Så har då riksdagen beslutat, med en avhoppad moderats röst - att göra ett tillkännagivande till regeringen om att den bör erkänna det som hände armenier, assyirier, syrianer och kaldéer som ett folkmord. Ett tillkännangivande binder inte regeringen. Det gäller ovasett vilket område som tillkännagivandet avser. Praxis lyder att när regeringen inte delar riksdagens mening och inte har för avsikt att uppfylla riksdagens önskemål så ska riksdagen underrättas. Även skälen för detta skall då anges. Här har ofta regeringarna dröjt för länge och kritiserats för detta. När det gäller folkmordsfrågan har regeringen visserligen ännu inte återkommit till riksdagen men väl snabbt och offentligt varit tydlig om sin avsikt att inte följa riksdagen.
Att regeringen agerar så har kritiserats, men det är ju regeringen som styr riket och det är regeringen som företräder Sverige i relation till andra stater och mellanfolkliga organisationer. Regeringen måste således vara tydlig här, allt annat hade varit underlåtenhet. Då skulle andra sväva i osäkerhet om vad som var Sveriges hållning och det hade i sanning kunnat kritiseras.
När det så gäller vad som nu händer, hoppas jag att känslorna kan kylas av. Mötte igår kollegor från både Armenien och Turkiet i Paris och samtalade om detta. Här krävs varsamhet från alla parter för att inte detta skall tas som intäkt för att driva processerna baklänges och in i ett hörn. Våra uttalanden är obegripliga och framställs så i Turkiet och uttalanden från Turkiet röner samma öde i svensk debatt. Det viktiga är att inte fastna i historien, at lära av den men ha modet att gå vidare. Att söka lösningar och inte nya låsningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar