Turkiet - ett viktigt val

Med 17 dagar kvar till parlamentsvalet i Turkiet den 12 juni nås vi av att en bomb exploderat i Istanbul och skadat minst 7 personer. Bomben uppges varit placerad i en soptunna. Måste säga att jag följer med stor vaksamhet vad som händer i Turkiet och hur olika händelser verkar hanteras av myndigheterna.

Jag var ju nyligen i Ankara för att förbereda den kommande valövervakningen som jag skall leda. Turkiet är ju en av grundar-nationerna till Europarådet. De har en lång tradition av val - 24 parlamentsval. Men landet har en lång, rik och blodig historia. Det ligger alltjämt i det ottomanska rikets och Atatürks skugga. Jag kan inte undgå att facineras av Turkiet. Under senare år har så mycket hänt till följd av EU-kandidatstatusen, inte minst en stark ekonomisk utveckling. Men samtidigt är det bedrövligt att man inte förmått skaka av sig de rädslor för frihet som format ett århundrande av nytt förtryck. Rädslor för oliktänkande, rädslor för fritänkare, rädslor för frihet och yttrandefrihet, för minoriteter både etniskt, språkligt och kulturellt. Rädslor för sin historia på gott och ont. Det är en grogrund för dagens problem.

De har en konstitution som delvis ändrades genom fjolårets folkomröstning, men har kvar tydliga spår från den som skrevs efter militärkuppen 1980. Det handlar om att kunna förbjuda partier och allt som hotar det Turkiet militären sett sig som yttersta försvarare av. Konstitutionen tillsammans med vallagar som har de högsta trösklarna för partier i hela Europa - 10%, ger Valmyndigheten mandat att tolka laggrunderna med makt att stoppa både partier och kandidater. Turkiet har för att mildra de höga trösklarna ett system med Oberoende kandidater som kan ställa upp i val. De partier som inte tror sig kunna klara trösklarna väljer att backa upp enskilda kandidater. I minsta valkretsen krävs det drygt 100 000 röster för detta, men i snitt krävs det 350 000 röster för ett mandat. Men detta är ändå vägen för partier att överlista spärrarna. Så gör t ex det Kurdiska partiet BDP. Sedan bildar de invalda en partigrupp väl inne i parlamentet. Inför detta val stoppade den centrala Valmyndigheten 12 kandidater varav 7 senare fick ställa upp. Det sades bero på att de inte hade lagt fram de papper som krävdes. De fick efter några dagar grönt ljus och det sades bero på att man då presenterat pappren. I år har man kraftigt höjt den ekonomiska insatsen för dessa kandidater, knappast i syfte att underlätta deltagande. Jag uppfattar ändå inte att Valmyndigheten agerar på egen hand, utan med stöd av de lagar som finns som ger detta utrymme - även till att tolka lagen bokstavligt. Det har i år dock blivit en öppnare process här - för partierna som ställer upp har möjlighet att följa det som händer.

Men, de signaler som hörs är bekymmersamma. I östra och syd-östra delarna talas det om växande motsättningar. Om valtält som rivs bort, om kandidater som hotas, partilokaler som bränns, om fängslanden och om trakasserier. Här har också direkta våldsamheter ägt rum med dödlig utgång. Media beskriver att själv-censuren ökar. Man tar inte upp vissa frågor, för att undvika påföljder. Speciellt tar man inte upp frågor som rör Erdogan, hans fru m fl. Det är signaler jag även hört i andra länder :/ I Turkiet gäller det tydligt för de privata bolagen medan för den statliga TV:n verkar man inte se att det är något problem. Det sänds väldigt mycket politisk TV - man följer timme, efter timme de olika ledarnas kampanjmöten. De är gigantiska och väl-regisserade.

Nu bedriver AK-partiet en tydlig kampanj med Erdogan som den store ledaren. Jag hörde uttryck som att han är en av Turkiets mest karismatiska ledare. Han tornar upp på bilder och i en kampanj med sikte på 2023. Det handlar om Turkiet 100 år och nog känns det som att han vill knyta an till en annan ledare som syns över hela landet -Atatürk. Alla väntar sig att AK-partiet skall vinna igen. Frågan är bara om de ska vinna en egen konstituionell majoritet, om de ska nå tröskeln för att kunna själva driva igenom en folkomröstning om konstitutionen eller inte alls. De flesta tror att de kommer att klara kraven på mandat för att driva fram en folkomröstning. En fråga är om det nu skandaliserade nationalistiska partiet MHP ska klara spärren eller inte. Om inte, då kan det säkra en större framgång för AK-partiet. Vissa talade konspiratoriskt om detta, när det 21 dagar före valet avslöjades sex-videos rörande ledare i MHP-partiet. Som av en händelse blir de just nu aktuella. Men, här liksom i andra fall svårt att visa vilka som ligger bakom och med vilka avsikter.

Noterar vissa som talar om att Erdogan vil driva igenom ett Presidentstyrt Turkiet och själv kunna kandidera. Men, sådant kan vara spännande konspirationsteorier från vissa också. Helt centralt är dock att det nyvalda parlamentet visar upp att man kan genomföra en konstitutionell reform - på ett inkluderande sätt. Om man nu verkligen vill förändra och öppna upp resterna från det gamla Turkiet är det centralt. Men, här ligger alltid en fara med egen majoritet. Det man blundar för kan vara att den uppnåtts via en kraftig överrepresentation till det största partiet till följd av valsystemet. Om man i det läget väljer att inte lyssna och söka samförstånd, då bäddar man illa för demokratiska lösningar och driver ut oppostionen till icke-demokrtiska arenor. Det har vi också sett alltför många dåliga exempel på genom historien. Speciellt viktigt är det om nu det största oppositionspartiet - CHP - faktiskt söker förnya sig och sin roll för att inte bara säga nej utan bli mer konstruktivt. Den rollen har de inte haft på länge. Men det är avgörande med en konstruktiv och aktiv opposition som kan erbjuda väljare verkliga alternativ. Det utmanar demokratiskt och det behövs.

Det finns många tankar inför det val som stundar och många har synpunkter förstås, även hemma i mitt Södertälje. För min och Europarådets del är det viktigt att vi rapporterar det vi ser, inte sprider rykten eller insinuerar något. Vi ska observera för att återberätta, inte döma. Syftet är att utveckla och hjälpa, inte stjälpa. Vi som granskar gör det över partigränserna för allsidighet. Det är inte svenska eller andra lagar som ska styra - det är Turkiets och deras åtaganden som medlem i Europarådet. Men självklart, det vi hör och ser som påverkar förutsättningarna för valet är viktigt att återberätta. Det är därför jag med intresse följer olika rapporter som kommer, även de riktigt sorgliga som dagens.

Samvetsfrihet - eller lika lag för alla?

Idag hamnade vi i en rätt intensiv diskussion kring samvetsfrihet när vi i kammaren behandlade betänkandet om verksamheten i Europarådet. Bakgrunden var det beslut som Europarådets parlamentariska församling tog i oktober 2010, med 56 röster mot 51 och 313 frånvarande. Med fem röster röstade man in en uppmaning till alla länder att verka för samvetsfrihet för vårdanställda och sjukhus utan att man skulle drabbas av diskriminering e d.

Själv deltog jag då inte, vi öppnade riksdagen och jag kunde inte delta. Måhända deltog ngn annan istället för mig, möjligen EPP. Det är den politiska grupp som driver på i dylika frågor, ivrigt påhejad av den Heliga stolen. Det är med samvetsfrihet som man vill bygga en bakre försvarslinje mot fri abort. Då ska läkare och vårdpersonal kunna handla efter samvetet och inte utifrån lagstiftning som erkänner kvinnans rätt till sin kropp och rätt till säker och fri abort. Detta är förödande eftersom vi vet att det är just tillgången till fri och säker abort som räddar kvinnors liv - inte minst i många utvecklingsländer där kvinnor nekas bra vård.

Nu valde SD att göra stor sak av samvetet. Det hetsade upp KD som helt plötsligt under debatten sa att man inte stödde den hållning de redan ställt sig bakom, nämligen att vara kritisk mot resolutionen och signalera att delegationen i Europarådet bör verka för förändring. Här fanns det starkt kristna övertygelser och den religösa högern låg på och hetsade. Det som är märkligt är att helt plötsligt öppnar man dörren för en lagstiftning med samvetsundantag. Det innebär att samvetet hos den vårdanställde skulle bli viktigare än att den enskilde som söker vård får sin rätt enligt den lag som stiftats av riksdagen. För den kvinna som söker vård blir det mer tombola, beroende på de anställdas samvete.

Jag möter de som tycker att svensk lagstiftning inte ska gälla lika för alla. Det finns de som anser att man skall tillämpa Sharia-lagar för att ta ett annat exempel. Om det är så att vi skulle öppna för samvetsundantag så skulle det säkert applåderas av andra starkt religösa eller extrema. För om den ene utfirån sitt samvete kan bli undantagen från viss lagstiftning kan ju andra också hänvisa till sitt samvete som väl får anses lika mycket värt som någon annans. Då blir rättsystemet snart en schweizerost. Jag kan för egen del inte godta någon annan hållning än att svensk lag ska gälla lika för alla, inga undantag.

Om jag som individ känner att det jobb jag enligt lag ska utföra stämmer illa med mitt samvete, då är det upp till mig att välja ett annat jobb. Inte kräva att få ett lagligt stöd att göra som jag vill i relation till andras rätt. Jag kan inte komma ifrån att det känns som detta är ännu ett försök att flytta fram positionerna för olika religösa grupper. Det finns ett gemensamt intresse för dessa att driva på, ömsom via den ena frågan och ömsom via den andra. För min del gäller det att hävda rättstatens grundval - likhet inför lagen. Lika för alla. Jag kommer att verka för en förändring till förmån för att avvisa lagar à la carte :)

Krigsmateriel - export eller inte

Har idag på nytt hanterat frågor om krigsmaterielexport. Vi har en lagstiftning som först regeringen Carl Bildt lade fast och som sedan bekräftades av regeringen Ingvar Carlsson. I den sistnämnda lagen bildades myndigheten som skulle ha kontroll över tillverkning export mm - nämligen Inspektionen för Strategiska produkter. Därmed lyftes i princip de ärenden ut från regeringen, som tidigare prövat krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska överväganden skulle fälla utslaget alltjämt. Den rådgivande nämd som fanns ombildades till rådet för samråd i exportkontrollfrågor.

Jag har nyligen blivit ledamot av Exportkontrollrådet. Av det skälet har jag ännu inte hunnit delta i några beslut, ge några råd. Men, det skall jag göra i framtiden. Jag kan konstatera att dagens lagstiftning lämnar rätt tydligt utrymme för att ge råd om till vilka länder som export skall få ske och inte ske. Här utvecklas ju praxis. Nu finns ett antal åtaganden som gjordes av den socialdemokratiska regeringen gällande bl a Pakistan och Saudi-Arabien. Men, det är fullt möjligt att även med dagens lagstiftning avbryta dylika godkännanden och/eller hindra att nya Pakistan eller Saudi-länder godkänns. Det handlar ju om att väga de olika intressen som lagen anger.

Under de gångna åren har två regeringar - dels regeringen Persson och sedan regeringen Reinfelt I brottats med den s k KRUT-utredningen. Den handlade om Krigsmaterielexport och en reformering av lagstiftningen. Ingen har hitintills mäktat eller önskat lägga fram förslag till riksdagen på dess grund. Orsakerna kan andra få spekulera kring. Själv nöjer jag mig med att nu konstatera att Utrikesutskottet står i begrepp att be riksdagen ge regeringen tillkänna ett förslag om ny lagstiftning för att skärpa exportkontrollen. Själv funderar jag även på importen - som idag är helt oreglerad. Men, det ska bli spännande att följa fortsättningen på detta ;p Själv drar jag slutsatsen att jag nu verklgien måste syna andras kort. Ska bli spännande även det ;p Vet inte om jag vill slå vad om utgången ;)

Dödsstraff - och skipande av rättvisa

Studsade faktiskt till i morse, när jag hörde president Obama tala om att ifall man inte tyckte att rättvisa skipats när Bin Ladin skjutits, borde man undersöka huvudet. Med STOR reservation för att det inte är rätt översatt så känner jag att han här gör om samma misstag som Bush gjorde med Guantanamo. Han värnade rättstaten med icke-rättsliga metoder. Det ville ju Obama ändra på, använda rättstatens redskap för att bekämpa terrorism. Det var rätt då och det är rätt nu.

Men när nu terrornätverkets ledare är död, har då rättvisa skipats? Ja, på det sätt som man skipade rättvisa i Wild west. Till galgen eller genom att du tar din rätt med vapenkraft. Det är en syn på rättskipning som vi måste bekämpa. Speciellt alla vi som står upp för att vilja avskaffa dödsstraffet. Bin Ladin skulle ha dömts enligt amerikansk lag, om han tagits till fånga. Oavsett militär eller civil domstol hade det blivit dödsstraff. Om det lär det inte råda några tvivel. Utgången hade varit densamma således, men vägen dit hade varit en annan. Svårare?! Säkert många utmaningar med det vägvalet, men ändå den man borde förorda.

Jag kan mycket väl förstå, att det vid tillslaget i Abbottabad togs det säkra före det osäkra i riskbedömningen av vem man hade att göra med. Oaktat om det var skottlossning, kunde man ju tänka sig att det fanns både ett och annat alternativt hot i huset. Exakt vad som hände, hur läget var - det torde vi aldrig med total säkerhet veta. Dimridåer läggs nog ut från många håll, för att försvara eller anklaga. Men, oaktat utgången vid tillslaget som jag därför inte vill kritisera - kan jag inte undgå att reagera när jag idag hör resonemanget och tonläget från Obama. Genom detta ger han ammunition till andra som anser, utifrån sin lagstiftning och sina synsätt, att de kan göra processen kort med misshagliga.

Vi har ju tyvärr sett alltför många gömma sig bakom president Bush´s krig mot terrorismen. Med det mantrat har både det ena och det andra övergreppet motiverats. Vi har hört det från Gaddafi och andra härskare nu under upproret i Nordafrika. All opposition har blivit samhällets fiender och klassats som terror. Det har varit förödande. För visst ska terrorism bekämpas, ingen tvekan om detta. Men, det ska göras med blanka vapen - med rättstatens principer. För det är ju knappast så att allt är terrorism eller terrorister. Med en rättvis rättegång kan man skilja agnarna från vetet. Då kan man också uppnå att verklig rättvisa skipas.

Det är för alla oss som kämpar för att dödsstraffet ska avskaffas extra viktigt att vara varsamma med hur vi beskriver vad som är rättvisa och rättvis rättskipning. Det måste alltid handla om en rättvis rättegång, där brotten prövas mot gällande lag. Det gäller för hög som låg, för terrorister och andra gangsters. Det är därför som jag ogillar när jag hör hur Obama nu resonerar kring skipande av rättvisa. Men, det är väl ett förhållningssätt som bottnar i den syn som upprätthåller dödsstraffet - samma i USA som i Kina och annorstädes. Såg uppgift om att Hamas i Gaza förra veckan valde att verkställa en dödsdom samma dag som de skrev under försoningsavtal med Fatah. Detta väl medveten om att President Abbas förhindrat att någon dödsdom verkställts på Västbanken. De avrättade en som samarbetat med Israel, i deras bild troligen en "terrorist".

Spännande i Egypten

Det stundar ju val i många länder i EU:s närhet. Själv ska jag särskilt granska valet i Turkiet. Men det blir extra spännande i de länder som kastat av sig årtionden av envåldshärskare, fejkade val och härskare som inte lyssnat.

Speciellt intresse finns förstås för vad som kommer att hända i Egypten. Det har varit många diskussioner om vilket val som skulle komma först. Presidentvalet ville de upproriska, men parlamentsvalet valde den styrande militären med bl a stöd av Mubaraks gamla parti och Muslimska Brödraskapet. Vattendelaren gick mellan de som behövde forma en organisation för att ställa upp i valet eller de som hade en organisation att tillgå.

Det har ju bildats ett parti utifrån Brödraskapet, det finns flera andra - bl a två syskonpartier till Centerpartiet, två medlemmar i Liberala Internationalen. Men det har ändå kännts rätt bekymmersamt. Hur ska alla de krafter som jobbade för att nå förändring, tas tillvara. Alla ungdomar och andra som deltog på Tahrirtorget och andra torg för att nå frihet, demokrati och MR får inte känna att deras uppror kidnappas av de gamla strukturerna. Det är därför oerhört uppmuntrande att höra om den samling som nu ska ske i Egypten. Om man fixar 2000 representanter från de olika grupperna och kan bilda en Allians, då finns hopp. Det vet vi, att splittring gynnar de gamla strukturerna men samling och Allians bryter ny väg. Det nationella rådslaget som kallas till ska försöka samla de Demokratiska krafterna från upproret till gemensamt agerande i parlamentsvalet. Det ska bli spännande att följa och stötta i bästa fall för att nå ett demokratiskt, fritt och välmående Egypten.

Obegripligt (s)vek

Hörde just ett inslag i Aktuellt den 5 maj med Urban Ahlin, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson som sökte förklara hur Håkan Juholt och socialdemokraterna nu kan säga att Sverige ska lämna Libyeninsatsen den 1 juli. Han försöker säga att uppdraget kan avslutas för att uppgiften är slutförd. Men, när jag lyssnar till partiledare Juholt så är han ju tydlig med att någon annan ska ta över. Det är tid för någon annan att ta ansvar för att skydda Libyens folk. Uppenbarligen har Ahlin ( s ) och Juholt (s) olika bilder av vad som gäller.

Måste säga att jag är oerhört förvånad över det som nu, än en gång händer. Inför beslutet att Sverige skulle delta i insatsen började socialdemokraterna backa. Från att ha varit väldigt tydliga med vikten av att Sverige driver på för att förhindra Gaddafi från att angripa sitt folk, blev det helt plötsligt viktigt att Sverige inte medverkade till att slå ut militära mål som attackerade civila och civila områden. Jag kan ha respekt för denna syn, men jag måste säga att jag förvånades över både argumentationen om ”drogade barn” och att (s) hellre såg på från luften när Gaddafis militär slog mot civila, än faktiskt satte stopp för det.

När vi nu står i begrepp i utrikesutskottet att behandla bl a ett motionsyrkande från (s) om vikten att alla stater och det internationella samfundet lever upp till Skyldigheten att skydda (R2P) och utveckla detta, då väljer (s) att kliva av den första gång uppdraget prövas. Jag trodde att vi haft en samsyn om vikten att FN faktiskt förmår leva upp till sin Skyldighet att skydda civila – när den egna staten fallerar. Jag trodde tills nyligen att även (s) såg det som självklart att ställa upp för att säkra även den militära delen i detta uppdrag gällande Libyen. Men helt plötsligt och tydligt på 1 maj är det slut på Sveriges ansvar vid juni månads utgång. Då ska ansvaret att upprätthålla flygförbudszonen vila på någon annan. Det går lätt att ställa krav på någon annan, särskilt på demonstrationsplakat. Men jag känner verkligen inte igen socialdemokraterna och är mäkta förvånad över den nye partiledarens lättvindiga hållning till denna mycket allvarliga fråga. Det faktum att vi i riksdagen fattade beslut den 1 april var för min och Centerpartiets del inget aprilskämt. Frågan var och är djupt allvarlig. Utifrån vad situationen kräver måste vi vara beredda att fullfölja säkerhetsrådets mandat, värna det. Vi är beredda att göra mera om så krävs, inom säkerhetsrådets mandat. Att nu sända ut signalen att vi gjort vårt, att det är tid för någon annan att ta över Skyldigheten att skydda är ett (s)vek mot Libyens folk och mot FN.