måndag 4 juni 2012

Etnisk nationalism o religiös konservatism

Lyssnade 1 juni på Människor och Tro på P1. Diskussionen fångade mig, den speglade religös konservatism som en sammanhållande faktor. En sammanhållande faktor för en grupp men också för en nation som söker hitta sin identitet. Det sistnämnda har jag mött på många sätt under de senaste åren och jag våndas alltmer över det jag ser och möter.

För mig är religionsfrihet en självklarhet, inkl frihet från religion. För mig, uppväxt i Sverige, har religionen varit något privat. Detta trots att vi så länge faktiskt haft statskyrkan som en religös sammanhållande kraft också i Sverige, har jag växt upp med det sekulära Sverige som utvecklats inom dess ram. Den öppna folkkyrkan, öppen för andra och med plats för sökande, respekt och tolerans för olikheter. Visst, det har inte alltid sett så ut hos oss och jag ska inte romantisera dagsformen. Funderar över hur den politiska styrningen av den sk "Svenska kyrkan" påverkat förutsättningarna för öppenhet och anpassning till tiden. Dess vardag har utvecklats och formats i ett alltmer sekulariserat samhälle. Visst kamp för kvinnliga präster, visst kamp för HBTQ-rättigheter, inkl samkönades rätt till vigsel i dessa dagar.

Men när jag då möter de mycket närvarande religösa krafterna i många länder får min privata religösa bild sig en rejäl knäck. Jag inser själv att jag betraktar detta som en del av vår gemensamma historia och ser på den med nyfikenhet samt stort intresse, där andra bokstavligt ser dagens sanningar. Jag häpnas över hur vi 2012 med tillgång till så mycket kunskap och information kan frysa utvecklingen till tolkningar som gällde när människan inte visste bättre, till ett kyrkomöte år 325 e d. Eller till Muhammed år 632 e d. Jag kan förstå detta där människor lever, nästan som de alltid gjort. Jag kan förstå att vi människor söker förklaringar och lyssnar till de som vi tror vet bättre eller kan ge en god förklaring som svar på våra frågor. Det är universellt och jag inser betydelsen av kunskap.

Men, det räcker inte med kunskap. Har slagits av det när jag ägnat tid åt våra östra grannländer som länge levt under kommunismens och Sovjetmaktens ok. Förvånats i Ungern, när man hänvisar i sin konstitution till Stephan. Besökte nyligen Tblisi och hörde om den växande kraft som den Geogiska ortodoxa kyrkan har bland de unga, noterar detsamma i Moskva och slogs av den historiska tyngden när jag besökte ett gammalt kloster utanför Yerevan. Har självklart med oerhörd häpenhet besökt både Jerusalem och Betlehem. Men möter detsamma i muslimska länder, som varit auktoritära men där människor nu i en ny tid söker sin identitet.

Olika kulturer och makthavare har genom årtusenden tolkat in och format religioner som grund för sin makt. Inte makt från folket, utan från något för de flesta osynligt - makt från ovan. Synligt för de fåtaliga religösa kunskaparna, i rak efterföljd och/eller politiska härksare. I länder som är utsatta, befinner sig i transition eller där ledare söker ny maktbas hittar vi nu oftare en nygammal förening mellan politiska och religiösa ledare. Det jag känner är att dessa ledare ofta står för en religiös konservatism. Hörde då i P1-programmet en ledare för syrisk-ortodoxa kyrkan tala om västlig demokrati som något som inte passade i andra områden. Han kallade de val som hållits i Syrien nyligen, utan att blinka, för både fria och demokratiska. Känner att dessa herrar (för de är alltid herrar) nu också söker föra in en östlig demokratidefintion, som vida skiljer sig från allas människors rätt att styra sig själva demokratiskt.

Funderar på vad som kan följa i spåren på de behov till självdefinition som många staters manliga ledare nu har efter att ha kastat av sig sitt gamla styre. Det finns ju tydliga spår som leder till etnisk nationalism, där det inte handlar enbart om att att utveckla sitt land utan om att skilja ut sig mot några andra som då också måste definieras. De andra kan då basera sig på historiska, etniska grunder eller religion. Det skorrar allt oftare i mina öron när jag hör hur politiska företrädare talar om att det krävs att fler barn föds eller att migrationen måste minska för att hindra att man blir minoritet i sitt land. Hörde nyss Erdogan tala om att turkiska kvinnor måste föda fler barn, ser nu hur Israel stiftat lagar för att kunna häkta asylsökande i tre år utan prövning och hur andra ska kastas ut av samma skäl för att upprätthålla landets identitet, hör det i Ungern, i baltiska grannstater....Ser religiösa ledare som kämpar mot abort och politiska följa efter.

Kan inte låta bli att tycka att vi måste adressera den etniska nationalism och religiösa konservatism som med förenade krafter söker nya efterföljare. Det är klassiska spår de följer - oavsett inriktning. Det är tid för en ny upplysningstid kan jag känna.

Inga kommentarer: