Sitter just nu på ett liberalt seminarium i Helsingfors som syftar till att lyfta utvecklingen i Ryssland. Gorbatjov skulle ha deltagit men han kunde inte p g a sin hälsa. Trist, han har ju tydligt uttryckt behovet av nytändning och en verklig demokratisk reformering. Men lyssnar in tankar inför valet den 4 december till Dumans underhus. Finns det hopp eller har alla gett upp tankarna om ett Ryssland där folket har rätt till demokrati och rättstatlighet?
Det låter inte hoppfullt. Bara 29% eller man kanske inte ska tala om bara, utan mer se det som anmärkningsvärt att så många ändå verkar uppfatta det kommande valet som demokratiskt och rättvist. 8 utmanarpartier sökte i år bli registrerade men ingen fick godkänt. Den administrativa överbyggnaden dödade även denna gång verkliga utmanare. Det har varit ett mycket tufft försök att bryta igenom Kremlinbyråkratin, men de har kämpat för att slutligen se hur den ryska ledningen alltjämt är helt ovillig att släppa fram ngn annan än de av Kreml godkända puppit-partierna.
Tydligt att förändring innifrån inte är nära. Det krävs en förändring av folks attityd till politik och människor inte längre ser mellan fingrarna med byråkratin. Inser vi att korruptionen är ett nedärvt system som gör att landets styre överlever? Ryska ledarskapet ser demokrati och europeisk integration som ett hot mot sig själva? 18 års förhandlingar om medlemsskap i WTO visar hur Ryssland tänker. Arabiska våren har nu skakat om ledarskapet och mycket talar för att Ryssland är på väg in i hörnet. På väg in i stagnation.
Landet kan bara förstå maktspråk och pengar. Så vad blir vår slutsats???
onsdag 9 november 2011
måndag 7 november 2011
En vecka med tankar - om Israel/Palestina
Så har jag då börjat samla ihop mig efter en vecka i Israel och Palestina. Hade hoppats på att få komma in i Gaza, det var det som verkligen lockade mig att delta på Diakonias resa i år. Men, det blev inte något av. Tappade också bort en del politiska kontakter som jag önskat, men ändå nöjd. Här kommer dock några spridda reflektioner.
Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.
Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.
Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.
En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.
Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.
Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.
Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.
Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.
Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.
Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.
Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.
Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?
Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.
Uppdatering var mitt mål med resan. Och uppdatering blev det. Måste säga att jag åkte med hopp och kom hem med rätt många våndor. Nu är det ju alltid så att man får söka se bortom det mest uppenbara, se bortom de bilder som programläggningen ger. Men även när jag gör det, kvarstår många funderingar kring vad som bryter den långdans som dansats så länge till gamla välkända melodier. En dans där alla känner till turerna, vad som följer härnäst och genom mycket repition och träning handlar närmast reflexmässigt.
Jag tänker inte ägna mig åt religionens roll här. Nöjer mig med min notis att ännu 2011 slås man av hur även den kristna sidan har svårt att enas. Genom status qou-avtalet från 1852 har man skapat en ordning där millimetrar räknas. Så förfaller födelsekyrkan för att ingen kan enas om en reparation, så är ett kapell i Gravkyrkan utbränt utan att någon renoverar för ingen kan enas.... Det är djupt tragiskt och ett underbetyg också åt de kristna ledarna. Betänk att här gäller det inte strider mellan, utan inom en religions olika riktningar.
Jag har i veckan besökt Jordandalen och sett hur den både grönskar och dör ut. Har besökt och sett Hebron:s samt Sderot:s rädslor och ilska,vandrat i Betlehem och i check-points, besökt Beduiner och bosättare, besökt och sett byggboomen i Ramallah, mött företagare och civilsamhälle. Hört de som försvarat och anklagat. Samtalat med Netanyahos rådgivare och PLO:s Hannah Ashrawi, talat med diplomater och media.
En växande vånda har lagt sig över mig. Verkligheten är brutal. Ett av många exempel på förändringar vill jag dela här. Sedan jag var i Betlehem senast har man byggt om entrén genom muren. För oss turister gick det ganska smidigt att ta sig in, men undanskymt hade en annan utgång/entré skapats - för palestinier. En lång, smal gallerförsedd gång där man rymdes två i bredd, ledde fram till två kontrollstationer. En enklare och en inbyggd för att skydda från insyn - där beväpnad militär/vakter kunde gå över våra huvuden. Här köade människor i timmar långt före kl 06 för att komma ut - de som hade de olika tillstånd som krävdes. För de som saknar tillstånd återstår andra vägar, mutor, avloppstunnlar.... Man får tillstånd med angivna tider - ett kan gälla att man t ex måste vara inne före kl 19 på kvällen - d v s inne bakom murarna som sluter sig runt Betlehem.
Åtskillnadspolitiken är väldigt påtaglig, men inte alltid synlig om man inte är palestinier. På det sättet stör det inte och vardagen kan upplevas mer normal för besökare och israeler.
Men jag mötte ett genomgående stort ? och det är om det fortfarande är möjligt att nå en Två-statslösning. Tvivlarna var oerhört många på alla håll och de som trodde på den såg att fönstret snart stängdes. Ingen (nästan) tror att det kommer att skapas en politisk ledning i Israel som kan ge upp bosättningarna och de hårdföra bosättarna lovar då väpnad strid. Om nu vapen vore ett problem så har de enligt uppgift (ej kontrollerad av mig) fått mer utdelade för att kunna försvara sig mot förväntade oroligheter från palestinier till följd av FN-frågan från Abbas. Från Netanyahus sida ser man det som nödvändigt med två stater. Man talar för förhandlingar men agerar knappast för att främja förutsättningarna. Om man ser till handlingar på marken så verkar det inte vara två självständiga och välmående stater som det handlar om.
Oslo-avtalet var ju till för att implementeras inom en snar tidsgräns, men det blev inte så. För mig blev det övertydligt vilka problem det skapat genom den uppdelning i A-, B- och C-områden som ritades in. Den palestinska myndihgeten har direkt kontroll över A-områden och det är den minsta delen. Den största delen av en ny stat Palestina utgörs markmässigt av område C som går österut mot Jordanien. Det är ett område som inte styrs av den palestinska myndigheten, men väl av israeliska militärlagar, ett område där palestinierna flyttar ut eller förlorar möjligheterna att överleva och bosättare flyttar in och odlar upp. En stor del av området är militärt och Israel vill att det så ska förbli. Israels säkerhet är skälet. Man ser det som en sotr buffer-zon mot Jordanien. Här skapas stora och växande spänningar för livsvillkoren för kvarboende palestinier är usla och det är ju Israel som enligt internationell rätt ska säkra de boendes rättigheter, men verkligheten är en annan. Men västbanken äts även från denna östra sida av bosättningar och militära ambitioner. Det var många som ansåg att Osloavtalet var passé, inte skapade guide-lines i den tid som nu är.
Idag bor i runda tal 5 - 600 000 israeler i bosättningar på ockuperad mark, såväl i östra Jerusalem som på Västbanken. Den totala folkmängden i Israel är ca 7,7 miljoner. Av dessa uppgavs bortåt 1,5 miljoner ha sina rötter i Ryssland och rätt många i USA. I folkmängden inräknas också i runda tal 20% araber med olika religion. Araberna som bor i Israel har inte samma rättigher som övriga. Här finns en demorafisk rädsla/fight som också känns igen, att de andra ska ta över vårt land. Israel är annars ett immigrant-land och man söker nu attrahera inte minst amerikanare med judisk relgion. Här möts stormakterna på ett nytt sätt, men också människor från t ex Etiopien, Marocco och Europa. Fascinerande på många sätt, men man kan ju tänka att det påverkar synen på hur problem skall lösas. Det säger sig självt att de som bor förmånligt på ockuperad mark är en kraft som inte ger upp sina liv utan vidare. Många gånger är det också immigranter som sökt sig en bättre framtid här. Detta kostar det israeliska samhället åtskilligt att både bygga upp, separera och skydda dessa bosättningar. Och många anser att det är omöjligt att rulla tillbaka den verklighet som skapats på marken. Av bosättarna uppges runt 85% vara ekonomiska och bortåt 15% ideologiska.
Jag mötte en bosättarledare som ansåg sig vara ägare till hela det gamla brittiska mandatet av det bibliska landet Israel. Det ritades in efter förhandlingar 1917, men var enligt henne det framtida landet. Hon såg inte att demokratin fick stå i vägen för framtiden. Religionen var överordnad och det var judarnas land sedan 4 000 år. Andra göre sig inte besvär. Hon gillade Vilders och lät som rätt många på den yttersta kristna högern. De som drömmer om att Armageddon ska förverkligas med gemensamma krafter och därefter ska den sanna läran styra. Det gav en bild av vilket mörker som rör sig i dessa grupper.
Jag mötte också mer main-stream-personer som inte såg några egentliga lösningar. Området kan bara tala ett språk och det är kraftspråk, vapenmakt. Det kommer att bli så man söker lösningar igen. Ingen förstår andra språk, ingen litar på annat eller till annat. På frågan kring fångväxlingen så ogillade flera den starkt. Men, en strimma hade skapats inom Hamas som var bättre än resten. De som Israel talat med.
Sedan smög det sig in en del andra känslor, i resonemangen jag åhörde - att det finns ingen extern kraft att lita till. Europa har fullt upp med sin egen ekonomiska kris, ingen kan eller har råd att satsa det som krävs i Mellan-östern. USA tände så många ljus med Obama, men han har bara levererat besvikelser och i Arab-världen har de gamla kända ledarna försvunnit en efter en. Turkiet den gamle vännen har övergivit. Bara Ahmedinijad sitter kvar och vässar klorna. Oj, så mycket det iranska kärnvapenhotet syntes i debatten den vecka jag var i området. Naturligt kanske inför den rapport som kommer i veckan, men många tolkar in mer i detta. Israelerna säger att ryssarna givit palestinierna green-card i FN-systemet och annars och palestinierna talar om att Israel fått green-card att göra det man vill utan inblandning. Här insmyger sig bilden av spegelreflexer och jag hör hur man dansar, till synes till olika orkestrar men ändå förvånansvärt lika i turerna.
Det oväntade gjorde väl Palestina när man så tydligt valde att nu gå till FN och söka medlemsskap i den organisation som tog beslut att erkänna och skapa Israel 1948. Det har skapat många ringar på vattenytan och ännu en del hopp, i vart fall på den palestinska sidan och särskilt inom Fatahs ledning. Men alla vet att det inte leder till fred, men de hoppas bygga upp ett ökat internationellt tryck på Israel när de gamla krafterna inte mäktar. Men på frågan om vad som ska följa sedan är bilden inte klar. Lyckas man förena sig, hålla val? Nja, Hamas är inte så intresserade sägs det och de pressas nu av än extremare grupper. Men, om de nu håller lokala val på Västbanken där det går och sedan faktiskt även driver fram ett parlaments- och presidentval kan man ju se att Palestina dominerar debatten positivt ett tag framöver. Men förhandlingströttheten på den palestinska sidan är mycket mer påtaglig än förut. De ser att Israel bara vill använda detta kort som ett cover-up för det som pågår på marken. Palesinierna söker bryta gamla mönster, pröva nya kort. Men som alltid finns det motkrafter och utfallet är oklart. Vad händer i Israel?
Själv vill jag ännu hoppas på att det till synes omöjliga är möjligt. Både för israelerna och palestinierna. De har som någon sa mycket som förenar. De anser sig båda hårt drabbade av historien, de anser sig båda hårt drabbade av den andre, de anser sig båda ha rätt som folk, de är båda väldigt patriotiska, de har båda historiska band till detta område, de anser sig båda illa behandlade av internationella samfundet, de är fyllda av misstro mot den andra, de anser sig båda ha rätt till självbestämmande. Listan kan göras mycket lång. Bara genom att erkänna och skapa två stater som blir livskraftiga och säkra, där båda kan känna sig hyfsat rättvist behandlade kan dock fred uppnås. Här känner jag att ljuslågan klämtar svagt, men det krävs verkligen något rejält och påtagligt erbjudande för att något nytt ska hända. Annars kommer bara det gamla att upprepa sig, kanske nya stridigheter. Kanske får vi ställa oss frågan hur vi ska förhålla oss till en stat, där de universella mänskliga rättigheterna självklart måste gälla lika för alla. Jag kan inte se att det skulle kunna förverkligas annat än i en sekulär stat. Om den staten kallar sig islamisk eller judisk må så vara, men mänskliga rättigheter ska ändå gälla för alla. Rätten till religionsutövning är en del av detta, likväl som rätten att inte tro. En sak är lika entydig, på religionens grund får dock inte någon berövas sina andra fri- och rättigheter som människa.
tisdag 4 oktober 2011
Partners for Democracy
Idag sitter jag i Europarådet och känner stolthet. Vi står nu i begrepp att besluta att Palestinian National Council ska få partnerskap för demokrati med Europarådet. Det är en bekräftelse på att den icke-våldsväg som det palestinska styret söker ger möjligheter, bär frukt. Jag hoppas att det som händer idag ger signaler till regionen om att Europas parlamentariker vågar gå före, pröva självständigt. Självklart är detta också en väl timad händelse för frågan får vingar. Men detta beslut har ingen koppling till erkännande, även om det inte finns vattentäta skott i verklighetens tolkning. Det är ju i grunden viljan till två fria stater med fred, respekt och erkända gränser som ligger bakom vårt beslut. Ett beslut som säkert av samma spegeleffekt vissa röstar emot.
För egen del känns det också positivt att vi nu kan landa denna fråga, för den blir också en bro till demokrati som vi båda vandrat ut på för att bli partners. Det visar att vi inte låter ngn ockupationsstat får bära frukter av detta eller annan drabbas orättmätigt. Här har ju det palestinska parlamentet under många år inte kunnat samlas för att parlamentariker fängslats av Israel och sitter i israeliska fängelser.
Men när jag nu precis skriver detta höjs en röst från en annan del av Knesset som säger att palestinierna redan har en stat och det är Jordanien. Det är en röst som vi hört förut och som går till angrepp, säger att Palestinierna är rasister. Han talar om att Abbas sagt att inga israeler ska bo i Palestina. Men, det är ju en spegling av Netanyahus vilja att se ett Israel för judar, där palestinierna inte ska ha rätt att förändra den judiska karaktären. Detta med mångfald verkar inte vara populärt alls, vare sig i regionen eller för den delen i denna församling. Här förenas många i en ovilja mot mångfald.
Alltnog, vi kommer att få ett beslut. Vi kommer att få ett undertecknande och sedan gäller uppföljning som partners ska göra av det vi åtagit oss gemensamt. Hoppas om två år kunna få en utvärdering som är frank och positiv.
För egen del känns det också positivt att vi nu kan landa denna fråga, för den blir också en bro till demokrati som vi båda vandrat ut på för att bli partners. Det visar att vi inte låter ngn ockupationsstat får bära frukter av detta eller annan drabbas orättmätigt. Här har ju det palestinska parlamentet under många år inte kunnat samlas för att parlamentariker fängslats av Israel och sitter i israeliska fängelser.
Men när jag nu precis skriver detta höjs en röst från en annan del av Knesset som säger att palestinierna redan har en stat och det är Jordanien. Det är en röst som vi hört förut och som går till angrepp, säger att Palestinierna är rasister. Han talar om att Abbas sagt att inga israeler ska bo i Palestina. Men, det är ju en spegling av Netanyahus vilja att se ett Israel för judar, där palestinierna inte ska ha rätt att förändra den judiska karaktären. Detta med mångfald verkar inte vara populärt alls, vare sig i regionen eller för den delen i denna församling. Här förenas många i en ovilja mot mångfald.
Alltnog, vi kommer att få ett beslut. Vi kommer att få ett undertecknande och sedan gäller uppföljning som partners ska göra av det vi åtagit oss gemensamt. Hoppas om två år kunna få en utvärdering som är frank och positiv.
tisdag 20 september 2011
Personliga tankar om Israel/Palestina
En sak är klar, President Abbas val att gå till FN för att stärka sitt folks status har rört om i den politiska grytan. Istället för att se en ny Intifada till följd av Gaza-konflikten, nya bosättningar på Västbanken och Jerusalem har den palestinska ledningen samlat sig till en annan väg. De har sökt Partnership for Democracy med Europarådet och de går nu till FN för att söka stöd för sin stat.
Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.
Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.
Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.
Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.
Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.
För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.
Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?
Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.
Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.
Personligen måste jag säga att jag välkomnar att man söker icke-våldsvägar för att röra om i grytan och söka uppnå ett bättre förhandlingsläge. Alternativet hade varit förödande, för det palestinska folket, för Israel, för regionen och oss alla.
Själv hade jag hoppats att Obamas ord om framgång för fredsförhandlingarna det gångna året hade förverkligats. Efter 45 år av konflikt, förhandlingar, uppbrott, besvikelser, förhoppningar, löften, svek, terrorism, nya bosättningar, murbygge, rädslor, förnedring m m m m krävdes det ju mod från alla parter för att bryta isen och nå framgångar. Men ack så innerligt jag önskar israelerna att få leva i fred med sina grannar inom säkra och erkända gränser. Ack så innerligt jag önskar att palestinierna ska få uppleva fred och en egen stat, inom säkra och erkända gränser. Här kan man kräva mod av Palestinierna men man måste också kräva det av Israel som under alla dessa år ockuperat och expenderat. Det modet har inte funnits.
Nu funderar många kring följderna av palestiniernas vägval, att gå till världssamfundet. För min del gör jag också detta. Ännu vet vi inte vad som följer, hur en resolution i Generalförsamlingen formuleras eller vad som ev blir föremål för omröstning i Säkerhetsrådet. Men för mig kan ett avvisande osett, aldrig bli ett svar. Denna hållning försöker vissa tolka som ett svek mot Israel. Sååå fel, vi kan aldrig ge den nuvarande regeringen, Lieberman och de extremreligösa vetorätt. De ogillar FN-vägen och det må de göra. Men deras politik, deras val är inte min politik. Tro inte att jag tvekar i stödet för Israels rätt till säkra och erkända gränser. En rätt som är självklar och om den skulle utmanas skulle mötas av stark reaktion. Men, den rätten innebär inte ett stöd för den nuvarande regeringens expensionspolitik med nya bosättningar, murbygge på ockuperad mark m m.
Det som Abbas gör ger oss alla ett nytt utgångsläge som vi måste förhålla oss till, inte tänka bort. Det gäller också för Nethanyahos agerande. Kommer vårt svar och vår reaktion att kunna göra någon skillnad? Jag vill faktiskt tro det. Det gäller främst EU, men också Sverige och andra stater förstås. Det är därför viktigt att vi noga överväger hur vi svarar. Helst önskar jag förstås ett starkt EU, som kan göra politisk skillnad men om det inte lyckas är det viktigt hur enskilda länder agerar. Visst ska EU söka samordna sig med USA, det gjorde vi när det gäller utvecklingen i Nordafrika. Men då såg vi också att enskilda länder drivit på och faktiskt gjort skillnad. Vi har också sett hur EU, men även vissa länder gått fel och agerat för sent vis-a-vi t ex de Nordafrikanska länderna. De förväntningar som funnits på Obama och USA riktas nu allt mer mot EU. Här finns en utmaning att möta för oss alla. Har vi tillräckligt mod för att anta den? Jag vill hoppas att det är så.
Men, ska vi då nu erkänna Palestina? Vi ska vara beredda att göra det, men inte förutsättningslöst. Jag hoppas att de förutsättningarna ska föreligga i närtid, men här måste palestinierna lösa en del på hemmaplan. Det innebär för min del inte att det ska föreligga ett fredsavtal innan ett bilateralt erkännande kan göras. Det kravet ger ju en part vetorätt i förhandlingarna. Om det vore fruktbart för framgång, borde vi sett den efter alla dessa år? Har ju ägnat en hel del funderingar kring det folkrättsliga utgångsläget. Sverige erkänner ju stater utifrån vissa grunder - att det finns ett territorium och en befolkning som bebor detta samt en regering som förmår utöva effektiv kontroll över hela territoriet. Om staten erkänts av Säkerhetsrådet uppkommer inte frågan om bilaterala erkännanden. Om så inte sker uppkommer däremot frågan. Svaret på den är inte given. Här krävs en politisk bedömning. Den är nära förestående.
För min del kommer jag inte ifrån att både Israel och kommande Palestina är unika stater. Världssamfundet har ett särskilt ansvar till följd av historien från NF till FN och formerna för Israels bildande och alla de resolutioner som följt gällande ockupationen, palestinernas rätt till självbestämmande m m. Sedan 1967 har vi sett 45år av försök till fred och ny statsbildning. Men framgångarna har varit begränsade under åren som förflutit. Vissa vill hävda att tiden leder till en faktisk förändring på marken. Det är ju ofta det som skett efter krig, gränser har förändrats. Ockupationen har dock aldrig erkänts av FN. Folkrätten säger att en ockupationsmakt inte får njuta frukt av sin aggression, så inte heller Israel. Vad har då hänt under 45 år? Detta måste vägas in när vi prövar vårt svar på ett bilateralt erkännande. Denna situation är unik, går inte att jämföra med någon annan statsbildning och erkännande - inte heller Kosovo eller Kroatien.
Sedan då till frågan om Hamas, deras styre på Gaza, angrepp på Israel och Hamas program. De har agerat förödande, haft en profil som är helt oacceptabel, som klassat dem som terroristorganisation. Men, de är en av flera politiska grupperingar i Palestina. De är den gruppering som skulle vinna på ett misslyckande i FN. Där och hos andra extremister finns de som motsätter sig FN-spåret. Varför ska de få rätt? Varför ska extremisterna få vetorollen?
Sverige har förhållningssättet att inte erkänna regeringar, vi erkänner stater. Sedan väljer vi att samtala, kritisera, bistå och förhålla oss till olika länders regeringar utifrån våra politiska vägval och visioner. Det måste gälla även för en ny palestinsk stat. En stat som inte föds genom enskilda staters erkännande, även om antalet erkännanden kommer att få entydig betydelse för de-facto-utfallet. Ett beslut i Säkerhetsrådet är direktverkande. Det lär inte ske nu. Men, det kan finnas skäl att erbjuda en icke-våldsväg fram till den dagen. Det kan bli aktuellt med en uppgradering av Palestinas status i FN genom en omröstning i Generalförsamlingen. Att ge dem den status Vatikanstaten har. I en sådan omröstning är det för min del tveklöst så att Sverige måste rösta ja - oavsett EU. En uppgradering kan i vart fall ge Palestina nya möjligheter på icke-våldsvägen framåt.
Sverige och EU har ett ansvar att handla, inte bara fortsätta som förut och lämna fältet till andra att fylla. Det sistnämnda skulle kunna bli en gnista som tänder nya konflikter. Låt oss både vara ödmjuka inför svårigheterna men också modiga inför möjligheterna.
måndag 12 september 2011
Går vi mot en arabisk höst??
