Vilseledande om riksdagsbeslut - t ex kastrering av grisar

Lyssnade nyss på Rapport som tillkännager att det nu blir förbjudet i Sverige att kastrera smågrisar utan bedövning. Hör hur Miljöpartiets ledamot i Miljö- och jordburksutskottet uttalar sig och det kryddas med en veterinär. Förlåt mig, men min konstitutionella nerv upprörs över vilseledande rapportering. Jag undrar om detta går att anmäla för granskning? Inte minst därför att det är en störande upprepning som media uppvisar. Än den ena gången, än den andra framgår det som att riksdagen beslutat om lag eller ekonomiskt anslag när det bara handlar om ett uttalande.

Efter att ha suttit först i KU under perioden 2002 - 2006 och granskat regeringen, granskat även tillkännagivanden och dessutom under fyra års tid ägnat mig åt att utreda vår Regeringsform och hur den skulle reformeras känner jag behov att reagera. Under min KU-period hade vi bl a att hantera frågan om länstillhörighet för Heby kommun. Här hade riksdagen inte en utan många gångar beslutat om att Heby skulle få byta län, från Västmanland till Uppsala. Kommunen hade folkomröstat, beslutat i fullmäktige och i alla delar sagt sig vilja byta län. Regeringen ville inte, men riksdagen sökte sig på att handla av egen kraft när regeringen vägrade gång på gång. Men, när vi prövade frågan om att skriva lag från KU:s sida stod det klart att det inte var möjligt. Det skulle strida mot beredningskrav som gäller för lagstiftning. Vi testade frågan med Lagrådet men konstaterade att den vägen var stängd. Det krävdes att regeringen lade fram lagförslaget till riksdagen, efter sedvanlig beredning.

Riksdagen har tydliga uppgifter - enligt RF - nämligen att stifta lag, att fatta beslut om skatter och budgetreglering samt att kontrollera regeringen och dess myndigheter. Numera ska vi även alltid genomföra en statsministeromröstning efter val. Det är statsministern som sätter samman sin regering och den styr riket. Regeringens mandat vilar på att den inte har en majoritet av riksdagen mot sig. Här har riksdagen möjlighet att visa sitt förtroende genom förtroendeomröstningar mot enskilda statsråd eller mot hela regeringen.

MEN, idag låter det som om det är riksdagen som fattar beslut om ditt och datt som en följd av motioner från oss som enskilda ledamöter. MEN så är det inte. Riksdagen kan visserligen uttala sin uppfattning med anledning av motioner från enskilda ledamöter, MEN uttalanden är inte lag. Uttalanden är önskemål som riktas mot regeringen att göra det ena eller det andra. I det läget som en enig riksdag gör ett uttalande så väger det tungt. MEN, om oppositionen enas om att gilla ett förslag i en motion är det ett uttalande som väger lätt enligt historiens praxis. FÖR det är regeringen som styr riket och även avgör om den delar oppositionens åsikt eller inte. Historien visar att regeringen sällan delar åsikterna som framkommer i dessa tillkännagivanden. Det krav som finns på regeringen är då att underrätta riksdagen om man inte avser tillgodose kraven i tillkännagivandet samt redovisa skälen för detta. Om det finns en tidsgräns angiven i tillkännagivandet bör denna redovisning ske inom ramen för den tid som angivits.

Regeringen lämnar årligen en skrivelse till riksdagen där man redovisar vilka åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens skrivelser. Av den granskning som jag var med och gjorde i KU framgick att mellan 1975- 1979/80 förekom hela 1 300 tillkännagivanden. Sedan minskade antalet ned till färre än 400 under perioden 2001 -2004/05. Orsaken var då liksom idag om regeirngen har en majoritet i riksdagen eller inte. När Göran Persson (s) samarbetade med vänsterpartiet och miljöpartiet under första delen av 2000-talet minskade antalet tillkännagivanden. Men, trots att de på detta sätt hade majoritet fick vi uppleva 400 tillkännagivanden. Det innebar ju inte att det ledde till skarpa lagförslag från regeringen till riksdagen, men ett eller annat inslag i någon utredning kunde det bli. Men i många fall fick vi helt enkelt konstatera att regeringen inte delade riksdagsmajoritetens åsikt, att det inte fanns ekonomiskt utrymme eller liknande.

Det var utifrån denna erfarenhet som vi ändå i Grundlagsutredningen diskuterade om det skulle finnas skäl att närmare reglera Tillkännagivanden. Men, en enig utredning fann det klokast att fortsätta utan att närmare reglera riksdagens möjligheter att ge sin åsikt till känna för regeringen. Det innebär samtidigt att regeringen inte är konstitutionellt bunden av riksdagens uttalanden.

Det blir mot denna bakgrund helt vilseledande när media rapporterar att nu införs förbud mot kastrering av obedövade smågrisar, när det inte existerar något sådant lagförslag. Riksdagens majoritet med S,V, MP,SD är ett beslut om att ge regeringen tillkänna sin mening vad utskottet anför om förbud mot kastrering av obedövade smågrisar. Därmed biföll riksdagen motion 2010/11:MJ356 yrkande 9 och avslog motion 2010/11:MJ317. Detta är ett beslut som saknar rättslig verkan och som inte binder regeringen att göra något annat än att redovisa tillbaka vad man tänker göra och skälen för detta. Här har det ju stått klart att regeringen inte har för avsikt att vidta någon åtgärd. Rätt ska vara rätt, även i rapporteringen från riksdagens beslut i media.

Tjernobyl + 25

För mig som i snart 40 år brottats med kärnkraftens risker har denna vår, inte minst de senaste månaderna blivit en rejäl påminnelse. Tänker naturligtvis på det som nu drabbat Japan och människorna runt Fukushima. Ett land som Japan, intensivt beroende av energi och utan egna råvaror men samtidigt så otroligt medveten om radiokativitetens förbannelser. Både den hög- och den lågfrekventa. Det är inte för inte som Japan leder kampen mot kärnvapen. Själv hade jag ju möjlighet att både besöka och lägga ner en krans vid minneselden i Hiroshima. Samtalade då även med den politiska ledningen om deras arbete för att samla världens kommuner bakom kraven på en kärnvapenfri värld. Nu drabbas ett nytt stort japanskt markområde av radioaktivitetens förbannelse. Människor tvingas på nytt lämna sitt liv bakom sig. Denna gången medveten om riskerna, något man inte var när man började röja upp och återvandra in i Hiroshima och Nagasakis alltjämt brinnande ruiner. Ånyo imponerad över japanernas förmåga att möta och övervinna motgångar.

När jag nu under den senaste veckan läst och följt olika reportage från Tjernobyl och hörde Catharina Elmsäter Svärd som infrastrukturminister (!) företräda regeringen vid 25-årsminnet i Kiev kändes det märkligt. Ännu en gång talade någon om den höga säkerheten i våra kärnkraftverk. Bra, men visst har det varit en del incidenter. Och är det inte en sak vi lärt, att det säkra i ett visst läge kan bli väldigt osäkert. Till och med livsfarligt för generationer. Den läxan lär Tjernobyl, Harrisburg och nu senast Fukushima. Är det inte om detta allt handlar när vi talar om försiktighetsprincipen.

Nu är jag övertygad om att vi kommer få se en rejäl satsning på alternativa lösningar på energifrågorna under kommande år. Både som en följd av klimatkraven och till följd av Fukushima. Japan har ju tagit ledningen tidigare och kan göra det igen. Kina satsar hårt, även om de också satsar på kärnkraft. I många länder tar man sig en ny funderare och i Tyskland verkar det ju klart att den öppning som regeringen tidigare lanserade stängts för gott. De åtta reaktorer som stannats kommer att förbli stoppade. När jag talade med mina FDP-kollegor som nyligen mött ett rejält nederlag, var kärnkraften inte längre en fråga. Den är politiskt död i Tyskland.

Ok, nog vet jag att kärnkraftsfrågorna kommer och går över tid. Energisystem är långlivade och så även kärnenergin i alla former. Således kan vi få uppleva både nya olyckor, nya stopp, nya starter och nya tekniska lösningar. För min del är kärnkraften inte framtiden. Jag skulle gärna se alla reaktorer avvecklade och ersatta av olika former av förnybar energi och effektivisering. Visst, Centerpartiet har gjort en energiöverenskommelse i regeringen. För min del handlar det om att låta marknaden avveckla det vi politiskt inte klarat. Men, det innebär inte att jag ser kärnkraften som en lösning på vare sig klimat- eller energifrågorna. Det finns de som gör det, även rätt många inom mitt parti - men jag tillhör inte dem. När nu klockan slår för 25-årsminnet efter klass 7-olyckan i Tjernobyl - 00.23.45 svensk tid så konstaterar jag ånyo att konsekvenserna av en olycka inte är acceptabla. Eftersom en olycka aldrig kan uteslutas måste kärnkraften uteslutas. Jag köper förnybar el och tänker av någon anledning på uttrycket lätt fånget lätt förgånget när det gäller energiöverenskommelsen. Det var inte den första som gjordes och lär heller inte bli den sista. Det handlade mer om regeringen än om långsiktigt nödvändiga energi- och klimatsatsningar.

Belarus - många bedrövliga nyheter

I förra veckan drabbades Minsk av ett bombdåd i T-banan. Jag tillhör inte den som vill spekulera eller ägna mig åt den ena eller andra konspirationsteorin. Däremot är det helt uppenbart att detta hemska dåd används av regimen för att gå hårt åt både den ene och andre i Vitryssland. Rättsystemet är inte hållbart och några rättvisa rättegångar är de inte kända för.

I höstas diskuterade vi i Europarådet möjligheterna för Vitryssland att få komma med i Europarådet. Frågan om dödsstraffet är och har varit ett direkt hinder. Men, det såg faktiskt ut som att det fanns lite hopp om handling till det bättre - ända fram till valdagen den 19 december.Då förbyttes hoppet mot förtvivlan.Frågan om att häva suspenderingen av den speciella gäststatusen har stoppats.

I förra veckan hade vi möjlighet att ännu en gång samtala med ett antal företrädare för Human Right Defenders men också företrädare för OSCE, Kommittén för Internationell Kontroll att följa HR i Vitryssland - CICHR mfl. De målade en mycket bekymmersam bild av läget idag och de markerade också betydelsen av riktade sanktioner, lättare att få visa, att förändringarna måste komma innifrån och att det var viktigt att känna stödet från länderna i Europa. Det sista var entydigt en stark bild efter händelserna den 19 december.

Senare på kvällen fick vi höra att den vitryske ambassaden haft folk närvarande - helt OK i sig, men att de nu fått stor uppmärksamhet i Minsk och Vitryssland som femtekolonnare, svikare. Detta var samma dag som bomben i t-banan och då beskrevs det som upprörande att samtidigt som landet sörjde talade dessa i Strasbourg för skärpta sanktioner. De hade också fått uttalade hot riktade mot sig. Till följd av detta gjordes ett mycket tydligt uttalande till de vitryska myndigheterna att om de skulle fängslas när de återkom till Vitryssland skulle det betraktas som direkt riktat mot Europarådets arbete. Mig veterligen är de fortfarande fria, om än på det vitryska sättet. Någon kan alltid komma, eftersöka papper, dator m m.

Den här veckan nås vi då av besked om att de vitryska myndigheterna slagit till mot våra politiska samarbetspartners i Minsk mm. Det har handlat om Pavel Levinov, människorättsadvokat, Olga Karatch, ordförande i United Civic Party i Vitebsk, Oleg Barshevski, redaktör för tidningen Vitebskij Kurier. De har anklagats och uppenbarligen även fällts för huliganism. Fängelse och böter, samt diverse övergrepp. Det är helt uppenbart att händelseutvecklingen går i fel riktning. Inte långsamt och försiktigt, utan i snabb takt. Även mina ryska kollegor i Europarådet signalerar faktiskt viss oro.

Mot den här bakgrunden har jag både reagerat med en kontakt direkt till den vitryska ambassaden i Sverige, men också försäkrat mig om att informationen når både Europarådet och Sveriges ambassad i Minsk. Måhända finns det, att döma av tidigare reaktioner, visst intresse hos regimen av Europarådet alltjämt. Till vad verkan den månde hava - i vart fall bidrar det inte till tystnad från omvärlden.

Paritledarskiften att lära av?

På väg hem från Strassbourg härom dagen insåg jag att historien ser ut att upprepa sig. Än en gång väljer ett relativt sammansvetsat gäng att utmana valberedning och övriga för att söka nå ett genombrott för sin kandidat och den profil man ser löser partiets problem.

För min del kommer jag mycket väl ihåg läget när Torbjörn Fälldin i vredesmod lämnade sin post. Detta trauma tärde rätt rejält på partiet ända in i dessa dagar. Då levde en dröm om en nystart för partiet, sveken som upplevdes när Barsebäck laddades och en rad andra regeringsprövningar hade tömt partiet på kraft. Vi var ovan att regera, ovan att ha statministerposten, ovana vid så stora framgångar. Karin Söder och Olof Johansson försökte visa sin soligaste sida för att söka överbrygga olika grupperingar, söka läka såren. Men där fanns tydliga ärr. När Olle efter Karins sjukdom valdes minns jag känslan, nu skulle det vända. Problemet var bara att verkligheten och väljarna förändrats. Även om glädjen fanns inom partiet, vände inte kräftgången. Men en ny regeringsperiod och senare det ekonomiska saneringssamarbetet med Göran Persson fick partiet att definitivt tröttna. Trots att det var kort tid till valet krävdes ett partiledarskifte för att hålla ihop partiet inför valet. Det blev dramatiskt och Lennart Daleus gavs stafettpinnen med några månader kvar. Han var medial, han var från Stockholm och han uppfattades som tydlig. Nu skulle allt vända. Minns känslan i partiet. Nu gällde omorientering, bort från socialdemokraterna men tydligt grönt - mot Mittens rike. Men efter valet, som blev en rejäl förlust söktes förklaringar. Maud Olofsson ledde den valanalysen. En lång rad val av förluster krävde ett omtag. Nu skulle vi söka efter vår själ. Vi skulle bygga en ny vision, innifrån och det resulterade sedan i nuvarande partiprogram - Där människor får växa. Det antogs 2001 och inte långt därefter tog nya grupper sats. De långa knivarnas natt resulterade i snabbt avslut för ännu en partiledare strax efter årsskiftet. Trots nytt partiprogram, trots ny partiledare med medial framtoning kunde inte partiet växa i mittens rike.

En ny partiledare tillkom, efter en öppen process med två kandidater. Den processen upplevde jag verkligen förlöste en hel del gammalt, fick sår att läka istället för att vara genom det osentimentala sätt som Lennart hanterade sin avgång på och hur kandidaterna framtonade. Det gav energi som stabiliserade oss internt, men gav inte mycket mer i det valet. Bättre gick det i EMU-omröstningen, i EP-valet och sedan inför valet 2006 bildades Alliansen. Det gav energi, gav nytändning och drömmar - blev en valframgång. Det gav en ny regering med nya tuffa tag. Återigen kärnkraften, en process och ett beslut som jag personligen har många tankar kring - men dessförinnan FRA-processen i relief mot Öppenhetsmanifest. Nog fick vi se många som kände sig svikna. Vi fick se Alliansen vinna, men partiet tappa. Nu verkar vi ännu en gång att få se hur knivarna slipas, för att ge plats för Lösningen - en ny partiledning. Innebär det att vi når förnyelse eller bara ett nytt persongalleri som flyttar in? Självklart, vi måste förnya partiet för utan förnyelse ingen framtid. Här finns ingen tvekan från min sida. Men jag funderar över analysen. Någon ny ska ta ledningen för förnyelsen. Vad är det för nytt med detta? En ledare som pekar med hela handen? I riktning vart? Been there done that ;p

Vad lär vi av tidigare partledarskiften? Vad säger det om vår kultur? Finns det bättre eller sämre erfarenheter? Är det verkligen förnyelse av politiken som står på agendan eller är det något annat? Nytt partiprogram till stämman 2012, ett snabbspår och knappast något visionsarbete inifrån denna gång. Partiledaren ska leda, leda förnyelse och nytt partiprogram. Är det nya grupper som känner sig säkra på att de bär på lösningen, även denna gång. Så vad är då egentligen nytt? Är det någon som ser ifall kejsaren är naken? Hvad hvilja vi med Centerpartiet? Till detta lovar jag återkomma i ett senare inlägg.

Floridapastor - religionshatets apostel

I år är det 10 år sedan 11 september. Det kommer nog på många olika sätt att uppmärksammas. Som upptakt till detta får vi nog räkna med nya former av extremism. De som har intresse att skapa bättre grogrund för extrema krafter kommer självklart att göra allt vad de kan för att trycka på strategiska knappar. Gäller särskilt att angripa symboler, för att sätta sinnen i brand och skapa grund för att rättfärdiga sina egna extrema handlingar. Gäller att skapa en känsla av vi och dom, för att bygga sammanhållning och tryck på andra krafter att följa efter, tystna eller känna sig så hotade att de också måste formera sig till försvar eller motangrepp.

Det är ju symboliskt att USA 10 år efter 11 september börjar tillbakadragandet från Afghanistan. Det sker samtidigt som upptakten till nästa års presidentvalskampanj. I höst torde frågan vara - kommer Obama att besegras av...? Här ser vi hur den lilla högerextrema kristna församlingen skrider till verket, bränner en symbol för att förstärka känslor av rädsla och hat mot allt vad muslimer heter. Och när Floridapastorn löper amok, kommer svaren som ett brev på posten i Afghanistan och mer lär följa. Hatets och rädslornas apostlar vaknar till liv, skrider till verket som ringar på vattnet. Pastorn lovar ju mer av sitt brännande hat, han talar nu om att den 22 april bränna koraner utanför USA:s största moské. Det finns en tydlig politisk agenda bakom allt detta. Det handlar inte om religionsfrihet, det handlar om religionshat. Om religionsförtryck istället för religionsfrihet. På annat sätt kan man inte tolka de politiskt extrema handlingarna.

Själv funderar jag över vilka konsekvenser relgionshatet får. Idag talas det ofta om att vi behöver förstärka den religösa diplomatin, säkra att det t ex finns bättre kunskap om religioner hos våra verksamma i olika internationella verksamheter. Känner själv frustration över detta. Visst, vi behöver kunskap men också lära oss av de mörka sidor som skapat så mycket elände genom historien och ta fighten mot hatets predikanter. Göm er inte bakom era friheter, när ni sår hat för att skörda rädslor, oro, våld och död. Men, vi har all anledning att följa detta och visst, det som händer påverkar oss. Det påverkar utvecklingsinsatser i Afghanistan och andra länder, det påverkar säkerheten för de som ska bidra till afghanskt övertagande av säkerhetsinsatserna. Men det kräver av oss att visa mod, våga vara närvarande och visa att vi jobbar för att krympa utrymmet för extremisterna att verka. Vi behöver bygga en internationell allians mot extremisterna.