Funderar på vad som händer när man sover - i fjärran östern. Har vaknat upp till nyheter om incidenter flera morgnar i rad. Kommer Nordkorea att halsstarrigt kasta sig in i en konflkt nr man inte får som man vill. Känns somatt man agerr som barn - skriker och biter när man inte får som man vill. Här gäller det förstås att få inte bara uppmärksamhet utan även stöd till en hårt drabbad befolkning. Och sedan gäller den klassiksa linjen, om hoten internt växer - höj rösten och samla nationen gentemot hotet utifrån. När jag var vid Panmunjom så talade vi om hur några tusen soldater skulle kunna styra Nordkorea. Är det månne maktkamp? Ser ut som att detta kan bli en hot spot under ordförandeskapshalvåret.
Idag har jag inte undgått att lyssna in det som händer i Israel. När de där talar om lojalitetskrav som innebär att man skulle hindra minoriteter sin rätt att få ha sina högtider, kopplar medborgarskap till religös lojalitet m m m m- då får jag blandade bilder från historien i huvudet. Jag våndas med Israels folk och känner en olust inför den regeringspolitik som växer fram. Jag förstår utmaningen att skapa sammanhållning i ett land med så många inflyttare från så olika kulturella och politiska hörn i världen. Jag förstår utmaningarna i regionen, bland en massa annat - men inte den nya regeringens politik för att möta dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar