Paritledarskiften att lära av?

På väg hem från Strassbourg härom dagen insåg jag att historien ser ut att upprepa sig. Än en gång väljer ett relativt sammansvetsat gäng att utmana valberedning och övriga för att söka nå ett genombrott för sin kandidat och den profil man ser löser partiets problem.

För min del kommer jag mycket väl ihåg läget när Torbjörn Fälldin i vredesmod lämnade sin post. Detta trauma tärde rätt rejält på partiet ända in i dessa dagar. Då levde en dröm om en nystart för partiet, sveken som upplevdes när Barsebäck laddades och en rad andra regeringsprövningar hade tömt partiet på kraft. Vi var ovan att regera, ovan att ha statministerposten, ovana vid så stora framgångar. Karin Söder och Olof Johansson försökte visa sin soligaste sida för att söka överbrygga olika grupperingar, söka läka såren. Men där fanns tydliga ärr. När Olle efter Karins sjukdom valdes minns jag känslan, nu skulle det vända. Problemet var bara att verkligheten och väljarna förändrats. Även om glädjen fanns inom partiet, vände inte kräftgången. Men en ny regeringsperiod och senare det ekonomiska saneringssamarbetet med Göran Persson fick partiet att definitivt tröttna. Trots att det var kort tid till valet krävdes ett partiledarskifte för att hålla ihop partiet inför valet. Det blev dramatiskt och Lennart Daleus gavs stafettpinnen med några månader kvar. Han var medial, han var från Stockholm och han uppfattades som tydlig. Nu skulle allt vända. Minns känslan i partiet. Nu gällde omorientering, bort från socialdemokraterna men tydligt grönt - mot Mittens rike. Men efter valet, som blev en rejäl förlust söktes förklaringar. Maud Olofsson ledde den valanalysen. En lång rad val av förluster krävde ett omtag. Nu skulle vi söka efter vår själ. Vi skulle bygga en ny vision, innifrån och det resulterade sedan i nuvarande partiprogram - Där människor får växa. Det antogs 2001 och inte långt därefter tog nya grupper sats. De långa knivarnas natt resulterade i snabbt avslut för ännu en partiledare strax efter årsskiftet. Trots nytt partiprogram, trots ny partiledare med medial framtoning kunde inte partiet växa i mittens rike.

En ny partiledare tillkom, efter en öppen process med två kandidater. Den processen upplevde jag verkligen förlöste en hel del gammalt, fick sår att läka istället för att vara genom det osentimentala sätt som Lennart hanterade sin avgång på och hur kandidaterna framtonade. Det gav energi som stabiliserade oss internt, men gav inte mycket mer i det valet. Bättre gick det i EMU-omröstningen, i EP-valet och sedan inför valet 2006 bildades Alliansen. Det gav energi, gav nytändning och drömmar - blev en valframgång. Det gav en ny regering med nya tuffa tag. Återigen kärnkraften, en process och ett beslut som jag personligen har många tankar kring - men dessförinnan FRA-processen i relief mot Öppenhetsmanifest. Nog fick vi se många som kände sig svikna. Vi fick se Alliansen vinna, men partiet tappa. Nu verkar vi ännu en gång att få se hur knivarna slipas, för att ge plats för Lösningen - en ny partiledning. Innebär det att vi når förnyelse eller bara ett nytt persongalleri som flyttar in? Självklart, vi måste förnya partiet för utan förnyelse ingen framtid. Här finns ingen tvekan från min sida. Men jag funderar över analysen. Någon ny ska ta ledningen för förnyelsen. Vad är det för nytt med detta? En ledare som pekar med hela handen? I riktning vart? Been there done that ;p

Vad lär vi av tidigare partledarskiften? Vad säger det om vår kultur? Finns det bättre eller sämre erfarenheter? Är det verkligen förnyelse av politiken som står på agendan eller är det något annat? Nytt partiprogram till stämman 2012, ett snabbspår och knappast något visionsarbete inifrån denna gång. Partiledaren ska leda, leda förnyelse och nytt partiprogram. Är det nya grupper som känner sig säkra på att de bär på lösningen, även denna gång. Så vad är då egentligen nytt? Är det någon som ser ifall kejsaren är naken? Hvad hvilja vi med Centerpartiet? Till detta lovar jag återkomma i ett senare inlägg.