Moldavien - ännu ett val

Så har jag då valövervakat igen, denna gång i Moldavien. Europas fattigaste land, med runt 25% av den arbetsföra befolkningen utomlands. På frågan varifrån pengarna kommer till byarna blev svaret, från utlandet. De som kan får söka jobb och skicka pengar till de som stannar kvar i byarna. Landet blev självständigt den 27 augusti 1991, i samband med upplösningen av Sovjetunionen. Dessförinnan har landet i olika omgångar varit delar av det Mongoliska, Ottomanska, Ryska, Storrumänska riket och Sovjetunionen. En del av landet, Transnistrien, utropade sig självständigt utan att erkännas av omvärlden och efter ett krig 1992 råder eldupphör med den ryska 14:e armén stationerad där. Som i Sydossetien och Abchasien :/ Ännu en av Europas olösta konflikter, som givit rum för allehanda verksamheter med förgreningar ut i övriga Europa. I denna del av Moldavien förekom således inte val.

Men i övriga Moldavien var det val i söndags, den 28 november. Det var ett i allt väsentligt väl genomfört val. Jag har inte övervakat ett val i forna öst som hade så stark profil av integritet och som fungerade så väl. Men så har de också övat på senare tid. Konstitutionen för landet delar makten mellan Presidenten och Premiärministtern, men säger att parlamentet skall utse president. Parlamentet med 101 ledamöter ska välja president med 2/3 majoritet vilket kräver 61 röster. Presidenten pekar sedan efter konsultationer ut premiärministern.

Efter parlamentsvalet i april 2009 uppstod omfattande oroligheter. Kommunisterna segrade då, men oppositionen erkände inte resultatet. Valkommissionen tillkännagav slutligen resultatet att Kommunistpartiet fått 60 av 101 mandat. Det ledde till att ingen president kunde utses och det utlystes nyval till juli 2009. Men inte heller detta val resulterade i en lösning på presidentfrågan. Nu vann oppositionen som bildade en Allians för Europeisk Integration. Men inte heller de lyckades nå 61 mandat. Efter många turer och försök till lösningar, ledde det till att man utlyste en folkomröstning kring en konstitutionell reform som skulle innebära att Presidenten valdes i direkta val. Folkomröstningen ägde rum den 5 sseptember i år. Men, för att godtas krävdes att 1/3 av de registrerade väljarna deltog. Detta lyckades man inte uppnå. Således inte någon lösning på President-frågan. Då upplöste Konstitutionsdomstolen parlamentet och tidiga Parlamentsval utlystes till den 28 november,d v s i söndags. Men, även om valen nu genomfördes bra, blev resultatet dock detsamma. Inget parti eller gruppering som kan tänkas bilda majoritet uppnår de nödvändiga 61 rösterna. Så om detta resultat står sig när även utlandsrösterna räknats och Valkommissionen sedan fastställer valresultatet den 2 december är man åter på ruta 1.

Imorgon den 1 december ska Kommunistpartiet organisera en stor demonstration i Chisinau. Voronin som är ledare för Kommunisterna har varnat för att det kan komma att rinna blod på gatorna om CPRM känner sig bestulna på segern. Och en seger hade de inte. De minskade sin procentandel av rösterna. Om de kan gå samman med något annat parti är högst osäkert. Och även då visar dagens siffror inte att det leder till den magiska gräns som gör att president kan väljas. Så vad händer? Jag håller andan och avvaktar. Men en sak är klar, frågan om hur ett ev nytt dödläge kan brytas kommer att kräva mycken uppmärksamhet den kommande tiden både där och här, både i Moldavien, Ryssland, Ukraina, Rumänien, Washington, OSCE, EU och Europarådet samt Venedigkommissionen.

En sak stod i vart fall klar. Även om valen varit många och nära i tid har inte väljarna tröttnat och lagt sig på sofflocket. Alltid något att glädjas åt :)

Clintons offentliga löften ohållbara

Kan inte undgå en kommentar om turerna kring ev återupptagna fredssamtal mellan Israel och Palestina. Det är uppenbart att Obama vill sätta press för att samtalen ska återupptas. Men, nog låter det som om det är kortlivade samtal man väntar sig. Vad ska hända efter de 90 dagarna, den föreslagna stopptiden för nya bosättningar?

Efter alla dessa år kan det knappast framstå som troligt att Obama/Clinton skulle kunna uppnå en lösning på 90 dagar. Även om under förekommit i Mellanöstern tidigare verkar det föga troligt just nu! Om man från USA:s sida utlovar att man efter de 90 dagarna inte ska kräva nya stopp för bosättningar, vad innebär det i praktiken? Ska de då acceptera nya bosättningar?

Förstår inte hur detta ska kunna uppfattas som ett lockande upplägg för Abbas och palestinierna? Det skulle bara öppna för fredssamtal där Israel kan sitta och vänta ut tiden. Till råga på allt talas det om att Israel efter ett sådant byggstopp både ska slippa nya krav och samtidigt ha löfte om att USA ska stoppa kritik mot Israel i säkerhetsrådet. Med ett sådant upplägg verkar USA närmast desperat i sina försök att få igång fredssamtalen. Men, samtal på sådana villkor är ju bara att binda ris åt egen rygg. För om man inte lyckas nå break-even under denna tid väntar vad? Ett stort svart hål?

Jag frågar mid vad det verkligen är USA önskar åstadkomma? Det måste vara mer än ett byggstopp i 90 dagar. Hoppas de på att spräcka den israeliska regeringen? Har de några ess i rockärmen som inte är utspelade? I annat fall måste jag erkänna att det hela framstår som helt obegripligt. För alla oss som vill se två självständiga och välmående stater inom säkra och erkända gränser är fortsatta israeliska bosättningar oacceptabla. Om man skulle nå fram under 90 dagar till ett avtal om gränser blir bosättningarna stoppade med automatik. Men chansen att nå detta på 90 dagar kräver ju mer tryck än vad USA åstadkommer just nu med sina löften.

Visserligen befinner vi oss i Lame-duck-perioden efter kongressvalet, men den riskerar förlängas till hela övriga valperioden för presidenten om 90-dagarsgreppet misslyckas. Utan framgång återstår bara rundgång i den amerikanska utrikespolitiken. Alla som talar om att utrikespolitiken ska bli Obamas framgångssaga under kommande år kan möjligen vilja satsa allt på detta kort, men sedan det spelats står man tomhänt. Om man då inte vinner är spelet förlorat. Då har man sålt smöret och tappat pengarna.

Här krävs att EU kliver ner från den politiska läktaren och inte lämnar allt till USA. Någon måste våga ställa krav på både USA och på Israel. Det behövs mottryck i debatten för att inte lämna fältet fritt till de värsta hökarna. Det krävs klarspråk om vad som krävs för att uppnå en framgång. Då krävs ett klart slut på nya bosättningar - även i Jerusalem. Inte bara under 90 dagar utan under tiden fram tills dess gränserna är utklarade.

Libanon - värt ett besök

Efter mitt besök på IPI i New York kändes det viktigt och riktigt att söka lite djupare kunskap om läget i Libanon. Sagt och gjort när chansen kom, valde jag att delta på ILFRY:s General Assembey i Beirut. Här kommer riksdagens studiepengar väl till pass för att förbättra djupseendet.

Libanons historia är mycket lång, men inte som självständigt land. Som i hela denna del av välrden har olika härskare kommit och gått, lämnat sina spår. Frankrikes inflytande och relationen mellan länderna verkar stark. Inte för inte som franska språket har en stark ställning. Landet var ju franskt mandat efter 1:a världskriget och fram till självständigheten 1943. Relationerna med andra grannländer är mer komplicerad. Hörde att man var irriterad över att den nybyggda stora moskén uppförts i ottomansk stil. Ottomanerna ahde man kämpat länge för att bli fria ifrån. Men inte bara dem. Nu kändes det som att Syriens makt över landet är en vattendelare alltjämt. Däremot verkar stor enighet råda när det gäller synen på Israel och den är mycket mörk.

Detta är ett land där etniska och religösa grupper balanserar på en knivsegg. Kristna, muslimer och druser har en känslig och labil maktdelning mellan sig. Den vilar på ett avtal från självständigheten som utsatts för återkommande utmaningar och justeringar. Kriget med Israel 1948 innebar inte bara stora flyktingströmmar till Libanon, att demografiska förändringar påverkade balansen mellan grupperna det lade också grunden lades för det som senare blev ett mycket blodigt inbördeskrig under 15 år fram till 1990.

