Kärnkraften - en lång historia

Kände i morrhåren att det var något på gång förra måndagen. Då i Strassbourg. När vi blev inkallade till gemensamt telefonmöte tisdag kl 16 mellan partistyresle och riksdagsgrupp blev det ett faktum. Inte svårt att gissa vad som komma skulle... Men ändå. Jag avskyr verkligen när någon annan söker tala om för mig vad jag ska tycka. Jag är med i ett parti för att påverka och förändra - inte för att vara budbärare. Efter att ha hört och reagerat kallade jag själv till telefonmöte med min distriktsstyrelse och gruppledarena i Stockholms län samma kväll kl 22. Satt i en liten skrubb på restaurangen, bland en massa staplade stolar, åt på efterrätten och samtalade rätt länge för att höra deras åsikter. Oerhörd ilska över bristen på dialog. Demokratiunderskottet drog iskallt genom lokalen...på restaurangen vid Katedralen i Strassbourg. Framförde synpunkterna och sökte sova...men som de kommande nätterna vållade mitt samvete mig rätt många vakna timmar. Trängd in i ett hörn, gäller att ta sig ut, hitta nya möjligheter för att nå resultat. Där söker jag ännu...men kriser är uppfinningars moder så jag känner mig säker på att finna vägar. Sedan vet jag ju också att politik är det möjligas konst - och den konsten varierar över tid. Utvecklingen slutar inte nu. Det är uthållighetstävlingar...- men se upp när maktpolitikens triumfvagn drar fram. En och annan kan lätt bli fartblind.