För mig står det nu klart att det måste talas klarspråk från EU. Mubarak måste lämna sin post och arbetet för att hitta en övergångsledning för Egypten måste formas i dialog med oppositionen. Det är növändigt för att inte driva fram en utveckling mot ökad radikalisering av upproret. För att ge en tydlig signal om att färdvägen går mot öppna och fria val - både av president och parlament så krävs det en entydig förändring. Så länge Mubarak sitter kvar kommer ingen att uppfatta detta som möjligt. En början på en ordnad övergång kräver att han lämnar.
När jag då hör EU:s utrikesministrar tala väl om demokrati och val, men inte se det som en lösning att Mubarak lämnar skorrar det alltmer illa. Det är rätt att sikta på presidentval, men inte med löften från Mubarak & son. Här har EU:s utrikesministrar och snart Europeiska rådet ett tydligt ansvar att agera för att ge EU ett tydligare ansikte i den nya region som kommer att växa fram. Jag har full förståelse för att mycket pågår under ytan, mycket samråd och att det finns många goda och onda krafter inblandade. Men, det måste också räckas ut en hjälpande hand till de krafter som vill demokrati, som vill frihet, som vill se en annan utveckling än den islamistiska. Jag noterar att Irans utrikesminister uttalar sitt stöd för de demonstrerande och känner ilska. Från en diktatur till en annan, nog måste vi visa att det är skillnad på falska och riktiga vänner.
Men då gäller det inte att visa ett halvhjärtat stöd, utan att verkligen ta detta stora uppdrag på allvar för att bygga stabilitet med demokrati och frihet för människor. Tunisien är en viktig stötta för detta, men Egypten är avgörande. Här krävs mod från EU:s sida och från den svenska likaså. Dags för fotbyte för förändring. Exakt vad som följer kan vi inte veta, men om vi sköter det rätt kan Sverige och EU påverka - innan det är för sent. Alternativet ser för mig mycket mer skrämmande ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar