Börjar Al-Assadstyret krackelera?

Har länge förvånats över hur sammanhållet det syriska styret verkat vara. Knappast några avhopp av betydelse efter över ett år av ofattbart våld mot den egna befolkningen. Men nu har vi på kort tid sett både avhopp av högre militär och en ambassadör. Är det isolerade händelser eller ett tecken på att det ändå kan börja hända saker innifrån?


Syrien är fasa. Ändå får vi nog först i efterhand veta hur stor fasa folket upplevt. Men det är ett land som hållits samman av en mycket stark säkerhetsapparat, ingen demokrati även om Al-Assad hållit val. Det är ett land som bygger på förtryck och att härska genom rädslans makt. Så kan vi se att många kristna nu fasar, många har byggt sin tillvaro på stöd för regimen. Om regimen faller räds de framtiden, räds de hämndaktioner. Men även andra räds en framtid utan Al-Assad, t ex alawiterna. Sedan då frågan om Sunni och Shia, om kurderna och palestinierna m fl. Kurderna har varit hårt drabbade av regimen, varit statslösa invånare utan basala rättigheter. Ändå hör jag dem som talar för regimen, andra ligger bara lågt. Kurdistan är nära, men ...Palestinierna i läger, ligger lågt och söker undvika bli indragna även om försök gjorts. Iran och Hizbollah har sina intressen, Saudi och övriga gulfstater sina. Sedan har vi då de stora yttre aktörerna med Ryssland som en motor understödd av Kina. USA, UK, Frankrike - den senare som drog upp gränserna som kolonialmakt. Israel och Palestina finns självklart med, liksom Libanon. Det finns många intressen som bevakas och många rädslor för att bli sittande med Svarte Petter. Men det finns också många rädslor för att det ska bli en dominoeffekt och gå från ett fasansfullt inbördeskrig till ett regionalt krig med än värre konsekvenser för människorna i området.



Kan världen då bara se på när regimen mördar sitt folk? Nej, men här pågår nästa stridslinje. Efter Libyeninsatsen så har FN:s säkerhetsråd fastnat. R2P, d v s Responsability to Protect, användes för första och hittills enda gången i Libyeninsatsen. När Gadaffi talade om att han skulle driva ut råttorna ur sina hålor i Benghazi agerade Säkerhetsrådet och gav mandat att skydda civilbefolkningen. Med ryskt och kinesiskt, men även bl a tyskt avstående. Inget veto i den omröstningen. Men, nu har det regimskifte som ägt rum i Libyen förskräckt Ryssland och Kina. De säger att mandatet missbrukades, för att skifta ledning. Här krävs en granskning och upp till bevis på vilka punkter som mandatet överskreds. Samtidigt nyfiken på hur de kan driva frågan vidare efter de val som nu hållits i Libyen. Noterade att både Ryssland och Kina utesluts från uppdrag i landets oljeborrning mm p g a deras stöd för Gadaffi. Påverkar rimligen slutsatser både i Moskva och Peking.



Således när nu Säkerhetsrådet ska samla sig till beslut om Annanplanen och UNSMIS ev mandat efter den 20 juli krävs tryck. Annan själv säger att planen inte efterlevts och det kan vi alla se. De 300 FN-observatörerna har p g a våldet inställt sin övervakning sedan mitten av juni. De kan få förlängt mandat utan möjlighet att göra ngt. Är det den ryska linjen? De kan kraftigt utökas men då utsättas för än högre risker? De kan kraftigt utökas och få ett militärt skydd? Men, då krävs det också ett förändrat Säkerhetsrådsmandat. Är det möjligt? Kan vi säkra ett sådant mandat med utländska trupper? Blir de ryska eller vilka godtar Al-Assad om han nu ska få avgöra det likväl som vilka observatörsländer han godtog. Men en sådan aktiv part kan knappast godtas av oppositionen eller av oss övriga. Så att sätta samman den insatsen och säkra dess uppdrag blir en ny utmaning. Kan den t o m bli fredsframtvingande? Otroligt nu. Men, att USA tonar ned kritiken mot den ryska flottans förstärkta insats kan i kombination med den ryska frysningen av stridsplansleveranser tyda på att ngt kan ändras.

Visst skulle Syrieninstatsen kunna tas till Generalförsamlingen för ett annat mandat, men att i denna fråga agera i strid med säkerhetsrådets aktörer bäddar inte för att en lösning kan framtvingas. Här måste alla viktga intressenter med, det är utmaningen och risken. Kan bara hoppas att Annan når framgång. Alternativet förskräcker.

Om förändringens vind skulle börja blåsa får vi nog se fler avhopp från ledande regimtrogna personer. Men detta är kanske för mycket att hoppas på, att Syrienkonfliktens logik kan ändras den kommande veckan. Tyvärr. Måtte vi inte få uppleva en vecka av upptrappad konflikt och kantad av massakrer. Förväntar mig också ett tydligt uppdrag till ICC att pröva och lagföra de ansvariga för de brott mot mänskligheten som ägt rum, ansvariga för de massakrer vi sett.

Summerar Almedalen

Positivt överraskad. Hade en bild av åsiktsmånglande på näthinnan. Men upplevde att veckan nått en ny nivå. Här fanns goda samtal, kunskapsbyggande och kompetenshöjande seminarier. Detta för den som vill. Känner ibland när jag lyssnar till kommentarer att det nog fanns yta också, för de som söker det. Men här finns möjlighet till folkbildning när den är som bäst, för den som vill ta färjan, bo i Kneipbyn e d så kan man själv forma ur menyn sitt eget konpetensprogram och få mkt för pengarna. Hörde inslaget med den 92-åriga damen från Ljusdal som var Almedalsveteran. Inser att jag nog såg henne, bannar mig att jag inte tog kontakt. Hon visar att denna vecka är unik.

Nog om hur jag fick byta ut min gamla fördom, nu till några reflektioner politiskt. Det är uppenbart att biståndsfrågorna hade stort intresse detta år. Här väntar i hösten ny biståndspolitisk plattform och många undrar, en del bävar. Men tyvärr blir det mkt bakåtblickande och mindre om de nya utmaningarna. Här hade jag önskat mer lärande och utmanande samtal. Men utrikespolitiskt fann jag spännande inslag, både kvinnor som gav mer kring och från det arabiska upproret, säkerhetspolitiskt och inför valet i USA. Intressanta seminarier också med anknytning till Europa. Jag valde mkt medvetet att följa mitt spår genom dagarna.

De politiska kvällstalen har nu avslutats och jag sett dem alla. Åkesson, Löfven och Hägglund via TV, övriga direkt. Minnet från talen varierar. Känner att "ingen ska lämnas utanför" var ett försök från SD att locka (s), alla skall med-spåret. Det rimmade dock riktigt illa med budskapet som inte förvånade. Brott och straff fick mig att fundera på om temat syftar till att alla ska buras in, inte lämnas utanför. Åsa Romson gjorde ett bättre framträdande än förra gången, helt klart. Men det jag minns bäst är att hon bjöd Pär Holmgren att förklara. Jonas Sjöstedt var otroligt lugn och artikulerad, sa sig gilla valfrihet men vill stoppa vinster i välfärden. Därmed ska vi kunna få välja mellan "goda" alternativ. Fredrik Reinfeldt lät i mitt tycke trist, med sin resedagbok från året som gått. Dock helt klart den starkaste nyheten med "Jobbpakten". Minns onelinern om att sätta den svenska modellen i arbete, i övrigt inget upplyftande, han gav visionslösheten ett ansikte. Då bättre med Jan Björklund som var tydlig och rätt konkret, men jag minns mest forskningssatsning. Han klackade en del, både i spåktest och vänstern. Annie Lööf gjorde ett starkt tal i mina ögon, med hållbart, med glimten i ögat tog hon replik på flera bubblare. Hon hänvisade till Kamprad "om att det finns så mkt ogjort" för alla åldrar. Hon pekade ut 5 punkter för utveckla Sverige och hon var självkritisk. Alliansen 2.0 och bjöd hem till Maramö. Frågade Löfven som han inte svarade på. Stefan Löfven höll ett mycket bra tal måste jag säga. Väl medveten om att det bygger på min bild av hans talekonst. Nu var det starkt och många bra krokar att minnas. Kopplingen till både Kennedy och Anna Lindh var bra. Retoriskt bra också med gör din plikt, kräv din rätt på 21:a århundrandet, du ska inte behöva sänka ditt pris, men alltid kunna höja ditt värde e d. Men, retoriken är inte politiken. Klingar i mina öron ihåligt. Så till Göran Hägglund, den som väntat blev den roligaste men också tråkigaste. Han gick starkt fram till cirkusnumret om (s), lysande. Men sedan kändes det som luften gick ur. Blev för min smak för mycket kring frågan om stadsindivudalism contra familj. Det var inte bara TV-utsändningen som mörknade, utan även mitt lyssnaröra.

