I förra veckan kunde jag och andra i Europarådet få en liten inblick i det ryska rättsväsendet. Magnitsky, en rysk advokat som fängslades och senare dog i fängelset har med sin ihärdighet givit oss tillgång till dokument som visar den mörka insidan på rättsystemet. Skrämmande. Utbredd korruption, maktmissbruk och förnekelse, medveten mörkläggning och befordran för lydiga. Inte undra på att det finns många ryska medborgares klagomål i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Grunden för demokratisk utveckling är oberoende och rättvist fungerande rättsväsende. Likhet inför lagen. Där är inte Ryssland.
Väl detta sagt så rör det sig nu i den ryska välutbildade medelklassen. Det inger hopp. Det är de som inte går att köpa, de som inte låter sig luras av Putinkontrollerade TV-kanaler. De verkar ha fått nog den 24 september 2011 då Medvedev berättade att han och Putin skulle byta plats i kommande val. I kanpanjen inför parlamentsvalet lyckades Styret stoppa oppositionen genom att förhindra registrering av nya icke Kremlskapade partier. Parnass stoppades, trots att Europadomstolen dömt till deras fördel förut. Det parlamentsval som hölls den 4 december lämnade en bitter eftersmak. Den oberoende organisationen Golos har nämnt att Upp mot 10 miljoner röster fixats. Vi valobservatörer drog slutsatsen av det vi såg, att valen vare sig var fria eller rättvisa. Jag hörde de flesta ryska ledamöterna i Europarådet säga att det varit klara felaktigheter i valet när vi debatterade Ryssland förra veckan. Säger något det också. Men människorna reagerade på alla fel och vi har sett massdemonstrationer i bortåt 100 städer. Medvedev säger att han hör, sänkta trösklar till NÄSTA parlamentsval aviseras. Men samtidigt
beslutar Styrets man Churov och Centrala Valkommissionen att stoppa Yavlinskij från att delta i presidentvalet den 4 mars. Han är Yablokos kandidat. De har samlat in över 2.1 miljoner röster på den korta tid som krävs denna gång. Alldeles orimliga villkor och NÄSTA gång ska kraven sänkas till 300 000 svarar regimen och underkänner ännu en gång en fri röst. Alltid sedan, aldrig nu är budskapet för att säkra Putins plan.
En månad före valet planerades för nya massdemonstrationer. Men nu verkar de ha stoppats tills vidare. Kan vara taktik, men de skulle få tillstånd senare. Ingen mötesfrihet eller demonstrationsfrihet där inte. För min del tror jag inte att Kreml kan stoppa protesterna. Det finns snarare stor risk för att det hela utvecklar sig i riktning mot Minsk. Om människorna inte kan flytta makten i val, vad och hur ska de då göra? Om det inte är möjligt med demokratisk utveckling, evolution så kan vi nytt se en rysk revolution. Vi är inte där nu, men om vi får ännu ett val som manipulerats av Kreml väntar en tuff tid. Den ryska ledningen har bäddat med Nasji och stoppar på administrativa grunder olika krafter som inte är Kremltrogna. Det är ett högt spel. Det är klart illa att Rysslands styre inte verkar vilja demokrati utan ngt annat. Putinismen säkrar inte framtiden, den låser in den. Det är en rysk björnkram som famnar det ryska folket.
måndag 30 januari 2012
söndag 15 januari 2012
Skriver idag på DN-debatt om erkännande av Palestina
http://www.dn.se/debatt/tiden-inne-for-sverige-att-erkanna-palestina-som-stat
Centern byter fot. Vi menar att det nu är dags för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Det faktum att fredsprocessen pågått så länge utan en lösning visar att dagens situation inte ger de avgörande förutsättningarna för fred. För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina. Den svenska regeringen måste därför enas om att rösta ja till en palestinsk stat utan förbehåll.
Sverige röstade i höstas nej till Palestinas ansökan om att bli den 195:e medlemmen i Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. När frågan om Palestinas ställning i FN ska avgöras i Generalförsamlingen är det ett nytt läge. Nu närmar sig tiden för regeringen att ge ett nytt svar. Ett nej nu skulle definitivt punktera Sveriges möjligheter att bidra till fred och utveckling i Mellanöstern. Ett nej nu skulle inte främja en hållbar fred.
Centerpartiet menar att tiden nu är inne för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Självklart innebär det då också ett ja till en uppgradering av Palestinas ställning i FN:s generalförsamling.
Israelerna har alltsedan Israel utropades som en självständig stat 1948 levt i krigets skugga. Detsamma har gällt för palestinierna. Skillnaden är att Israel då accepterade FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947 och självständigt utropade sig till stat medan palestinierna då motsatte sig delningen med följden att en palestinsk stat aldrig bildades. Kriget var ett faktum. Israel är i dag en internationellt erkänd, demokratisk stat utan internationellt erkända gränser, utan fred med alla sina grannar. Palestinierna saknar alltjämt en egen stat, men har inte minst genom stöd från EU och FN arbetat för statsbyggande.
I en rapport i höstas av Robert H Serry, FN:s specielle koordinator för Mellanösterns fredsprocess, Unsco, klargjordes att förberedelserna institutionellt för att bilda en stat nu kommit så långt som det är möjligt i sin nuvarande form. Regeringsfunktionerna för en stat är tillräckliga. Palestiniernas principiella rätt till egen statsbildning har erkänts av världssamfundet. En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden.
Sverige erkänner stater, inte regeringar. Vi ska självklart stödja och respektera fria och rättvisa val, och varje folks rätt till självbestämmande. Lika självklart ska vi ha vår rätt att vara tydliga mot förtryckarregimer av vilket slag de vara månde. Vi värnar internationell rätt och välkomnar alla att lösa konflikter via Internationella domstolen. Straffrihet är aldrig acceptabelt och alla ska ha rätt till en rättvis rättegång. Vi vill se alla länder ansluta sig till Romstadgan och Internationella Brottmålsdomstolen. Även Israel och Palestina.
Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat. 1988 sökte PLO (Palestinian Liberation Organization) genom en palestinsk självständighetsförklaring nå internationellt erkännande. Sedan dess har runt 125 stater avgett separata erkännanden. Det har inte heller inneburit fred. Det finns i dag ingen snar lösning i sikte oavsett erkännande eller inte.
Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden. Det fortsatta byggandet av bosättningar på ockuperade områden innebär i dag att tilltron till en tvåstatslösning kraftigt undermineras.
För att tydliggöra vår respekt för varje folks självbestämmanderätt, för internationell rätt och för att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna också Palestina. Sverige kan och ska enligt Centerpartiets mening visa vägen.
Sverige har generellt hävdat att tre villkor ska vara uppfyllda för ett erkännande av stater. Det måste finnas ett folk, ett krav som palestinierna uppfyller. Vad gäller ett territorium finns det utpekat utifrån 1967 års gränser, med överenskomna landbyten. När det gäller frågan om en regering som har kontroll, konstaterar rapporten till FN att palestinierna kommit så långt som är möjligt med att konsolidera kontroll inom ett område som är ockuperat. Vad gäller såväl territorium som en regering med kontroll över området kan man således inte bortse från den långvariga ockupationens konsekvenser för utvecklingen. Palestina är unikt och erkännandet måste därför prövas unikt, om än på folkrättens grunder och ytterst i en rättslig prövning.
Precis som en gång Israel självständigt utropade sig till stat med efterföljande brett erkännande är det viktigt att Palestina nu kan nå ett brett erkännande som stat. Det är förutsättningen för att de facto forma en stat. Med två stater som skulle förhandla om ett fredsavtal, om landbyten, gränser, flyktingar och Jerusalem uppnås inte någon enkel fredslösning. Men då lever drömmen och hoppet om att det faktiskt är möjligt. Om den drömmenskulle släckas kommer vi att få möta en helt annan arabisk vår än den förra.
Precis som vi gav stöd till de folkliga upproren i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen, behöver nu det folkliga upproret mot Israels ockupation och för en palestinsk stat, få vårt stöd. Därför måste den svenska regeringen enas om att rösta ja till en palestinsk stat och en uppgradering i FN:s generalförsamling utan förbehåll. Det första steget är att Sverige nu erkänner Palestina.
Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson (C)
Centern byter fot. Vi menar att det nu är dags för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Det faktum att fredsprocessen pågått så länge utan en lösning visar att dagens situation inte ger de avgörande förutsättningarna för fred. För att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna Palestina. Den svenska regeringen måste därför enas om att rösta ja till en palestinsk stat utan förbehåll.
Sverige röstade i höstas nej till Palestinas ansökan om att bli den 195:e medlemmen i Unesco, FN:s organ för utbildning, vetenskap och kultur. När frågan om Palestinas ställning i FN ska avgöras i Generalförsamlingen är det ett nytt läge. Nu närmar sig tiden för regeringen att ge ett nytt svar. Ett nej nu skulle definitivt punktera Sveriges möjligheter att bidra till fred och utveckling i Mellanöstern. Ett nej nu skulle inte främja en hållbar fred.
Centerpartiet menar att tiden nu är inne för Sverige att både erkänna Palestina som stat och rösta ja till Palestina i FN. Självklart innebär det då också ett ja till en uppgradering av Palestinas ställning i FN:s generalförsamling.
Israelerna har alltsedan Israel utropades som en självständig stat 1948 levt i krigets skugga. Detsamma har gällt för palestinierna. Skillnaden är att Israel då accepterade FN:s generalförsamlings delningsplan från 1947 och självständigt utropade sig till stat medan palestinierna då motsatte sig delningen med följden att en palestinsk stat aldrig bildades. Kriget var ett faktum. Israel är i dag en internationellt erkänd, demokratisk stat utan internationellt erkända gränser, utan fred med alla sina grannar. Palestinierna saknar alltjämt en egen stat, men har inte minst genom stöd från EU och FN arbetat för statsbyggande.
I en rapport i höstas av Robert H Serry, FN:s specielle koordinator för Mellanösterns fredsprocess, Unsco, klargjordes att förberedelserna institutionellt för att bilda en stat nu kommit så långt som det är möjligt i sin nuvarande form. Regeringsfunktionerna för en stat är tillräckliga. Palestiniernas principiella rätt till egen statsbildning har erkänts av världssamfundet. En tvåstatslösning utifrån 1967 års gränser, med landbyten och Jerusalem som huvudstad för två stater har varit utgångspunkt för fredssamtal under årtionden.
Sverige erkänner stater, inte regeringar. Vi ska självklart stödja och respektera fria och rättvisa val, och varje folks rätt till självbestämmande. Lika självklart ska vi ha vår rätt att vara tydliga mot förtryckarregimer av vilket slag de vara månde. Vi värnar internationell rätt och välkomnar alla att lösa konflikter via Internationella domstolen. Straffrihet är aldrig acceptabelt och alla ska ha rätt till en rättvis rättegång. Vi vill se alla länder ansluta sig till Romstadgan och Internationella Brottmålsdomstolen. Även Israel och Palestina.
Det faktum att fredsprocessen pågått under så lång tid utan en lösning visar att dagens situation inte ger avgörande förutsättningar för fred. Under årtionden förhandlar en icke-stat med en stat som sedan mer än 40 år ockuperar det område som i allt väsentligt utgör förutsättningen för en livskraftig palestinsk stat. 1988 sökte PLO (Palestinian Liberation Organization) genom en palestinsk självständighetsförklaring nå internationellt erkännande. Sedan dess har runt 125 stater avgett separata erkännanden. Det har inte heller inneburit fred. Det finns i dag ingen snar lösning i sikte oavsett erkännande eller inte.
Men efter den långa tid som ockupationen pågått, och med alla de förändringar på marken som ägt rum under tiden, har berörda kunnat misstolka omvärldens agerande som ett tyst medgivande för en de facto annektering av palestinska områden. Det fortsatta byggandet av bosättningar på ockuperade områden innebär i dag att tilltron till en tvåstatslösning kraftigt undermineras.
För att tydliggöra vår respekt för varje folks självbestämmanderätt, för internationell rätt och för att tydliggöra att både palestinier och israeler har samma rätt till en egen stat måste nu fler EU-stater erkänna också Palestina. Sverige kan och ska enligt Centerpartiets mening visa vägen.
Sverige har generellt hävdat att tre villkor ska vara uppfyllda för ett erkännande av stater. Det måste finnas ett folk, ett krav som palestinierna uppfyller. Vad gäller ett territorium finns det utpekat utifrån 1967 års gränser, med överenskomna landbyten. När det gäller frågan om en regering som har kontroll, konstaterar rapporten till FN att palestinierna kommit så långt som är möjligt med att konsolidera kontroll inom ett område som är ockuperat. Vad gäller såväl territorium som en regering med kontroll över området kan man således inte bortse från den långvariga ockupationens konsekvenser för utvecklingen. Palestina är unikt och erkännandet måste därför prövas unikt, om än på folkrättens grunder och ytterst i en rättslig prövning.
Precis som en gång Israel självständigt utropade sig till stat med efterföljande brett erkännande är det viktigt att Palestina nu kan nå ett brett erkännande som stat. Det är förutsättningen för att de facto forma en stat. Med två stater som skulle förhandla om ett fredsavtal, om landbyten, gränser, flyktingar och Jerusalem uppnås inte någon enkel fredslösning. Men då lever drömmen och hoppet om att det faktiskt är möjligt. Om den drömmenskulle släckas kommer vi att få möta en helt annan arabisk vår än den förra.
Precis som vi gav stöd till de folkliga upproren i bland annat Tunisien, Egypten och Libyen, behöver nu det folkliga upproret mot Israels ockupation och för en palestinsk stat, få vårt stöd. Därför måste den svenska regeringen enas om att rösta ja till en palestinsk stat och en uppgradering i FN:s generalförsamling utan förbehåll. Det första steget är att Sverige nu erkänner Palestina.
Kerstin Lundgren, utrikespolitisk talesperson (C)
tisdag 3 januari 2012
Juholt...ett skuggspel i flera akter
Så inleds en ny akt i det skuggspel som pågår inom det förr så stora partiet. Det är ett skuggspel som pågått länge, blev tydligt efter valet vilket resulterade i att Mona Sahlin fick avgå. Hon konstaterade hösten 2010 att hon ville sitta kvar, ville fokusera på att ändra politiken. Hade (s) tänkt en ny näringspolitisk tanke de senaste 20 åren frågade hon och såg behovet av omprövning som uppdraget fram till 2014. Men det ville inte partiet och för ett år sedan tänktes det och frågades istället internt - Erk du Maja du, vem ska vi ta? Och när valberedningen i början av mars lättade på förlåten var saken klar - Juholt skulle socialdemokraterna ha.
Och så blev det i slutet av mars extrakongress, klang och jubel. Ingen omprövning av politiken, men väl en återgång till gamla tongångar. Men det dröjde inte länge förrän eländet fortsatte. I riksdagen blev det hela havet stormar. Den ene efter den andre skulle bytas...Utspel verkade komma och gå, men få verkade bestå. Så kom budgetarbetet när de fyra uppdragen från kongressen skulle synliggöras. Det handlade om jobben, om bostads- och socialpolitiken där varje sten skulle vändas för att bekämpa barnfattigdomen. A-kassan, rätt till heltid och barnbidrag var ngra pusselbitar. Resten från kongressen var utredningar, där det inte var några snabba förväntningar. Men, budgeten blev uppenbart en luftpastej som föll ihop. Gruppen var i delar upprörd...och det varnades för storm. Då kom som av en händelse bostadsbidragen för Juholt och ännu en akt inleddes.
Under hösten har debattens vågor rullat in över oss alla, som ett tidvatten inifrån partiet. Canossavandringen för Juholt följde under hösten, ända fram till den 17 december. Men utåt, har förtroenderaset fortsatt både för partiet och partiledaren. Jag kan förstå frustrationen men inte skuggspelet. När Mona Sahlin i höstas passade på frågan om Juholt sitter kvar över valet 2014 var hon säkert sann mot sig själv, men hon gjorde en Göran Persson. En tidigare partiledare ska ju av kutym stötta sin efterträdare och i vart fall inte ägna sig åt krypskytte. Men Göran var ju inte buskablyg i det avseendet när det gällde Mona. Säger också något om det inre livet och skuggspelet. Monas uttalande följde på att Östros i Agenda hade gjort samma sak, vägrat uttala förtroende för Juholt. Han talade däremot gärna om partiets sakpolitik som en pop-cornmaskin, utan struktur.
Så har vi då Johansson. Morgan först och främst som fick en rejäl prövning i frågan om temporära medborgarskap för invandrare. Först stödde han detsamma, efter att han ska ha kontrollerat åsikten hos Juholts medarbetare, för att sedan ändra sig när Juholt senare sa att han alltid varit emot detta. Säga vad man vill om Morgan Johansson, men snabbfotad var han. Han måste ha svalt hårt några gånger och kanske räknat till minst 100. Men, han har fortsatt backa upp Juholt som den mest trogna stödjepunkten i partiet. Han är en del av skyddsmuren. Går till angrepp mot den som angriper ledaren. Det berättar mer om läget - både för politikens omprövning, för ledarskapet och om partiet, än om Morgan.
Nästa Johansson är då Anders, kommunalråd i Sigtuna som SMS:ade till några efter ekots utfrågning av Juholt i november. Han tyckte det var "så jävla illa" och visste inte om han ville vara en del av förfallet. Detta tog rätt mycket energi och spädde på bägaren. Det mest vanliga var att kräva ett stopp för angrepp och vifta bort det som Stockholmsbaserat. Därmed en tydlig signal till alla förlorade väljare i regionen, ni är inget att bry er om. Detta är en hållning som jag personligen känner igen från mitt partis historia. Inget framgångsrecept, vare sig här eller där kan jag intyga. Som Distriktsordförande i 10 år i Stockholms län har det tagit mycket kraft att läka ut dessa sviter.
Nästa Johansson är då f d statsråd och heter Ylva, en av de personer som sa sig vara intresserad både av partiledarskapet och ledarskapet i S-kvinnorna. När hon går ut i sin blogg, efter att tidigare i höst legat lite lågt på frågor om förtroende väcker det uppståndelse. En ny akt i skuggspelet inledd. Men när jag läser bloggen så är det mest skåpmat som serveras. Hon säger visserligen att "det är partiet självt och vår partiledare (läs Juholt)som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året." Men mycket mer än så blir det inte. Hon säger att politiken ständigt måste omprövas, men ger ingen vägledning själv på den punkten. Det går inte att vända blad, (s) måste visa att man förstått varför "andra inte tycker vi är relevanta alls", men hon ger inte själv ett enda svar på hennes egna förståelse. Hon talar sedan om självförtroende och tilltro till den egna politiken, men inte om vad i den som hon anser måste omprövas. Men en sak gör hon klart, politik för henne handlar om konflikt.
Jag måste säga att Juholt nog får göra som Ohly, kräva att de som vill utmana honom om ledarskapet kliver fram. Ohly var ju föremål för många turer innan Jonas Sjöstedt slutligen efter nästan ett år tog bladet från munnen och sa att han ställde upp som partiledarkandidat. När väl det var gjort dröjde det inte länge förrän Ohly tackade för sig. Men, inom socialdemokraterna verkar skuggspelet fortsätta. Ingen talar om vad som är fel på politiken, ingen kräver partiledarens avgång, ingen säger sig vara beredd att utmana men många vittnar om bristande förtroende, popo-cornpolitik och så vidare. Frågan jag ställer mig är när någon ska kräva att luften rensas internt. Öppenhet som metod är bra, debatt och dialog mellan olika kandidater likaså. Den som tror att man kan beordra stopp på kritik har nog förstått lika lite som de som tror att man stoppar folkliga uppror genom att stänga ner internet. Men, kanske krävs det ett internt uppror för att få slut på skuggspelet som pågår. Annars lär det bli fler akter och då är frågan vem som nöts ner först - partiet eller Juholt?
Och så blev det i slutet av mars extrakongress, klang och jubel. Ingen omprövning av politiken, men väl en återgång till gamla tongångar. Men det dröjde inte länge förrän eländet fortsatte. I riksdagen blev det hela havet stormar. Den ene efter den andre skulle bytas...Utspel verkade komma och gå, men få verkade bestå. Så kom budgetarbetet när de fyra uppdragen från kongressen skulle synliggöras. Det handlade om jobben, om bostads- och socialpolitiken där varje sten skulle vändas för att bekämpa barnfattigdomen. A-kassan, rätt till heltid och barnbidrag var ngra pusselbitar. Resten från kongressen var utredningar, där det inte var några snabba förväntningar. Men, budgeten blev uppenbart en luftpastej som föll ihop. Gruppen var i delar upprörd...och det varnades för storm. Då kom som av en händelse bostadsbidragen för Juholt och ännu en akt inleddes.
Under hösten har debattens vågor rullat in över oss alla, som ett tidvatten inifrån partiet. Canossavandringen för Juholt följde under hösten, ända fram till den 17 december. Men utåt, har förtroenderaset fortsatt både för partiet och partiledaren. Jag kan förstå frustrationen men inte skuggspelet. När Mona Sahlin i höstas passade på frågan om Juholt sitter kvar över valet 2014 var hon säkert sann mot sig själv, men hon gjorde en Göran Persson. En tidigare partiledare ska ju av kutym stötta sin efterträdare och i vart fall inte ägna sig åt krypskytte. Men Göran var ju inte buskablyg i det avseendet när det gällde Mona. Säger också något om det inre livet och skuggspelet. Monas uttalande följde på att Östros i Agenda hade gjort samma sak, vägrat uttala förtroende för Juholt. Han talade däremot gärna om partiets sakpolitik som en pop-cornmaskin, utan struktur.
Så har vi då Johansson. Morgan först och främst som fick en rejäl prövning i frågan om temporära medborgarskap för invandrare. Först stödde han detsamma, efter att han ska ha kontrollerat åsikten hos Juholts medarbetare, för att sedan ändra sig när Juholt senare sa att han alltid varit emot detta. Säga vad man vill om Morgan Johansson, men snabbfotad var han. Han måste ha svalt hårt några gånger och kanske räknat till minst 100. Men, han har fortsatt backa upp Juholt som den mest trogna stödjepunkten i partiet. Han är en del av skyddsmuren. Går till angrepp mot den som angriper ledaren. Det berättar mer om läget - både för politikens omprövning, för ledarskapet och om partiet, än om Morgan.
Nästa Johansson är då Anders, kommunalråd i Sigtuna som SMS:ade till några efter ekots utfrågning av Juholt i november. Han tyckte det var "så jävla illa" och visste inte om han ville vara en del av förfallet. Detta tog rätt mycket energi och spädde på bägaren. Det mest vanliga var att kräva ett stopp för angrepp och vifta bort det som Stockholmsbaserat. Därmed en tydlig signal till alla förlorade väljare i regionen, ni är inget att bry er om. Detta är en hållning som jag personligen känner igen från mitt partis historia. Inget framgångsrecept, vare sig här eller där kan jag intyga. Som Distriktsordförande i 10 år i Stockholms län har det tagit mycket kraft att läka ut dessa sviter.
Nästa Johansson är då f d statsråd och heter Ylva, en av de personer som sa sig vara intresserad både av partiledarskapet och ledarskapet i S-kvinnorna. När hon går ut i sin blogg, efter att tidigare i höst legat lite lågt på frågor om förtroende väcker det uppståndelse. En ny akt i skuggspelet inledd. Men när jag läser bloggen så är det mest skåpmat som serveras. Hon säger visserligen att "det är partiet självt och vår partiledare (läs Juholt)som har ställt till det och försatt oss i det oerhört allvarliga läge där vi nu befinner oss inför det nya året." Men mycket mer än så blir det inte. Hon säger att politiken ständigt måste omprövas, men ger ingen vägledning själv på den punkten. Det går inte att vända blad, (s) måste visa att man förstått varför "andra inte tycker vi är relevanta alls", men hon ger inte själv ett enda svar på hennes egna förståelse. Hon talar sedan om självförtroende och tilltro till den egna politiken, men inte om vad i den som hon anser måste omprövas. Men en sak gör hon klart, politik för henne handlar om konflikt.
Jag måste säga att Juholt nog får göra som Ohly, kräva att de som vill utmana honom om ledarskapet kliver fram. Ohly var ju föremål för många turer innan Jonas Sjöstedt slutligen efter nästan ett år tog bladet från munnen och sa att han ställde upp som partiledarkandidat. När väl det var gjort dröjde det inte länge förrän Ohly tackade för sig. Men, inom socialdemokraterna verkar skuggspelet fortsätta. Ingen talar om vad som är fel på politiken, ingen kräver partiledarens avgång, ingen säger sig vara beredd att utmana men många vittnar om bristande förtroende, popo-cornpolitik och så vidare. Frågan jag ställer mig är när någon ska kräva att luften rensas internt. Öppenhet som metod är bra, debatt och dialog mellan olika kandidater likaså. Den som tror att man kan beordra stopp på kritik har nog förstått lika lite som de som tror att man stoppar folkliga uppror genom att stänga ner internet. Men, kanske krävs det ett internt uppror för att få slut på skuggspelet som pågår. Annars lär det bli fler akter och då är frågan vem som nöts ner först - partiet eller Juholt?
måndag 2 januari 2012
Ett nytt år - av möjligheter
Blickar tillbaka på 2011, ett år att minnas. De många timmar jag ivrigt följde händelserna på Tahrirtorget via flera kanaler, såg hur Gaddaffi domderade sitt folk, såg människor resa sig för förändring - minnen som kommer att förbli lika starka som när människor reste sig och rev Berlinmuren. Minns mitt besök i Alexandria med både tanks och ivriga unga. Minns samtalen i Kairo och med en av Vaclav Havels nära medarbetare från tiden då de skrev historia i Tjeckien. Det är starka bilder och minnen som präglar 2011 för min del. Drömmen om frihet, en dröm som gör det omöjliga möjligt.
2011 är också året med starka känslor på nära håll, när grannlandet Norge så hårt och tragiskt drabbades av terror. Utöya, Oslo och hela Norge kändes så oerhört nära. Jag följde även detta mycket ingående, ägnade nätter i somras åt att läsa Breiviks oerhörda manifest för att söka kunskap bakom rubrikerna. Extremisternas budskap är ju så lika, om än de bär på olika klädnader och ismer. Rädslans apostlar som söker makt och ser sig som bärare av högre makters uppdrag. Lärorikt även för att möta de närstående aktörerna. Inte minst lärorikt därför att det sätt som Norge mötte terroristangreppet var så starkt. Mer demokrati, mer öppenhet och mer frihet. Det norska exemplet på terrorismbekämpning bär längre än bomber och granater. Det ger människor styrka och mod, ger ork att höja blicken och räta på ryggarna. Något jag bär med mig från 2011.
2011 var också de många katastrofernas år. Tänker på jordbävningen i Nya Zeeland, den senare utanför Japan med förödande Tsunami och Fukushimas ödeläggelse av delar av Japan, pågående svältkatastrofen på Afrikas horn, vulkanutbrott, orkaner...ja listan kan bli lång. Vad lär jag och vi alla av detta? Att räkna med naturens växlingar? Att riskminimera och miljö- eller naturanpassa? Känns som en nöt att knäcka för kommande år. I utvecklingsdebatten tenderar vi nu att behöva öka våra katastrofinsatser men personligen vill jag säkra det förebyggande och uppbyggande arbetet. Tänker på hur vi formar ett mer hållbart samhälle i en hållbarare värld.
2011 var också ett ekonomikrisernas år. Tänker förstås på Grekland i vår närmiljö, på Irland, Portugal, Spanien men också på de som står utanför eurozonen men står inför gigantiska utmaningar - som Ungern. Tänker även på USA, vars politiska system nu har det svårt att hitta lösningar. Den maktdelning jag hyllat så ofta, kan om förutsättningarna ges helt blockera nödvändiga beslut. brist på ansvar kan alltid skyllas på någon annan. Det visade sig 2011 då kongressens ledmaöter inte lyckades enas om budgeten, fick till en krisgrupp som inte heller löste problemen. Känns som att det blir en lång resa med mer köpslående syftande till att vinna nästa slag och slippa sitta med Svarte Petter, istället för att lösa problemen. Men problemen försvinner inte, de byggs bara starkare. En världsmakt vill vi vänta oss mer av. Jag gör det definitivt. Ska bli oerhört intressant att följa den presidentvalrörelse som stundar. Till skillnad från Ryssland, Kina och andra världsmakter så är ju denna öppen. Det gör att det blir en valrörelse för världen. Den kommer att påverka vår politik och våra diskussioner också, oavsett om vi vill eller inte. Den påverkar mer än den franska - trots att den är närmare.
2011 ägnade jag själv en hel del tid både åt Ungern, Ryssland och Mellan-Östern. Känns som att det kommer att prägla även delar av 2012. Ungern på grund av både krisande ekonomi och den konstitutionella utvecklingen som jag följer. Snart tid för ett nytt besök. Ryssland för att det är Ryssland, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt men också för att de demokratiska utmaningar landet står inför är oerhört spännande. Putinismen utmanades och något hände under höste som vi ännu bara sett inledningen till. Mellan-Östern har ju så oerhört många perspektiv, så många skäl för att följa. Men, jag kan själv inte komma bort ifrån drömmen om en framtid där både Israel och Palestina lever som två självständiga stater - med välstånd, frihet och demokrati inom säkra och av alla erkända gränser. Finns det ledarskapet i länderna, kommer människorna att möta extremisternas terror ..? Jag hoppas och drömmer om att 2012 ska bli ett år då drömmarna får vingar, inte släcks.
2012 är ett nytt år av möjligheter, av utmaningar och av okända händelser. Låt oss möta det med hopp, mer frihet och demokrati, med lösningar istället för problem och med vetskapen om att vi var och en kan göra skillnad. Låt drömmarna leva som inspiration för en grönare, friare och mer välmående värld! God fortsättning på att förverkliga ditt 2012.
2011 är också året med starka känslor på nära håll, när grannlandet Norge så hårt och tragiskt drabbades av terror. Utöya, Oslo och hela Norge kändes så oerhört nära. Jag följde även detta mycket ingående, ägnade nätter i somras åt att läsa Breiviks oerhörda manifest för att söka kunskap bakom rubrikerna. Extremisternas budskap är ju så lika, om än de bär på olika klädnader och ismer. Rädslans apostlar som söker makt och ser sig som bärare av högre makters uppdrag. Lärorikt även för att möta de närstående aktörerna. Inte minst lärorikt därför att det sätt som Norge mötte terroristangreppet var så starkt. Mer demokrati, mer öppenhet och mer frihet. Det norska exemplet på terrorismbekämpning bär längre än bomber och granater. Det ger människor styrka och mod, ger ork att höja blicken och räta på ryggarna. Något jag bär med mig från 2011.
2011 var också de många katastrofernas år. Tänker på jordbävningen i Nya Zeeland, den senare utanför Japan med förödande Tsunami och Fukushimas ödeläggelse av delar av Japan, pågående svältkatastrofen på Afrikas horn, vulkanutbrott, orkaner...ja listan kan bli lång. Vad lär jag och vi alla av detta? Att räkna med naturens växlingar? Att riskminimera och miljö- eller naturanpassa? Känns som en nöt att knäcka för kommande år. I utvecklingsdebatten tenderar vi nu att behöva öka våra katastrofinsatser men personligen vill jag säkra det förebyggande och uppbyggande arbetet. Tänker på hur vi formar ett mer hållbart samhälle i en hållbarare värld.
2011 var också ett ekonomikrisernas år. Tänker förstås på Grekland i vår närmiljö, på Irland, Portugal, Spanien men också på de som står utanför eurozonen men står inför gigantiska utmaningar - som Ungern. Tänker även på USA, vars politiska system nu har det svårt att hitta lösningar. Den maktdelning jag hyllat så ofta, kan om förutsättningarna ges helt blockera nödvändiga beslut. brist på ansvar kan alltid skyllas på någon annan. Det visade sig 2011 då kongressens ledmaöter inte lyckades enas om budgeten, fick till en krisgrupp som inte heller löste problemen. Känns som att det blir en lång resa med mer köpslående syftande till att vinna nästa slag och slippa sitta med Svarte Petter, istället för att lösa problemen. Men problemen försvinner inte, de byggs bara starkare. En världsmakt vill vi vänta oss mer av. Jag gör det definitivt. Ska bli oerhört intressant att följa den presidentvalrörelse som stundar. Till skillnad från Ryssland, Kina och andra världsmakter så är ju denna öppen. Det gör att det blir en valrörelse för världen. Den kommer att påverka vår politik och våra diskussioner också, oavsett om vi vill eller inte. Den påverkar mer än den franska - trots att den är närmare.
2011 ägnade jag själv en hel del tid både åt Ungern, Ryssland och Mellan-Östern. Känns som att det kommer att prägla även delar av 2012. Ungern på grund av både krisande ekonomi och den konstitutionella utvecklingen som jag följer. Snart tid för ett nytt besök. Ryssland för att det är Ryssland, säkerhetspolitiskt, ekonomiskt men också för att de demokratiska utmaningar landet står inför är oerhört spännande. Putinismen utmanades och något hände under höste som vi ännu bara sett inledningen till. Mellan-Östern har ju så oerhört många perspektiv, så många skäl för att följa. Men, jag kan själv inte komma bort ifrån drömmen om en framtid där både Israel och Palestina lever som två självständiga stater - med välstånd, frihet och demokrati inom säkra och av alla erkända gränser. Finns det ledarskapet i länderna, kommer människorna att möta extremisternas terror ..? Jag hoppas och drömmer om att 2012 ska bli ett år då drömmarna får vingar, inte släcks.
2012 är ett nytt år av möjligheter, av utmaningar och av okända händelser. Låt oss möta det med hopp, mer frihet och demokrati, med lösningar istället för problem och med vetskapen om att vi var och en kan göra skillnad. Låt drömmarna leva som inspiration för en grönare, friare och mer välmående värld! God fortsättning på att förverkliga ditt 2012.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)