I Libyen utvecklar vi folkrätten

Idag Utrikesnämnden, något sent kan man tycka eftersom alla som möttes redan var överens. Sverigedemokraterna har inte plats där. Men, formellt ska ju regeringen i alla utrikesärenden av större vikt samråda med Utrikesnämnden. Nu är det gjort och i riksdagen råder en dags motionsrätt på regeringens väl förankarade proposition. Imorgon torsdag ska Utrikesutskottet, som är ansvarig för beredningen i riksdagen, inbjuda Försvarsutskottet till sammansatt utskott. Sedan blir det ett beredande sammanträde. Pikant, eftersom Anders Fough Rasmussen även ska besöka utskottet imorgon. Sedan blir det justeringssammanträde på eftermiddagen. Debatt och beslut sker på fredag morgon. Säga vad man vill, men riksdagen är inte ett hinder mot snabba beslut.


I allt detta får vi inte glömma att Libyen-insatsen sker mot den bakgrund som givits av FN:s säkerhetsråd. De facto är det första gången som frågan om Responsability to Protect, R2P, faktiskt prövas. När jag var i FN och diskuterade frågan i höstas var det en no, no-fråga. Så fort någon fråga ens kom i närheten av FN:s och världssamfundets skyldighet att skydda, där staten inte klarar uppdraget och ytterst i strid mot berörd stat - var det tvärstopp. Den nationella integriteten är normalt oberörbar. Det faktum att den territoriella integritetens största banérförare - Ryssland och Kina, nu valde att både avstå vetot och lägga ner sin röst i Libyen-resolutionen är banbrytande. Detta om något visar hur akut situationen i Benghazi var. Risken för en massaker var överhängande. Fullt medveten om att läget kunde ha varit aldrig så alarmerande utan att länderna agerat som de gjorde om inte Arabförbundet enat sig om vädjan till FN.

Det är mot bakgrund aV att detta är första gången Säkerhetsrådet beslutar ta ansvar för att skydda civila som ett nytt kapitel nu skrivs i folkrätten. Hur det skrivs och vilka slutsatser som dras för framtiden beror självklart både på utgången, men också på hur de länder som fått uppdraget utför detsamma. Det är mot den bakgrunden viktigt för de som nu upprätthåller och söker verkställa resolutionerna, att politiken håller i och inte kidnappar resolutionen för att tolka in maximalt utrymme. Det gäller att handla i resolutionernas anda, inte mot den. När jag hör diskussionen om att beväpna rebellerna kan jag bara konstatera att det direkt strider mot den anda som öppnade dörren för insatsen. Skydd av civila, vapenembargo m m. Det är knappast heller brist på vapen i Libyen, däremot är det väl så att det är få rebellkrafter som är utbildade för att kunna bruka de som finns. Men, om budskapet är vapenvila och skydd av civila, då kan inte handlingen vara att dela ut fler vapen.

För min del handlar det här om folkrätten, men också om vår trovärdighet vis-a-vi Arabländerna och våra grannar söder om Medelhavet. Vi ska delta för att verkställa FN:s säkerhetsråds resolutioner. Vi ska stötta humanitära insatser och självklart ska EU också medverka till politiska lösningar. Men vi ska hålla rågången tydlig, det är befolkningen i Libyen som ska ha makten över sin framtid, precis som alla andra medborgare i andra länder.

Innebär denna profil att Sveriges insats bara kan vara att patrullera flygförbudszonen om vi skall hävda resolutionerna. Där blir mitt svar nej, vi skulle också ha kunnat medverka till att slå ut militära offensiva mål som hotar civilbefolkningen. Men här har vi då nått enighet med oppositionen, vilket inneburit att vi nu sänder iväg plan för en mycket begränsad uppgift. Värt pengarna? Ja, i allt väsentligt. Det handlar om att ta ansvar för en efterfrågad uppgift, för att säkerställa att säkerhetsrådets beslut inte blir ett slag i tomma luften. Ja, det handlar om att vi deltar för att säkra skydd av civila, mot en statsledning som kallar demonstranter för drogpåverkade ungdomar, kackerlackor m m. Jag vill inte begära av andra, det vi inte är beredda att göra själva. Det är mot den bakgrunden jag också hade kunnat tänka mig ett vidgat uppdrag, att slå mot markmål som är offensivt militära. Men, det är välkommet att det nu råder nästan total enighet om det mandat riksdagen ska ge på fredag. Det blir ett mycket allvarligt och viktigt beslut, den 1 april till trots.

Handlar inte om NATO

Noterar min kollegas artikel i dagens SvD om behovet att diskutera NATO-medlemskap. Visst, allt måste kunna diskuteras. Men det som nu händer i skapandet av en flygförbuds-zon över Libyen är inget som vare sig talar för eller mot NATO-medlemsskap. Inte heller talar det för EU-egna styrkor. Snarare visar väl det som nu händer i Libyen att FN:s säkerhetsråd faktiskt förmår besluta om att skydda civila mot angrepp från den egna regeringen. Men däremot finns det inte någon koppling mellan ett sådant beslut i säkerhetsrådet och beslut om insatser i verkligheten.

Säkerhetsrådets medlemmar som beslutar om en insats, har naturligen ett ansvar att säkerställa att något också händer om vi står inför ett brott mot mänskligheten eller folkmord. Men, det räcker knappast med detta. Det är en uppmaning till alla FN:s medlemsländer att säkerställa att resolutionen verkställs. Så också för Sverige.

Men, jag frågar mig om viljan finns att finansiera insatserna. När jag var i FN för en tid sedan förväntade sig ingen någon insats från oss eller andra någon annanstans i världen, så länge insatserna i Afghanistan pågår. Det handlar ju förstås även om en budget. Det kostar åtskilligt att tillgripa militära insatser. Kostnader som nu kommer när de flesta länder inom EU drar ned försvarsbudgetarna. Är det inte just här vi har en del av förklaringen till diskussionerna nu. EU har inte varit beredda att gå in med insatser via sitt Battle Group-koncept - för ingen har än så länge ansett det värt kostnaden att sätta in dessa. Så EU-spåret är inte här och nu. Och när NATO nu diskuterar om man skall ta ledning eller inte är det väl också en fråga om att lyfta in, inte bara ledningsansvar, utan faktiskt också en breddad finansiering av insatserna. Nu står USA, Frankrike och UK först och främst för insatserna och kostnaderna. Förstår att USA vill dra sig ur ledningsansvaret så snart som möjligt och dela bördorna. Förstår att också andra vill hålla borta dessa kostnader från NATO- och nationsbudgeten.

Visst, det finns många olika skäl som påverkar det spännande samtal som nu förs, bl a i Bryssel, om ledningsansvar för operationen i Libyen. Men, jag kan inte se att medlemsskap eller inte i NATO skulle förändra vare sig vårt eller NATO:s agerande. Vi måste kunna delta i internationella insatser både utan och med NATO-ledning. Däremot har jag full förståelse för att det finns andra intressen än läget i Libyen, för att lyfta in diskussionen om NATO-medlemsskap nu. Från vissa som ett skäl att inte göra något nu. Jag har till och med hört argumentet att vi inte ska argumentera för FN-insatser för R2P, eftersom Sverige inte är medlem i NATO. Från andra verkar det som att om vi satt runt bordet så skulle consensus uppstå och NATO ta ledningen. Så NATO-medlemsskapsfrågan har tagits som skäl för både det ena och det andra i de diskussioner som förevarit. Men min hållning har varit, göm er inte bakom NATO-medlemsskapet om ni inte vill delta. Och min hållning är, vi kan medverka oaktat om det är NATO eller någon ur FN-koalitionen som leder.

Och nu Gaza - Israel

Ser nu bilderna från bomben vid busstationen i Jerusalem som skadat ca 30 personer enligt uppgifter. Det var länge sedan vi behövde se dessa bilder, sedan detta drabbade Israels vardag. Självklart ska detta fördömas, som alla terrorhandlingar. Händelsen följer på en tid av ökande spänningar i området.

Själv har jag bara väntat mig att denna del av regionen också ska explodera. Tyvärr har jag inte sett många åtgärder som syftar till att minska spänningarna i området. Själv hade jag ett möte med både israeler och palestinier i Paris för en tid sedan. Var uppenbart att läget för samtal inte förelåg, istället för att förbättras hade det den senaste månaden snarare blivit tvärtom.

Först fick vi Al Jazeera-leaks som en liten bomb i Fatahland. Detta ökade bara kraven på insatser från Israel för att visa att Abbas nådde framgångar med sin politik. Istället för det kom uttalanden om nya bosättningar, om att Golanhöjderna inte skulle släppas och att israelisk militär skulle säkra dem även i framtiden. Med revolterna i Arabstaterna följde krav på val, på krafttag mot korruption och krav på förändringar i ledarskapet. Självklart påverkade och påverkar det även Israel och Palestina. Även om den konflikten inte varit närvarande i revolterna, ändrades spelplanen för alla. Inte minst påverkar förändringarna i Egypten läget. Palestinska presidenten utlovar val före september.

När det inte gavs någon påtaglig framgång i regionen valde palestinska ledningen att handla, att söka framgång internationellt. De sökte stöd i FN:s säkerhetsråd för ett tydligt krav på stopp för bosättningarna och ett fördömande av byggandet på ockuperad mark. De var på god väg att nå denna framgång och drev därmed frågan till sin spets. Trött på att ha följt USA:s råd, följt Obamas krav på samtal utan att nå något resultat valde man att söka stöd i FN, tills USA la in sitt veto mot resolutionen.

Under den månad som gått sedan dess har vi sett hur en bosättarfamilj mördats och hur svaret blev beslut om nya stora bosättningar. Vi har sett demonstrationer med krav på Fatah och Hamas att enas, vi har sett Egypten kasta av sig Mubarak, vi har sett israelisk militär borda fartyg, hur spänningarna vid Gazas gräns ökat, hur Abbas sagt sig vilja komma för samtal till Gaza och hur nu raketer avfyrats från Gaza in i Israel. Vi har sett israeliskt flyg svara med bomber, sett nya raketer, nya flygbomber och nu en bomb i Jerusalem. Kan väl bara gissa vad svaret på denna attack blir.

Nog känns det som om vi sett detta hända förut. Vilka är det som trycker på knapparna denna gång, som siktar in sig på att få den förväntade utvecklingen att rulla igång? Vilka vinner på att stridigheterna blossar upp i denna konflikt? Vilka vinner på ett nytt Gaza-krig, om det skulle följa? I den nya omgivningen, vilka vinner på en uppblossad konflikt mellan israeler och palestinier? Vilka kan de nya följderna bli till följd av det som händer i Nordafrika? Vilka vinner eller förlorar på att öppna en ny front? En front, där det finns en stark samsyn bland människor i alla arabländer?

För egen del erkänner jag att jag fruktat för att denna front ska öppnas i det läge som nu råder i hela regionen. Jag har oerhört svårt att förstå hur den israeliska ledningen bygger säkerhet för sina medborgare? Mur, militär säkerhet, kärnvapen - men är det primär säkerhet och långsiktigt? Vilka signaler sänder man ut till sin omgivning? Noterar att det i flera länder finns en strategi att bygga No-problem-policy som utrikes- och säkerhetspolitisk strategi. D v s att söka vänskap med alla grannländer som ett sätt att bygga nationell säkerhet. Vilken strategi har Israels regering haft och hur vill man möta ett förändrat grannskap? Att inte visa svaghet är vitalt i regionen, jag frågar mig vad nästa steg nu blir? Finns det andra verktyg än de vi hitintills sett?

Tid för några samtal och att följa utvecklingen mycket noga.

77% ja

Så har då folkomröstningen i Egypten avslutats. Enligt uppgifter har nära 18 miljoner gått till valurnan för att rösta. Av dem ska 77% ha sagt ja till de nio tilläggen till konstitutionen. Det var förslag som i stora stycken liknade de som Mubarak lade fram, sa flera jag talade med i Egypten. Men de kampanjade för ett nej, tillhörde oppositionsgrupperna. Det var ju Mubaraks NDP och Muslimska brödraskapet som sa ja.

De som pläderar för detta är förstås också det nu styrande militärrådet. De vill ju, vällovligt nog, inte styra landet utan återgå till sina förläggningar. Men sedan finns den oroande frågan hos oppositionen, ifall militären har en dold agenda. Ifall de i grunden vill gynna någon särskild utveckling. Förutom skyddet av sina privilegier då förstås.

Det var många samtal kring detta med valsystemet. En gällde hur röstkorten distribuerades. Det sas mig att det var många som delades ut särskilt till maktens stödgupper, att det var få som kunde hämta dem hos polisen och att det var många stationer som var stängda och att det var svårt att få fram röstkorten som de använder. De gamla gällde och det fanns många sådana att fördela. Vissa ville ha ett helt nytt system, som inte gick att fuska med som det nuvarande. Men några ville att identitetskort skulle gälla. Röstdeltagandet anges till 41%. Ska bli intressant att höra omdömen från ungdomsgruppen och från oppositionen nu. Misstänker att de ändå får acceptera resultatet, men läget är tufft. För med tilläggen godkända följer snart val. Ett val som följer samma upplägg. Godkänt nu, godkänt även då?

Det pågår ju också en intensiv diskussion om vilka val som ska komma först. Valet till parlamentet eller presidentvalet. Det verkade som om oppositionen helst ser presidentvalen först. Där finns tydliga kandidater med Moussa och El Baradei. Men Militärrådet verkar vilja se parlamentsvalen först. Det gynnar helt klart det gamla Mubarak-partiet NDP och Muslimska brödraskapet som redan har stark organisation och resurser. Blir tufft för övriga partier att hinna bildas, bli kända och attraktiva för väljarna som ett trovärdigt alternativ. Det snabba spåret med val i juni till parlamentet kan bli ett bakslag för demokratin. Det man kan hoppas på är väl att i så fall samlar oppositionen ihop sig till en Allians istället för att bli utspelade. En annan sak att hoppas på är väl att Muslimska brödraskapets olika fraktioner kommer upp till ytan och att flera islamska partier splittrar de religösa rösterna. Men jag hörde om att man även funderade på att bilda ett Koptiskt parti. Låter illa i mina öron, om den utvecklingen skulle skyndas fram när demokratin har en chans att flytta fram positionerna, rejält.

Men, det gäller väl att både hoppas och söka hjälpa oppositionen utan att göra sådant som riskerar stjälpa dem. Det går dock inte att komma ifrån att valsystemet verkar lämna en del övrigt att önska. Nåfon nämnde att ca 1/3 av valmanskåren fanns reigstrerade.

Gott så FN

Beslutet i FN:s säkerhetsråd torsdag kväll var oerhört viktigt. Det kom i elfte timmen och efter stor vånda. Men, det var ett välkommet beslut. FN:s säkerhetsråd har ju entydigt ensamrätten att kunna ge mandat till också militär våldsanvändning. Utan ett sådant tydligt mandat får inte militärt våld tillgripas. Dock och det finns skäl att påminna om, har vi från svensk och andras sida också markerat att det i yttersta nödfall, kan få tillgripas om det är i enlighet med FN-stadgans anda. För min del är detta entydigt ett litet utrymme som skapats för att kunna ingripa till skydd mot allvarliga brott mot mänskligheten eller folkmord. Det gäller för det unika fall sådant riskeras samtidigt som säkerhetsrådet blockeras från att ge mandat till följd av ett veto, av entydigt intresse.

Jag är oerhört glad att det i fallet Libyen gick att nå fram till ett Kapitel VII-mandat i säkerhetsrådet. De fem länderna som lade ner sina röster var förutom Kina och Ryssland, Indien, Tyskland och Brasilien. Det faktum att man valde att inte rösta emot,är en förstärkning av mandatet. Rådets omröstning visar att inten gick emot beslutet. Självklart hade det inte varit möjligt att fatta om Ryssland och Kina hotat eller lagt in sitt veto. Detta visar ändå att FN:s säkerhetsråd kan handla och det stärker tilltron till systemet, minskar utrymmet för att gå vid sidan om detsamma. Även detta är i grunden bra.

Men det faktum att säkerhetsrådet kunde samla ihop sig i elfte timmen innebär inte att situationen för människorna i Libyen är löst. Inte alls. Besluta om en Flygförbudszon är en sak, upprättandet av den och upprätthållandet en annan. Utöver det så ligger nu i mandatet faktiskt möjlighet att genomföra även andra åtgärder av militär natur. Det går således att följa upp med insatser på marken, från havet. Här är det viktigt att de som nu åtar sig att genomföra uppdraget är noggranna. Här handlar det inte om övervåld ,men väl riktade insatser. Jag är fullt medveten om svårigheterna i det sista. Inte minst då jag är övertygad om att fällor kommer att gillras av Gaddafi. Självklart söker de locka till angrepp på civila och humanitära mål. Men, jag utgår ifrån säkerhetsmarginaler.

Nu återstår att se hur Gaddafi handlar. Han har ju varnat för angrepp och säger att han ska vara galen. Han hotar alla fartyg på Medelhavet och flygtrafik. Han har ju visat att ha är fullt kapabel att göra det galna, så inget kan uteslutas. Det torde också ha varit ett skäl bakom beslutet som äntligen kom i säkerhetsrådet. 10 - 0.

Libyen, Bahrain, Qatar..

Känner mig förtvivlad. I dagarna utsätts FN-systemet för nya svåra prov. När en stat inte förmår skydda sin befolkning, utan bekrigar den så anser främst Kina och Ryssland att det är en inre angelägenhet. Det blockerar säkerhetsrådet från att agera. Skyddet för den territoriella integriteten är mycket högre än skyddet för mänskliga rättigheter. Efter folkmordet i Rwanda för snart 17 år sedan sa världen, aldrig mer. Nu skulle det finnas en skyldighet för världssamfundet att agera när staterna felade, när staterna inte förmådde hindra brott mot mänskligheten eller t o m folkmord. Det talas om Responsability to Protect, R2P.

Sedan fick vi Balkankriget och den etniska rensning som då följde. Från Europas sida stod vi förlamade och såg på. Säkerhetsrådet handlade inte, men NATO valde då att för nästan 12 år sedan blanda sig i för att hindra en katastrof. Det kan ifrågasättas om metoden att bomba var den rätta. Men vad var alternativen? Fortsatt etniskt blodbad medan världen såg på var inte ett av dem. Det var inte i NATO:s intresse strategiskt, fanns inte något egenintresse som agerade. Det fanns ett humanitärt imperativ. Det är för mig ett viktigt raster när jag prövar handlade i FN-stadgans anda. Om säkerhetsrådet är blockerat, alltmedan någon regim mördar sitt folk - då måste världen ytterst kunna kortsluta systemet för att handla till skydd för mänskligheten.

Det som nu händer i Nordafrika innebär en stor utmaning för människorna i berörda länder, men också för oss övriga. När människor störtade Ben Ali och Mubarak väcktes hopp i så många länder. Hopp hos en ny generation om ett bättre liv, ett friare liv och en bättre fungerande stat. Vi har sett demonstrationsvågen välla in över arabvärlden. I allt väsentligt fredliga demonstrationer har öppnat upp för löften om reformer i det ena landet efter det andra. Men det har också väckts krav på förtryckarna att lämna, på mer långtgående förändringar i ländernas styre. Och förtryckarna och envåldshärskarna har fram till Gaddafi sökt förhandlingar. För Gaddafi har det från början talats om hårda tag, om att driva ut rebellerna med det våld som krävs. Och det ser vi nu hända. Men vi ser också hur Bahrain kallar in stödtrupper för att med våld slå ner sitt uppror. Nu kommer således baksuget och frågan är om det blir så starkt att vågen helt avstannar, kanske helt drar sig tillbaka.

Jag fasar för vad som ska hända människorna i Benghazi, blir det en stad som jämnas med marken eller..? Hur stort kommer blodbadet att bli? Hur länge kommer det att dröja innan världen får kunskap? En sak är helt klar , Internationella Brottsmålsdomstolen kommer inte att kunna undersöka någonting av det Gaddafis styrkor gjort. Inte nu. Hur kommer det sig att världen, att EU- eller NATO-länderna inte förmår svara på de krav som kommit, inte förmår göra annat än att tala om vapenembargo och frysta tillgångar. Viktigt i och för sig - på sikt. Men hjälper det människorna som riskerar Gaddafis blodiga hämnd? Inte alls. Säkerhetsrådets hållning är helt klart oerhört avgörande, men frågan är också om vår förmåga att skydda. Irak och Afghanistan har tagit och tar så mycket kraft. Jordbävningen i Japan ändrar fokus på kameralinserna. Sedan ska vi inte glömma signaler från andra inflytelserika "stabila" arabländer, det höjer priset vid ett agerande. Oljeprisernas utveckling? Hur ser egenintressena ut denna gång?

Ska också bli i hög grad intressant att se hur EU, hur Italien, Frankrike med flera hanterar Libyen med Gaddafi kvar, efter att oppositionen krossats? Hur agerar Arabförbundet? Konsekvent och entydigt? Vilka blir följderna för grannländerna och arabvärlden? Gaddafi, Lukasjenko, Chavez, Ahmadinejad, Kim Jong Il, Mugabe....

När Egypten nu på lördag ska rösta om tillägg till konstitutionen, med i grunden samma innehåll som Mubarak föreslog frågar jag mig hur Libyen påverkar utfallet. Oppositionen är mycket kritisk, till folkomröstningen och till militärrådets hela tidtabell. De vill bl a få ett nej till de konstitutionella tilläggen. Under mina möten i Egypten förra veckan stod det klart att utvecklingen i Libyen är mycket närvarande. Likaså är oron över militärens eventuellt dolda agenda mcyket tydlig. Oppositionen balanserar, av rädsla för att militären ska tröttna och slå till. Vem inspireras idag av utvecklingen i Libyen, Bahrain...?

Fler, inte färre ambassader - Egardts utredning

På tisdag ska Peter Egardt överlämna sin utredning om en Utrikesförvalnting i världsklass till Carl Bildt. Det ska bli spännande att se slutsatserna denna gång. Även om jag inte är hemma för att direkt lyssna när han drar det för Utrikesutskottet på tisdag. Hela hans tidigare upplägg bygde på att Ambassaderna inte längre ska vara egna myndigheter utan ingå i regeringskansliet. Det handlar om att skapa EN myndighet och att slopa de självständiga myndigheterna genom att lägga in dem i regeringskansliet. Men regeringskanlsiet är EN myndighet, som då skulle svälla ytterligare. Detta är principiellt viktigt för hela vår myndighetsstruktur. Ska vi slopa självständiga myndigheter eller värna dem? För min del handlar det om att värna istället för att avveckla. Jag ogillar tanken på att UD skulle ploga för ett svällande regeringskansli.

Frånsett denna principiella fråga, som även hänger samman med vår Regeingsform, finns det en hel del andra frågor av intresse. Vill vi ha en utrikesförvaltning i världsklass? Ja, är mitt enkla svar. Jag är bekymrad över att vi har för svag representation i världen. Det räcker inte med en aldrig så aktiv politisk ledning. För att kunna vara en aktiv utrikespolitisk aktör - även inom EU, krävs det en bred och kompetent närvaro i världen. Detta inte med ett uppdrag enbart, utan med en djupare närvaro i landet. Det gäller att vi inte bara förstår den politiska ledning som utrikesministrar och andra träffar, utan att vi kan förstå på djupet vad som rör sig. Då krävs breda kontakter i civila samhället, förmåga att bygga kontaktnät i olika miljöer och dra slutsatser. Då krävs faktisk närvaro i landet. Sedan håller jag med om att utrikesförvaltningen idag, än mer än tidigare, har ett mångfacetterat uppdrag. Det handlar sedan länge om mycket mer än internationell politik, om att globaliseringen ökar behoven för olika aktörer att samverka och söka förstå skeenden.

Det har varit tydligt länge att UD och regeringen vill rationalisera i Utrikesmyndigheterna. Detta för att snabbare och enklare kunna dra resurser dit där det anses mest motiverat att satsa. Det handlar om ökad flexibilitet, men också om mer och enklare styrmetoder. Att inkorporera myndigheterna i regeringskansliet innebär ju att maktdelningen minskar och styrmodellen med regleringsbrev kan överges.

Av delbetänkandet från ifjol framgick det ju tydligt att en effektiv utrikestjänst i värdlsklass kräver långsiktighet och inte kortsiktighet. Det är bara genom långvarig närvaro som relationer kan byggas och tillit skapas mellan länder. Flexibiliteten får därför inte innebära att vi öppnar och slår igen ambassader, ena gången si och andra gången så, från ett år till ett annat.

Ibland låter det också som att vi skulle kunna lägga ner vår utrikesförvaltning och överlämna till EU:s utriekstjänst att sköta helheten. Men, jag är övertygad om att det är avgörande att vi själva har öron, ögon och munnar i många länder för att kunna utgöra en bra aktör inom EU. Ett EU där bara de stora länderna finns i världen och vi finns hos ett antal av de stora, blir ett EU som rikserar tappa perspektiv och bli sämre på att anta sina utmaningar. Det är genom bred närvaro i världen som vi kan bidra till EU som global aktör och säkra att vi lever upp till våra värden.

Jag har låtit RUT titta lite på hur den nordiska närvaron ser ut och jämfört med Baltikum och BeNeLux - regioner med likt Norden långvarigt samarbete. Det jag ser är att det finns mycket utrymme för oss i Norden att göra mer för att bli bättre på samverkan. Inte minst gäller det den konsulära verksamheten. Möjlighterna att samlokalisera, forma miniambassader och samordna vissa funktioner mellan de nordiska länderna ska absolut tas till vara. Men samtidigt handlar det om att visa intresse för olika länder och regioner. Vi vet inte vad morgondagen kräver av oss. Det syns ju tydligt i vissa fall att länder bara finns närvarande i stora maktcentra. Hur morgondagens centrumstruktur ser ut kan vi idag bara fantisera om. Men länder och dess ledningar har en förmåga att ha långt minne. Också därför ska vi passa oss för att kasta ut barnet med badvattnet. Kan ju inte komma ifrån att regeringen/UD hanterat de beslutade besparingarna på ett föga framsynt sätt. Ska nu Egardts utredning lägga ytterligare sten på den bördan? Vet ännu inte, men om så vore är jag inte med på upplägget.

Omöjlig hållning från Försvarsmakten

Lyssnade med stigande vånda i morse till Generalmajor Grundevik i P1. Han diskuterade de tragiska dödsfallen för över ett år sedan. Den 7 februari ifjol, i samband med ett eldöverfall dog en afghansk tolk och två svenska officerare i Afghanistan. Vad som hände blev föremål för utredning och åklagare prövade brottsmisstanke. Någon misstanke om brott förelåg inte så detta avskrevs.

Från Försvarsmaktens sida uteslöt man inte att de båda svenska soldaterna kunde ha dött till följd av "egen eld". Det skulle således i stridens hetta ha kunnat gått så illa att de båda officerarna träffades av svenska soldaters kulor, vilket ledde till dödsfallen. Men, Försvarsmakten ville fokusera på eldöverfallet och många av oss fick nog ändå bilden av att det var - inte bara den troliga orsaken till, utan också att det var fientlig eld som dödade den 7 februari 2010. Detta även om vi hörde bisatsen och inte uteslöt något.

När det nu verkar som om obduktionsprotokollen pekar på att bisatsen är det vi borde fokuserat på kommer situationen i ett annat läge. Där jag tidigare funderat på hur soldaternas säkerhet kan ökas med diverse utrustning ställer jag mig nu frågan om det är något vi bortsett från? I strid kan allt visserligen hända, men det är ju viktigt att våra kvinnor och män som sänds iväg har så goda förutsättningar som möjligt. Är det andra frågor som borde ställas nästa gång vi möter Försvarsmakten i utskottet?

Inget brott har begåtts, här finns inget tvivel. Men, det gnager ändå ett tvivel kring hur detta hanterats. Det får aldrig bli så att Försvarsmakten bygger upp strukturer som handlar om att försvara sig själva. Har ju själv mött Grundevik och har höga tankar om honom och uppfattade hans genuina vilja att lyssna till soldaterna, skapa goda förutsättningar för dem. Kan fullt ut förstå viljan och ledningens ansvar att skydda soldater som varit med om allt detta och som säkert mår väldigt dåligt. Men, jag känner ändå en olust. För det finns ju anhöriga till soldater som offrade sitt liv för det uppdrag de fått att sköta. De har ju också en rätt. Många andra anhöriga frågar sig nog vad som skulle hända om deras soldater drabbades. Skulle då sanningar, även obekävma sådana lämnas ut eller hemligstämplas.

I mina funderingar och mina tvivel ligger även en annan oroande tanke. Om det utvecklas en kåranda som säger att vi alltid håller ihop, att ev felaktigheter talar vi tyst om - kan då det hända som hänt andra militära operationer? Vi såg hur franska soldater missbrukade sin ställning i Kongo, vi har sett US-army agera oförsvarligt och hur det har sökt tystas ner. Jag slår bort tanken, för något sådant kan väl aldrig hända vår blågula svenska trupp. Åtminstone vill jag tro på detta. Det är därför jag känner vånda när jag hör hur en så duktig man som Grundevik hanterar denna fråga. För jag vill ju inte vara blåögd och mitt ansvar är inte att blunda utan att se längre än till att försvara Försvaret.