Händelseutvecklingen i Tunisien vållar nog många ledare en hel del oro. Under 23 år har ex-president Ben Ali styrt landet med järnhand. Men samtidigt har det funnits fönster som öppnats för andra partier och för sociala rättigheter. Landet har satsat på utbildning av både pojkar och flickor. Det är därför en relativt bra utbildad befolkning, här finns en relativt stor medelklass och det är en för regionen sekulär stat.
Vi har på senare tid kunnat se att regimen inte mäktat med att möta de problem landet har med växande arbetslöshet och ekonomiska svårigheter. Järnhanden har blivit synligare, fler arresterats och frihetsfönster stängts. Men människorna accepterade inte den utvecklingen och ännu en härskare har fallit. Vi har sett detta hända förut, men frågan är vart det leder denna gång. Val skall nu hållas om 60 dagar och vi får hoppas att de verkligen kan hållas. Men, det förutsätter att Talmannen och den övergångsregering som ska formas verkligen klarar att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. Det torde finnas många intressenter i det vakum som nu uppstår som är intresserade av att skriva sin agenda. En del i blod.
När männsikorna i Teheran störtade Shahen fick vi istället ett Mullah-välde. Vi såg vad som hände i grannlandet Algeriet när valen pekade i fel riktning. Vi har många grannländer som fruktar en framgång för demokrati i Tunisien. En sådan väg skulle inspirera andra. Vi har ju kunnat möta den effekt som den Oranga revolutionen i Ukraina fick, tron på att det faktiskt var möjligt att välja en demokratisk väg och de shockvågor som det sände till grannländerna och då inte minst Ryssland. Rädslan för den smittan ökade ju snarare de repressiva regimernas förtryck mot oliktänkande. Kommer vi få se samma hända i de repressiva arabländerna?
Sedan finns det förstås alltid en oro för att det finns krafter som både vill framkalla kaos och i dess spår få fäste för nya terrorceller. Men, det jag hoppas är att de gånga årtiondenas utveckling, den relativt starka medelklassen och den utbildade befolkningen skall ge förutsättningar för ett demokratiskt vägval och förhindra ett nytt terrorvälde eller envälde att få fäste.
Just nu finns det många skäl att varsamt följa utvecklingen i Medelhavsområdet. För EU:s höge representant blir detta ännu en utmaning att ta sig an. Men måhända blir det istället Sarkozy som igen rycker ut?? Först Libanon och nu Tunisien?? Gammal kärlek rostar inte?? Vad säger det om EU:s förmåga och trovärdighet i regionen?? Vilken väg visar det i så fall för EU:s utrikes- och säkerhetspolitik?? Just nu fler frågor än svar, men de lär inte låta vänta på sig! Då måste även Sverige dra slutsatser och forma vår agenda, gärna tillsammans med andra likeminded.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar