Möjligheternas land

Nu i New York, efter en vecka på Demokraternas konvent i Charlotte. En verklig upplevelse för min del. Ägnat morgonen åt att titta bakom rubrikerna på både Demokraternas och Republikanernas plattform. Också väldigt lärorikt. Återkommer till det senare.

För mig är det bara att erkänna jag är inte opartisk, jag håller på Demokraterna av många skäl men inser att det kan bli med Republikanerna vi måste verka. Men som alltid, man kan gilla eller ogilla en politik, en regering eller president och ändå respektera dem. Det är ju det demokratin handlar om hemmavid och detsamma i det globala samarbetet. En kamp om tankar, kunskap och idéer som förhoppningsvis är fri för alla att delta i. Det handlar om att vinna stöd från andra utan våld. Om fri- och rättigheter samt ansvar för att de inte går ut över andras fri- och rättigheter.

Erkänner att jag ser på USA med mina svenska ögon, att det självklart påverkar mina slutsatser. Gör väl också att mina ögon ibland blir stora av förvåning när jag betraktar vad som sägs och görs. Den roll religionen har är entydig. USA har inte präglats av någon statsreligion, snarare av de många invandrare som flydde från just statsreligionens Ofrihet. Men ändå, att frågan om Gud kom att bli en story på Demokraternas konvent berättar något. Partiets plattform fick på ett litet märkligt sätt, efter att ordföranden frågat 3 gånger, ett tillägg dagen efter att den antagits. Tillägget gällde omnämnandet av Gud men också Jerusalem som huvudstad för Israel. Det knepiga var att det krävs 2/3 av rösterna för att göra tillägg och omröstningen med ja- och nejröster, kunde trots de tre försöken, inte entydigt klargöra detta. Men ingen krävde rösträkning...och beslutet togs. Att frågan om Jerusalem måste föras in kan jag också förstå i valets kontext och när jag senare lyssnade med några insiktsfulla menade de att det var öppna skrivningar. För mig förvånande att det inte var en huvudstad för två stater, när de talar om att det ska avgöras i förhandlingar. När jag nu läst plattformarna ser jag skillnaden mot Republikanerna både i denna del och den religösa.

Ett annat inslag som väckt en hel del tankar är den framträdande roll som ägnats åt USA:s Heroes, de kvinnor och män som genomfört uppdrag i de väpnande trupperna utomlands. Veternanerna har haft ett inslag varje kväll på Demokraternas konvent. Det tål att tänka på att det är många i USA som tjänstgjort på olika sätt i US Armed Forces. De som var med och vann 2:a världskriget, de som kämpade i Korea och säkrade att Sydkorea är fritt idag, de som gjorde tjänst i Vietnam, senare i  Irak och nu Afghanistan m fl. Många har också under åren varit stationerade utanför US. Klart att det påverkar tonläget, att göra dem till hjältar och vinnare av krig både här och där. När jag samtalade med min afghanska kollega var hon rätt störd över hur man kunde tala om att kriget i Afghanistan var över, att terroristerna förlorat. Det var inte hennes bild och det är även något att betänka, att alla vi här möter retorik för USA och inte för världen. Låter nog lite så i alla länder, men för mig känns det också lite knepigt. För USA måste ju samtidig se att de faktiskt inte bara talar för sina väljare, utan med den roll de har och vill ha talar de samtidigt med världen. Och då kan budskapet här, skapa problem där. Även om jag förstår så håller jag ju inte med USA:s syn på dödsstraff och störs när de så entydigt säger att de skapade rättvisa när de sköt Usama Bin-Laden och dumpade honom i oceanen.

Men detta säger något om USA:s självbild. När jag läser Republikanernas plattform ser jag en annan värld än den Demokraterna ändå talar om. Republikanerna ger mer drag av att USA ska härska över och inte samarbeta med jämlikar, bara med vänner. Ett språkbruk som andra kan och lär låna, kopiera med hänvisning till att de bara gör vad Republikanerna vill göra. Här skulle jag önska att budskapet från Demokraterna, We are in this together, också skulle gälla USA:s väg att möta globala utmaningar. Självklart skulle jag också önska att USA som kämpar för rättstater också ville ha en internationell rätt, men här är Demokraterna tysta och Republikanerna tydligt nej till ICC.

Väl detta sagt kan jag väl bara konstatera att där Republikanerna knappt nämner miljöfrågorna, ser klimatutmaningen som närmast frånvarande och nämns i termer att den inte får hindra amerikanska jobb så har Demokraterna en helt annan insikt och programförklaring. Det sas att Obama ser Klimat-utmaningen och Kärnvapennedrustningen som de stora områden där han skulle vilja göra långsiktig skillnad. När jag läser plattformen finner jag gund för handling i båda frågorna.

När jag läser Republikanerna finner jag delar som knyter an till budskap om decentralisering och frihet. Där känner jag att det finns samband med ett tonläge jag gillar, men det försvinner snabbt när jag läser helheten. I kunskap om att detta är USA, ett land där så många lever i fattigdom och där 12 miljoner är arbetslösa, med så stora klyftor har Republikanerna inte ett budskap som fångar mig. Snarare förskräcks jag av läsningen och vore jag här skulle jag intensivt aktivera mig för ett annat USA än vad Republikanerna vill stå för. Demokraterna talar till min bild av frihet men också ansvar långt mer än Republikanerna. Här finns ett patos som syftar till något större, att alla som gått in genom framgångens dörr har ansvar att hålla upp dörren, inte stänga den, för att säkra att alla andra kan följa efter.

Bill Clinton och andra drev linjen att Republikanerna inte gick att känna igen, att de kidnappats av extremister. Det må vara hur som helst med det, men jag förstår varför Obama väljer att tala om Romneys utrikespolitik som präglad av kalla krigets mind-set och varför Kerry/Biden talar om att deras utrikespolitik out-sourcats till neo-conservaties. Det ska väl också förstås mot bakgrund att det gäller att vinna de osäkra Obamaväljarna, de som är mittenväljare och avgör valet. Hur Romney skall lyckas nå dem? Ja, det handlar väl då främst om USAs flämtande ekoomi och höga arbetslöshet. Inte för inte som Romney lovar 12 miljoner nya jobb, att han talar om att Obama inte håller sina löften och satsar all reklam på att påminna om det hopp som Obama talade om och vad blev det av allt? Har du detbättre idag? Besvikelse. Dessa besvikna vill Romney ska välja honom och hans ekonomiska politik. Svaret från Obama är, vi är också besvikna men vi har ändå nu lagt ut rälsen till ett bättre land trots att Republikanerna tittat på eller rivit upp. Frågan är om du vill att vi ska ta oss dit eller inte? Svaret får vi den 6 november.

Tja, om knappt 3 veckor (26 sept) börjar de första rösterna att kunna läggas. Man väntar sig att rätt många ska söka utnyttja sin rätt till absentee-vote, upp till 40% var en siffra jag hörde. Den 3 oktober kommer den första av fyra debatter. Både mellan Obama och Romney och Biden vs Ryan. I de stater där det väger väldigt jämnt mellan kandidaterna kommer man lägga mest krut. Men, jag hör att Demokraterna kämpar för att varje röst ska räknas som viktig för att få upp valviljan i alla stater. Det finns inget proportionellt system, men det proportionella resultatet bär ändå ett viktigt budskap och det handlar ju även om kongressplatser. Här har vissa delstater infört regler som Demokraterna anser syftar till att försvåra för många att delta. Och, om valdeltagandet är lågt och reglerna mer krävande så är det Republikanerna som gynnas. I de stater där valet av elektorer avgör utgången väntas mängder av reklam och pengar spenderas. Genom högsta domstolens beslut att godkänna associationer av donatorer som anonymt satsar obegränsat med pengar i stöd för en kandidat har insatserna i valet lyfts till helt nya nivåer. Obama har sent acepterat spelets regler även om han vill kunna offentliggöra givarna. Det tak som gäller annars för pengastöd har ju nu bakvägen tagits bort, så när Republikanerna väljer Super-PAC-stöd följer Obama efter. Men i plattformen driver Demokraterna även ett tillägg till författningen för att stoppa detta. Demokratin ska inte kunna köpas. Rätt så. Det blir ett val om vem som bäst kan få väljarna att välja deras spår till Möjligheternas land, vilket båda i grunden vill knyta sina drömmar till.

Om du orkat läsa allt detta, förlåt mig. Jag gör tyvärr allt man inte ska göra här, skriver långt!!! Men jag vill ju gärna ge dig som vill, lite möjlighet att följa mina tankar och hur jag tolkar mina upplevelser. Säger väl något om mig också. Får väl säga som Bill Clinton, det hade kunnat bli mycket längre ;-)

Tankar från Charlotte

Ännu en varm dag i Charlotte. Med lite sol och mycket regn. Den här dagen blev logistikens fånge. Vet inte om det var Labors Day som spökade, men det tog himla tid för våra shuttlebussar att komma så våra studiebesök blev inte vad jag väntat mig. Hade önskat energibesök men det fick ersättas av hälso- och sjukvård, en viktig debatt i presidentvalet. Men, på grund av bussproblem kom alla på vår shuttle att få ägna sig åt utbildningsfrågor. Också viktigt och intressant, men inte en stor fråga i valet.

Dock söker ju Demokraterna lyfta tillgänglighetsfrågan. Det handlar om förutsättningarna för att få stöd för högre studier. Den ekonomiska krisen har ju slagit rätt hårt även på den amerikanska medelklassen och här talar man om att den kraftigt reducerats. Lyssnade till en mycket kraftfull professor för ett Univiersitet här i Charlotte som menade att USA måste vakna och inse att det inte finns något samband mellan fattigdom och intelligens. När Romney säger att studenterna får väl låna av sina föräldrar, så är det inte en verklighet som gäller för de flesta. Bilden av USA demografiskt lyftes också upp, att 2050 skulle majoriteten vara dagens minoriteter. Om man inte ser upp så sågar man av den gren som bär upp den amerikanska drömmen. Det gällde att utbilda för framtidens USA och då måste man säkra tillgängligheten. Många andra frågor om läraryrket, om seggregationen och drop-outs känns igen. Men det är ju ett otroligt decentraliserat system, där varje delstat och lokalt skoldistrikt har makten över utbildningen. Nu har dock uppenbarligen för första gången 45 av de 50 delstaterna enats om en gemensam bas för undervisningen och det är lite historiskt. Det är långt ifrån vår modell kan man ju lugnt säga....

Sedan hör jag från folk som deltagit på Republikanernas konvent förra veckan att den bild av enighet som ändå spridits inte har täckning i verkligheten. Flera som jag talat med säger att det under ytan är väldigt stora spänningar och splittring, något som i så fall kan få stor betydelse för den kommande kampanjen fram till valet. Och ska jag väl säga, det är inte personer med personligt intresse för Demokraterna som jag lyssnat in. Snarare tvärtom kanhända..

För övrigt en givande dag med imponerande bredd av deltagare som NDI har bjudit in. Ska kanske förklara att National Democratic Institute är Demokraternas organisation för Utvecklingsarbete. Fristående men närstående till Demokraterna. De har ju verksamhet i hela världen mer eller mindre och det märks. Men de har inte bara kontakt med systerpartier, utan jobbar brett med alla för att främja sina värden. Rätt smart kan jag ju tycka. Och här återfinns således såväl moderater som socialdemokrater.... gröna och liberala. De sköter alla internationella kontakter under konventet och ordnar olika seminarier under dagarna. Så nu slutar jag för att åka iväg på dessa.

Charlotte, NDC2012

Tidig måndag morgon i Charlotte. Solen vilar ännu. Ser fram emot att få följa Demokraternas Konvent här under veckan. Ska bli spännande att se kontrasten mot Republikanernas i Tampa. Jag sökte följa det under förra veckan och den bild de ville sätta var enighet. Förståligt efter en långvarig intern stird om vem som skulle bli kandidat till presidentposten. Romney talar om att han vill återställa USA och att han har erfarenheten för att klara ekonomin och jobben. Nog känner jag igen en del av retoriken, även om det skiljer i praktiken från hemmaplansdebatten.

I detta polariserade politiska landskap verkar det ändå som om Romney kommer att söka fånga Obamas missnöjda väljare. Genom att säga att "vi var många som ville att det skulle gå bra, för vi ville Amerikas bästa" gör han sig till en del av de som hoppades på Obama. Till den del som nu är missnöjda med leverenansen säger Romney, men nu ser vi vad som hänt. Säkert smart, såg ngn uppgift att det är ett budskap som biter. Ovanpå det talar Republikanerna konsekvent om att Obama är ute på sin "Apology-tour". De vill sätta bilden av Obamakampanjen som en urskuldande turné. De har underbyggt budskapet med anklagelser på temat rätt länge. Även internationellt, att han bad om ursäkt i sitt Kairotal är anti-amerikanskt. Det är mot USA:s storhet och värden, påtalar Republikanerna.

Frågan var om det var Ann Romneys tal eller Mitt Romneys som var mest effektivt. Hustru Ann skulle ge sin make Mitt en varmare personlighet men kastade nog mer ljus på sig själv. Hur effektivt hon lyckades knyta an till de många kvinnliga väljarna visar väl sig. Vicepresidentkandidaten Ryans tal om att man inte kan spendera pengar som man inte har väckte gensvar, säkert starkt i de grupper han ska vända sig till. Huvudaktören Mitt Romney talade om att USA behöver ny kompetens i Vita Huset för att få ordning på ekonomin och jobben. Romney lovade ju 12 miljoner nya jobb för att krydda sin anrättning.

Bland övriga fångade jag lite av f d Utrikesministern Condoleeza Rices tal om att Världen åter måste veta var man har USA, alltid på sina vänners och allierades sida. Landet som alltid är berett att leda. Hon kritiserade även brist på frihandel och sa till de som räds Kinas uppgång att de under de senaste 5 åren tecknat 15 frihandelsavtal och förhandlar 18 nya medan USA endast tecknat 3, under Bushtiden. Inga under Obama. Brist på fri och rättvis handel kommer att jaga oss, sa Rice.
Låter bra med frihandel, men själv skulle jag gärna hört krav på globala frihandlesavtal, men det var måhända att hoppas på alldeles för mycket.

Sedan har vi då diskussionen om lögner och halvsanningar. Bakom den låsning som funnits och den brist på handling vi kunnat se ligger ju Republikanernas bruk av det konstitutionella systemet med krav på stöd av 2/3 vid viktiga omröstningar. Eftersom Republikanerna gjort det till sin huvuduppgift att förhindra Obama alla framgångar har Kongessen handlingsförlamats. Detta har också jag mött varje gång jag talat med kongressfolk men även andra här. Jag slogs med häpnad när jag insåg hur trögt det amerikanska systemet är och hur det kan utnyttjas som slagträ när mandaten och kulturen i både senaten och representanthuset förenas för att stoppa sittande president. Filibustrandet inte att förglömma.

Men, idag på Labors Day är det familjefest i Charlotte och en del caucasus inför Konventets öppnande som är tisdag den 4. Jag har fått en skylt med "We make it possible" och det lär väl visa sig hur detta ska fyllas med innehåll. 4 more years är förstås förutsättningen. Spännande ska det bli att följa denna vecka. Centerpartiet har nog inte haft som vana att vara här. Men dåliga vanor ska brytas.

Staten - stor, liten eller ...

Under årets Almedalsvecka kom debatten om statens omfång och relation till oss människor att dra till sig en del debatt. Dels p g a inlägget från Göran Hägglund men även genom en debatt mellan Per Ankersjö och Pär Granstedt¨på SvD debattsida. Intressant eftersom det inte bara är i Sverige som denna debatt förs.

Jag var nyligen med och avslog en framställan från en Tories-kollega i Europarådet om att ta fram en rapport om Big Society. Det är en kampanj som nu lanserats i UK av Cameron m fl, men det är också en liknande kampanj som drivs i USA och i många katolskt inspirerade kretsar i flera europeiska länder. När jag samtalar med kollegor i Europa, hör jag ideer som känns igen också i vår debatt här hemma. Hade trott att det skulle gälla även moderaterna, men i vart fall inte ännu. Jag förvånas nämligen inte över att EPP-länkade partier lyfter upp dessa idétrådar, men jag gör det när jag hör tongångar som liknar dessa i mitt parti. Jag tror ju inte på ett borgerligt parti, på ett tvåpartisystem i Sverige. För mig blir det därför bra att vi söker inspiration men också undviker fallgroparna i anpassningsrörelserna.

Läste ett inlägg av en inte okänd krönikör i en av våra stora dagstidningar om behovet av en samverkan mellan konservativa och klassiska liberaler till frihetens försvar. Friheten från statlig inblandning. Till försvar av klassiska borgerliga värden och normer, som familjen. Ägnar en hel del tid åt östra Europa och noterar där hur kyrkans gemenskap alltmer träder in i statens ställning. Där har statens roll förändrats från att tidigare ägt all problemformulering till att nu söka en ny roll, inte sällan nationalistisk för att motivera sin ställning. Kyrkan ersätter tidigare maktbas för partierna, ger tillhörighet och svar i konservativ riktning. Inte minst är de vana att kliva in socialt där samhället inte klarar sin del av kontraktet. Detta ger lojalitetsband i många olika riktningar beroende på land. I dessa miljöer har de liberala värdena svårt att få fäste.

För mig är betydelsen av en väl fungerande stat entydig. Vi ser i många av världens länder stater som inte fungerar. I Europa, i Afrika, i Asien och i Amerika. Där människor ser att man måste finna sin egen väg att lösa de problem man inte klarar själva. Där man formar sin egen gemenskap, sin egen familj och sin egen "skattepolitik" för att staten inte går att lita till. Då bygger man de små gemenskaperna, det egna samhället i samhället. Där utvecklas och byggs beroendekedjorna upp internt. Är det goda samhällen för den enskilde individens frihet? Det är inte min bild. Inte heller är det bra för att skapa jämställdhet eller möjlighet till klassresor. Detta är i länder där sammanhållningspolitiken visat sig innehållslös för den enskilde.

Men självklart kan det också bli för mycket stat, en stat som kväver den enskilde. Det har vi sett i t ex Sovjetunionen och Kina. Den kvävande staten är för mig en del av den icke fungerande staten. Sedan funderar jag ibland på betydelsen av världsgemenskaperna i form av religionerna t ex med Vatikanstaten som ju i likhet med Umman är global. De spelar större roll än vi tänker oss här hemma och bygger ett ibland osynligt och inte demokratiskt styrt värdenät omkring oss.

För min del handlar det om att resonera kring en väl fungerande stat, avpassad för sin uppgift som naturlig gemenskap syftande till att säkra vår frihet och ge människor möjligheter att förverkliga sina drömmar. Sverige idag, imorgon Norden...Vi människor är ju sociala varelser så vi söker oss till andra och skapar tillhörigheter. Men, vi blir inte så bundna av dem att vi blir beroende mot vår fria vilja. Nationsgränser är i mänsklighetens historia ett modernt påfund.

Som centerpartist kan det ju låta lockande med småskaliga tankar och lösningar. Att tänka kring den lilla gemenskapen där alla behövs, där ingen är ensam och utanför o s v. Men, den lilla gemenskapen får inte tvingas på medlemmarna utan måste vara frivilligt vald. Men tyvärr kan den ju också bli ett tvång som man knappt kan bryta sig loss ur av ekonomiska eller andra skäl.

Det finns ett socialkonservativt drag inom Centerpartiets historia liksom i allas vår historia. Partiets rötter bygger på att alla händer krävdes för att kunna klara att driva jordbruket. Det var den lilla gemenskapen där alla behövdes, visste och hade sin givna plats. Där löstes många av de uppgifter som vi nu organiserat på annat sätt och finansierat tillsammans. När partiet bildades
var staten ofta fiende för den gav inte någon rätt till dessa mindre jordbrukare, till landsbygdens folk. Då för 100 år sedan fungerade inte staten väl, gav inte den enskilde frihet, bara vissa medan den tog resurser från alla. Dit vill inte jag tillbaka.

Jag hoppas att den frihetliga, sociala och gröna tråden blir den som driver partiet framåt. Jag välkomnar mindre byråkrati, självklart men det handlar ofta om mer generell politik och mindre särlösningar. Visst kan det handla om mindre statlig eller kommunal inblandning, men då mer av fritt val från individens sida. Inte slåss jag för en statlig eller kommunal verksamhet av viss omfattning, det är inte ett självändamål. Men det är viktigt att slå vakt om ett starkt utrymme för individuell frihet, för väl informerade val.

Visst, framtidens välfärd kan enligt framtidsprognoserna bli offantligt skattekrävande. Men, det är ju inte dagens verklighet. Vi är ju optimister på andra områden, övertygade om människors kraft, förmåga och uppfinningsrikedom. Här finns lösningar av ett snitt som kommer att utvecklas om vi värnar vår nordiska välfärdsstat med individuell frihet. Om vi istället väljer den konservativa vägen kommer vi att få se andra lösningar, med mer av Big Society.

För min del, finns det skäl att resonera kring hur vi kan utveckla vår nordiska och svenska välfärdsmodell inför kommande utmaningar. Det handlar om frihet för den enskilde och om indivudalism. Det handlar om mångfald och möjligheter. Den politiska fighten för mig är inte mellan staten och individen, om stora skattesänkningar - utan hur vi skapar en långsiktigt hållbar värld där människor får möjligheter att förverkliga individuella val och drömmar. Då kommer det krävas en väl fungerande stat som klarar att reglera både marknad och ge utrymme för det civila samhället, som skapar spelregler som vi som individer och företag kan lita på skapar likvärdiga och hållbara möjligheter. Där är vi inte idag....

Putins yttre försvarslinje

Följer med intresse de försök som görs att hitta en skarpare hållning från Säkerhetsrådet inför den omröstning som måste komma på fredag 20 juli. Den intensiva diplomatin verkar inte bära frukt. Syriska nationella rådet besökte Moskva och samtalade med utrikesminister Lavrov, men ingen förändring. Igår lyssnade jag med stort intresse på Lavrovs pressträff inför Annans besök. Hörde hans försök att göra det till en gammal konflikt med väst och då särskilt med USA. Han ville ha återställd ordning, vilket man väl får tolka som OK för att Assads regim gör som Ryssland och slår ned upproret. För han var entydig på att Al-Assad inte skulle lämna, detta kommer inte att hända var budskapet. Så vad återstår då...?  Orsaken var att Assad hade så stort stöd bland syriska befolkningen. Att situationen nu utvecklat sig till ett inbördeskrig enligt ICRC var något som stod dem fritt att tycka, men han underströk betydelsen av den territoriella integriteten och att varje stat har rätt att säkerställa ordningen inom landet.

Den territoriella integriteten är central för alla länder, men särskilt Kina och Ryssland anser att den står över allt annat. Inom landets gränser ska regimer ha full frihet att vidta de mått och steg som den anser nödvändiga för att upprätthålla ordningen. Här talar man inte om vad som kan godtas i en demokratisk stat. Här talar vi om hur Ryssland bl a gjort i Tjetjenien och Kina i Tibet och på Himmelska Fridens torg. Ryssland vill inte att någon ska tvivla på att man kommer göra detsamma igen om så är. Skulle man helt plötsligt ge upp stödet till Syriens rätt att med alla medel slå ned uppror, vore det att sänka garden för uppror på hemmaplan.

De säger sig stödja Annans fredsplan till punkt och pricka, men glömmer att de startade med att vilja ha sina egna medlare och inte Annan. De vill se en samtidig vapenvila, men sist det begav sig stannade Al-Assadstyrkorna kvar. Utan rysk protest. Nu kritiserar de riktade sanktioner mot Assadregimen ty då skulle den kunna falla, därmed anser de sig inte tagit ställning för någon part. De tar bara ställning för det syriska folket som de påstår vill ha Al-Assad kvar. Det kallar jag att ta ställning för Al-Assad. Om de tror att detta förhållningssätt löser konflikten i Syrien lättare än i Egypten, Libyen, Tunisien eller i andra odemokratiska länder tar de fel. De fortsätter vapenhandeln även om det såg ut som ett stopp var möjligt när stridsflygplan inte levererades. Men, det var bara ett litet avbrott. Jag har inte hört att de ställer upp mot Al-Assad-regimen när det gäller en så enkel sak som att alla observatörer som FN engagerar måste få tillträde. Nu veterar Al-Assad observatörer från ett antal väst-länder. Är det ryska observatörer som de vill se i Syrien, likt i Georgiens Syd-Ossetien och Abchasien?

Hur kommer det sig att Putin&Lavrov argumenterar som de gör? Jag tolkar det som att de bygger en yttre försvarslinje i Syrien, mot de som funderar på uppror i Ryssland. De talar om Syrien, men så att upproriska ryssar hör. De försöker lyfta att Hillary Clinton inte var välkommen i Egypten, att USA vill avsätta och tillsätta regeringar i mindre länder som de vill, att detta är något av en väst-komplott. Ryssland söker ett brohuvud i regionen för sina intressen men den argumentationslinje Putin väljer bygger på kalla-krigs-retorik. Väst är ond, då särskilt USA och de försöker infiltrera även i Ryssland. Minns hur argumenten drevs under presidentkampanj och mot demonstranter. Inför den 12 juni drevs en ny lag igenom som medför risk för skyhöga böter för den som organiserar eller deltar i en politisk demonstration eller meningsyttring. Detta för att motverka fler stora Putindemonstrationer. Det handlar om böter på årsinkomstnivå i vissa fall. Och nu har man under Dumans sista dagar röstat igenom en lag som innebär att alla organisationer som får någon ersättning från utlandet måste registrera sig som Utländsk Agent. Imorgon onsdag skall den röstas igenom i överhuset och sedan återstår för Putin att skriva under. Likaså har man gått hårt åt internet, ska kunna stänga ner sidor som hotar ordning. Nog måste Putin&Co känna att det bränner under fötterna. Skräcken från sammets- och oranga revolutioner ahr bara kryddats av det arabiska upproret.

Kan inte undgå den lilla intressanta detaljen av window-dressing som ledamot i Europarådet. Putin har ännu inte avskaffat Medvedevs presidentråd för Human Rights. Men frågan är när bilan faller för nu går dess ledare ännu en gång ut och uppmanar överhuset att inte rösta igenom denna Foreign Agents law. Den strider mot konstitutionen anför man. Men, det blir väl samma denna gång som när rådet protesterade med samma argument mot anti-demonstrationslagen. Duman antar med stor majoritet och president Putin skriver under. Ingen ska tvivla på att regimen har och tar sig rätt att upprätthålla ordningen med de medel den anser sig behöva. Inga HR-råd ska lägga sig i detta. Så i Syrien så ock i Ryssland. Därför behöver Putin&Lavrov måla upp de gamla motsättningarna med väst som fienden i Syrien och om man inte ser upp så kanske upproret sprider sig till Ryssland. Nog bygger Putin i Syrien en yttre försvarslinje för sin egen överlevnad.

Börjar Al-Assadstyret krackelera?

Har länge förvånats över hur sammanhållet det syriska styret verkat vara. Knappast några avhopp av betydelse efter över ett år av ofattbart våld mot den egna befolkningen. Men nu har vi på kort tid sett både avhopp av högre militär och en ambassadör. Är det isolerade händelser eller ett tecken på att det ändå kan börja hända saker innifrån?


Syrien är fasa. Ändå får vi nog först i efterhand veta hur stor fasa folket upplevt. Men det är ett land som hållits samman av en mycket stark säkerhetsapparat, ingen demokrati även om Al-Assad hållit val. Det är ett land som bygger på förtryck och att härska genom rädslans makt. Så kan vi se att många kristna nu fasar, många har byggt sin tillvaro på stöd för regimen. Om regimen faller räds de framtiden, räds de hämndaktioner. Men även andra räds en framtid utan Al-Assad, t ex alawiterna. Sedan då frågan om Sunni och Shia, om kurderna och palestinierna m fl. Kurderna har varit hårt drabbade av regimen, varit statslösa invånare utan basala rättigheter. Ändå hör jag dem som talar för regimen, andra ligger bara lågt. Kurdistan är nära, men ...Palestinierna i läger, ligger lågt och söker undvika bli indragna även om försök gjorts. Iran och Hizbollah har sina intressen, Saudi och övriga gulfstater sina. Sedan har vi då de stora yttre aktörerna med Ryssland som en motor understödd av Kina. USA, UK, Frankrike - den senare som drog upp gränserna som kolonialmakt. Israel och Palestina finns självklart med, liksom Libanon. Det finns många intressen som bevakas och många rädslor för att bli sittande med Svarte Petter. Men det finns också många rädslor för att det ska bli en dominoeffekt och gå från ett fasansfullt inbördeskrig till ett regionalt krig med än värre konsekvenser för människorna i området.



Kan världen då bara se på när regimen mördar sitt folk? Nej, men här pågår nästa stridslinje. Efter Libyeninsatsen så har FN:s säkerhetsråd fastnat. R2P, d v s Responsability to Protect, användes för första och hittills enda gången i Libyeninsatsen. När Gadaffi talade om att han skulle driva ut råttorna ur sina hålor i Benghazi agerade Säkerhetsrådet och gav mandat att skydda civilbefolkningen. Med ryskt och kinesiskt, men även bl a tyskt avstående. Inget veto i den omröstningen. Men, nu har det regimskifte som ägt rum i Libyen förskräckt Ryssland och Kina. De säger att mandatet missbrukades, för att skifta ledning. Här krävs en granskning och upp till bevis på vilka punkter som mandatet överskreds. Samtidigt nyfiken på hur de kan driva frågan vidare efter de val som nu hållits i Libyen. Noterade att både Ryssland och Kina utesluts från uppdrag i landets oljeborrning mm p g a deras stöd för Gadaffi. Påverkar rimligen slutsatser både i Moskva och Peking.



Således när nu Säkerhetsrådet ska samla sig till beslut om Annanplanen och UNSMIS ev mandat efter den 20 juli krävs tryck. Annan själv säger att planen inte efterlevts och det kan vi alla se. De 300 FN-observatörerna har p g a våldet inställt sin övervakning sedan mitten av juni. De kan få förlängt mandat utan möjlighet att göra ngt. Är det den ryska linjen? De kan kraftigt utökas men då utsättas för än högre risker? De kan kraftigt utökas och få ett militärt skydd? Men, då krävs det också ett förändrat Säkerhetsrådsmandat. Är det möjligt? Kan vi säkra ett sådant mandat med utländska trupper? Blir de ryska eller vilka godtar Al-Assad om han nu ska få avgöra det likväl som vilka observatörsländer han godtog. Men en sådan aktiv part kan knappast godtas av oppositionen eller av oss övriga. Så att sätta samman den insatsen och säkra dess uppdrag blir en ny utmaning. Kan den t o m bli fredsframtvingande? Otroligt nu. Men, att USA tonar ned kritiken mot den ryska flottans förstärkta insats kan i kombination med den ryska frysningen av stridsplansleveranser tyda på att ngt kan ändras.

Visst skulle Syrieninstatsen kunna tas till Generalförsamlingen för ett annat mandat, men att i denna fråga agera i strid med säkerhetsrådets aktörer bäddar inte för att en lösning kan framtvingas. Här måste alla viktga intressenter med, det är utmaningen och risken. Kan bara hoppas att Annan når framgång. Alternativet förskräcker.

Om förändringens vind skulle börja blåsa får vi nog se fler avhopp från ledande regimtrogna personer. Men detta är kanske för mycket att hoppas på, att Syrienkonfliktens logik kan ändras den kommande veckan. Tyvärr. Måtte vi inte få uppleva en vecka av upptrappad konflikt och kantad av massakrer. Förväntar mig också ett tydligt uppdrag till ICC att pröva och lagföra de ansvariga för de brott mot mänskligheten som ägt rum, ansvariga för de massakrer vi sett.

Summerar Almedalen

Positivt överraskad. Hade en bild av åsiktsmånglande på näthinnan. Men upplevde att veckan nått en ny nivå. Här fanns goda samtal, kunskapsbyggande och kompetenshöjande seminarier. Detta för den som vill. Känner ibland när jag lyssnar till kommentarer att det nog fanns yta också, för de som söker det. Men här finns möjlighet till folkbildning när den är som bäst, för den som vill ta färjan, bo i Kneipbyn e d så kan man själv forma ur menyn sitt eget konpetensprogram och få mkt för pengarna. Hörde inslaget med den 92-åriga damen från Ljusdal som var Almedalsveteran. Inser att jag nog såg henne, bannar mig att jag inte tog kontakt. Hon visar att denna vecka är unik.

Nog om hur jag fick byta ut min gamla fördom, nu till några reflektioner politiskt. Det är uppenbart att biståndsfrågorna hade stort intresse detta år. Här väntar i hösten ny biståndspolitisk plattform och många undrar, en del bävar. Men tyvärr blir det mkt bakåtblickande och mindre om de nya utmaningarna. Här hade jag önskat mer lärande och utmanande samtal. Men utrikespolitiskt fann jag spännande inslag, både kvinnor som gav mer kring och från det arabiska upproret, säkerhetspolitiskt och inför valet i USA. Intressanta seminarier också med anknytning till Europa. Jag valde mkt medvetet att följa mitt spår genom dagarna.

De politiska kvällstalen har nu avslutats och jag sett dem alla. Åkesson, Löfven och Hägglund via TV, övriga direkt. Minnet från talen varierar. Känner att "ingen ska lämnas utanför" var ett försök från SD att locka (s), alla skall med-spåret. Det rimmade dock riktigt illa med budskapet som inte förvånade. Brott och straff fick mig att fundera på om temat syftar till att alla ska buras in, inte lämnas utanför. Åsa Romson gjorde ett bättre framträdande än förra gången, helt klart. Men det jag minns bäst är att hon bjöd Pär Holmgren att förklara. Jonas Sjöstedt var otroligt lugn och artikulerad, sa sig gilla valfrihet men vill stoppa vinster i välfärden. Därmed ska vi kunna få välja mellan "goda" alternativ. Fredrik Reinfeldt lät i mitt tycke trist, med sin resedagbok från året som gått. Dock helt klart den starkaste nyheten med "Jobbpakten". Minns onelinern om att sätta den svenska modellen i arbete, i övrigt inget upplyftande, han gav visionslösheten ett ansikte. Då bättre med Jan Björklund som var tydlig och rätt konkret, men jag minns mest forskningssatsning. Han klackade en del, både i spåktest och vänstern. Annie Lööf gjorde ett starkt tal i mina ögon, med hållbart, med glimten i ögat tog hon replik på flera bubblare. Hon hänvisade till Kamprad "om att det finns så mkt ogjort" för alla åldrar. Hon pekade ut 5 punkter för utveckla Sverige och hon var självkritisk. Alliansen 2.0 och bjöd hem till Maramö. Frågade Löfven som han inte svarade på. Stefan Löfven höll ett mycket bra tal måste jag säga. Väl medveten om att det bygger på min bild av hans talekonst. Nu var det starkt och många bra krokar att minnas. Kopplingen till både Kennedy och Anna Lindh var bra. Retoriskt bra också med gör din plikt, kräv din rätt på 21:a århundrandet, du ska inte behöva sänka ditt pris, men alltid kunna höja ditt värde e d. Men, retoriken är inte politiken. Klingar i mina öron ihåligt. Så till Göran Hägglund, den som väntat blev den roligaste men också tråkigaste. Han gick starkt fram till cirkusnumret om (s), lysande. Men sedan kändes det som luften gick ur. Blev för min smak för mycket kring frågan om stadsindivudalism contra familj. Det var inte bara TV-utsändningen som mörknade, utan även mitt lyssnaröra.

Tar slutligen med mig en del tankar om det politiska läget inför kommande år och "att tänka kring" för mitt eget Centerparti, men det får bli till ett kommande inlägg. Förhoppningsvis från en soligare plats...., men bjuder på ngra bilder fr Visby.