Första veckan i New York har väsentligen inriktat sig på FN och dess utmaningar - när det gäller hela verksamhetsfältet MR, folkrätt, utveckling, fred och säkerhet. Igår tog vi The Amtrak till Washington DC. Resan gick fort då jag ägnade den helt till diskussion med en amerikan och en britt som jobbade med Green energi and renewables. Bjöd många tankar men en bild jag gärna vill dela var att Demokraterna och Republikanerna har två olika sätt att möta sina åhörare. Demokraterna har sjävlbilden att de är kunniga och upplysta och de som inte håller med blir idioter - ex Sarah Palin. Men Republikanerna har istället självbilden att de står för det goda och då blir alla som inte håller med onda. Det är därför Republikanerna är bäst på vinna val, folk tycker synd om och ogillar det onda.
den amerikanska politiken står inför många utmaningar kommande år. Även om Obama vann valet på att söka ena landet och sökt med t ex hälsoreformen bjuda in till samtal med Republikanerna har verkligheten blivit tvärtom. Demokraterna har ännu majoriteten i både Senaten och Representanthuset men har inte lyckats använda den. Filibustrandets konst har nått nya höjder för att hindra beslut. Det krävs 60% av rösterna i senaten för att kunna sätta punkt och gå till beslut. Republikanerna har gjort detta till en konst för att skydda minoriteter i landet. De säger annars i princip nej till allt som Obama föreslår.
Nu förväntas halvtidsvalet på tisdag leda till att åtminstone majoriteten i Representanthuset går över till Republikanerna. Det öppnar dörren för att dra igång olika smutskampanjer och undersökningar av administrationen. Agendan är tydlig att göra Obama till en one-term-president. Det kan leda till att det blir ett stand by-läge i inrikespolitiken och att det mesta som kan hända är i delstater eller där Presidenten har egen makt. Nu väntar vissa att Demokraterna skall söka utnyttja den Lame duck-preiod på sex veckor som infaller mellan valet och tills nyår. Då kallas den gamla kongressen in och den gamla majoriteten gäller. Men, jag tycker det verkar tveksamt om de nu skall kunna samla ihop till några beslut. Väntar gör t ex START-avtalet med Ryssland som Republikanerna inte vill släppa igenom. När det gäller insatser inför Cancun och ett post-Kyotoavtal är läget svart. Finns ingen chans att några beslut tas. Ingen fjäder av någon sort till Obama är upplägget för Republikanerna, bara sådant som visar att han inte KAN leverera till väljarna.
Vissa tror uppenbart att de kommande två åren med ett Republikanskt Representanthus ska ägnas mer åt utrikespolitik, men jag tvivlar. Obama har inte lätt att leverera där heller och många som såg hopp i honom är svikna. Både här i USA och utomlands. Men utmaningar skärper förmågan och det visade ju Obama inför presidentvalet. Nu har han bytt ut en del av sin stab. De verkar också insett att det inte räcker att ha vunnit valet - man måste också vinna mellanvalsperioden.
Men, USA och därmed övriga världen står inför stora utmaningar som kräver politisk förmåga att ta beslut. USA har ännu stora problem med sin bostadsmarknad, hörde uppgifter om att 4 - 5 miljoner bostäder måste arbetas bort. De har ånyo ett rekordstort budgetunderskott. De har satsat en billion USD de senaste tio åren på Irak och Afghanistan. De ha en för US rekordhög arbetslöshet på 9,5%. Till skillnad från tidigare tillfällen då den snabbt gått ner är nu många människor fast och vissa lämnar helt arbetsmarknaden. De stora stimulanspaketen går ut nu under andra halvåret 2010. Och Obamas möjligheter att nå finanspolitiska resultat verkar små. Återtår penningpolitiken men räntevapnet är obrukbart då den ligger på 0 - 0.25%. Av de andra åtgärder som finns är en penningmängden. FED har tryckt upp mer USD som ligger ute hos bankerna. Vissa räknar med att man kommer börja släppa på kranarna om några veckor och låta inflationen kicka in. Det blir förstås tufft för många som redan har det svårt, men det var så man tog ned underskotten efter Vietnamkriget.
Republikanernas strategi så här långt verkar ha varit ju värre desto bättre. Det man kan hoppas på är att de skärper sig om de tror det finns en chans att vinna Presidentämbetet 2012. Med ökad makt borde följa ett ökat ansvar. Men, denna stora demokrati är oerhört komplex och spännande. Viktigt för oss att följa, för det som händer här rör faktiskt också i slutänden oss alla. Vi känner ju bara ett jordklot ;)
lördag 30 oktober 2010
fredag 29 oktober 2010
Vad händer i Libanon?
Hade igår tillfälle att samtala på djupet med Terje Röd-Larsen, IPI. Han har Ban Ki-moons uppdrag att hålla koll på Libanon och Syrien. Han hade igår varit i Säkerhetsrådet och givit sin bild - den var alarmerande minst sagt. Han beskriver spelet och liknar det vid Chamberleins resa till Berlin. Det som pågår i ME är en upptrappning på flera fronter. Det var samma budskap jag hörde från Gulfrepresentanter jag mötte förra veckan. Många i området oroas och rädslan kan ju som alltid spela många spratt. Många stora som har stora intressen här. Rädslan som byggs upp - uppenbart även i säkerhetsrådet - är i sig oroande.
Han beskriver det som att det finns ett tält som skyddar och det har två fästpålar - det ena är palestinierna och det andra Libanon. Men Libanon är hårt anspänd och riskerar falla. Det är Hizbollah som har starkt grepp, de vill inte se sannningen i vitögat om Haririmordet och de jobbar hårt för att strypa stödet till denna. Men, koalitionsregeringen leds av Hariris son. Nu har Druserna med Jumblatt sedan en tid gjort ett totalt fotbyte, från Hariri/västorientering till Hizbollah/Iran och därmed riskeras den sköra regeringen. Riskerna tornar upp sig för både det ena och det andra. En Hizbollaregim i Libanon - vad blir följderna i regionen? Hur reagerar Israel? Hur reagerar den modererande arabvärlden? Tryckkokaren är påsatt och värmen stiger alldeles uppenbart.
Funderar över vem som kidnappar vem i denna akt? Funderar över vad som kan sänka trycket? En framgång för Palestinierna vid förhandlingsbordet? Uppgörelse med Syrien? För att tro att det går att strypa Tribunalen från att lägga fram sin slutsats om ansvaret för mordet på Hariri är naivt. Även om Hizbollah tror och med säkert alla metoder är beredd att försöka, så finns alla fakta redan där. Sanningen går aldrig i längden att tysta.
Han beskriver det som att det finns ett tält som skyddar och det har två fästpålar - det ena är palestinierna och det andra Libanon. Men Libanon är hårt anspänd och riskerar falla. Det är Hizbollah som har starkt grepp, de vill inte se sannningen i vitögat om Haririmordet och de jobbar hårt för att strypa stödet till denna. Men, koalitionsregeringen leds av Hariris son. Nu har Druserna med Jumblatt sedan en tid gjort ett totalt fotbyte, från Hariri/västorientering till Hizbollah/Iran och därmed riskeras den sköra regeringen. Riskerna tornar upp sig för både det ena och det andra. En Hizbollaregim i Libanon - vad blir följderna i regionen? Hur reagerar Israel? Hur reagerar den modererande arabvärlden? Tryckkokaren är påsatt och värmen stiger alldeles uppenbart.
Funderar över vem som kidnappar vem i denna akt? Funderar över vad som kan sänka trycket? En framgång för Palestinierna vid förhandlingsbordet? Uppgörelse med Syrien? För att tro att det går att strypa Tribunalen från att lägga fram sin slutsats om ansvaret för mordet på Hariri är naivt. Även om Hizbollah tror och med säkert alla metoder är beredd att försöka, så finns alla fakta redan där. Sanningen går aldrig i längden att tysta.
måndag 25 oktober 2010
Lite olika intryck och tankar senaste dagarna
Veckorna har gått i raketfart. Har knappast hunnit med alla motioner jag tänkte väcka, men får väl pröva andra vägar. Det kommer ju också fler möjligheter. Om nu någon väntade få se ngn motion som inte dök upp så hav överseende.
Alexandria handlar för mig om Svenska Institutet i Alexandria. Det är ett litet institut som startades genom avtal mellan Sverige och Egypten för 10 år sedan. Nu firades detta med Round-tables. Själv hann jag med främst styrelsemötet, där jag sitter med sedan ett år. Vi ska bidra till dialog, men det kan ju vara mycket i denna region. Nu, med ny ledning, söker vi fokusera mera. Finns mycket att göra.
Men, en del av mina intryck handlar också om Egypten och vart det bär hän. Talade rätt mycket med flera om detta. Nu stundar val till parlamentet som tidslagts till den 28 november. Men samtidigt kommer information om att tidningar och TV-kanaler stängs ner, att oppositionella fängslas. Det låter väldigt illa. Under ett samtal med flera olika egyptier framskymtar dock en gemensam hållning till en TV-kanal som stängts ner därför att den ägnats sig åt religös extremism. Talar en hel del om detta samt om muslimer och kopter. Om Umma och Zakat, vilket ger mig nya perspektiv att fundera över. Men också om gulfstaernas rädsla för Irans expansionism och självklart om Israel och Palestina. Om Arabförundets möte. Hörde med viss sorg att samtalen mellan Fatah och Hamas verkar osäkra. Hade visst varit ett rejält gräl med Abbas vid mötet i förra veckan. ORO!
Och så kan jag inte undgå att beröra hur våra största tidningar driver fram olika Aghanistanlinjer. Från DN:s ledarsida framkommer en trötthet som manar till eftertanke. Om det enligt PW var rätt att starta för 9 år sedan, är det då rätt att nu bara lämna? Lämna för att göra "nytta på andra håll i världen"? Nytta för vem och vad, tänker jag. Om man som Peter Wolodarski konstaterar att lämna kommer att skapa mycket lidande och orsaka politisk turbulens - undrar jag vilka signaler detta sänder till "andra håll i världen"? Vem ska våga lita på svenska insatser då? Ofta annars brukar vi från liberalt håll tala om R2P - responisbility to protect. Då handlar det om att om gå in i ett land med FN-mandat där regeringen inte klarar sin uppgift att skydda befolkningen. SKA man göra det om man inte är beredd att göra en längre insats. Om man bara tror eller vill göra akutinsatser - snabbt in och lika snabbt ut - är det nog lika bra att hålla sig helt borta. Det handlar om ansvar att inte dra igång något, tända hopp hos många om en bättre framtid för att sedan svika. Man får allt se till att inte bara skicka ut båten fylld med människor, man må se till att den kommer i land. Det tycker jag måste gälla även afghaner.
Och nu sittr jag i New York och lyssnar på C-span och hör bara Tea-partyinslag. Först Florida-debatt som bar bedrövlig och nu West Virgina. Kongressval den 3 november och det osar svavel. Nu talar John Raese om att Amerika och amerikaner är exceptionella och anser att Obama inte vet vad det betyder då han säger att även andra är exceptionella - som fransmän och engelsmän. Och så låter det svavel när han talar om West Virgina som kolproducerande stat och att man måste sätta stopp för allt som luktar koldioxidskatt och utsläppshandel. Men också alla andra skatter. De låter nästan som Lars Ohly - fast tvärtom. Oavsett vad det handlar om - så rör det skatter ;p Denna rörelse är en annan variant av Obamas förmåga att mobilisera. Ska bli intressant att följa slutskedet och fundera över vart det hopp som tändes med Obama kommer att ta vägen?
Alexandria handlar för mig om Svenska Institutet i Alexandria. Det är ett litet institut som startades genom avtal mellan Sverige och Egypten för 10 år sedan. Nu firades detta med Round-tables. Själv hann jag med främst styrelsemötet, där jag sitter med sedan ett år. Vi ska bidra till dialog, men det kan ju vara mycket i denna region. Nu, med ny ledning, söker vi fokusera mera. Finns mycket att göra.
Men, en del av mina intryck handlar också om Egypten och vart det bär hän. Talade rätt mycket med flera om detta. Nu stundar val till parlamentet som tidslagts till den 28 november. Men samtidigt kommer information om att tidningar och TV-kanaler stängs ner, att oppositionella fängslas. Det låter väldigt illa. Under ett samtal med flera olika egyptier framskymtar dock en gemensam hållning till en TV-kanal som stängts ner därför att den ägnats sig åt religös extremism. Talar en hel del om detta samt om muslimer och kopter. Om Umma och Zakat, vilket ger mig nya perspektiv att fundera över. Men också om gulfstaernas rädsla för Irans expansionism och självklart om Israel och Palestina. Om Arabförundets möte. Hörde med viss sorg att samtalen mellan Fatah och Hamas verkar osäkra. Hade visst varit ett rejält gräl med Abbas vid mötet i förra veckan. ORO!
Och så kan jag inte undgå att beröra hur våra största tidningar driver fram olika Aghanistanlinjer. Från DN:s ledarsida framkommer en trötthet som manar till eftertanke. Om det enligt PW var rätt att starta för 9 år sedan, är det då rätt att nu bara lämna? Lämna för att göra "nytta på andra håll i världen"? Nytta för vem och vad, tänker jag. Om man som Peter Wolodarski konstaterar att lämna kommer att skapa mycket lidande och orsaka politisk turbulens - undrar jag vilka signaler detta sänder till "andra håll i världen"? Vem ska våga lita på svenska insatser då? Ofta annars brukar vi från liberalt håll tala om R2P - responisbility to protect. Då handlar det om att om gå in i ett land med FN-mandat där regeringen inte klarar sin uppgift att skydda befolkningen. SKA man göra det om man inte är beredd att göra en längre insats. Om man bara tror eller vill göra akutinsatser - snabbt in och lika snabbt ut - är det nog lika bra att hålla sig helt borta. Det handlar om ansvar att inte dra igång något, tända hopp hos många om en bättre framtid för att sedan svika. Man får allt se till att inte bara skicka ut båten fylld med människor, man må se till att den kommer i land. Det tycker jag måste gälla även afghaner.
Och nu sittr jag i New York och lyssnar på C-span och hör bara Tea-partyinslag. Först Florida-debatt som bar bedrövlig och nu West Virgina. Kongressval den 3 november och det osar svavel. Nu talar John Raese om att Amerika och amerikaner är exceptionella och anser att Obama inte vet vad det betyder då han säger att även andra är exceptionella - som fransmän och engelsmän. Och så låter det svavel när han talar om West Virgina som kolproducerande stat och att man måste sätta stopp för allt som luktar koldioxidskatt och utsläppshandel. Men också alla andra skatter. De låter nästan som Lars Ohly - fast tvärtom. Oavsett vad det handlar om - så rör det skatter ;p Denna rörelse är en annan variant av Obamas förmåga att mobilisera. Ska bli intressant att följa slutskedet och fundera över vart det hopp som tändes med Obama kommer att ta vägen?
söndag 17 oktober 2010
Afghanistan på gott och ont
Igår nåddes vi alla av budet om ännu ett dödsfall för en svensk soldat i Mazar-e Sharif. Det är oerhört tragiskt och mitt djupa deltagande med familj och vänner till vår dödade soldat. Men min tankar går också till hans kamrater i förbandet. Våra soldater gör och har gjort stora insatser för att bidra till ett samhälle med ökad säkerhet, frihet och välstånd för den afghanska befolkningen.
Det är verkligen en insats på gott och ont. Gott därför att man bidrar till att försöka bygga säkerhet för människorna, har möjliggjort att fler flickor och kvinnor går i skolan, kan få vård, kan delta i samhällslivet. Gott därför att det ändå är så att det finns en utveckling, fler får elektricitet, infrastrukturen rustas, den afghanska armén förbättras och den Afghanska regeringen och parlamentet kan verka. Ont därför att människor dödas, därför att det pågår ett inbördeskrig, därför att säkerheten ännu är alldeles för svag och därmed blir ekonomin svag och arbetslösheten hög. Afghanistan är ett land som skulle kunna ha en utveckling mot ökade mänskliga rättigheter och ökat välstånd. Men först måste säkerheten förbättras och rättsäkerhet upprättas. De hårdföra religösa extremisterna kan då inte ges utrymme att återta makten i landet. Det måste gå att forma en annan väg framåt - ledd av den afghanska regeringen och stödd av det internationella samfundet.
Det är det stödet som våra trupper bland annat ger till den afghanska armén. De ingår delvis som inbäddade rådgivare. Dessa s k OMLT-soldater har en mycket mer utsatt position än andra. Jag minns när jag besökte dem så berättade de att man fått frågan om även våra svenska soldater skulle hålla sig undan och lämna afghanerna att strida själva om den situationen uppkom. Men deras svar hade varit nej, svenska trupper skulle delta. Afghanerna hade nog, utifrån sin erfarenhet, väntat sig ett annat svar. Men, eftersom den afghanska armén ännu har stora brister så innebär denna hållning naturligen en högre risk. Detta är dock en del av förutsättningen för att den afghanska armén och även polisen sedan själva ska kunna ta ansvar för säkerheten.
Nu kommer med stor sannolikhet debatten om vår närvaro i Afghanistan att få nytt bränsle. Jag hoppas att vi skall kunna föra den på ett sätt som inte äventyrar våra utsända soldater och utsätter dem för större fara än vad de redan upplever. Själv funderar jag över hur afghanerna upplever det när de som nu försöker bygga upp armé och polis för att kunna ta ansvar, hör att det diskuteras att vi ska dra oss ur deras arbete. Känner de inte att väst sviker igen?? Om länder som Sverige, med långvarig närvaro och utan sidoagenda drar sig tillbaka, vem ska de då lita på. Det afghanska folket är vana att ligga lågt för att kunna överleva olika herrar. Ska de som vågat satsa på att kliva fram för att bygga ett annat Afghanistan få sota för det? Jag hoppas och tror att vi i Sverige, i hyfsat bred enighet ändå ska kunna hitta fram till en annan lösning.
Det är verkligen en insats på gott och ont. Gott därför att man bidrar till att försöka bygga säkerhet för människorna, har möjliggjort att fler flickor och kvinnor går i skolan, kan få vård, kan delta i samhällslivet. Gott därför att det ändå är så att det finns en utveckling, fler får elektricitet, infrastrukturen rustas, den afghanska armén förbättras och den Afghanska regeringen och parlamentet kan verka. Ont därför att människor dödas, därför att det pågår ett inbördeskrig, därför att säkerheten ännu är alldeles för svag och därmed blir ekonomin svag och arbetslösheten hög. Afghanistan är ett land som skulle kunna ha en utveckling mot ökade mänskliga rättigheter och ökat välstånd. Men först måste säkerheten förbättras och rättsäkerhet upprättas. De hårdföra religösa extremisterna kan då inte ges utrymme att återta makten i landet. Det måste gå att forma en annan väg framåt - ledd av den afghanska regeringen och stödd av det internationella samfundet.
Det är det stödet som våra trupper bland annat ger till den afghanska armén. De ingår delvis som inbäddade rådgivare. Dessa s k OMLT-soldater har en mycket mer utsatt position än andra. Jag minns när jag besökte dem så berättade de att man fått frågan om även våra svenska soldater skulle hålla sig undan och lämna afghanerna att strida själva om den situationen uppkom. Men deras svar hade varit nej, svenska trupper skulle delta. Afghanerna hade nog, utifrån sin erfarenhet, väntat sig ett annat svar. Men, eftersom den afghanska armén ännu har stora brister så innebär denna hållning naturligen en högre risk. Detta är dock en del av förutsättningen för att den afghanska armén och även polisen sedan själva ska kunna ta ansvar för säkerheten.
Nu kommer med stor sannolikhet debatten om vår närvaro i Afghanistan att få nytt bränsle. Jag hoppas att vi skall kunna föra den på ett sätt som inte äventyrar våra utsända soldater och utsätter dem för större fara än vad de redan upplever. Själv funderar jag över hur afghanerna upplever det när de som nu försöker bygga upp armé och polis för att kunna ta ansvar, hör att det diskuteras att vi ska dra oss ur deras arbete. Känner de inte att väst sviker igen?? Om länder som Sverige, med långvarig närvaro och utan sidoagenda drar sig tillbaka, vem ska de då lita på. Det afghanska folket är vana att ligga lågt för att kunna överleva olika herrar. Ska de som vågat satsa på att kliva fram för att bygga ett annat Afghanistan få sota för det? Jag hoppas och tror att vi i Sverige, i hyfsat bred enighet ändå ska kunna hitta fram till en annan lösning.
fredag 15 oktober 2010
Bodströms advokatyr
Har med viss förvåning följt turerna kring Thomas Bodström. Kan inte undgå att tycka att det är förtjusande att en av landets mest omtalade advokater och den tidigare justitieministern önskat en Lex Bodström. Och i hans tappning skulle den innebära att en riksdagsledamot skulle kunna få föräldraledigt från riksdagen på deltid - utan att behöva tjänstgöra övrig tid!!!!
Han framställer det som att riksdagen är omodern och nästan gör det omöjligt att vara "föräldraledig pappa" och riksdagsledamot. Men hallå där, hr advokaten. Det är många som under mina åtta år i riksdagen beviljats föräldraledighet. Det är således inte ett problem. Frågan om ledighet på deltid är däremot ett problem utifrån dagens regelverk. Och det kan man säkert behöva fundera över, ifall det ska bli möjligt.
MEN, om man är föräldraledig på deltid så måste man ju vara i riksdagen på den övriga tiden!!! Eller anser hr advokaten att rätten till föräldraledigt på deltid ska tolkas som heltid? I riksdagen?? I arbetslivet i stort?? Är detta också socialdemokraternas politik??
Ingen har svävat i tvivelsmål om Thomas Bodströms avsikt att åka till USA denna höst. Han har varit mycket tydlig sedan länge. Inte minst mot den bakgrunden häpnar jag över att han inte klarat ut förutsättningarna för sin föräldraledighet. Oavsett om han varit Justitieminister eller riksdagsledamot borde frågan ha gällt på vilka grunder han kunde ta ut föräldraledigt i USA?? Det ska anmälas till Försäkringskassan för prövning senast 2 månader i förväg. Eftersom Thomas Bodström själv vetat om sin vilja att ta föräldraledigt rätt länge, tycker jag att han kunde klarat ut sina förutsättningar långt tidigare. Nog borde han kunnat få veta att det inte var möjligt med föräldraledighet på heltid för ett barn som går i skolan. Oavsett om det gällt minister- eller riksdagsuppdrag.
Jag frågar mig om detta blev ett andrahandsalternativ som konstruerades i all hast efter valet? Var planerna några andra? I annat fall är hela denna historia obegriplig. För om han själv vetat om att det var föräldraledighet han ville ha, nog hade tid funnits att klara ut förutsättningarna. Och om han klarat ut grunderna, nog borde han ha insett att även om han var föräldraledig på deltid uppkom ett problem att klara övrig tid. För på den tid han inte hade föräldraledigt skulle han ju antingen fullgöra sitt minsiteruppdrag eller riksdagsuppdrag. OCH hur skulle han göra det när han bodde i USA? Visserligen skötte han valrörelsen via blogg, Facebook och internet - men på det sättet kunde han väl ändå inte i sin vildaste fantasi ha tänkt sig sköta minister- eller riksdagsuppdraget?
Vi har fått en Lex Bodström, men den säger något helt annat än vad uppenbart Thomas Bodström och Mona Sahlin tänkte. Inte undra på att den socialdemokratiske gruppledaren Sven-Erik Österberg såg bekymrad ut.
Han framställer det som att riksdagen är omodern och nästan gör det omöjligt att vara "föräldraledig pappa" och riksdagsledamot. Men hallå där, hr advokaten. Det är många som under mina åtta år i riksdagen beviljats föräldraledighet. Det är således inte ett problem. Frågan om ledighet på deltid är däremot ett problem utifrån dagens regelverk. Och det kan man säkert behöva fundera över, ifall det ska bli möjligt.
MEN, om man är föräldraledig på deltid så måste man ju vara i riksdagen på den övriga tiden!!! Eller anser hr advokaten att rätten till föräldraledigt på deltid ska tolkas som heltid? I riksdagen?? I arbetslivet i stort?? Är detta också socialdemokraternas politik??
Ingen har svävat i tvivelsmål om Thomas Bodströms avsikt att åka till USA denna höst. Han har varit mycket tydlig sedan länge. Inte minst mot den bakgrunden häpnar jag över att han inte klarat ut förutsättningarna för sin föräldraledighet. Oavsett om han varit Justitieminister eller riksdagsledamot borde frågan ha gällt på vilka grunder han kunde ta ut föräldraledigt i USA?? Det ska anmälas till Försäkringskassan för prövning senast 2 månader i förväg. Eftersom Thomas Bodström själv vetat om sin vilja att ta föräldraledigt rätt länge, tycker jag att han kunde klarat ut sina förutsättningar långt tidigare. Nog borde han kunnat få veta att det inte var möjligt med föräldraledighet på heltid för ett barn som går i skolan. Oavsett om det gällt minister- eller riksdagsuppdrag.
Jag frågar mig om detta blev ett andrahandsalternativ som konstruerades i all hast efter valet? Var planerna några andra? I annat fall är hela denna historia obegriplig. För om han själv vetat om att det var föräldraledighet han ville ha, nog hade tid funnits att klara ut förutsättningarna. Och om han klarat ut grunderna, nog borde han ha insett att även om han var föräldraledig på deltid uppkom ett problem att klara övrig tid. För på den tid han inte hade föräldraledigt skulle han ju antingen fullgöra sitt minsiteruppdrag eller riksdagsuppdrag. OCH hur skulle han göra det när han bodde i USA? Visserligen skötte han valrörelsen via blogg, Facebook och internet - men på det sättet kunde han väl ändå inte i sin vildaste fantasi ha tänkt sig sköta minister- eller riksdagsuppdraget?
Vi har fått en Lex Bodström, men den säger något helt annat än vad uppenbart Thomas Bodström och Mona Sahlin tänkte. Inte undra på att den socialdemokratiske gruppledaren Sven-Erik Österberg såg bekymrad ut.
fredag 8 oktober 2010
Grattis Liu Xiaobo
Noterar att Jagland och Norska Nobelkommittén nu gjort ett bra val. De har vågat utmana det kinesiaka ledarskapet och deras syn på mänskliga rättigheter. Liu är en av Kinas mest kända regimkritiker. Han har funnits med i demokratirörelsen, fanns med vid händelserna å Himmelska fridens torg 1989. Han skrev tillaammans med andra intelektuella under ett manifest för ökad demokrati 2008, Charta 08. Han har förra året dömts till 11 års fängelse för omstörtande verksamhet.
Så agerar den Kommunistiska ledningen när de upplever att någon vågar kritisera partiet med stort P. Partiet går alltid först och där visar nuvarande styre inte någon vilja till ny öppenhet. Även om det sker saker på andra håll i det kinesiska samhället finns det inte utrymme för mänskliga friheter som kan riskera minska partiets frihet.
Som vanligt när man lyfter dessa frågor eller frågan om dödsstraff med de kinesiska ledarna svarar de med att demokratikämparna är brottslingar. De definerar omstörtande verksamhet som allt som hotar partiet. Så formar de lagarna och så dömer man alla som vågar säga sin åsikt, som kräver demokrati. När Kinas ledarskap nu säger att Liu Xiaobo är kriminell bygger det just på att han vill främja demokrati. Den som vill bygga fred, måste våga bygga demokrati och frihet. Det är därför bra att Norska Nobelkommittén vågat ge Liu fredspriset. Jagland som ordförande i kommittén är ju också Europarådets Generalsekreterare och därmed blir det en extra krydda att priset nu går till en demokratikämpe i det land som har de flesta antalet dödsdomar. Ett salt är också förstås att Liu varit verksam vid Oslos universitet.
Hoppet ligger i att droppen urholkar stenen. Att även det kinesiska folket ska få uppleva demokrati istället för att bli dömd till mångåriga fängelsestraff eller döden.
Så agerar den Kommunistiska ledningen när de upplever att någon vågar kritisera partiet med stort P. Partiet går alltid först och där visar nuvarande styre inte någon vilja till ny öppenhet. Även om det sker saker på andra håll i det kinesiska samhället finns det inte utrymme för mänskliga friheter som kan riskera minska partiets frihet.
Som vanligt när man lyfter dessa frågor eller frågan om dödsstraff med de kinesiska ledarna svarar de med att demokratikämparna är brottslingar. De definerar omstörtande verksamhet som allt som hotar partiet. Så formar de lagarna och så dömer man alla som vågar säga sin åsikt, som kräver demokrati. När Kinas ledarskap nu säger att Liu Xiaobo är kriminell bygger det just på att han vill främja demokrati. Den som vill bygga fred, måste våga bygga demokrati och frihet. Det är därför bra att Norska Nobelkommittén vågat ge Liu fredspriset. Jagland som ordförande i kommittén är ju också Europarådets Generalsekreterare och därmed blir det en extra krydda att priset nu går till en demokratikämpe i det land som har de flesta antalet dödsdomar. Ett salt är också förstås att Liu varit verksam vid Oslos universitet.
Hoppet ligger i att droppen urholkar stenen. Att även det kinesiska folket ska få uppleva demokrati istället för att bli dömd till mångåriga fängelsestraff eller döden.
torsdag 7 oktober 2010
Tycka synd om-taktik
"Tycka synd om"-taktiken har firat nya politiska segrar den senaste tiden. Det är uppenbart att det som Junilistan, Ny Demokrati och Piratpartiet lyckades med också fungerat i detta val. Om bilden kan sättas att det är alla mot en så väcks mångas medkänsla och man tycker synd om. Om bilden är att de etablerade vill förhindra någon som vill sticka upp, då tar vi parti för uppstickaren. David mot Goliat och då vinner alltid den lille. Konstigt att den läxan är så svår att lära.
Det blev spinn på Mona Sahlins försök att vinna röster genom att peka finger mot Fredrik Reinfeldt för otydlighet vis-a-vi Sd. Spekulationerna skapade utrymme för att trissa upp frågan till "ta-inte-i-med-tång"-nivå. Sd måste ha jublat och tackat för trampolinen in i Sveriges Riksdag.
Och sedan har det i olika sammanhang framställts som om riksdagen skulle närma sig sandlådenivån. Finns skäl för självkritik, visst. Men, själv blev jag förvånad när jag veckan efter valet upptäckte journalister som gick runt och tittade sig omkring för att se vilka scener som kunde utspelas i riksdagshuset. Leken gällde vem skulle sitta med vem. Var kunde Sd-ledamöter få sina rum. Kunde inte undgå kommentaren att det var viktiga journalistiska uppdrag som utfördes, för medborgarnas upplysning. Och svaret blev i stil med, det finns inget att skriva om. Så illa kan jag inte tänka mig att det var. Men, däremot kan jag tänka mig att det spekulerades vilt om olika kittlande scenarier som kunde uppkomma. För spåret låg ju utlagt, för att spegla fortsättningen på det kittlande dramat från valrörelsen. Alliansen hade ju vunnit och höll ihop, ingen spänning. Hur skulle det gå med de rödgröna? Där fanns lite drama att spekulera kring - men de toppade inte spänningen kring Sd. Min fundering är om sandlådan är en illusion som skapats för att fylla ett medialt tomrum? Må den då spricka när vi snart går in i den politiska processen. Då är det upp till alla att visa korten, låta dem granskas och debatteras inför kommande beslut. Vi ska möta oppositionen med tydlighet i värderingar och syna deras förslag. Vi ska ta debatten och besluten.
Det blev spinn på Mona Sahlins försök att vinna röster genom att peka finger mot Fredrik Reinfeldt för otydlighet vis-a-vi Sd. Spekulationerna skapade utrymme för att trissa upp frågan till "ta-inte-i-med-tång"-nivå. Sd måste ha jublat och tackat för trampolinen in i Sveriges Riksdag.
Och sedan har det i olika sammanhang framställts som om riksdagen skulle närma sig sandlådenivån. Finns skäl för självkritik, visst. Men, själv blev jag förvånad när jag veckan efter valet upptäckte journalister som gick runt och tittade sig omkring för att se vilka scener som kunde utspelas i riksdagshuset. Leken gällde vem skulle sitta med vem. Var kunde Sd-ledamöter få sina rum. Kunde inte undgå kommentaren att det var viktiga journalistiska uppdrag som utfördes, för medborgarnas upplysning. Och svaret blev i stil med, det finns inget att skriva om. Så illa kan jag inte tänka mig att det var. Men, däremot kan jag tänka mig att det spekulerades vilt om olika kittlande scenarier som kunde uppkomma. För spåret låg ju utlagt, för att spegla fortsättningen på det kittlande dramat från valrörelsen. Alliansen hade ju vunnit och höll ihop, ingen spänning. Hur skulle det gå med de rödgröna? Där fanns lite drama att spekulera kring - men de toppade inte spänningen kring Sd. Min fundering är om sandlådan är en illusion som skapats för att fylla ett medialt tomrum? Må den då spricka när vi snart går in i den politiska processen. Då är det upp till alla att visa korten, låta dem granskas och debatteras inför kommande beslut. Vi ska möta oppositionen med tydlighet i värderingar och syna deras förslag. Vi ska ta debatten och besluten.
lördag 2 oktober 2010
Cirkus Sahlin snurrar vidare
Har verkligen förundrats över hur socialdemokraterna agerat mot slutet av valrörelsen och nu inför riskdagsstarten. Mona Sahlin har envetet sökt fokusera på Sverigedemokraterna och att hon inte vill ha med dem att göra. Gott så. Men hon har också hela tiden krävt besked från Alliansens partier om deras syn. Om Allianspartierna kan tänka sig regera med stöd av SD, aktivt eller passivt. På det sättet har hon aktivt lyft in dem i den politiska debatten. Men hon har debatterat om och inte med dem. Känns ändå som ett mycket märkligt politiskt fokus av den som vill vara oppositionens ledare.
Jag frågar mig varför? Hörde också Lars Ohly idag (lördag). Inte bara Mona utan även han talar om vikten av en majoritetsregering. För hans del bara en vänsterkartell förstås. Det känns som om både Mona Sahlin och Lars Ohly nästan krampaktigt talar om vikten av en majoritetsregering. Varför?? För Mona Sahlin och socialdemokraterna som överlevt en stor del av sin regeringstid som minoritetsregering borde det inte vara livsavgörande med majoritetsregering. Men, just nu verkar det vara så. Är denna envetna fokusering på majoritetsregering ett mantra som vänsterkartellen upprepar för att hålla liv i sin kartell? Är de rädda för att om detta fokus upphör så upphör kartellen?? Om det visar sig att en minoritetskartell fungerar så kanske det börjar ifrågasättas om alla behövs i vänsterkartellen??? Är Lars Ohly rädd att på nytt bli akterseglad??
På måndag ska vi rösta om talman och vice talmän. Här var det förra gången strid. Socialdemokraterna ansåg att det största partiet i riksdagen ska inneha talmansposten. På det sättet har de vant sig att det ska vara. Även om det inte alltid gällt. Men, de vill ha monopol på vissa positioner och tolkningsföreträde. Nu vann dock Alliansen förra gången och vi var ense om att det störta partiet i det vinnande laget skulle inneha talmansposten. Men, nu vill Mona Sahlin efter att ha förlorat stort och nästan tappat positionen som största parti, lägga en massa prestige i att kunna ta strid om talmansposten. Inte strid i sak, och nog inte om person men - ändå strid. För hon accepterar i grunden att talmansposten ska baseras på block. Hon lägger fram ett röd-grönt förslag. Först försökte hon och de rödgröna med förre talmannen Björn von Sydow som har ett stort och brett förtroende. Men, han avböjde då han inte ville riskera bli vald med röster från Sd. Han såg väl att han kanske kunde bli vald. Detta trodde många var en tydlig signal till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men icke så, hon framhärdar med att söka strid och testar nu med Kent Härstedt. Inget ont om Kent - eller som (s)-kollegerna kallar honom Kent Här och Därstedt. Men detta om något visar väl att de inte är seriösa, ingen som tror sig om att kunna bli vald ställer upp. Slutsatsen är att de vill regissera talmansvalet och säkra att det till alla pris blir en omröstning. Detta verkar vara det överordnade målet. Det är således vare sig i sak eller person man söker strid, det finns en annan agenda. Markering av att det är en minoritetsregering? Eller vill man söka strid kring ifall regeringen indirekt stöds av Sd? Eller vill man hålla liv i tanken på ett extraval för att skapa ett yttre tryck på sina frustrerade partimedlemmar?
Genom att markera att de inte bryr sig om vem som röstar på dem eller deras förslag tar de loven av sina egna argument. Det blir därmed helt OK att vinna en omröstning med Sverigedeokraternas stöd. Det som är OK för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väsnterpartiet är förstås lika OK för andra eller....??? Vad är motiven för denna sinnesförändring? Har Mona siktet inställt på att söka manöverera riksdagen in i ett läge där de kan tala om regerandets sönderfall. Och på den grunden resa misstroendevotum och hoppas på extraval??? Ska de under tiden visa upp en totalt ansvarslös opposition. Vill de på det sättet bilda skola för framtiden??
Centerpartiet har genom åren visat att vi kan ta ansvar även i opposition, även för att släppa fram minoritetsregeringar och lösa allvarliga frågor. Men med Mona Sahlin i ledningen för socialdemokraterna verkar det vara slut på ansvar och öppet för ökenvandring??? Är det fighten för Monas och Lars överlevnad vi nu ser eller är det bara en Potemkinkuliss för att dölja den inre upplösning som pågår????
Ska med intresse följa de nya turer som kan förutses. Cirkus Sahlin verkar snurra vidare =/ Och tänk om Sd ger en Judaskyss till både Vänsterkartellen och Alliansen. Tänk om gruppen t ex röstar på både Kent och Pär...Misstänker att de inte vill göra det för enkelt vare sig för Vänstern eller Alliansen.
Jag frågar mig varför? Hörde också Lars Ohly idag (lördag). Inte bara Mona utan även han talar om vikten av en majoritetsregering. För hans del bara en vänsterkartell förstås. Det känns som om både Mona Sahlin och Lars Ohly nästan krampaktigt talar om vikten av en majoritetsregering. Varför?? För Mona Sahlin och socialdemokraterna som överlevt en stor del av sin regeringstid som minoritetsregering borde det inte vara livsavgörande med majoritetsregering. Men, just nu verkar det vara så. Är denna envetna fokusering på majoritetsregering ett mantra som vänsterkartellen upprepar för att hålla liv i sin kartell? Är de rädda för att om detta fokus upphör så upphör kartellen?? Om det visar sig att en minoritetskartell fungerar så kanske det börjar ifrågasättas om alla behövs i vänsterkartellen??? Är Lars Ohly rädd att på nytt bli akterseglad??
På måndag ska vi rösta om talman och vice talmän. Här var det förra gången strid. Socialdemokraterna ansåg att det största partiet i riksdagen ska inneha talmansposten. På det sättet har de vant sig att det ska vara. Även om det inte alltid gällt. Men, de vill ha monopol på vissa positioner och tolkningsföreträde. Nu vann dock Alliansen förra gången och vi var ense om att det störta partiet i det vinnande laget skulle inneha talmansposten. Men, nu vill Mona Sahlin efter att ha förlorat stort och nästan tappat positionen som största parti, lägga en massa prestige i att kunna ta strid om talmansposten. Inte strid i sak, och nog inte om person men - ändå strid. För hon accepterar i grunden att talmansposten ska baseras på block. Hon lägger fram ett röd-grönt förslag. Först försökte hon och de rödgröna med förre talmannen Björn von Sydow som har ett stort och brett förtroende. Men, han avböjde då han inte ville riskera bli vald med röster från Sd. Han såg väl att han kanske kunde bli vald. Detta trodde många var en tydlig signal till Mona Sahlin och socialdemokraterna. Men icke så, hon framhärdar med att söka strid och testar nu med Kent Härstedt. Inget ont om Kent - eller som (s)-kollegerna kallar honom Kent Här och Därstedt. Men detta om något visar väl att de inte är seriösa, ingen som tror sig om att kunna bli vald ställer upp. Slutsatsen är att de vill regissera talmansvalet och säkra att det till alla pris blir en omröstning. Detta verkar vara det överordnade målet. Det är således vare sig i sak eller person man söker strid, det finns en annan agenda. Markering av att det är en minoritetsregering? Eller vill man söka strid kring ifall regeringen indirekt stöds av Sd? Eller vill man hålla liv i tanken på ett extraval för att skapa ett yttre tryck på sina frustrerade partimedlemmar?
Genom att markera att de inte bryr sig om vem som röstar på dem eller deras förslag tar de loven av sina egna argument. Det blir därmed helt OK att vinna en omröstning med Sverigedeokraternas stöd. Det som är OK för Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Väsnterpartiet är förstås lika OK för andra eller....??? Vad är motiven för denna sinnesförändring? Har Mona siktet inställt på att söka manöverera riksdagen in i ett läge där de kan tala om regerandets sönderfall. Och på den grunden resa misstroendevotum och hoppas på extraval??? Ska de under tiden visa upp en totalt ansvarslös opposition. Vill de på det sättet bilda skola för framtiden??
Centerpartiet har genom åren visat att vi kan ta ansvar även i opposition, även för att släppa fram minoritetsregeringar och lösa allvarliga frågor. Men med Mona Sahlin i ledningen för socialdemokraterna verkar det vara slut på ansvar och öppet för ökenvandring??? Är det fighten för Monas och Lars överlevnad vi nu ser eller är det bara en Potemkinkuliss för att dölja den inre upplösning som pågår????
Ska med intresse följa de nya turer som kan förutses. Cirkus Sahlin verkar snurra vidare =/ Och tänk om Sd ger en Judaskyss till både Vänsterkartellen och Alliansen. Tänk om gruppen t ex röstar på både Kent och Pär...Misstänker att de inte vill göra det för enkelt vare sig för Vänstern eller Alliansen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)