Det stundar val - efter revolterna??

Känner historiens vingslag, hur världsbilder förändras igen. Fördomar och schabloner utmanas idag av alla de människor som i Arabländerna kräver sina mänskliga rättigheter, sin rätt att få välja fritt och forma sina liv. Bakgrunden till revolterna ser olika ut i olika länder och olika bevekelsegrunder samlar människor på torgen. Men, det sker fredligt från människorna som kräver ett slut på förtrycket. Det visar styrka och mod som imponerar. Mot sådant biter inga kulor i längden.

Ledarna som vant sig härska via förtryck av friheter tappar kontrollen när de inte längre kan styra med våld, övergrepp och militär övermakt. De har blivit ett med sitt styres metoder, men möter helt nya krafter mot vilka de inte kan förhålla sig. Ny teknik som internet möter gamla vapen. Inte undra på att det som händer i Nordafrika nu sätter skräck i andra förtryckare. Kina höjer garden, Nordkorea likaså och i Iran är trycket hårt mot allt som luktar grönt, opposition. Kommer dessa herrar klara att omorientera sig i en ny värld? Noterar att även Kina röstar för US-resolutionen 1970 om sanktioner och undrar hur det ska tolkas. Ansiktslyft eller ansiktsmask för att dölja rädslan? Finns det hopp att vi även här får se frihetsvågen rulla vidare?

För västvärlden är det som händer i Nordafrika också omtumlande. Många har med tiden vant sig vid förtryckarnas närvaro i den internationella miljön. Övertygad om att de allra flesta inte gillat, utan önskat förändring. Många har vi sökt med ljus och lykta efter opposition och sökt stötta där det funnits sådan. Men, med åren har bilden skapats, att dessa härskare betyder stabilitet och att alternativet är extremism och kaos. Många av dem har också ridit på Iran-revolutionens utveckling och varnat för islamistisk extremism om de inte styrde. Det som hände i Algeriet, hände med Hamaz och Hezbollah har färgat in bilden. Skulle vara intressant att syna vilka intressen som haft intresse av att putsa på den bilden, så att den skulle synas tydligt. Kan inte komma ifrån känslan att vi levt med en lögn, låtit lura oss, lånat oss till att bli någras sköld och delvis lånat deras språkbruk. Ställer mig själv frågan, vilka slutsatserna blir för framtiden av denna tanke?

Men, idag vet ingen av oss vad som följer på dessa revolter. Hur kommer morgondagens styre att formas? Kommer det att bli arabiska demokratier? Blir det nya häskare som tar vid men följer i de gamlas fotspår? Här har vi haft att göra med personer som har rötter i någon slags kolonial frigörelse. Nu får vi ledare med rötter i en annan mylla? Internet och globala byn har säkert format delar, andra kanske har fäst sin tilltro till det enda "fria" rum som funnits - moskéerna. Två nya schabloner eller? Hur ser civila samhällets sociala strukturer ut i de olika länderna? Är det familjer/klaner, etnicitet eller starka säkerhetsdstrukturer eller annat som formar sociala nät? Finns politiska rörelser i någon form? Vilken maktbas kommer de nya ledarna ur? Svaren kan säkert bli olika och många.

Människorna som kastat ut gamla förtryckare möter stora utmaningar. Där ekonomin varit ansatt, arbetslösheten hög och livsmedelspriserna stigit medan köpkraften sjunkit blir de kommande månaderna inte en dans på rosor. Aven om landet är rikt på resurser, är ett nytt styre inte liktydigt med att det ramlar manna från himlen. När land efter land i EU:s södra grannskap nu står inför en chans till förnyelse, frihet och demokrati är det viktigt att vi kraftsamlar för att räcka ut handen till de länder som vill ha hjälp. Inom ett halvår står flera av länderna inför en valrörelse där utgången kommer att få stor betydelse för oss alla. Då kommer en ny våg att rulla över de Nordafrikanska länderna, vilken kan få stora effekter för väldigt många. En framgångsvåg för frihet och demokrati kommer att inspirera hela världen. En missnöjesvåg baserad på valfusk, oroligheter och övergrepp riskerar bana väg för extremism i olika former. Det är viktigt att vi nu förmår att se djupet i hela regionen och inte låter TV-kamrornas strålkastarljus förblinda seendet. En jätteutmaning för EU:s nya utrikestjänst, för UN och för oss alla. Men ack så fantastiskt att människor nu öppnat upp möjligheter till en bättre framtid. Det kommer att finnas ett val.

Igår Tunis och Cairo, idag Tripoli och imorgon ?

Det är med bestörtning jag nu följer utvecklingen i Nordafrika. Efter de fredliga demonstrationerna i Tunisien och Egypten, delvis fredliga i andra arabländer följer nu Libyen. Gadaffi har uppenbart inte tänkt ge upp som de andra härskarna. Han har, som uppgifterna nu anger, hyrt in "legoknektar" för att likt andra härskare genom historien med kraftfullt våld kunna kväsa upproret. Med lejda soldater vill han väl säkra att miliätren inte ska agera som i Tunisien och Egypten. Han har sett att militären inte ställt upp på ledningen, utan förhållit sig neutrala eller ställt sig på folkets sida. Sagt och gjort tänker Gadaffi, hyr in en extern här som man kan lita på inte står på folkets sida. Några som kan använda tillräckligt mycket våld för att skrämma tillbaka demonstranterna.

Men, jag kan inte undgå tnaken att detta är ett tecken på att Libyens ledning saknar rådighet över den egna militären och statsförvaltningen. Är detta denna skurkregims dödsryckningar? Men här gnager oron, om ledningen är beredd att sätta in stridsplan mot demonstranter - finns det då någon gräns för vad man är beredd att göra för att behålla makten. Hotet om inbördeskrig, är det vad som kan vänta genom det agerande som ledningen stakar ut? Är det så att de återstående envåldshärskarna eller som de nog själv ser sig som - upplysta despoterna, bestämt sig för att nu får det räcka med revolter. Libyen ska bli det land som sätter punkt för den våg som svept över de Nordafrikanska länderna. Är det så vissa tänker?

Sedan ser jag Frattini, Italiens utrikesminister uttala sig om Libyen och hörde tidigare att Berlusconi talat om att han inte vill störa Gadaffi och att han kan tänka sig sälja Milan till honom. Han såg ju tidigare Mubarak som en rättskaffens man och en referenspunkt i tillvaron, han gillar Vitrysslands Lukasjenko då han ser att de två är mästare på att "vinna val". Är det dessa herrar som färgar in den utrikespolitik som ska vara EU:s kan jag inte gilla läget. Känner att det krävs ett annat klarspråk för att inte göra oss alla till Berlusconis springpojkar :@

Kan inte heller undgå att fundera på hur EU ska kunna finna ett mer värdebaserat förhållningssätt till våra södra grannar. Det talas om islam som liktydigt med extremism, men är det inte tid att avslöja detta mantra. De herrar som tidigare styrt har förvisso också varit muslimer, men inte demokrater. De har uppenbart gillats? Varför är det värre med demokrater? Funderar på om det är de kristna religösa extremisterna som söker sätta fyr under rädslorna? Märker ju i Europarådet att Vatikanen söker expendera sitt inflytande. Det görs ofta under täckmanteln av rädsla för islam. Tänker alltmer att det är hög tid att ta ett nappatag med vår egen bjälke innan vi ondgör oss om grandet i vår nästas öga. Självklart ska vi stödja demokrater på alla torg och i alla regeringar, inte extremister. De sista ska bekämpas, oavsett religös hemvist. Om egyptierna och tunisierna utvecklar ett demokratiskt styre skulle det få oerhörd betydelse i hela regionen. Måhända får då den demokratiska och Judiska staten Israel sällskap av några Islamska demokratiska stater.

Efter Mubarak? #egypten

Konstaterar att det i tisdags samlades fler än tidigare på Tahrirtorget i Cairo. Det var tisdagar och torsdagar som "De vise" hade uppmanat folket att samlas till protest. Det verkar ju ha hörsammats. Nu samlas läkare, lärare, busschaufförer i strejker och tillsammans med de protesterande på torgen. Det sprider sig över Egypten.

