Känner mig förtvivlad. I dagarna utsätts FN-systemet för nya svåra prov. När en stat inte förmår skydda sin befolkning, utan bekrigar den så anser främst Kina och Ryssland att det är en inre angelägenhet. Det blockerar säkerhetsrådet från att agera. Skyddet för den territoriella integriteten är mycket högre än skyddet för mänskliga rättigheter. Efter folkmordet i Rwanda för snart 17 år sedan sa världen, aldrig mer. Nu skulle det finnas en skyldighet för världssamfundet att agera när staterna felade, när staterna inte förmådde hindra brott mot mänskligheten eller t o m folkmord. Det talas om Responsability to Protect, R2P.
Sedan fick vi Balkankriget och den etniska rensning som då följde. Från Europas sida stod vi förlamade och såg på. Säkerhetsrådet handlade inte, men NATO valde då att för nästan 12 år sedan blanda sig i för att hindra en katastrof. Det kan ifrågasättas om metoden att bomba var den rätta. Men vad var alternativen? Fortsatt etniskt blodbad medan världen såg på var inte ett av dem. Det var inte i NATO:s intresse strategiskt, fanns inte något egenintresse som agerade. Det fanns ett humanitärt imperativ. Det är för mig ett viktigt raster när jag prövar handlade i FN-stadgans anda. Om säkerhetsrådet är blockerat, alltmedan någon regim mördar sitt folk - då måste världen ytterst kunna kortsluta systemet för att handla till skydd för mänskligheten.
Det som nu händer i Nordafrika innebär en stor utmaning för människorna i berörda länder, men också för oss övriga. När människor störtade Ben Ali och Mubarak väcktes hopp i så många länder. Hopp hos en ny generation om ett bättre liv, ett friare liv och en bättre fungerande stat. Vi har sett demonstrationsvågen välla in över arabvärlden. I allt väsentligt fredliga demonstrationer har öppnat upp för löften om reformer i det ena landet efter det andra. Men det har också väckts krav på förtryckarna att lämna, på mer långtgående förändringar i ländernas styre. Och förtryckarna och envåldshärskarna har fram till Gaddafi sökt förhandlingar. För Gaddafi har det från början talats om hårda tag, om att driva ut rebellerna med det våld som krävs. Och det ser vi nu hända. Men vi ser också hur Bahrain kallar in stödtrupper för att med våld slå ner sitt uppror. Nu kommer således baksuget och frågan är om det blir så starkt att vågen helt avstannar, kanske helt drar sig tillbaka.
Jag fasar för vad som ska hända människorna i Benghazi, blir det en stad som jämnas med marken eller..? Hur stort kommer blodbadet att bli? Hur länge kommer det att dröja innan världen får kunskap? En sak är helt klar , Internationella Brottsmålsdomstolen kommer inte att kunna undersöka någonting av det Gaddafis styrkor gjort. Inte nu. Hur kommer det sig att världen, att EU- eller NATO-länderna inte förmår svara på de krav som kommit, inte förmår göra annat än att tala om vapenembargo och frysta tillgångar. Viktigt i och för sig - på sikt. Men hjälper det människorna som riskerar Gaddafis blodiga hämnd? Inte alls. Säkerhetsrådets hållning är helt klart oerhört avgörande, men frågan är också om vår förmåga att skydda. Irak och Afghanistan har tagit och tar så mycket kraft. Jordbävningen i Japan ändrar fokus på kameralinserna. Sedan ska vi inte glömma signaler från andra inflytelserika "stabila" arabländer, det höjer priset vid ett agerande. Oljeprisernas utveckling? Hur ser egenintressena ut denna gång?
Ska också bli i hög grad intressant att se hur EU, hur Italien, Frankrike med flera hanterar Libyen med Gaddafi kvar, efter att oppositionen krossats? Hur agerar Arabförbundet? Konsekvent och entydigt? Vilka blir följderna för grannländerna och arabvärlden? Gaddafi, Lukasjenko, Chavez, Ahmadinejad, Kim Jong Il, Mugabe....
När Egypten nu på lördag ska rösta om tillägg till konstitutionen, med i grunden samma innehåll som Mubarak föreslog frågar jag mig hur Libyen påverkar utfallet. Oppositionen är mycket kritisk, till folkomröstningen och till militärrådets hela tidtabell. De vill bl a få ett nej till de konstitutionella tilläggen. Under mina möten i Egypten förra veckan stod det klart att utvecklingen i Libyen är mycket närvarande. Likaså är oron över militärens eventuellt dolda agenda mcyket tydlig. Oppositionen balanserar, av rädsla för att militären ska tröttna och slå till. Vem inspireras idag av utvecklingen i Libyen, Bahrain...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar