Palestina igen

Igår hade vi att justera betänkandet om Mellanöstern och Nordafrika. Samma dag behagade min kollega Urban Ahlin uppmärksamma mig och Centerpartiet i en debattartikel i Aftonbladet. Inte direkt oväntat. Urban Ahlin har ju valt att ta på sig oppositionskostymen fullt ut. Där han tidigare hävdade att riksdagen inte ska göra folkrättsliga ställningstaganden som ankommer på regeringen enligt Regeringsformen, tycker han nu att riksdagens beslut är helt avgörande. Jag respekterar självfallet det valet, men det är inte mitt och Centerpartiets. Undrar om Urban Ahlin respekterar det?

Men, när Urban Ahlin ifrågasätter Centerpartiets och min syn på frågan om erkännande av Palestina i det fall vi inte röstar med honom gör han det politiska spelet fullt ut till sitt. För mig och Centerpartiet handlar det inte om mod att rösta med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det vore direkt dårskap att offra sakfrågorna som avgörs i regeringen på oppositionens altare. En skalp som möjligen skulle glädja oppositionen som ju alltid har ett inrikespolitiskt egenintresse att splittra regeringen. Men innerst inne inser nog även Urban Ahlin och socialdemokraterna att detta vore direkt kontraproduktivt för sakfrågornas behandling.

Jag och Centerpartiet har sakfrågorna i fokus och där finns flera som rör Palestina. Sakfrågor som alla avgörs inom regeringen. Att påstå att sakfrågorna skulle vinna på att Centerpartiet röstade med socialdemokraterna om ett tillkännagivande till regeringen är direkt häpnadsväckande. Lika väl som Urban Ahlin vet vad som är Centerpartiets uppfattning i sak vet övriga i regeringen detta. Vi förhandlar I regeringen och ägnar oss inte åt att skriva brev TILL regeringen tillsammans med Urban Ahlin. Förstår att det är trist och störande för Urban Ahlin och socialdemokraterna att inte få styra och ställa. Men det är något jag inte har något problem med. Hörde honom nyligen kommentera den överenskommelse regeringen träffade med (s) och (mp) om vår Afghanistaninsats och då lät det nästan som om det var han som övertygat president Karzaij om transitionsprocessens innehåll. Så jag förstår mycket väl att det stör honom att jag och Centerpartiet fokuserar på sakfrågan och inte honom.

Men i sakfrågan är det ingen tvekan om var Centerpartiet står. Det framgick tydligt av min artikel i DN i januari 2012. Centerpartiet vill se ett erkännande av Palestina för att främja förutsättningarna att kunna ta de svåra beslut som kommer krävas av alla parter för att nå en hållbar fred. Det handlar om palestiniernas lika rätt till självbestämmande och internationell rätt som andra. Det handlar om att rädda möjligheten till 2 stater som kan leva i fred med varandra innan den optionen de facto runnit ut i sanden.

I dessa dagar då våldets väg ånyo beträtts är det vitalt att stärka fredlig konfliktlösning och de redskap den vägen erbjuder. Därför vore det också nu välkommet med en uppgradering av Palestina i Generalförsamlingen och det är vår ambition att Sverige ska kunna rösta för en sådan resolution när den presenteras. Vi vill stärka de moderata krafterna i Palestina, även om våldets företrädare i regionen inte vill se det hända. Det vore ju i deras ögon en förlust av momentum för hatets odlare på båda sidor.  Vi såg och imponerades av de fredliga demonstranterna som avsatte gamla härskare i arabvärlden. De fick vårt stöd om än sent i flera fall. Även vi hade svårt att uppfatta och förstå de fredliga förändrarnas budskap den gången. Så vana var vi vid att förändringar sker med vapenmakt, ett språk som så ofta använts i historien. Inte minst i Mellanöstern. Ett språk som talas alltjämt i Syrien med förödande följder. Jag hoppas innerligen att vi i väst ska orka lyssna till fredsvägens förespråkare i Palestina medan de ännu har en röst.

Avslutningsvis bara ännu en liten kommentar kring begreppet tillkännagivanden på denna blogg. Kommenterat det tidgare. Det framställs ibland som om det vore ett kraftfullt beslut, men det innebär i praktiken inget bindande för regeringen. Tillkännagivanden finns inte reglerat i grundlagen och vi som utredde frågan var helt överens om att det inte skulle göras. Det är en möjlighet för riksdagens partier, främst i opposition, att enas om ett icke bindande beslut. Det innebär i praktiken inte annat än att riksdagen sänder ett brev till regeringen och informerar om riksdagens uppfattning i en fråga. Sedan behöver regeringen inte göra mer av det än att ge sin syn på frågan inom loppet av ett år. När KU tittade på hur tillkännagivanden hanterats så var det oavsett regering få som inneburit något konkret. Enbart om i princip alla partier varit ense, både regering och opposition hade något hänt. Och då gäller det i områden där riksdagen har beslutsmakt.

I utrikespolitken har regeringen och inte riksdagen beslutsmakten. Riksdagen behöver anta vissa internationella överenskommelser, men har t ex ingen beslutsmakt gällande erkännande av stater. Inom utrikespolitiska området gäller granskningsuppdraget och beslut om budget för utrikesförvaltning, biståndsfrågor och Krigsmateriellagstiftning. Varje år har vi en utrikespolitisk debatt kring regeringens Utrikespolitiska deklaration och där klargör regeringen sin hållning i olika frågor och alla kan diskutera vägvalen. I övrigt gäller frågeinstrumentet och utskottens granskning, numera stärkt av samrådet inför regeringens ställningstaganden i EU:s utrikesråd. Samt då förstås motioner från alla och ev beslut om tillkännagivanden, d v s brev till regeringen. En möjlighet som brukat med förnuft kan påverka men annars bara blir en del av den politiska debatten mellan regering och opposition. Det visar historien oavsett regering. Det vet nog även Urban Ahlin