Jag hör nu från den nyvalde Generalsekreteraren i National Democratic Party, att Mubarak väntas tala till nationen ikväll. Har han nu insett att det inte finns möjlighet att sitta kvar om det skall öppnas en övergång till något nytt, möjligen och äntligen till demokrati och frihet för människorna i Egypten. Protesterna har fortsatt och förstärkts. Människorna har också i ökad utsträckning organiserat sig. Självklart är detta inte en garanti för att Egypten går mot demokrati, men det finns en större chans än förut.

Om Mubarak fortsätter att sitta kvar, då ökar risken för att protesterna växer och radikaliseras. Då växer också risken för att ekonomin hinner raseras ytterligare. Om han vill folket väl, ja då måste han lämna medan tid är för att hitta fram till en dialog för övergång.

Men signalen om att Armén - de som så länge genom historien styrt landet, nu hela tiden följer utvecklingen för att säkra människornas säkerhet är tudelat. Det kan tala för att militären tar över. Men det kan också vara en signal att man, om Mubarak avgår, inte tänker godta anarki eller något som skulle kunna öppna för inbördeskrig. Det finns ju starka anhängare av Mubarak som agerat tidigare med synliga följder för människorna både på Tahrirtorget och annorstädes. Jag hoppas att det är skydd man signalerar och inget annat. Det borde i vart fall USA ha markerat mycket klart.

När Mubarak avgår kommer också frågan om vad/vem/vilka som skall följa? Vicepresidenten Suleiman måste inse att det krävs en övergångsregering som ska förbereda en ny kosntitution för val av både parlament och president. Här krävs det tydlighet från både USA och EU. Den otydlighet som präglat dessa strukturer är trist, men jag noterade idag att Kabinettsekreteraren på vårt utskott beskrev att särskilt USA blivit allt tydligare. EU icke så. Det är trist och förödande att inte bara EU utan även dess olika nationella ledare tassat så försiktigt. Jag hoppas dock att när Mubarak lämnat så skall det gå lättare för EU att agera för att främja en demokratisk utveckling i hela regionen.

Mubarak måste lämna #egypt

För mig står det nu klart att det måste talas klarspråk från EU. Mubarak måste lämna sin post och arbetet för att hitta en övergångsledning för Egypten måste formas i dialog med oppositionen. Det är növändigt för att inte driva fram en utveckling mot ökad radikalisering av upproret. För att ge en tydlig signal om att färdvägen går mot öppna och fria val - både av president och parlament så krävs det en entydig förändring. Så länge Mubarak sitter kvar kommer ingen att uppfatta detta som möjligt. En början på en ordnad övergång kräver att han lämnar.

När jag då hör EU:s utrikesministrar tala väl om demokrati och val, men inte se det som en lösning att Mubarak lämnar skorrar det alltmer illa. Det är rätt att sikta på presidentval, men inte med löften från Mubarak & son. Här har EU:s utrikesministrar och snart Europeiska rådet ett tydligt ansvar att agera för att ge EU ett tydligare ansikte i den nya region som kommer att växa fram. Jag har full förståelse för att mycket pågår under ytan, mycket samråd och att det finns många goda och onda krafter inblandade. Men, det måste också räckas ut en hjälpande hand till de krafter som vill demokrati, som vill frihet, som vill se en annan utveckling än den islamistiska. Jag noterar att Irans utrikesminister uttalar sitt stöd för de demonstrerande och känner ilska. Från en diktatur till en annan, nog måste vi visa att det är skillnad på falska och riktiga vänner.

Men då gäller det inte att visa ett halvhjärtat stöd, utan att verkligen ta detta stora uppdrag på allvar för att bygga stabilitet med demokrati och frihet för människor. Tunisien är en viktig stötta för detta, men Egypten är avgörande. Här krävs mod från EU:s sida och från den svenska likaså. Dags för fotbyte för förändring. Exakt vad som följer kan vi inte veta, men om vi sköter det rätt kan Sverige och EU påverka - innan det är för sent. Alternativet ser för mig mycket mer skrämmande ut.