Tar slutligen med mig en del tankar om det politiska läget inför kommande år och "att tänka kring" för mitt eget Centerparti, men det får bli till ett kommande inlägg. Förhoppningsvis från en soligare plats...., men bjuder på ngra bilder fr Visby.

Väntans tider i Rio

Nu stundar snart sanningens minut i Rio. Ska Brasiliens ambition att kunna slutföra förhandlingarna under måndagen lyckas?Ntvå timmar kvar när detta skrivs. Helt klart är att de inte vill ha något utestående till högnivådelen av konferensen som börjar på onsdag. Då ska solen lysa och Brasilien visa sin förmåga att gå i mål. Det övergripande målet för Brasilien är ju att gå i mål ifråga om permanent plats i Säkerhetsrådet. Påverkar det agerandet här? Helt klart. Annars är det ju många stora saker i Brasilien, fotbolls-VM 2014 och sedan OS 2016. Stora saker i en ekonomi som är duktigt reglerad och akn bli överhettad för mindre. Men, även om Brasilien vill föra konferensen i mål och i god tid, så är det väl frågan om vad det resulterar i. För min del är det glädjande att se att den tolkning jag gjorde under förra mandatperioden stämmer med vad som nu sker. Nu talar man i alla fall om en möjlig process för ett gemensamt ramverk för hållbar utveckling post-2015. Det är helt nödvändigt som jag ser det, men jag hör motståndet och misstänksamheten från G77. De länder som är biståndsländer idag fruktar att det flyttar fokus, men jag upplever det hela mer som ett förhandlingsspel när jag lyssnar här. De vet och talar i andra rum om vikten av hållbar utveckling och grön ekonomi för att lösa fattigdom och klara klimateffekter mm. Kan känna när jag nu tagit rygg på våra förhandlare i en veckas tid, att det finns en grundrytm i detta system. USA är rätt glada åt ett lite vagt dokument, icke förpliktande. Det underlättar om det inte krävs Kongressens beslut. Den hållningen utnyttjar G77, som egentligen är en grupp på 131 utvecklingsländer +Kina. De håller emot på många områden, från reproduktiva rättigheter, handel, grön ekonomi och Sustainable Developments Goal m m m m. Det finns en risk att det blir mer bekräftelse av gjorda åtaganden än några framåtsyftande nya. Texten vattnades ur när Brasilien tog över och presenterade sitt förslag till slutdokument. EU hade högre ambitioner och Sverige också, men det blir ensamt när övriga verkar som släpankare. Har varit i flera fall som EU hamnat ensamma och G77 och USA varit OK. Jag ska i annat sammanhang analysera EU:s funktionssätt i mina ögon, utifrån det jag nu sett. Men, en del av ingångsvärdet i denna konferens vars fält spänner över alla ämnesområden har varit, att inte här lösa det som förhandlas på annat håll. Stillastående förhandlingar om handel i Geneve, svajigt om post Kyoto, ekonomisk systemstress - allt påverkar och leder till signalen att det ska vi inte lösa här. Kokar ned till att det riskerar bli urvattnat. Men, som jag sa till ngn idag, om nu det finns överenskommen text så handlar det mer om vilka av tankarna som flyger vidare och vilka som hamnar i byrålådan. Det beror ju på vår och andras förmåga till proaktivt agerande. Det finns hopp, om det finns vilja. Och då är det mer den som drar som kan skapa driv än de som bygger motstånd. Så, även om slutprodulten blir många fagra ord och mycket frivilligt så finns det ett utrymme att fylla dem med innehåll sedan. Tänker på Hasse Alfredssons uttryck, " livet kan vara som en påse, tomt och innehållslöst om du inte fyller den med något." Så det gäller att fokusera på möjligheter och bygga koalitioner av de som vill något. The Future we want är signalen. Så, let's Go for it!

Från Rio +20

 Min tredje dag i Rio har inletts. Följer som en av ca 60 acckrediterade i den svenska delegationen de förhandlingar som leds av FN inför den avslutande delen av Rio+20-konferensen. Denna PrepCom 3-förhandling ska avslutas ikväll kl 18. Sedan är det upp till värdlandet Brasilien att hantera alla utestående frågor för att försöka nå ett resultat när högnivåmötet äger run den 20 - 23 juni. Det lär kräva sin kvinna att få ihop detta till vad som kan kallas en framgång. Förväntningarna är inte högt ställda, från någon. Till skillnad från 1992 befinner sig världen i en ekonomisk dalgång som är rätt djup och de uppmuntrande rapporterna lyser med sin frånvaro. Annat ljud i skällan var det efter Berlinmurens fall, då ekonomin i många länder bortom Sverige drog. Idag är Sverige ett av de ekonomiska undantagen. Allt detta präglar förhoppningarna som blir låga. Det är val i Grekland på söndag, andra omgången i Frankrike och snart nytt presidentval i USA och ny president i Kina bland många andra. Klart det påverkar.

Men en fråga som Brasilien brottas med är protokollär, men med stor politisk sprängkraft. FN:s regelverk säger att alla stater ska behandlas lika - och alla medlemmar i alla underorgan. All states formula gäller. Men, så Generalförsamlingen sina regler för konferensen och det var Brasilien som skrev den resolutionen och utgick väl från den vanliga mallen där Palestina angavs som observatörer. Senare upptäckte de dock att det stred mot All states formula. Det upptäcktes när sekretariatet skulle sända ut inbjudningar och då såg Palestina som lika som övriga stater. Sedan dess har förhandlingar pågått och man sökt lösa ut frågan. Igår hade man inte lyckats och G77 - den grupp av stater som är 137 idag - säger att de kan driva upp frågan till omröstning i Generalförsamlingen för att säkra att det är den senaste resolutionen som styr. Då skulle det i princip bli en omröstning om att erkänna Palestina som stat.

Detta är en bubblare i konferensen, men gissningen är att G77 inte vill ställa till alltför stora problem för värdlandet Brasilien. Hörde igår att man funderar i termer av att anta regler som är uttalat unika för denna konferens och därmed inte har prejudicerande verkan. Men, vi får väl se. Detta kan pågå ända fram till högnivåmötets inledning den 20:e.

En annan procedurfråga av intresse är om det skall vara ett möte med konsensus eller General Agreements. Om det blir den första modellen blir det den som vill minst som anger färdriktningen. Hoppas så inte blir fallet.

Men frånsett denna fråga, så är det tydligt att detta är en kamp mellan synsätt som präglas av gamla mönster. Av de andra förhandlingsnoderna - Geneve Men det finns stor oro för gemensamma normer och med detta kan man ju utgå ifrån att diskussionerna lär fortsätta. Oavsett om det fästs på papper kommer bara delar av staterna att bekymra sig om detta.

Själv försöker jag följa grön ekonomi, vattenfrågor och SDG samt lukta på en del andra områden. Så även när det gäller de ofantligt många spännande sidoeventen. Försöker även där följa lite samma frågor för att se hur det speglas från civilsamhälle och akademi, privata sektorn. Det som försvårar är de oerhört knöliga transporterna. Om man måste förflytta sig kan halva dagen ha förflutit i bilköer. Vare sig hållbart eller kul.

Etnisk nationalism o religiös konservatism

Lyssnade 1 juni på Människor och Tro på P1. Diskussionen fångade mig, den speglade religös konservatism som en sammanhållande faktor. En sammanhållande faktor för en grupp men också för en nation som söker hitta sin identitet. Det sistnämnda har jag mött på många sätt under de senaste åren och jag våndas alltmer över det jag ser och möter.

För mig är religionsfrihet en självklarhet, inkl frihet från religion. För mig, uppväxt i Sverige, har religionen varit något privat. Detta trots att vi så länge faktiskt haft statskyrkan som en religös sammanhållande kraft också i Sverige, har jag växt upp med det sekulära Sverige som utvecklats inom dess ram. Den öppna folkkyrkan, öppen för andra och med plats för sökande, respekt och tolerans för olikheter. Visst, det har inte alltid sett så ut hos oss och jag ska inte romantisera dagsformen. Funderar över hur den politiska styrningen av den sk "Svenska kyrkan" påverkat förutsättningarna för öppenhet och anpassning till tiden. Dess vardag har utvecklats och formats i ett alltmer sekulariserat samhälle. Visst kamp för kvinnliga präster, visst kamp för HBTQ-rättigheter, inkl samkönades rätt till vigsel i dessa dagar.

Men när jag då möter de mycket närvarande religösa krafterna i många länder får min privata religösa bild sig en rejäl knäck. Jag inser själv att jag betraktar detta som en del av vår gemensamma historia och ser på den med nyfikenhet samt stort intresse, där andra bokstavligt ser dagens sanningar. Jag häpnas över hur vi 2012 med tillgång till så mycket kunskap och information kan frysa utvecklingen till tolkningar som gällde när människan inte visste bättre, till ett kyrkomöte år 325 e d. Eller till Muhammed år 632 e d. Jag kan förstå detta där människor lever, nästan som de alltid gjort. Jag kan förstå att vi människor söker förklaringar och lyssnar till de som vi tror vet bättre eller kan ge en god förklaring som svar på våra frågor. Det är universellt och jag inser betydelsen av kunskap.

Men, det räcker inte med kunskap. Har slagits av det när jag ägnat tid åt våra östra grannländer som länge levt under kommunismens och Sovjetmaktens ok. Förvånats i Ungern, när man hänvisar i sin konstitution till Stephan. Besökte nyligen Tblisi och hörde om den växande kraft som den Geogiska ortodoxa kyrkan har bland de unga, noterar detsamma i Moskva och slogs av den historiska tyngden när jag besökte ett gammalt kloster utanför Yerevan. Har självklart med oerhörd häpenhet besökt både Jerusalem och Betlehem. Men möter detsamma i muslimska länder, som varit auktoritära men där människor nu i en ny tid söker sin identitet.

Olika kulturer och makthavare har genom årtusenden tolkat in och format religioner som grund för sin makt. Inte makt från folket, utan från något för de flesta osynligt - makt från ovan. Synligt för de fåtaliga religösa kunskaparna, i rak efterföljd och/eller politiska härksare. I länder som är utsatta, befinner sig i transition eller där ledare söker ny maktbas hittar vi nu oftare en nygammal förening mellan politiska och religiösa ledare. Det jag känner är att dessa ledare ofta står för en religiös konservatism. Hörde då i P1-programmet en ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tala om västlig demokrati som något som inte passade i andra områden. Han kallade de val som hållits i Syrien nyligen, utan att blinka, för både fria och demokratiska. Känner att dessa herrar (för de är alltid herrar) nu också söker föra in en östlig demokratidefintion, som vida skiljer sig från allas människors rätt att styra sig själva demokratiskt.

Funderar på vad som kan följa i spåren på de behov till självdefinition som många staters manliga ledare nu har efter att ha kastat av sig sitt gamla styre. Det finns ju tydliga spår som leder till etnisk nationalism, där det inte handlar enbart om att att utveckla sitt land utan om att skilja ut sig mot några andra som då också måste definieras. De andra kan då basera sig på historiska, etniska grunder eller religion. Det skorrar allt oftare i mina öron när jag hör hur politiska företrädare talar om att det krävs att fler barn föds eller att migrationen måste minska för att hindra att man blir minoritet i sitt land. Hörde nyss Erdogan tala om att turkiska kvinnor måste föda fler barn, ser nu hur Israel stiftat lagar för att kunna häkta asylsökande i tre år utan prövning och hur andra ska kastas ut av samma skäl för att upprätthålla landets identitet, hör det i Ungern, i baltiska grannstater....Ser religiösa ledare som kämpar mot abort och politiska följa efter.

Kan inte låta bli att tycka att vi måste adressera den etniska nationalism och religiösa konservatism som med förenade krafter söker nya efterföljare. Det är klassiska spår de följer - oavsett inriktning. Det är tid för en ny upplysningstid kan jag känna.

Georgien o Armenien....

Idag återvänt från min utfärd till Georgien och Armenien. Har varit helt avskärmad från mitt vanliga nyhetsflöde under dessa dagar. Men å andra sidan fokuserat rejält på att ta in alla intryck. Åkte med LibDem från UK till Georgien för att på plats uppdatera oss om den politiska utvecklingen. Sedan gällde ELDR council i Yerevan, Armenien. Georgien intressant att följa inför parlamentsvalet i oktober. Det är ju ett land som alltjämt har delar av sitt territorium ockuperat, runt 300 000 internflyktingar fr både Abkhazien och Syd-Ossetien, haft en rosenrevolution 2005 som bröt med Moskva och orienterade mot EU och NATO m.m. Republican party of Georgia är ett systerparti, medlemmar i ELDR och Liberal International. De har inte ngn plats i parlamentet efter senaste valet 2008. Nu satsar de på återkomst. De har gått in i en ny allians med ett antal andra partier. Samlingsnamnet är Georgian Dream och leds av oligarken Ivanishvili. De har ännu så länge bara enats om en kort deklaration men förhandlar nu valprogram som ska lanseras på en stor manifestation den 27 maj. Ska bli intressant att ta del av. Måste säga att jag känner mig lite oroad över vårt systerpartis sällskap. Denne oligark som gjort sina £3.18 miljarder eller mer i Ryssland har ett otroligt hus i Tblisi, med eget zoo med zebror och pingviner sägs det. Han har ägnat sig åt mkt välgörenhet men nu gått in för att bli premiärminister. Hade i förra veckan sålt en stor rysk bank, för att inte bli anklagad för sina ryska intressen. Men han sägs vara en av de största privata ägarna i Gazprom. Mötte honom och kände när jag lyssnade till vad han sa, hur han sa saker och när han svarade på mina frågor, att här fanns många bottnar. Oroad blev jag, för ännu en oligark som köper sig politisk makt. Också över hans uppenbara goda kontakter med Kreml. Ingen oligark når så långt utan goda kontakter i Kreml, solklart. Så vad vill han? Ha makt. Eller också vill han vara en isbrytare för att vända utvecklingen i Georgien. Flera såg att tiden fram till valet skulle bli het. Han går ut hårt och talar om diktatur, ligger på västliga kontakter för att sätta bilden av valfusk i vardande, vill få stopp på opinionsundersökningar fr väst som visar lågt stöd för honom....I koalitionen finns starka religösa band och många anti-västliga åsikter därmed. Den georgiska ortodoxa kyrkan är banerförare för antivästliga åsikter. Själv säger sig Ivanishvili vilja normalisera förbindelserna med Ryssland. Men på frågan vad han då skulle göra blir svaret hängande i luften.... Men, den styrande majoriteten är inte änglar. Dock ska de ha heder av den fight mot korruptionen de drivit. Inte minst trafikpolisen, men även ministrar har fallit för korruption. Återstår en hel del, men de är ändå ett undantag i sin omgivning. Finns mycket som hänt till det bättre, trots tuffa förutsättningar med kriget 2008 mm. Besökte förresten ockupationslinjen och såg en av de nybyggda ryska militära anläggningarna. Uppfattade också betydelsen av att Ryssland har stor truppövning i området samtidigt med Georgiens parlamentsval... Vi hade många intressanta samtal med olika aktörer i Tblisi. Mycket tänkvärt och en utveckling jag ska följa med ny energi inför kommande val. Armenien mötte vi via landsvägen. Åkte buss fr Tblisi till Yerevan. Fantastiskt landskap, oerhört bergigt och kuperat. Men o så eländigt. Kändes som att vi körde genom ett land som människor lämnat. Byar med fler påbörjade hus, som bara somnat in halvfärdiga. Utan människor idag. Många gamla Sovjetrester och då inte bara de osande bilarna. Industribyggnad efter industribyggnad helt tomma. Yerevan visade dock en annan bild i de centrala delarna. Men våra värdar där ansåg att det var mer av Potemkinkuliss. Här hade ju val precis hållits och våra värdar Armenian National Movement hade vunnit 7 platser i parlamentet. Men de ansåg att valet visat ett omfattande valfusk, inte minst i registrering av väljare. Säker har det fuskats även om deras uppfattning att uppemot 50% av rösterna skulle vara riggade inte ansågs rimligt av andra. Talade bl.a. med EU-ambassadören på plats och han hade samma bild, att ANM överdrev. Men det är ett land med otroliga utmaningar, korruptionen föröder ekonomin och en av de jag talade med påstod att remitteringarna är större än hela statsbudgeten. De som kan lämnar landet sa man och runt 100 000 personer netto lämnade landet ifjol. Många till Ryssland på grund av språket, men också till Canada och Kina. Bor fler armenier i Ryssland än i Armenien. Mer än en miljon också i Kalifornien. Vi samtalade en hel del om diasporans roll, om korruptionen och oligarkstyret som de ansåg gällde i Armenien. Intressant, också en del tankar om den Armeniska kyrkan starka roll. Gjorde ju ett besök vid deras Heliga stol och noterar hur denna ortodoxi har stark roll för folket. Detta kyrkliga säte som låg med utsikt mot såväl lilla och stora Arrarat, berget där Noaks ark skulle strandat. Intressanta samtal om diasporan också med tanke på det besök jag gjorde i Förintelsemuseet. Givande dagar, alldeles utan att här berört intressanta samtal om läget i vårt Europa just nu. Om hopp och hopplöshet, om åtstramningar och investeringar, om oerhörda utmaningar i flera länder. Även detta väcker tankar för framtiden. Läste därför med intresse Peter Wolodarskis kolumn idag. Så rätt han har...

