måndag 10 januari 2011

Utlandsrepresentationen bör stärkas

Vi avslutade riksdagens höst med att i Utrikesutskottet bli informerad om den nedläggning av utlandsmyndigheter som regeringen planerar. Skälet för att göra detta är resursmässiga. Riksdagen har sänkt ramen för regeringskansliet med 300 miljoner för 2011. Rent matematiskt svarar UD för ca 40% av anslaget och av detta utgör ca 70%kostnader i utlandet. Regeringen väljer att möta Riksdagens röd-gröna-SD-beslut rent matematiskt. Är detta rätt???

Har roat mig med att läsa det delbetänkande om Utrikesförvaltning i Världsklass som kom i höstas från Peter Egardt. Det framgår tydligt att Sverige i jämförelse med andra likartade länder ligger lågt i vår satsning på global närvaro. De förändringar som ägt rum genom åren har baserat sig på förändringar i omvärlden som påverkat svenska intressen samt resursmässiga förutsättningar. Konstaterar samtidigt att detta inte är den första och inte heller den sista utredningen om Utrikesförvaltningen. Jag har personligen en hel del frågetecken inför utredningen som sådan. Inte minst då förslaget att göra alla utlandsmyndigheter till en myndighet av samma typ som Försäkringskassan m fl. Tycker inte att det vore rimligt att göra Försäkringskassan till en del av Regeringskansliet under Socialdepartementet. På samma sätt anser jag inte att myndigheten Regeringskansliet sk få rollen att sköta all utrikesförvaltning. Istället för outsourca och stärka självständiga myndigheter så skulle detta bli tvärt om. Det stämmer inte heller med intentionerna i Regeringsformen kan jag tycka.

Men huvudfrågan är i detta läge är inte myndighetsorganisationen, utan om Regeringen som helhet analyserat hur man vill möta Globaliseringen. Ökad flexibilitet i Utrikesförvaltningen kan behövas, samtidigt som det är långsiktiga relationer som gör skillnad. Det är därför andra länder möter förändringar genom att dra ned på sin representation till det minimala utan att behöva stänga ambassader. Egardt konstaterar att flera skäl talar för långsiktighet i fråga om planeringen av utlandsreprsentationen. Vi har över åren sett hur en och samma ambassad stängts och öppnats, eller lagts ned och återupprättats med bara några års mellanrum. Detta är på alla sätt oerhört kostsamt, både resursmässigt och politiskt. Jag kan för egen del bara se hur ambassaden i Angola hanterades för något år sedan. Den avvecklades och öppnades inom loppet av några månader och utrikesministern skrev ursäktande brev till ledningen i Angola. För mig var detta ett exempel på dålig beredning och bristfällig analys.

Jag befarar att vi tyvärr riskerar att få se mer av detta. Jag önskade att vi skulle agera mycket strategiskt och tydligt, söka samverkan med våra nordiska grannar och säkra att svenska samlade intressen tas till vara på bästa sätt i en alltmer globaliserad värld. Vi vet ännu inte effekten av EU:s utlandstjänst och hur andra länder agerar. Vi har inte skäl att avsäga oss möjligheter innan vi vet och kan analysera alternativen.

Vår utriksrepresentation måste byggas för att möta olika behov och ha en ökad flexiblitet. Men, den måste ha längre perspektiv än en regeringsperiod och en Utrikesminister. Jag är oerhört trött på Urban Ahlins surande över att det inte blev en parlamentarisk utredning om Utrikesförvaltningen. Men, jag noterar Jan Eliassons insikter och respekterar dem. Det behövs verkligen inte mer socialdemokratisk nostalgi, men det behövs mer strategisk analys om hur vi formar framtidens utlandsnärvaro. Jag kan tyvärr inte påstå att jag upplever att den analysen givits en framträdande roll i regeringens decemberbeslut. Det kan inte vara så att vårt svenska intresse reduceras till konfliktländer och G20 med några tillägg. Ska vi forma en Utrikesförvaltning i Världsklass krävs det ett mycket bättre underlag än en matematisk exercis, en bredare debatt om vad som krävs för att nå målet. Jag trodde i min enfald att detta skulle bli följden av det utredningsarbete som pågår. Men,här föll måhända ett antal ambassader i onödan på regeringens eget argumentationsgrepp. Finansdepartementet må le, men jag befarar att skrattet fastnar i halsen när kortsiktigheten får styra.

Inga kommentarer: