Iran - igen

Noterar med viss eftertanke att en israelisk opinionsundersökning visar att 60% av de tillfrågade tror att det endast är med en militär aktion man kan stoppa Irans nukleära program. Hela 65% uppfattar att priset som Israel skulle få betala för att leva med iranskt kärnvapen skulle vara högre än en militär attack.

Israel har som historisk idé att slå till förebyggande, för att i likhet med USA m fl inte föra krig på egen mark. De uppgifter som nu finns om att man är inne i Iran för att kartlägga radioaktivitet ska väl inte överdrivas, men det är ställt utom alla tvivel att Israel är oerhört bekymrad över tanken på kärnvapen i Iran. Den retorik som Ahmedinejad använt måste naturligtvis tas på allvar. Ett Iran med kärnvapen skulle framförallt direkt driva på kapprustningen i en region där konflikterna är mycket gamla. Konflikterna har många bottnar. Inte minst de religösa, men då parade med gamla etniska konflikter och oförätter. Mot bakgrund av hur opinionen, historien och retoriken ser ut skall man inte räkna bort risken för att Israels regering slår till mot Iran.

Såg igår en intressant SVT-dokumentär om krig i religionens namn. Om de riktigt långa konflikterna som olika intressenter idag söker exploatera. Hört mycket på senare tid om den gamla striden mellan Shia och Sunni, att den nu växt och Davatouglu talar om en ny Berlinmur i MellanÖstern. Denna konflikt underblåses och matas av bristande respekt och tolerans för minoriteter i flera länder. Såg också på SVT en israelisk bosättarkvinna jag mött, Nadia Matar som talar om 4 000-årig rätt till den mark hon m fl anser tillhör det judiska folket. Inte bara all ockuperad mark utan även lite till. Inte direkt den äganderätt med lagfarter e d som vi tillämpar idag men den brukas dock på ockuperad mark i Israel. Spelar ingen roll att ngn annan har papper på äganderätt, betalat skatt e d på densamma. Bosättare kan gå in och ta över mark och fastigheter. Och om man med den principen som grund går så långt bak i tiden kan man ju öppna för nya äganderättskrav - t ex från de som ser sig som ättlingar till det assyriska riket med anspråk på området. Går man ännu längre bakåt kan man finna andra härskare. Orimligt är ordet.

Dock, sett mot den historiska bakgrund som finns i hela området kan nästan vad som helst hända. Om en öppen konflikt uppstår kan hela regionen explodera. Och det är ju just en tanke som triggar rätt många - inte minst de många religösa extremister som bokstavstror och drömmer om Guds rike på jorden. De hoppas på att trigga det stora slaget, hoppas på Harmageddon. Jag måste säga att när jag hörde folk tala med fullt allvar om detta så trodde jag inte mina öron. Obegripligt kändes det som, men jag har med tiden insett att det är en hel del som tror och tänker så.

För alla oss som vill se en demokratisk utveckling även i MÖ måste arbetet på diplomatiska lösningar av Irankonflikten intensifieras. Vi konstaterar brett idag att det inte är möjligt med ett militärt ingripande i Syrien. Detta beror dels på att det saknas FN-mandat men också på insikten om att följderna kan bli mycket svåröverskådliga. Men denna insikt borde leda till slutsatsen att det inte heller finns en militär lösning på frågan om kärnvapen i Iran. Ett israeliskt anfall skulle öppna för en mycket allvarlig konflikt i hela regionen. Det skulle trigga alla som med stigande irritation sett den utveckling som pågår på Västbanken och Gaza. Även om Palestinierna inte vill bli gisslan i andra konflikter skulle dom bli det i det fall Israel eller USA anfaller Iran. Detta skulle mobilisera känslan av långvarig oförätt, av uppdämt hat mot allt som hänt under lång tid. Religionen kan bara bli en extra krydda i den konflikten, en mobiliserande faktor. Men, den som tror att den arabiska gatan skulle rädas Iran så mycket att man stillatigande finner sig i ett sådant anfall mot persierna missbedömer läget. Den som tror att ett sådant anfall kan göras som ett kirurgiskt ingrepp missar många erfarenheter. Även om man spelar på konflikten mellan Shia och Sunni missbedömer de effekten av ett Israel/USA-anfall. Om något liknande skulle inträffa skulle det istället förena alla och det är nog vad Ahmedinejad önskar, därav de retoriska kanonaderna. Det skulle också bli förödande för Israel. Det får inte hända.

Här gäller att förhindra att det synsätt som opinionsundersökningen antyder blir till faktisk politik. Det skulle bli förödande för oss alla.

Saudivapen...

Under mitt besök i Brasilien avslöjade Ekot ett antal hemliga handlingar gällande s k vapenfabrik i Saudiarabien. Jag var under de första dagarna i ett läge där jag inte kunde kommentera alls, var omöjligt att hålla koll på vad som hände.

Nu har jag under de senaste dagarna sökt uppdatera mig, läst Ekots "hemliga handlingar" och kan konstatera att de ser ut att vara valda delar av en större helhet. Det blir nu upp till KU att pröva om det som skett går utöver de ramar och de krav på regelstyrning som gäller för regeringen. KU granskar dock inte myndigheten FOI och huruvida den passerat någon gräns för sitt mandat. Men det finns förstås kopplingar med gällande styrning av myndigheten som kan komma att få betydelse.

KU granskade dock under min tid i utskottet regeringen Göran Perssons beslut att ingå ett samförståndsavtal med Saudiarabien. Detta Memorandum of Understanding, MoU, mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Saudiarabiens regering finns till granskning på Ekots hemsida för dem som önskar. Då konstaterade KU att regeringen inte överskridit sina befogenheter. Regeringen har rätt att ingå sådana avtal. KU granskade regeringen och granskar inte innehållet i sig. Det avtalet baserade sig dock på ett tidigare ingått samarbetsavtal med Saudiarabien från 2004 om ett ekonomiskt samarbete inom ett antal områden. Det om militärt samarbete sågs som en del av detta.

I regeringen Perssons avtal undertecknat den 15 nov 2005 uttrycktes "med stor tillfredsställelse önskan att ytterligare förstärka de goda och vänskapliga förbindelserna genom direkt militärt samarbete". Detta skulle vara förenligt med varje lands lagar och ländernas inrikes- och utrikespolitik. Avtalet gällde för fem år med automatisk förlängning om inte det sades upp av endera part 6 månader före utgång. I avtalet ingår överföring av militärteknologi, där vardera parten ska främja att industrin i dess land utformar gemensamma projekt för sammansättning eller produktion av militär utrustning i den andra partens land. Vidare framgår att parterna särskilt skall sträva efter att utbyta teknisk och ingenjörsmässig expertis i fråga om underhåll, utveckling och rekonstruktion av vapensystem, utrustning och reservdelar.

För egen del ska jag säga att det är första gången jag läser avtalet i sin helhet och det väcker ju en del tankar. Men, jag noterar att det föreligger ett folkrättsligt bindande avtal som regeringen träffade 2005. Det är bindande och har gällt för den nuvarande regeringens första tid. Skulle det sagts upp innan 2010? I så fall på vilka grunder då? Den nuvarande regeringen hade ju tagit över och verkat under avtalet och måste kunna göra tydligt vad som ändrats från 2006 - 2009 som motiverade uppsägning. Jag tycker, efter att nu ha läst hela avtalet, att vi inför 2015 då avtalets förlängning ska prövas nästa gång behöver lägga en del tankemöda kring detta. Men, nu gäller alltjämt avtalet och vi har att förhålla oss till detta. I utrikespolitiken är det viktigt att vi agerar med enhetlighet och konsekvens och att avtal gäller är en grundläggande princip som vi inte bara kan frångå när det passar oss.

Innebär det då att det är fritt fram för allt? Nej, detta gäller i enlighet med vårt lands lagar och regler. Det innebär regler för myndigheter som både FOI och ISP m m. Här noterar jag att av de hemliga handlingarna som återfinns på Ekots hemsida går att utläsa ett beslut från ISP i juli 2009 om utförseltillstånd för företaget SSTI som gäller till 31 juli 2012. Mer än så vet inte jag om detta. Och här vill jag understryka att även om jag sedan 2011 är ledamot av Exportkontrollrådet så ägnar jag mig inte åt att bryta några sekretessregler när jag kommenterar detta. Jag har bara tagit del av de uppgifter som gjorts offentliga av Ekot.

Själva Exportkontrollrådet är annars hemligheten självt. Och då menar jag inte bara det som mest diskuterats om möjligheten att ge min partiledare en hint om det är något unikt, utan även våra möjligheter att få del av information avgörande för våra ställningstaganden. Försvarssekretessen är så omfattande att vi inte ens inför sammanträden kan få ta del av handlingar, utan endast ges muntlig information under rådets möten. På den grunden ska vi ge råd till Generaldirektören. Det är en grannlaga uppgift minst sagt och ska göras utifrån de lagar, regler och internationella avtal som gäller. Det gäller även Saudivapen...Jag noterar av de handlingar som offentliggjorts att alla är fullt medvetna om att prövningen kan leda till ett negativt utförselbeslut.

Centerpartiets partistämma beslutade i september 2011 att beställa en skärpning av lagstiftningen gällande export och import av försvarsmateriel. Skäl fanns ansåg stämman, att starkare betona de utrikespolitiska målen och skyddet för grundläggande mänskliga rättigheter. I riksdagen har såväl Alliansen som socialdemokraterna enats om att be regeringen återkomma till riksdagen med förslag till ny krigsmateriellagstiftning i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke-demokratiska stater. Själv har jag frågat ansvarigt statsråd Ewa Björling om när utredningen ska tillsättas och fått svaret att ambitionen är våren 2012. Så nu väntar jag på beslutet att tillsätta den, att se vilka direktiven blir och ser fram mot resultat inom en inte alltför avlägsen framtid.

En värld utan vapen vore en dröm, men där är vi inte. Sverige behöver ett försvar och av samma skäl har självklart andra stater både rätt och skäl att ha ett försvar. Vi har en försvarsindustri och jag vill inte driva den ut ur landet. För vår säkerhet är det ett värde att behålla teknisk kapacitet och kompetens i landet. Försvarsindustrin har rätt att exportera inom de lagar och regler som gäller. Det innebär inte att vi ska sälja till vem som helst. Utifrån hur t ex den kinesiska regimen använde vapen för att slå ner de som protesterade på Himmelska fridens torg sa vi nej till försäljning till Kina. Det förbudet gäller ännu för Sverige. Vad ett icke-demokratikriterium medför återstår att se, i likhet med vad som övrigt kan följa av en skärpt exportkontroll. Det lär inte innebära ett absolout förbud för tillstånd att sälja vapen till länder som kan vara odemokratiska, men det måste innebära en skärpning mot idag. Och till länder som använder vapnen för att slå ned fredliga demonstranter som i fallet Kina ska inte utförsel få tillstånd. Redan idag väger jag självklart in riskerna för att det ska hända i det land som är föremål för prövning när jag utifrån mitt mandat och dagens regelverk ger råd i Exportkontrollrådet. Ett regelverk som inkluderar hänsyn till mänskliga rättigheter likväl som andra hänsyn.

En vecka i Brasilien

Under min studietid i Uppsala och Umeå stod Sydamerika i fokus för mycket av mitt internationella intresse. Men, det har hänt mycket sedan dess. När jag nu fått möjlighet att återknyta kontakten med kontinenten via Utrikesutskottets studieresor den gångna veckan, känns det som mycket hänt. Utskotten åker varje mandatperiod en långresa, med sikte på att vidga vyerna inom sitt arbetsfält. Förra mandatperioden var vi i Asien, denna gång Sydamerika. Vi gjorde nu som då, delade upp oss och täcker därmed in flera länder. En tredjedel åkte till Venezuela och Colombia, en annan till Chile och Argentina och jag tillhörde den tredjedel som var i Brasilien. Ett utflöde konkret blir att vi fokuserar utskottets betänkande om MR i år på Sydamerika.

Så gav då resan vidgade vyer, ökad kunskap? För min del ja. Brasilien är ju ett gigantiskt land. Större än USA om man tar bort Alaska, större än kontinenten Australien och nästan 50% av Sydamerikas yta. Gränsar till 10 stater, alla i SA förutom Ecuador och Chile, svarar för 50% av kontinentens befolkning, och mer än 50% av kontinentens ekonomi. Landet har runt 70 folkgrupper. Är världens 5:e största land och är snart världens 5:e största ekonomi också. Gick nu om UK och placerar sig på 6:e plats. De ser sig som ett multietniskt och multikulturellt land. Ett fredligt land som inte haft krig på 140 år i regionen.

Det är ett land med flera samarbetsstrukturer, på kontinenten men också i andra grupperingar som BRICS med Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika men också IBSA - dvs utan Ryssland och Kina. USA har varit största handelspartner, men Kina har gått om. De är ett medelinkomstland men beskriver sig som utvecklingsland. Kanske vi alla kan säga;) De är en ung demokrati.

Jag upplevde att de historiska erfarenheterna satt djupt. Militärkuppen 1965 och det långa militärstyret fram till 1985 har givit tydliga ärr. Det stöd som militären fick utifrån bränner. Djupa sår finns också från åren med hyperinflation, från slutet av 50-6alet och ända in på 90-talet. Vi hörde hur affärerna märkte om sina priser varje dag kl 15...alla handlade upp lönen direkt, hopplöst beskrevs det som. En erfarenhet från 30-talets Tyskland, från Kina m fl. Lätt att förstå att spöket skrämmer till makroekonomisk återhållsamhet. Det finns många tecken på hur regel läggs till regel för att söka hantera ekonomin. Presidenten talar om en ekonomisk Tsunami och kritiserar EU, USA och Kina. Räntenivån ligger på 5% för att stävja inflationen, med effekten att inflödet av spekulationskaptial blir starkt. Det oroar med åtföljande nya regleringar. Man har ett högt kostnadsläge, ingen effektivitetstillväxt i industrin och korruptionen verkar utbredd. Någon sa att valutan är så stark att de enda som har råd att turista i Braslilien är brassarna själva. Med den starka valutan handlas företag på kontinenten vilket inte heller alltid är geopolitiskt problemfritt. Det finns en uttalad protektionism, för att skydda den industri som annars skulle slås ut, t ex TEKO. Man tilllåter 25% högre priser vid offentlig upphandlign om man köper inhmskt. Och man rattar för fullt för att hålla inflationen i schack. Men man har funnit stora oljereserverer och det statskontrollerade Petrobras verkar bli guldägget. På fråga om man inte ville gå med i OPEC blev svaret, nej. "Vi är ett utvecklingsland, vi behöver pengarna och vill inte ha några restriktioner från andra." Här känns vibbarna från Gazprom..och det var inte utan att det både en och annan gång fanns likheter i argumentationen som jag hört i Kina eller Ryssland.

Brasilien är ett land i transition, men på frågan om till vad blev svaret hängande i luften. De vill tydligt höja nivån i utrikespolitiken, men målet är en permanent plats i ett reformerat säkerhetsråd och ett värn för G20. På vilket sätt de vill bruka sitt mandat, oklart. De anser att de borde fått platsen 1948 men stoppades då av Ryssland. De säger sig vilja vara vän med alla och respektera den territoriella suveräniteten. De stöder R2P, men vill utveckla ett Responsability while protecting. Vad det står för kan vara säkerhetsrådets monitoring med rätt att avbryta en insats eller ngt annat. Inte färdigt, men anges som en mellanväg som de söker utveckla. De ogillar konditionalitet, att binda bistånd och stöd till krav på vad landet ska göra. "Vi vet hur det känns, vi har hört väst ställa krav." Med den erfarenheten jobbar man nu för att BRICS ska sätta upp en egen utvecklingsbank, när IMF inte reformeras skapar man en egen institution. Med Kinas valutareserv i botten. Nog känns det som att vårt sätt att jobba utmanas allt tydligare, av alla de som kännt av konsekvenserna. Och de vänder sig till Afrika, som en utmanare men med Sydafrika i klubben. Banden till Afrika är speciella, 50% av befolkningen på runt 200 miljoner ser sig som bruna eller svarta. Brasilien var det sista landet som förbjöd slavhandeln.

Det är ett imponerande land, med stora utmaningar. Den nyvalde kvinnliga presidenten är mycket populär. Hon kämpar mot korruptionen, avskedat ministrar som varit korrupta. Hon talar om ökat fokus på MR, men i praktiken finns det inte ngt tydligare utflöde av det än mer aktivitet i FN:s HR council i Geneve. Men det finns en stor grupp fattiga i Brasilien. Även om de satsat på att stötta familjerna med barn, givit ett bankkort till KVINNAN i familjen med ett kontant stöd som gör att fler kommer över fattigdomsgränsen. Detta har också bidragit till att öka den inhemska köpkraften och klarat ekonomin när det stormat i omvärlden. Sedan finns det stora utmaningar, inte minst verkar utbildningssystemet på grundnivå vara illa ute. De står inför otroliga insatser i infratstruktur för att klara VM 2014 och OS 2016. Även med oljepengar i bakfickan känns det som en tickande ekonomisk faktor. Det är samtidigt en omfattande informell ekonomi. Av i runda tal 130 miljoner i arbetskraften återfinns bara runt 27 miljoner lönearbete. En kvinna i Rio berättade att det fanns ett uttryck att Den dagen alla i Rio gick till ett arbete skulle Jesus (statyn som reser sig i betong över staden) applådera.

När jag samtalade Rio +20 i Brasilien så inser jag att de ser den konferensen mer med fokus på utveckling än på miljö och klimat. Sustainability har fokus på fattigdomsbekämpning och hållbara städer handlar mycket om att inkludera favelornas befolkning. Förståligt, men samtidigt mer utmanande för att få ekvationen att gå ihop. Ska bli spännande att följa den processen - även på plats i juni.

Slutsatserna, ett land i transition som kommer att bli en starkare röst imorgon. Hur de väljer att använda den spelar stor roll. Noterade att de också nu erkänt Palestina. Självklart sa de företrädare vi talade med. Viktigt att hålla kontakterna öppna med ett land som säger sig likt oss vilja fred och säkerhet, men som så här långt vill vara vän med alla. Diktaturer eller inte, det avgör inte.

Ryssland före och efter 4 mars

Om lite drygt en vecka går Ryssland till val igen. Dags för presidentval igen. Dags för Putin igen. Men det är inte som förr i Ryssland. Det har ju faktiskt hänt något som skakar om makten. När Putin blev utbuad vid en kampsportstävling före Dumavalet i december var det en signal på något nytt. När han nu finns på You tube-film sittande bakom galler säger det ngt om läget. När Medvedev kallar oppositionen till samtal nu före valet för att diskutera de förändringar av vallagarna som ska läggas på Dumans bord på måndag är det nytt. Än tydligare är väl att
även den utomparlamentariska oppositionen kallas till sådana samtal. Det tyder på oro i Kreml.

Irritationen efter maktswitchen den 24 september 2011 är entydig. Många inom den ryska medelklassen känner sig förolämpade och samtidigt övergivna. När Medvedev som länge sågs som en möjlig kraft för liberalisering gick in för ett maktbyte med Putin, stängdes det fönstret. Den irritation som visade sig med Putins United Russia före Dumavalet, syntes på valdagen. Dels i form av förlorade platser i Duman, dels i form av ett omfattande valfusk. Det sista ledde ju till de mest omfattande demonstrationer som synts i Moskva på länge. När det visade sig den 10 dec att det var bredd i protesterna skakades Kreml. Då var kravet att Churov som bas för valmyndigheten skulle avgå. När man kallade till demonstrationer den 24 dec visade det sig att snöbollen var i rullning. Putin talade sedan om att de som deltog köpts och om att han sett ngn med kondom, men då visade han sig helt tondöv. När vi den 4 febr såg nya demonstrationer över Ryssland var kraven inte längre bara på Churovs avgång, nu gällde de Putin. Kraven på nyval inom ett år till Duman, inom 2 år till presidentposten är tydligt artikulerade i likhet med krav på insatser mot de som valfuskade mm. Det som händer är att den utomparlamentariska oppositionen nu samlar kraft från nya grupper. Nu ansluter sig artister, författare, journalister mm och mobiliseringen växer.

Frågan är nu vad som händer den kommande veckan. På söndag, en vecka före valet, är det dags för nya demonstrationer. Då ska man bilda en vit kedja av folk runt Kreml, inspirerade av Baltikum. Alla väntar sig sedan klart valfusk den 4 mars. Frågan är ändå om det räcker för att bli vald i första omgången. Oppositionen har redan aviserat nya demonstrationer dagen efter, den 5 mars. Här kan man fundera på vad som händer. Klarar Putin och hans FSB-strukturer att möta de utmaningar som väntar? Kommer de att fortsätta söka sina motdrag, blanda bort korten med inbussade pro-Putindemonstrationer eller liknande? Eller väljer de vägen till Minsk och börjar slå ned oppositionen, fängsla och anklaga protesterande för att vara terrorister eller betalda av USA? Det det blir spännande veckor. Synd att jag ska åka till Brasilien så jag inte kan följa presidentvalet på plats. Men följa det ska jag göra, på avstånd denna gång.

Inlägg i Utrikespolitisk debatt 2012-02-15

Sverige ska vara en tydlig röst för en friare, grönare och mer solidarisk värld. Vår utrikes- och säkerhetspolitik ska främja hållbar utveckling. När grundläggande mänskliga rättigheter trampas på, när drömmar om frihet slås ned med förtryck och våld, när sammanhållning ersätts av hat och ansvarslöshet, när klimat- och miljöinsatser uteblir – då följer oro, kriser och konflikter. Vi har sett det genom historien, vi ser det idag och förmodligen i framtiden.
Centerpartiet vill främja en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling i vårt EU, vårt Europa och vår värld. Så verkar vi för fred, frihet och försoning.

Sverige är förvisso ett litet land, men vi är ett land som kan och ska göra skillnad. Vi ska aktivt bidra till att ge EU en tydligare utrikespolitisk röst, dock inte genom att tystna själva. Vi ska aktivt och konstruktivt bidra till att stärka det multilaterala samarbetet. Envetet driva på för att utveckla och hävda internationell rätt och utveckla internationella institutioner som Brottmålsdomstolen, ICC. Rättstatens principer skall gälla även i det internationella samfundet och anklagelser om brott mot mänskligheten måste prövas, oavsett om förövaren heter Gaddafi, al-Assad, Bashir eller NATO. Där andra vill låta vapnen tala, ska vi tala för en internationell rättsordning.

FN är den centrala aktören för att värna mänskliga rättigheter. FN:s säkerhetsråd har ett unikt ansvar att hävda FN-stadgan, även att förhindra brott mot mänskligheten. Syrien borde inte få bli ännu ett undantag, här vilar ansvaret tungt på Ryssland och Kina för de massiva övergrepp vi nu bevittnar.
Men, alla bär vi ett ansvar, en Responsability to protect och vi måste göra vad vi kan för att al-Assad ska lämna, bidra till att stoppa regimens angrepp på civila och säkra humanitärt tillträde. Vi ska göra mera, ha beredskap att agera för en hållbar lösning tillsammans med vänner för Syrien, med Arabförundet och andra.

Vi har följt det arabiska året, sett människor fredligt demonstrera och avsätta härskare, kräva frihet och demokrati. Självklart ska Sverige ge dem sitt stöd. Vi ser hur dessa krav alltjämt möts med våld i många länder. Ingen ska tvivla på Sveriges hållning, vi står på frihetens och demokratins sida. Det må gälla Tunisien, Vitryssland, Yemen, Bahrain, Syrien, Iran eller andra länder. Det ska gälla nära och långt borta.

Talman, om tiden medgav skulle jag nu lyfta kvinnors nyckelroll för utveckling, miljö- och klimatfrågorna, nedrustning, Afrikas möjligheter, läget i Europa, Nordiskt samarbete och Arktis men jag väljer att fokusera.

Talman, Centerpartiet vill se en hållbar fred i Mellanöstern. Det förutsätter två fungerande stater, Israel för israelerna och Palestina för palestinierna. När Israel utropade sig som egen stat, utan fredsavtal med sina grannar och med oklara gränser kunde staten nå ett brett erkännande. Självklart även från Sverige. Centerpartiet bedömer att tiden nu är inne att på samma sätt erkänna staten Palestina. Under de år som förflutit sedan Osloavtalet slöts har utvecklingen medfört att den mark som ockuperades bortom 1967 års gränser slitits sönder av nya bosättningar, de facto sökt annekteras av Israel. Många tvivlar idag, även EU:s rapportör, på om utvecklingen möjliggör en tvåstatslösning. FN:s särskilde rapportör konstaterar att den palestinska myndigheten kommit så långt möjligt med att konsolidera sin kontroll inom ett område som är ockuperat. Vidare påtalas risken för att uppnådda resultat går förlorade om den nuvarande utvecklingen består.

Av respekt för varje folks självbestämmanderätt, för internationell rätt och för att tydliggöra att både israeler och palestinier har samma rätt till en egen stat anser vi att fler EU-stater måste erkänna Palestina. Palestina är unikt och måste prövas unikt. Centerpartiet kommer fortsatt att driva på för att Sverige ska visa vägen. För Centerpartiets del är det självklart att Sverige ska rösta ja till en begäran att uppgradera Palestinas ställning i FN:s generalförsamling, med de möjligheter det innebär att också söka internationell rätt. Vi är lika tydliga med att stödja den icke-våldsväg som valts som att fördöma alla former av terrorhandlingar.

Även med ett brett erkännande för Palestina som stat krävs ett fredsavtal mellan Israel och Palestina för att nå för båda, säkra och av alla erkända gränser. För att det ska bli hållbart kommer det krävas svåra beslut från båda parter. Med två stater som förhandlar om ett fredsavtal, om landbyten, gränser, flyktingar, säkerhet och Jerusalem uppnås ingen enkel fredslösning. Men dagens förhandlingsordning har prövats i årtionden, utan annat resultat än att icke-staten ser sitt tänkta land styckas upp av den part man förhandlar fred med, den ockuperande staten. Vi vill se ett välmående och av alla erkänt Israel leva i fred med sina grannar, med ett välmående och erkänt Palestina. Centerpartiet vill inte ge upp den drömmen, vi kommer fortsatt driva på även inom regeringen för ett svenskt erkännande av Palestina. Vi väljer att vara hoppfulla om framtidsresan.

Dagen efter - Rysslands veto

Bra att vi ändå fick svart på vitt igår. Ryssland lägger in sitt veto mot en klart urvattnad resolution i UNSC. Kina följde efter. Kritiken är entydig och fördömande. Ryssland var upprörda över hur res 1793 brukades i Libyen-insatsen. Aldrig igen blev Putins slutsats. Minns att Putin inte ville släppa fram den men Medvedev lade ner Rysslands röst då. Putinismen vill inte att Säkerhetsrådet ska kunna använda sitt fulla mandat. Klassiskt att både Kina och Ryssland entydigt hävdar icke-inblandning oavsett vad som händer i landet. De skyddar sitt rum för egna övergrepp. Läs länken http://www.globalresearch.ca/PrintArticle.php?articleId=28877 där Författningsdomstolens chef ger en bild av en argumentationslinje i Ryssland. Idag Syrien imorgon Ryssland. Noterade med visst intresse att Ahmedinijad valde samma argumentationslinje på en ungdomskonferens i Teheran nyligen. Idag Syrien imorgon Teheran. Både Putin och Ahmedinijad ser att det egna systemet inte har stöd hos det egna folket och räds sitt eget skinn.

Självklart läser vi alla omvärlden utifrån den egna kontexten och historiska lärdomar. Självbilden och bilden av de andra påverkar. Men, jag funderar över förmågan för den internationella politiken att hinna med i den snabba och föränderliga världen. Mycket är uppbyggt utifrån realpolitiska överväganden. Ryssland har ju upplevt stora förändringar och verkar alltjämt vilja återställa den gamla ordningen. De och många andra har ju en bild av att de investerat mycket politiskt i arabländernas gamla ledare. Nu byts den ene efter den andre ut av sitt folk. Det prövar många gamla relationer både i öst och väst. Men, lärdomarna skiljer. Vi ser det tydligt i Syrien, där Putin envetet håller al-Assad under armarna. Icke-inblandning från FN är det ena och det andra är att söka the russian way. Talas t o m om att de vill söka byta ut al-Assad mot en annan ledare. Det är ju så de brukar agera i sitt "influensområde". Ledare byts ut mot ngn annan som de kan känna sig säkra på. Så vill de vinna folks hjärtan (ska väl erkänna att dessa tankar också återfinns i andra realpolitikers verktygslåda). Ska bli intressant att syna korten även här. Annars verkar det handla om att köpa tid...Så inledde Turkiet sin resa, så hörde jag företrädare t ex fr UAE säga förut och så har Arabförbundet, EU, US och FN agerat. Alla har vi sökt dialog, vissa sökt rädda al-Assads ansikte och hitta en reträttväg för honom...utan att lyckas. Nu vill den ryska björnen krama al-Assadregimen i egen regi. Den enda starka vännen...men uppvaknandet kan bli hårt för Ryssland. De riskerar nu att stå ensamma, bli avslöjade som kejsaren utan kläder. Det som Ryssland uppfattade som en prestigeförlust i Libyen-utvecklingen kan bli en än större internationell förlust i Syrien. De kan vakna upp i en ny värld utan gamla vänner....

För min del är jag övertygad om att den nya världen kräver mer värdebaserad utrikespolitik. Du måste vara tydlig om de globala värden som du vill hävda, göra det tydligt som en grund även för realpolitiska överväganden. För mig är det viktigt att driva mänskliga rättigheter med rättsstatens medel. Det är då självklart även i den internationella politiken att driva på den internationella rätten och stärka den. Det gäller i Syrien och det gäller Palestina eller andra. Jag hoppas att Friends of Syria som nu formas byggs på denna grund. Brott mot mänskligheten ska refereras till ICC, Internationella Brottmålsdomstolen och för Syrien bör vapenembargo införas och sedan smarta sanktioner mot al-Assadregimen drivas fram globalt. Om Ryssland och Kina blir de enda som tillsammans med Iran håller al-Assad kvar så blir deras ansvar också tydligt. När UNSC nu blivit deras gisslan finns samtidigt erfarenheten från Kosovo att handla i FN-stadgans anda för att förhindra ännu ett blodbad. Men, det kräver samtidigt stor varsamhet och klokskap för att inte göra om misstag från förr när krigslystna tagit över.

UNSC - visa var ni står i Syrien

Om 4 timmar samlas säkerhetsrådet. I natt kl 02.27 fick jag ett TT-flash om 217 döda i en ny massaker i Homs. Igår sa Lavrov att han inte ansåg att ngt beslut skulle tas idag. Han gillar inte de resolutionsförslag som finns framme. Men nu måste medlemmarna i säkerhetsrådet skrida till handling. Driv fram ett beslut, nog måste det gå att få en majoritet idag. Om det blir veto från Ryssland, må det bli det. Säkerhetsrådet har blockerats förut. Om det händer igen, då finns ändå ett starkt mandat att handla. Kosovo är ett tydligt exempel. Det handlar om att en medlem blockerar av eget intresse - inte av intresse för FN:s uppdrag.

Jag ser att från Ryssland kommer nu rapporter om stora demonstrationer för ett fritt och rättvist presidentval om en månad, men också mot Putin. Siffrorna varierar men som mest ser jag 90.000 människor och det gäller i flera städer. Jag kan tänka mig att Putin m fl funderar en del nu på om det blir en rysk vår också? Han talar nu om liberalisering ;-/ av ekonomin. Men inte av politiken. Där stoppas alternativa utmanare. Där stryps friheten och beordras personer att delta i stöddemonstrationer för Putin.