Åtskilliga val

Det är intensiva valdagar denna majmånad. Tänker nu inte på att Palestina misslyckats med att hålla det val som det talades om rätt länge. Avsikten var att det skulle hållits idag. Men nu är det nog en obestämd framtid som väntar. Jag hade annars varit på plats för att övervaka. Nu kan jag istället förbereda mig för annat.

Men, jag kan inte undgå att följa de val som äger rum i helgen. Först och främst i Grekland och Frankrike. Parlamentsvalet i Grekland ger en fingervisning om hur det politiska systemet kan möta den ekonomiska krisen. Här har de stora partierna skrivit under att de ska fullfölja pakten med EU, men kanske kommer nu nya partier i deras ställe. Vad har vi att lära av detta. Tänker på vikten av att vi stärker och inte försvagar demokratin, stärker MR och våra värden i EU.

Känner självklart vånda inför de framgångar som högerextrema kan nå på flera ställen. Denna vånda sträcker sig även ut över andra delar av Europa. Frankrike stänger om 8 timmar sin kampanj inför presidentvalet. Alla förväntar sig att Hollande ska vinna valet på söndag. Möjligt, men Sarkozy har tagit in på slutet. Det handlar förstås om hur mobiliseringen lyckas. Här har ju Sarkozy lockat Marine Le Pens väljare. Noterade att Bayrou igår efter mycket analys sa att han personligen skulle välja Hollande, inte för att han sympatiserade med vänstern eller gillade hans program. Nej skälet för att inte bara avstå denna gång var att han ogillade Sarkozys vägval så mycket. Han beskrev att Sarkozys budskap var våldsamt och att han riktade in sig på en väg där han inte kan finna några av de värden han själv stod för. Ja, detta blir spännande att följa.

Oavsett vilken som vinner på söndag kommer det att påverka vad som händer den 10 och 17 juni, då en ny Nationalförsamling ska väljas. Om Sarkozy förlorar, lämnar han då före valet? Vad händer då med hans UMP? En snabb maktkamp eller kommer de att splittras eller ätas upp av Le Pen? Kanske också Bayrou? Här kan ju också möjligheterna för den blivande presidenten avgöras i mångt och mycket. Den här perioden har ju Sarkozy haft en tydlig majoritet i Nationalförsamlingen. Men, oaktat vem som blir president behöver det inte vara fallet efter juni. Det har ju visat sig hur lätt detta varit för Obama? Men, oaktat kan här nya förutsättningar skapas för flera delar av EU-samarbetet. Detta då oaktat det val som hålls i Grekland, det som kan följa i Holland och den folkomröstning som kommer om Finanspakten i Irland i slutet av månaden. Det känns som en lite skakig period på nytt. Känns också som att Irlands folkomröstning ännu en gång kan komma i skuggan av franska beslut.

Kommer också att med intresse följa valen i Serbien och då inte minst för Kosovo-serberna och se vad som blir väljarnas dom men också om valet kan hållas i en lugn atmosfär. Det har ju hänt åtskilligt i Seriben, men det är många sår som ännu varar och då inte minst i Kosovo. Fick ju väldigt oroande rapporter om läget i Kosovo nyligen.

Siste men inte minst, kommer Armenien att klara att hålla ett val under ordnade former på söndag? Sist det begav sig 2008 omkom ju 8 personer och många arresterades efter våldsamma protester och anklagelser om valfusk. Det har varit omfattande försök från oss i Europarådet och de som jobbar med ganskningen av Armenien för att söka lösa upp de värsta problemen. Signalen är att det nu inte ska finnas några politiska fångar, att det val som ska hållas kan genomföras utan nya konflikter. MEN, återstår att se om de budskap vi matats med är hållbara. Själv ska jag ju besöka Armenien om en vecka, så då om inte förr kommer väl jag få chansen att se på plats. Nyfiken är jag.