måndag 21 februari 2011

Igår Tunis och Cairo, idag Tripoli och imorgon ?

Det är med bestörtning jag nu följer utvecklingen i Nordafrika. Efter de fredliga demonstrationerna i Tunisien och Egypten, delvis fredliga i andra arabländer följer nu Libyen. Gadaffi har uppenbart inte tänkt ge upp som de andra härskarna. Han har, som uppgifterna nu anger, hyrt in "legoknektar" för att likt andra härskare genom historien med kraftfullt våld kunna kväsa upproret. Med lejda soldater vill han väl säkra att miliätren inte ska agera som i Tunisien och Egypten. Han har sett att militären inte ställt upp på ledningen, utan förhållit sig neutrala eller ställt sig på folkets sida. Sagt och gjort tänker Gadaffi, hyr in en extern här som man kan lita på inte står på folkets sida. Några som kan använda tillräckligt mycket våld för att skrämma tillbaka demonstranterna.

Men, jag kan inte undgå tnaken att detta är ett tecken på att Libyens ledning saknar rådighet över den egna militären och statsförvaltningen. Är detta denna skurkregims dödsryckningar? Men här gnager oron, om ledningen är beredd att sätta in stridsplan mot demonstranter - finns det då någon gräns för vad man är beredd att göra för att behålla makten. Hotet om inbördeskrig, är det vad som kan vänta genom det agerande som ledningen stakar ut? Är det så att de återstående envåldshärskarna eller som de nog själv ser sig som - upplysta despoterna, bestämt sig för att nu får det räcka med revolter. Libyen ska bli det land som sätter punkt för den våg som svept över de Nordafrikanska länderna. Är det så vissa tänker?

Sedan ser jag Frattini, Italiens utrikesminister uttala sig om Libyen och hörde tidigare att Berlusconi talat om att han inte vill störa Gadaffi och att han kan tänka sig sälja Milan till honom. Han såg ju tidigare Mubarak som en rättskaffens man och en referenspunkt i tillvaron, han gillar Vitrysslands Lukasjenko då han ser att de två är mästare på att "vinna val". Är det dessa herrar som färgar in den utrikespolitik som ska vara EU:s kan jag inte gilla läget. Känner att det krävs ett annat klarspråk för att inte göra oss alla till Berlusconis springpojkar :@

Kan inte heller undgå att fundera på hur EU ska kunna finna ett mer värdebaserat förhållningssätt till våra södra grannar. Det talas om islam som liktydigt med extremism, men är det inte tid att avslöja detta mantra. De herrar som tidigare styrt har förvisso också varit muslimer, men inte demokrater. De har uppenbart gillats? Varför är det värre med demokrater? Funderar på om det är de kristna religösa extremisterna som söker sätta fyr under rädslorna? Märker ju i Europarådet att Vatikanen söker expendera sitt inflytande. Det görs ofta under täckmanteln av rädsla för islam. Tänker alltmer att det är hög tid att ta ett nappatag med vår egen bjälke innan vi ondgör oss om grandet i vår nästas öga. Självklart ska vi stödja demokrater på alla torg och i alla regeringar, inte extremister. De sista ska bekämpas, oavsett religös hemvist. Om egyptierna och tunisierna utvecklar ett demokratiskt styre skulle det få oerhörd betydelse i hela regionen. Måhända får då den demokratiska och Judiska staten Israel sällskap av några Islamska demokratiska stater.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Imorgon Sverige. Det talas mycket lite om att Sverige går samma väg som Egypten när det kommer till befolkningens användning av Internet. Censur är vanligt förekommande och staten går efter vissa parters särintressen (i detta fall upphovsrättslobbyn).

I övrigt är väl Israel på papper en sekulär stat?

Anders Hammarlind sa...

Nu har också Kyrkan fått nog. Sveriges Kristna Råd kräver NU förändringar i sjukförsäkringen. Det inhumana går inte längre att varken försvara eller stödja.
Och dags för dig att agera Kerstin Lundgren(C).
Dags för bevis helt enkelt. Dags att ställa frågorna till socialförsäkringsministern, de raka frågor som du utlovat.

Med hälsningar från Anders Hammarlind, Mölnbo
http://andershammarlind.blogspot.com/