Libanon har genom åren varit ett slagfält för många olika makter och grupper. När Taif-avtalet slöts som en ny balansakt mellan de olika religösa grupperna ingick också en avväpning av olika milisgrupper. Men alla avväpnades inte och det har varit en källa till återkommande fortsatta strider. Här har Israel, Syrien m fl haft sina fingrar med i spelet för att hålla igång striderna. Det har motiverat att Hizbollah har behållit sina vapen för att möta Israeliska angrepp och de har i sin tur också lockat till sig angrepp genom sitt agerande.

Det är inte någon tvekan om hur Libanon ser på Israel. Libanon har inte slutit fred med Israel som fortfarande ockuperar Shebaagårdarna. Det har genom åren varit återkommande strider i södra Libanon. Nu hör jag att Israels regering beslutat dra tillbaka sina trupper från Ghajar där de varit alltjämt efter vapenvilan från det senaste öppna kriget 2006. De ska dras tillbaka söder om FN:s Blå linje. Alltid något, men misstron är stor.

Men, misstro är överhuvudtaget något som präglar det politiska landskapet i området. När jag nu ahde möjlighet att möta och diskutera med olika politiker verkar det blåsa upp och frågan är om det ska utfärdas någon klass 5-varning? Just nu handlar det om den Speciella Tribunalen för Libanon och dess utslag när det gäller vem/vilka som anklagas ligga bakom mordet på den förre Premiärministern Hariri 2005. Här talar Hizbollahledaren om Stabilitet eller Rättvisa och gör ingen hemlighet av att ingen ska få gripa någon från Hizbollah.

Av de jag talade med var det vissa som menade att Hizbollah tappade en del av sin roll när de angrep TV-stationer i Beirut och när de skickade in raketer i Israel som ledde till att Beirut bombades. Efter det såg många inte Hizbollah som en skyddare mot Israel, utan snarare som ett hot. Någon trodde att Hizbolalh nu stod inför en legitimitetskris och att det påverkar deras agerande. De har inte avväpnats, de har stora vapenarsenaler men kommer de att användas i Libanon? Om så är, kommer den Libanesiska armén att kunna försvara eller...? Här hörde jag stora frågetecken efter hur man agerade förra gången mot Hizbollah.

Hizbollahs ledning talar om STL som ett påfund från Israel och väst. Men det verkar finnas ett starkt stöd för de som kräver rättvisa. Känslan av att bli tagna som gisslan, att rättvisan inte fungerar, att journalister och politiker hotas och mördas om de kräver självständighet från yttre makter - främst Syrien - vill man bli kvitt. Det finns hos de s k 14 mars-anhängarna, de som i en stor demonstration krävde slut på syrisk närvaro och stod för Cederrevolutionen, en klar vilja att inte låta sig skrämmas. Och det finns hos Hizbollah och de sk 8 mars-anhängarna (de som demonstrerade för Syrien 2005) en vilja att skrämmas med instabilitet.

Före nyår ska utslaget komma och nu pågår intensiva försök att hitta en ny balanspunkt för att hindra nya explosioner. Men, som alltid är det en balans på slak lina över öppen eld som pågår. Jag hoppas verkligen att man tar sig över helskinnade utan att förlora den demokratiska drömmen. Beirut är en fantastisk stad med stora möjligheter att uppleva nya storhetstider som en mötesplats för många kulturer, religioner och människor. Det har byggts otroligt mycket och byggkranarna tornar upp sig i alla riktningar även idag. Kändes som en väldigt öppen stad i de delar jag var. Att gå igenom en väsentligen muslimskt dominerad stadsdel och se tända julgranar förstärker öppenhetskänslan. Även om religionen spelar sådan betydelse i landet domineras inte staden av religösa byggnader, snarare tvärtom. Lätt förvånad noterar jag också det. Intressant land, med många entreprenörer inom och utom landet.

Europarådet i Paris -några tankar

Sitter nu på möte med Political Affairs i Paris och lyssnar till olika företrädare från Vitryssland. Där den ene säger att det kommer att bli fria och rättvisa val säger den andre att det inte är möjligt. Det är i vart fall spännande att både företrädare för och mot Lukasjenko kan bli hörda och vara så tydliga. Just nu en företrädare för media och då särskilt den oppositionella pressen. Men, här återstår mycket innan det går att tala om något som ens liknar demokrati.

Men dessförinnan har vi ägnat diskussionstid åt Europarådets behov av reformer och mitt rapportområde - EU:s anslutning till konventionen om mänskliga rättigheter. Här kan det nog bli en injektionsspruta i Europarådet om och när EU ansluter sig. Förväntas vara klara resultat av förhandlingarna våren 2011. Det blir spännande att se vad som händer under våren och här finns jag nu med i en arbetsgrupp som ska vara gemensam för EU och Europarådet.

Men, måste säga att jag även här med förvåning hör talas om att Europarådet är viktigt för att fånga upp de länder osm inte under överskådlig tid blir EU-medlemmar. Och här nämner då företrädaren för Generalsekreteraren länder som Ryssland, Ukraina och Turkiet i en och samma mening. För mig blir detta ännu en markering av vad som verkar pågå runt om Europa. Man omnämner Turkiet som ett icke- EU-land. Och gör det i samma andetag som Ryssland!!! Det finns alla skäl att reagera och granska hur våra institutioner söker distansera sig från kandidatlandet Turkiet.

Efter Mona, inte Lago

Just nu ägnas varje inslag i medierna om Mona Sahlins avgång och vad som nu ska komma. Jag undrar för hur länge detta ska gälla?

Kan ändå inte själv låta bli att trots min vånda ägna några rader åt Socialdemokraterna. Det är ett parti som levt länge på att befinna sig som regeringsbärare. Det har präglat partiet och dess politiska orientering. Det var ju en chock för "rörelsen" när Torbjörn Fälldin vann regeringsmakten 1976. Det uppfattades nästan som en stöld. Men, trots detta satt Olof Palme kvar och återkom först efter riksdagsvalet 1982. Under den tiden hade man inte förnyat sin politik. Men den förnyades rejält under 80-talet då man avreglerade valuta- och finansmarkanden och ekonomin rusade. Här kom ju mordet på Olof Palme att påverka svensk politisk debatt och övergången till Ingvar Carlsson med stoppaket, EU-medlemsskap och annat för att söka få stopp på den överhettning som drabbade ekonomin. Så fick socialdemokraterna en ny chans till politisk förnyelse när regeringen Bildt bildades. Men, då var ju fastighetsbubblan ett faktum och krishantering av ekonomin fick ersätta rejäl förnyelse, då partiet såg att man skulle få ta över regeringmakten nästa gång. Så skedde och den interna diskussionen fick vila igen. Den gamla argumentationen att de borgerliga var regeringsodugliga, inte kunde hålla sams och raserade ekonomin kunde i brist på egen politisk vision användas som ett samlande grepp för att samla rörelsen.

Så kom Göran Persson snart att bestämma och styra ända fram till 2006. Då förlorade de makten mot en samlad Allians för Sverige. Här skulle då förnyelsen dra igång men istället blev det ny partiledare och intern dialog. Under tiden växte opinionssiffrorna. Alla kunde läsa in sin egen önskebild, vilken politik partiet skulle driva. Och med växande opinionsframgångar minskade intresset av förnyelse och politiken blev otydligare. Ända tills Mona Sahlin presenterade samarbetsplanerna med Miljöpartiet, men sedan snabbt fick backa och ta med Vänsterpartiet. Istället för förnyelse blev det nu många återställare och med politiken synliggjord förlorades opinionen.

Och så förlorades ånyo regeringsmakten, det starkaste sammanhållande kittet i partiet var därmed återigen borta. Inte undra på att det nu jäser och kokar över både här och där. Det finns skäl för både Centerpartiet och andra att fundera lite över denna läxa. Den dag makten blir det viktigaste och inte uppdraget att förändra då riskerar man tappa bort sin själ. Då blir man fångad av regerandets sötma och det ger inte utrymme för intern förnyelse då kravet blir för starkt att hålla samman, försvara regeringen och inte störa maktutövandet. Uppvaknandet kan då bli bryskt den dag väljarna ger makten till andra.

När jag ser utvecklingen inom Socialdemokratin oroas jag. Nu blir det de långa knivarnas natt som gäller. Person går alltid före politisk debatt. Återigen blir det rum för att låta skenet, politisk personprojicering och förväntningar styra valet med risk för nya besvikelser när verkligheten hinner ikapp. Det tär på energin och riskerar lämna många med en bitter eftersmak. Därmed riskerar Allians för Sverige att tappa en stark opposition och det är illa. Det är bra för regeringsmakten med en pigg opposition.

I detta läge pågår en rad spekulationer om vem som ska ta över. Inte förvånande. Men, när det tala om Anders Lago känner jag att jag inte kan tiga. Har jobbat med honom rätt många år i Södertälje - på olika poster för både honom och mig. Han har omgett sig med flyhänta direktörer och rådgivare, men inte är han själv en spännande ledare. Han lyfter inte debatterna, har inte lyft Södertälje - snarare tvärtom är han en del av problemet. Om han skulle bli valet är problemet och krisen för Socialdemokraterna långt mycket värre än vad jag kunnat föreställa mig. Och då är det långt kvar tills dess Socialdemokraterna kan utmana regeringsmakten i landet.

Valdag igen

Så får man än en gång uppleva en valdag. Denna gång i USA och New York. Spännande som alltid. Här handlar det om midterm-election. Och ekonomin står i fokus för valet - men här talar man inte om finanskrisen som briserade här. Då 2 miljoner förlorade sina jobb mellan Obama blev vald och insvuren. Det handlar om jobb, jobb, jobb.

Men än mer verkar det här valet handla om besvikelse. Obama blev vald på sitt budskap om Change och han blåste verkligen in hopp om förändring i många grupper som förlorat det. Väljarna röstade FÖR förändring. Men, nu verkar detta vändas emot honom. Teaparty-rörelsen och Republikanerna verkar entydigt ha sökt hitta engamenamget och energin från de som är mest upprörda över Obama-administrationens förslag. De har gjort valet till en folkomröstning om Obama. Sett en del debatter och kan bara konstatera att Demokraterna aldrig tar fighten för det Obama ville uppnå. De distanserar sig hela tiden och blir bara än mer anklagade för att göra vad Obama vill. Demokrater jag spanat in på C-span t ex ger inte bilden av att föra ett samlat budskap. Medan Republikanerna i alla läger anklagar Demokraterna - för Obama och sedan talar om mindre stat och lägre skatter och regler. Visst, budskapen känns igen - men här med en annan klangbotten än hos oss. Åtminstone än hos mig.

Förvånar mig att inte Demokraterna har en tydligare gemensam agenda. Inte konstigt att det ser tufft ut. Men, måhända är de fortfarande stukade eller rädda för den hälsovårdsreform de röstade igenom med så mycken vånda. Såg just uppgifter om att det som främst förenar de amerikanska väljarna är att man denna gång röstar MOT en person. Det kan självfallet vara kandidater man ogillar men också emot presidenten. Detta mellanårsval är således ett protestval - man är EMOT. När de stora förväntningarna inte infrias - t ex om migrationsreformer som Latinogrupperna önskat - så väljer man att rösta på den som är mest emot eller stannar hemma. Ett sätt att visa att man protesterar, men knappast ett sätt att åstadkomma skillnad i de frågor man brinner för.

Det här är det andra valet i rad då USA visat att man kan hitta nya vägar att mobilisera väljare. Obamas kampanj var ju verkligen en gräsrotsmobilisering och denna gång har Republikanerna stöd av Teaparty-rörelsen som verkligen givit entusiasm till många. Självklart handlar alla val om att mobilisera väljare och det har Repubikanerna lyckats bäst med denna gång. Där finns entusiasmen, där finns drivet och där finns viljan. Obama-administrationen har dragit igång, men känns som det varit alldeles för sent. Såg t ex Michelle Obama göra ett oerhört starkt framträdande i Nevada igår. Men, jag tror det är alldeles för sent de vaknat.

Som sagt, detta är ett Kongressval där Demokraterna förväntas förlora Representanthuset men har chans behålla majoriteten i Senaten. Men, det är inte det enda valet. Här ska också väljas 37 guvernörer. Och här kommer en hel del intresse att finnas. Här kan vi hitta de kandidater som kan tänkas bli aktuella inte minst på den republikanska sidan att ställa upp inför kommande presidentsvalskampanj. Det är en kampanj som lär börja på andra sidan valdagen och om ett år är det fullt sving i den. USA är ett land där det alltid pågår valförberedelser och där det balanserade politiska utrymmet att nå resultat är begränsat. Det ligger i systemet. Det verkar också ligga i systemet att presidenten förlorar i det första midterm-valet. Frågan är bara med hur mycket? Det kan bli en spännande natt - men förhoppningsvis inga problem med valmatematiken. Ny utrustning införskaffad. Men, som ledamot i Valprövningsnämnden har jag visst intresse även här ;p