Europrojektet skakar

Lyssnade på Studio Ett idag på väg från Stockholm. Hörde Lars Calmfors säga något i stil med att han inte längre höll det för otroligt att i första hand Grekland måste lämna Euron. Det har ju varit en hel del före honom som talat i de termerna. Men, de konstaterar samtidigt att det investerats mycket i sammanhållning inom euro-zonen. Så är det.

Tänker en del själv på vårt försvar av kronkursen när 90-talskrisen briserade. Det blev en tuff resa för väldigt många enskilda, för företag och för hela samhället. Men, där markerades tydligt viljan att inte göra som tidigare och devalvera oss ur ännu en kris. Marknaden trodde inte att Sverige skulle bryta av mot tidigare vana, men så gjorde vi. Nästan hela det politiska Sverige samlade sig till kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med inflationsekonomins problem. Det hindrade ändå inte att kronkursen senare kom att få flyta och vi kan naturligtvis fundera över värdet av försvaret av den fasta växelkursen. Men viljan till politisk handling var en viktig signal då, likväl som idag. Estland kämpade hårt för att behålla den fasta växelregimen för att säkra övergången till Euron från 1 jan 2011. Även här en tydlig politisk vilja till handling. I båda fallen handlade det om att bygga upp trovärdighet för en stabil politik som klarar åtgärda de ekonomiska bristerna. Centerpartiet deltog ju senare också för att säkra en fortsattklok hushållning. Jag kommer ihåg när dåvarande partisekreteraren Åke Pettersson starkt pläderade för budgettak i syfte att skapa bättre budgetdiciplin och förhindra oansvariga budgetbeslut i riksdagen.

Det var då. Nu handlar det om att säkra tilltron till både euron och till ECB i ett läge där makten ligger utspridd på flera händer. Det är inte bara en fråga för euro-zonen och ECB, det gäller oss alla. Här är frågan förstås om det politiska EU klarar av att samla ihop sig för att möta utmaningarna som alla var medvetna om skulle kunna inträffa. De diskuterades livligt i förarbetet. Ekonomiska fundamenta inom Euorozonen skiljde och skiljer stort. Det var en av utmaningarna att klara en penningpolitik för hela området utan att kunna ha det finanspolitiska ansvaret samlat. Såg att Jens Henriksson, börsens VD och tidigare Internationella Valutafonden m m idag menade att antingen fick EU övergå till Eruopas förenta stater eller upplösa valutasamarbetet. Ännu en i kören.

Så frågan är hur utvecklingen ser ut den kommande tiden. EU-motståndet och oviljan att stödja Grekland och andra krisande stater är inte obetydligt i många EU-länder. Men om man skulle låta Grekland lämna euron så skulle det snart bli ett race mot nästa krisland och frågan är om det då inte blir spiken i eurons kista. Det kommer att bli en dyrbar resa för hela Europa och för världsekonomin. Tänker på republikanerna och demokraternas förhandlingar i kongressen och Tea-partyrörelsen som var beredd att låta USA:s ekonomi falla. Det var illa. Är EU-länderna, är du och jag beredd att låta EU:s valuta falla med allt som följer?

Det behöver kanske inte gå så illa, men nog måste vi vara beredd på att det kan bli så om vi löper den vägen fram. Känner att detta kräver en sökande och allvarlig debatt.

More riots to come....just nu i UK

Just nu är det många saker som samverkar i riktning mot fler upplopp. Den ekonomiska oron, stora påfrestningar på många länders ekonomier med åtföljande åtstramningar och växande arbetslöshet (inte minst bland unga) pekar i samma riktning. Oro på gator och torg, när det är oro på världens marknader. Läste just några bloggkommentarer från Egypten med anledning av det som nu händer i England. Vissa talar om revolution och andra talar om att det bara är kriminella som borde stoppas av människor på plats, på samma sätt som de gjorde i Kairo. Flugorna dras till sockerbiten om än med olika syften.

Läser återigen om sociala medier som pekar ut mål för attacker och känner att här finns nog rätt många som inspirerats av det arabiska upproret. Det finns de som vill kasta dagens demokratiska styren över bord, som hoppas på att skapa det rätta klimatet för att nå sina mål. När jag läste Thomas Bodströms bok beskrev han hur Bader Mainhof inspirerat till efterföljd, men att de misslyckats för slutsatsen var att människorna mött terror med ökad acceptans för tuffa tag. inte med revlution. Nu läser jag att Brittiska parlamentet ska samlas på torsdag för att markera mot det som händer i London och andra stora städer. I London ska 16 000 poliser kallas ut på onsdag.

Tänker på terrorattackerna i Norge och hur terroristen drömde om att åstadkomma en snöbollseffekt som skulle kasta det politiska styret inte bara i Norge utan i hela Västeuropa över bord. Det handlar bl a om att skapa växande oro, bygga upp rädslan och slå sönder tilltron till dagens system. Vi vet att det finns sådana krafter i England också. Inte tror jag att de är overksamma i det som nu händer.

Vi har sett kraftfulla demonstrationer i Grekland, i Spanien och mycket talar för att det följer på flera ställen. Den utvecklingen är lika viktig att hantera som marknadsoron.

I detta läge blir det lätt att alla hela tiden späder på det som händer, med mer, värre och svartare rubriker. Men Norge gjorde tvärtom. De mötte terrorattackerna med samling för ökad demokrati och för ökad öppenhet. Bilden av att möta hot och rädslor med mer öppenhet och demokrati är stark. De lyckades mobilisera människor för de värden som bygger upp våra samhällen och den bilden finns det nog skäl för flera ledare att ha på näthinnan när de nu söker möta de upplopp som vi ser och kommer att se. Jag vill absolut inte se våra europeiska regeringar följa den väg som ett antal regimer gjort i arabvärlden. Jag kan bara tänka mig hur vissa skulle jubla om militärerna börjar jaga ungdomar i London och andra städer. Nu krävs ett modigt och inspirerande ledarskap - både här hemma i gamla Europa och i USA. I takes a village to race a child, it takes a village to solve the problems.

Syrien färgas blodrött

De senaste dagarna har varit förödande. Dagliga rapporter om grava övergrepp från den syriska regimen mot den egna befolkningen. Människor som protesterar, människor som deltar i begravningståg, människor som bara råkar vara på en plats - urskiljningslöst verkar man gå in för att skjuta. Dödstalen stiger, antalet sårade växer och vi får rapporter om att de skadade hindras från vård. Den regim som agerar på detta sätt mot sitt folk har förlorat sin legitimitet.

Men, Syrien är inte vilket land som helst. Världen brottas med en finansiell röra, flera EU-länder och USA inte minst. Vem kan i grunden sätta tryck på den syriska regimen? Den egna befolkningen, men den beskjuts och fänglsas på kännt manér. Turkiet som ju utvecklat mycket goda relationer med al-Assad och hans familj? Verkar inte heller framkomligt, men imorgon ska ju Davatoglu besöka Damaskus. Får väl hoppas på något budskap som når fram. Diskuterade detta i förra veckan med någon som sökte hävda att det inte är al-Assad själv som driver detta, utan andra. Vem förblev höljt i dunkel och får nog ses som önsketänkande av personer som ännu hoppas att al-Assad ska stå för något annat än sin far. I och för sig har vi sett förut hur händelseutvecklingen drivit iväg genom hantverk från de som handlar inlärt, med ryggmärgen när något händer. Inte säkert att allt är kalibrerat från toppen. Om detta skulle vara ett spår som letar sig fram för att rädda någons ansikte så lär vi märka det. Men, så här långt är det inget som tyder på annat än att al-Assad m fl driver en linje som borde prövas som brott mot mänskligheten vid internationella domstolen.

Det skulle självklart finnas skäl att tala om att FN:s säkerhetsråd borde se att det som nu händer är så grovt att frågan om R2P är aktuell. Men, det lär inte hända. Av flera skäl. Det som ändå kan få effekt är om Arabförbundet och OIC skulle börja röra på sig. Så här långt verkar Gulfstaterna skruva på sig, men inte så mycket mer. I maj fördömde OIC tankar från Europeiskt håll att förmå FN:s säkerhetsråd att uttala ett fördömande av den syriska regimen. Men, de förödande dagliga övergreppen i många syriska städer går inte obemärkt förbi. När nu Saudiarabiens kung reagerat sänder det ut en ny signal och tyder på att sunni-grupperna kanske inte längre kommer att vara så avvaktande. Precis som i fallet Libyen kommer regionens hållning att få stor återverkan på vad som händer - både i FN:s säkerhetsråd och i Syrien. Om regionen vaknar kan Syriens ledning inte lita till att klara sig med andras finasiella turbulens och bristande militära förmåga längre. Jag håller andan, hoppas och tror att det som nu händer ska få ett slut. Att straffrihet inte ska råda för regimen och dess hantlangare och att de hårt prövade människorna ska få den frihet de kämpat så hårt och länge för.

(s)-miss om biståndet i SvD

Läste med stigande förvåning dagens Brännpunkt i SvD där ett antal (s)-märkta debattörer, bl a Viola Furubjelke (f d ordförande i utrieksutskottet) talar om att biståndet sänks när Afrika svälter. De väljer att storma mot att regeringen skriver av skulder som en del av biståndet. Respekt för att de kan vilja skriva av skulder till de fattigaste länderna utanför biståndsramen, skriva av ett lägre belopp än vad som lånats eller ngn annan variant.

Men, det blir väl magstarkt när de väljer att påstå att det går ut över de svältande i Afrika. Med den argumentationen skulle t ex hela vår satsning på skola, vård och omsorg kunna sägas ske på bekostnad av de svältande i Afrika. Ohållbart så klart. Sedan har de fokuserat så mycket på skuldavskrivningarna att de helt missat att Sverige satsar relativt nästan mest i världen för att lindra svältkatastrofen på Afrikas horn. Den är förödande, helt ohygglig och man kan bli hur förtvivlad som helst när man tänker på vad dessa människor får och fått utstå. Förtvivlad över den ohyggliga situationen i Somalia sedan så många år. Förtvivlad över att de hjälpsändningar som World Food Programme söker föra in till Somalia, verkar ha svårt att nå fram, att de drabbas av alla kapningar så att vi måste söka freda deras tillträde. Förtvivlad över inbördeskriget som drabbat så många. Förtvivlad över att höra att Al-Shabab säger att det inte är någon svält i Somalia. Förtvivlad över Al-Shabab. Oerhört att inte FN, AU, EU och berörda kommit längre än där vi är idag.

Men som sagt jag läste med växande förvåning dagens artikel och ser då att de bygger artikeln på att kontrastera skuldavskrivningar på 986 miljoner med en felaktig siffra om humanitärt stöd till svältande på Afrikas horn. De påstår att regeringen hittills sagt att man skjuter till 30 miljoner i extra stöd, vilket är helt fel. Nog borde dessa debattörer kollat sina uppgifter bättre. Det var igår som regeringen anslog ytterligare 50 miljoner i humanitärt bistånd till Somalia. För bara en vecka sedan utökades det humanitära stödet till de drabbade områdena på Afrikas horn med 200 miljoner. Sammantaget uppgår nu stödet till Afrikas horn i år till 750 miljoner kronor. Sedan handlar det om att delvis omfördela resurser för att göra det möjligt. Från min utgångspunkt kämpar jag för att så långt möjligt freda pengarna avsatta till långsiktigt utvecklingsarbete i Afrika. Når en bit på väg, men långt ifrån ända fram. Detta är knepigt, för visst krävs humanitära insatser här och nu för att lindra svälten. Däremot räcker inte det om vi ska klara att bistå till en mer hållbar utveckling i Afrika. Det är därför jag vill värna ett långsiktigt perspektiv och i första hand söka ökade humanitära Afrikaanslag från andra biståndsområden.

Syrien, US och ambassader

Bra att EU skärper sanktionerna mot personer i den syriska ledningen ansvariga för jakten på det egna folket. Det som händer i Syrien är oacceptablet och de ansvariga måste veta att de kommer att ställas till svars för sina handlingar. Det är tragiskt att Ryssland och Kina fortfarande håller regimen al-Assad under armarna. I annat fall hade Säkerhetsrådet redan kunnat vidta sina mått och steg. Jag är fullt medveten om att det inte handlar om något militärt ingripande i Syrien, men en skarp resolution och ett uppdrag till ICC skulle göra skillnad. Noterar nu att Italien tar hem sin ambassadör. Jag skulle vilja ha ett tydligt uppdrag till vår ambassad att handla, att söka stötta och söka information. Först om detta inte går tycker jag det kan bli aktuellt. Sökt ambassadören...

Och så kan jag inte låta bli att fundera över vilka slutsatser som det politiska systemet drar av den process som nu skett i Kongressen. Fem i tolv samlas majoritet för att säkra att staten inte måste ställa in sina betlaningar, till glädje för väldigt få. Tycker man att det är framgångsrikt för hemmaopinionen? Kanske det, men konsekvenserna för US-bilden i övriga världen har fått sig en ny stöt. Bekymrar nog få i Tea-partyrörelsen eller i den kristna högern. Verkar inte bekyras av sällskapet i närtid - först Argentina, sedan nästan Grekland och nu nästan USA. Misstänker att Obama säger som göran Persson, den som är satt i skuld är inte fri. Han känner nog att han inte är fri, om än världens mäktigaste president. Den här gången var det Tea-partyföreträdarna i kongressen som var beredd att gå över branten och det gjorde att republikanerna nog drog det längsta strået för dagen. Men, i grund och botten är det ju USA som är satt i skuld och det är Kinesiska staten som är den store bankiren. Om man ska ta sig ur det greppet krävs åtskilligt. Men har det politiska systemet förmåga att klara uppdraget? Osäkert? Nu går man in i en presidentvalrörelse det kommande året och det lär inte minska polariseringen. En sak är nog klar, USA kommer med neddragningarna att behöva minska sin internationella närvaro - även militärt. Risken är att vi nu får se ett ännu mer inåtvänt USA. Efter Bush - hem från Irak och nu hemtagning från Afghanistan. Självklart får det konsekvenser på den internationella scenen. Mellan-Östern, Afghanistan... Vem, om inte EU ska kunna axla en större roll? MEN EU är självt fullt upptagen av den finansiella oron i flera länder. EU kan inte ta över USA:s åtaganden. Även om det nog finns vissa ledare som gärna på klassiskt manér skulle vilja dra i strid för att visa sina muskler och dölja brister på hemmaplan. Men, det är inte den ledningen som EU ska ge, det har Europa haft tillräckligt av och resten av världen också. Det krävs alternativ som utvecklar vår mjuka makt om vi ska vara drömmarnas kontinent.


Sverige har självklart en möjlighet att bidra till att ge EU denna mjuka makt, inte minst genom vår närvaro i världen. Jag är alltmer övertygad om vikten av att vi söker stärka vår närvaro i världen, inte tvärtom. Gärna tillsammans med Norge och Finland. Idag talas om den överenskommelse som träffats med socialdemokraterna om att inte dra in regeringskansliets anslag. De ambassader som skulle behöva läggas ned till följd av att de röd-gröna tillsammans med SD röstade för besparingen kan nu räddas. Bra så, även om det är sent. Jag kan inte komma ifrån att det funnits en väldigt tydlig (s)-röst under mer än ett år för att att söka samsyn kring ambassader. För Sveriges skull borde rösten ha testats mer entydigt innan det behövde gå så långt att ambassader faktiskt stängdes. Jag undrar varför det man nu enats om inte kunde ske för ett antal månader sedan. Hörde att det borde komma signaler före midsommar...och sökte knacka in frågan, men till synes utan framgång. Är det som i USA, att det är först under galgen som politisk samsyn kan uppkomma? Tänker på Angola med vånda, för där är det andra gången som detta inträffar. Det bidrar ju inte till att sända ut goda signaler. Senast skrev Carl Bildt till sin kollega och beklagade. Krävs väl något mer andra gången...om den nu blir kvar? Men, får väl hålla med ambassadören från Malaysia som uttalat att det alltid kan komma något gott ur detta också. Kanske mindre skakighet kommande år!