Så har då både Israel och hamas proklamerat vapenvila - var för sig. Det verkar som om båda aprter låter vapnen tystna över de dagar när allas blickar riktas mot Washington och när USA ska få sin 44:e och förste svarte president. Vi är många som hoppas på att de dagar som följer ska innebära Change we can believe in. Det faktum att drömmer väcks är ändå ett hopp i sig, ett hopp om att människor faktiskt ska ta i lite extra för att åstadkomma en bättre och mer hållbar värld.
I detta ligger också en förhoppning om att de krafter som faktiskt vill fred och försoning i Mellanöstern ska få stöd och att vi även här ska få en förändring vi kan tro på. När jag säger vi så menar jag i grunden att de människor som bor i regionen måste kunna tro- för att vi ska kunna tro. Då måste de religösa krafterna hållas tillbaka och de som faktiskt vill nå en bättre verklighet för barnen i området lyftas fram. Extremister finns i alla hörn och de har alla vädrat morgonluft de gångna veckorna. Det måste finnas de som även i denna region verkligen vill och kan åstadkomma förändring - inspirerade av andra ledare. Jag tänker på Nelson Mandela som valde försoning som en väg framåt - så oväntat för många men så snillrikt. Vi behöver fler ledare som har mod att göra det som kanske inte är så populärt hos alla men som är nödvändigt för att komma fram och ge de många människorna en bättre framtid. För alla oss som tror på frihet, på människors kraft så gäller det att jobba för att stötta den framtiden.
Själv måste jag säga, efter att i veckan samtalat med en företrädare för Kadima, att jag känner mig genuint osäker på om situationen är sådan att denna vapenvila kommer att lägga grunden för fred. Men, det är ändå bättre med vapenvila än fortsatt förödelse och än mer outhärdligt mänskligt lidande. Så det gäller väl att hoppas på att det är början till slutet för denna konflikt, att vi snart faktiskt får se två fria och självständiga stater Israel och Palestina som respekterar och erkänner varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar