Bra att vi ändå fick svart på vitt igår. Ryssland lägger in sitt veto mot en klart urvattnad resolution i UNSC. Kina följde efter. Kritiken är entydig och fördömande. Ryssland var upprörda över hur res 1793 brukades i Libyen-insatsen. Aldrig igen blev Putins slutsats. Minns att Putin inte ville släppa fram den men Medvedev lade ner Rysslands röst då. Putinismen vill inte att Säkerhetsrådet ska kunna använda sitt fulla mandat. Klassiskt att både Kina och Ryssland entydigt hävdar icke-inblandning oavsett vad som händer i landet. De skyddar sitt rum för egna övergrepp. Läs länken http://www.globalresearch.ca/PrintArticle.php?articleId=28877 där Författningsdomstolens chef ger en bild av en argumentationslinje i Ryssland. Idag Syrien imorgon Ryssland. Noterade med visst intresse att Ahmedinijad valde samma argumentationslinje på en ungdomskonferens i Teheran nyligen. Idag Syrien imorgon Teheran. Både Putin och Ahmedinijad ser att det egna systemet inte har stöd hos det egna folket och räds sitt eget skinn.
Självklart läser vi alla omvärlden utifrån den egna kontexten och historiska lärdomar. Självbilden och bilden av de andra påverkar. Men, jag funderar över förmågan för den internationella politiken att hinna med i den snabba och föränderliga världen. Mycket är uppbyggt utifrån realpolitiska överväganden. Ryssland har ju upplevt stora förändringar och verkar alltjämt vilja återställa den gamla ordningen. De och många andra har ju en bild av att de investerat mycket politiskt i arabländernas gamla ledare. Nu byts den ene efter den andre ut av sitt folk. Det prövar många gamla relationer både i öst och väst. Men, lärdomarna skiljer. Vi ser det tydligt i Syrien, där Putin envetet håller al-Assad under armarna. Icke-inblandning från FN är det ena och det andra är att söka the russian way. Talas t o m om att de vill söka byta ut al-Assad mot en annan ledare. Det är ju så de brukar agera i sitt "influensområde". Ledare byts ut mot ngn annan som de kan känna sig säkra på. Så vill de vinna folks hjärtan (ska väl erkänna att dessa tankar också återfinns i andra realpolitikers verktygslåda). Ska bli intressant att syna korten även här. Annars verkar det handla om att köpa tid...Så inledde Turkiet sin resa, så hörde jag företrädare t ex fr UAE säga förut och så har Arabförbundet, EU, US och FN agerat. Alla har vi sökt dialog, vissa sökt rädda al-Assads ansikte och hitta en reträttväg för honom...utan att lyckas. Nu vill den ryska björnen krama al-Assadregimen i egen regi. Den enda starka vännen...men uppvaknandet kan bli hårt för Ryssland. De riskerar nu att stå ensamma, bli avslöjade som kejsaren utan kläder. Det som Ryssland uppfattade som en prestigeförlust i Libyen-utvecklingen kan bli en än större internationell förlust i Syrien. De kan vakna upp i en ny värld utan gamla vänner....
För min del är jag övertygad om att den nya världen kräver mer värdebaserad utrikespolitik. Du måste vara tydlig om de globala värden som du vill hävda, göra det tydligt som en grund även för realpolitiska överväganden. För mig är det viktigt att driva mänskliga rättigheter med rättsstatens medel. Det är då självklart även i den internationella politiken att driva på den internationella rätten och stärka den. Det gäller i Syrien och det gäller Palestina eller andra. Jag hoppas att Friends of Syria som nu formas byggs på denna grund. Brott mot mänskligheten ska refereras till ICC, Internationella Brottmålsdomstolen och för Syrien bör vapenembargo införas och sedan smarta sanktioner mot al-Assadregimen drivas fram globalt. Om Ryssland och Kina blir de enda som tillsammans med Iran håller al-Assad kvar så blir deras ansvar också tydligt. När UNSC nu blivit deras gisslan finns samtidigt erfarenheten från Kosovo att handla i FN-stadgans anda för att förhindra ännu ett blodbad. Men, det kräver samtidigt stor varsamhet och klokskap för att inte göra om misstag från förr när krigslystna tagit över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar