar som visar att dessa centra istället kan förstärka city-handeln genom att attrahera nya kunder. Handlar det om att man vill minska bilåkandet - då kan man bygga ut kollektivtrafik. Handlar det om att minska konsumtion eller tillväxt mer än om gröna städer? Jag känner igen spåren från min hemstad Södertälje. Här har Miljöpartiet sökt stoppa externcentra men fått med sig de rödgröna på att styra planeringen så att man inte kan få köpa matvaror intill Plantagen m fl butiker. Matbutikerna får etableras på annat ställe, separera mera. Effekten av detta blir då att man får åka runt lite mer när man ska handla. Grönare städer...? Lika obegripligt som detta fem-åriga förbud. Men det är väl vad man får vänta sig av vänsterkartellen. MP är på väg att bli det nya förbudspartiet. Stoppa, förbjud, hindra, fördyra...reglera.
fredag 9 juli 2010
Brev till Solveig Ternström
Har nu sent om sider läst om Visby , om torgmöten efter att jag lämnat Gotland för Åland senaste dygnet. Lätt förvånad ser jag att det var torgmöte där min kollega Solveig Ternström uppenbart talade om att hon älskade alla M - för det lät som Mor. Om det var rätt citerat kan jag känna igen Solveigs spontanitet och värme. Men samtidigt våndas jag. Måtte du inte bli gruvligt besviken - igen.
Jag vet hur upprörd du var över kärnkraftsuppgörelsen. Jag vet att du klart sagt att du inte vill jobba för oss i valet. Jag kan känna ledsnad över att det inte har klickat. Men, jag känner också ledsnad över att du sviker oss alla - genom att nu direkt, så helhjärtat hoppa på Monas tåg. Vem var det som blandade bort korten i folkomröstningen - om inte de socialdemokrater som du nu stöttar. Vem är det som haft regeringsmakten när utbyggnaden gick vidare till 12 reaktorer? Socialdemokraterna. Vem är det som haft regeringsmakten under de flesta av de 30 åren som passerat sedan folkomröstningen - socialdemokraterna. Dem ger du nu ditt helhjärtade stöd. Kanske känns det varmt och bra nu - men det kommer en dag imorgon - också med vänsterkartellen. Du stöttar nu dem alla. För vad? Hur många reaktorer vill de stänga? Inga alls. Hu många fria vårdföretag för äldre vill de stoppa? Alla?
Sedan tänker jag på min erfarenhet av partipiskor och en sak är solklar för min del. Den frihet som funnits och finns hos oss - den existerar inte hos socialdemokratiska riksdagsgruppen när det verkligen gäller. Visst är det tufft ibland (speciellt när man har regeringsmakten och det verkligen gäller) - men vi söker ändå processa och hitta fönster på ett sätt som är rätt unikt. Något du nog inte kännt, något de flesta andra grupperna ändå inte gör. Jag funderar på vad du skulle upplevt i en motsvarande situation i den grupp du nu vill stötta. Men, hade du fått chansen? "Älskar SSU" dig nu för att du vill avveckla kärnkraften? "Älskar SSU" dig för att du delar deras politiska socialistiska vision? Tror vare sig att du eller jag tror det!
Alldeles oavsett - tack för ditt engagemang och för att jag fått möjlighet att lära känna dig lite mer under dessa år. Kram.
Jag vet hur upprörd du var över kärnkraftsuppgörelsen. Jag vet att du klart sagt att du inte vill jobba för oss i valet. Jag kan känna ledsnad över att det inte har klickat. Men, jag känner också ledsnad över att du sviker oss alla - genom att nu direkt, så helhjärtat hoppa på Monas tåg. Vem var det som blandade bort korten i folkomröstningen - om inte de socialdemokrater som du nu stöttar. Vem är det som haft regeringsmakten när utbyggnaden gick vidare till 12 reaktorer? Socialdemokraterna. Vem är det som haft regeringsmakten under de flesta av de 30 åren som passerat sedan folkomröstningen - socialdemokraterna. Dem ger du nu ditt helhjärtade stöd. Kanske känns det varmt och bra nu - men det kommer en dag imorgon - också med vänsterkartellen. Du stöttar nu dem alla. För vad? Hur många reaktorer vill de stänga? Inga alls. Hu många fria vårdföretag för äldre vill de stoppa? Alla?
Sedan tänker jag på min erfarenhet av partipiskor och en sak är solklar för min del. Den frihet som funnits och finns hos oss - den existerar inte hos socialdemokratiska riksdagsgruppen när det verkligen gäller. Visst är det tufft ibland (speciellt när man har regeringsmakten och det verkligen gäller) - men vi söker ändå processa och hitta fönster på ett sätt som är rätt unikt. Något du nog inte kännt, något de flesta andra grupperna ändå inte gör. Jag funderar på vad du skulle upplevt i en motsvarande situation i den grupp du nu vill stötta. Men, hade du fått chansen? "Älskar SSU" dig nu för att du vill avveckla kärnkraften? "Älskar SSU" dig för att du delar deras politiska socialistiska vision? Tror vare sig att du eller jag tror det!
Alldeles oavsett - tack för ditt engagemang och för att jag fått möjlighet att lära känna dig lite mer under dessa år. Kram.
torsdag 8 juli 2010
Afghanistan - och regler för insatsen
Så lyssnar jag till nyheterna om att ÖB ska ha ändrat reglerna för den svenska insatsen i Afghanistan. Nu ska man själv kunna agera offensivt. Men, det har man ju kunnat göra så här långt också. Men fokus ska ju ligga på det Afghanska ägarskapet och att säkra detta. Här befinner sig ju landet i ett inbördeskrig. Om svenska tjejer och killar deltar tillsammans med Afganska trupper så måste de naturligtvis kunna agera. Men, det är viktigt att den svenska ledningen ser upp så man inte kan beslå de svenska trupperna med att ta ledningen i ett krig mot Talibaner. Det är inte den svenska insatsens uppdrag. Skydda civilbefolkningen, säkra den Afghanska regeringens möjligheter att bygga säkerhet och utveckling för befolkningen. Där är uppdraget. Det finns och ska finnas en klar skillnad mellan vårt agerande och det krig som bedrivs i södra och östra Afghanistan. Med ökad konfliktnivå, ökar riskerna - även att göra fel. Men för enskilda människors skull och för vår insats framtid, förväntar jag mig slippa rapporter om att vi skjutit först och frågat sedan - helt oprovocerat eller i rent förebyggande syfte tagit till oproportionerligt våld.
Självklart måste vi ge våra soldater goda förutsättningar på alla sätt, att klara uppdraget. Men, det är viktigt att alla vet - att övergrepp, övervåld m m inte går spårlöst förbi. Den Internationella Brottmålsdomstolen - ICC - har jurisdiktion att pröva brott mot internationell rätt. Sverige står bakom Rom-stadgan - till skillnad från t ex USA. Det är viktigt att vi inte söker friskriva oss från detta. Rätt ska vara rätt - för alla. Det gäller även om man bär uniform och agerar i Afghanistan.
Självklart måste vi ge våra soldater goda förutsättningar på alla sätt, att klara uppdraget. Men, det är viktigt att alla vet - att övergrepp, övervåld m m inte går spårlöst förbi. Den Internationella Brottmålsdomstolen - ICC - har jurisdiktion att pröva brott mot internationell rätt. Sverige står bakom Rom-stadgan - till skillnad från t ex USA. Det är viktigt att vi inte söker friskriva oss från detta. Rätt ska vara rätt - för alla. Det gäller även om man bär uniform och agerar i Afghanistan.
lördag 3 juli 2010
Sahlin och 12 miljarder
Dagen före Almedals-starten går Sahlin och de vänstergröna ut och bjuder med skattebetalarnas pengar. Oavsett vad Alliansen än föreslår i ökade välfärdssatsningar bjuder de över - med 12 miljarder. Det låter som lånat av Reinfeldt från förra valet, men det blir inte bättre för det. Här räcker det inte med att ange att man bjuder över, utan man preciserar det till exakt 12 miljarder. En potentiell regeringsbildare som agerar så ansvarslöst med skattrebetalarnas pengar skrämmer.
För det första måste vi väl ändå konstatera att kommunsektorn inte generellt är satt i skuld. Det finns kommuner som det knackar ordentligt för, men det är mer av undantag. Om det skulle anslås ökade resurser så hoppas jag att det baserar sig på mer noggrann analys av vad som krävs. Att bara bjuda över och fylla på kasskistorna i kommunsektorn är inte rimligt. Men, måhända är det den beräknade merkostnaden för lagen om heltid som de vänstergröna vill införa. Ett löfte till Kommunal som kostar mycket för skattebetalarna, utan att det blir bättre välfärd för pengarna.
För det första måste vi väl ändå konstatera att kommunsektorn inte generellt är satt i skuld. Det finns kommuner som det knackar ordentligt för, men det är mer av undantag. Om det skulle anslås ökade resurser så hoppas jag att det baserar sig på mer noggrann analys av vad som krävs. Att bara bjuda över och fylla på kasskistorna i kommunsektorn är inte rimligt. Men, måhända är det den beräknade merkostnaden för lagen om heltid som de vänstergröna vill införa. Ett löfte till Kommunal som kostar mycket för skattebetalarna, utan att det blir bättre välfärd för pengarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)