Libyen verkar har vridits ur Gaddafis händer, man talar om val inom 18 månader och resonerar om en moderat islamsk stat. Tidpunkt för val är utsatt i både Tunisien och Egypten men ändå känner jag vånda över utvecklingen i regionen. I Egypten manar många till samling och protester mot det sätt på vilket militären nu driver på utvecklingen. Väl medveten om att jag måste lyssna på ledande personer från regionen med andra perspektiv än de svenska, hör jag ändå på en av de egyptiska presidentkandidaterna med växande oro. När han talar om att rensa gatorna låter det välbekant på fel sätt. Hur kommer presidentvalet i Egypten att utvecklas?? Blir det början på en mer höstlik period??
Som om inte det räcker med eländet som dagligen drabbar männniskorna i Syrien mullrar det också på andra håll. Jag försöker hålla lite koll på Gulfstaterna, på Arabförbundet och självklart Turkiet men det verkar väldigt svårt för någon att få genomslag i al-Assads handlande. Och nog borde Säkerhetsrådet kunna förmå sig till att handla, i vart fall markera just att ingen ska vara straffri.
Sedan noterar jag hur Turkiets PM Erdogan verkar gå upp i varv allt mer. Nu är han på turné i Arabvärlden. Den har han bäddat för genom att gå till hårt angrepp på Israel och dessutom beordra krigsfartyg att skydda humanitär transport till Gaza för att markera att blockaden inte accepteras. Turkiet har rätt att vara upprörda över det som hände men nog överreagerar man medvetet. Lieberman, en annan av regionens eftertänksamma och fridfulla ledare :p svarar att han inte viker utan istället ska söka göra Turkiets fiender till sina vänner. Således djup kontakt med Armenien och dess diaspora samt insatser för att stötta kurderna på alla sätt. Själv tänker jag här på Turkiets uttalade mål om Zero-problems med grannarna och vilka problem som kan uppkomma av Erdogans linje om den fullföljs.
Nu är ju inte Turkiets roll så där entydig i arabvärlden med hänvisning till historien. Även om många ser på Turkiet som en mer modern muslimsk stat är de inte en råmodell för demokratibygge för alla, långt därifrån.
Sett mot denna bakgrund är det som händer i stormens öga - ganska lugnt. Men det ska inte lura någon. Det som följer i Israel, Palestina, Libanon m fl stater kan alltid leda till explosion. Men just nu hör jag en tydlig palestinsk vilja att nå fram till väst och inte minst EU. Det är, förutsatt att vi klarar att möta detta på ett klokt sätt, det mest hoppfulla just nu. Men nog kan jag se hur många krafter, inte bara försöker tända eld i konflikten via Gaza, utan även från andra håll. Må de inte lyckas och även här har EU en mycket unik möjlighet att göra skillnad. Schabbla inte bort den!!!
Ty om det skulle bli fallet så känner jag att vi nog står inför en arabisk höst, kanske en besvärlig vinter innan vi kan få se nya vårtecken i området.
Som om inte det räcker med eländet som dagligen drabbar männniskorna i Syrien mullrar det också på andra håll. Jag försöker hålla lite koll på Gulfstaterna, på Arabförbundet och självklart Turkiet men det verkar väldigt svårt för någon att få genomslag i al-Assads handlande. Och nog borde Säkerhetsrådet kunna förmå sig till att handla, i vart fall markera just att ingen ska vara straffri.
Sedan noterar jag hur Turkiets PM Erdogan verkar gå upp i varv allt mer. Nu är han på turné i Arabvärlden. Den har han bäddat för genom att gå till hårt angrepp på Israel och dessutom beordra krigsfartyg att skydda humanitär transport till Gaza för att markera att blockaden inte accepteras. Turkiet har rätt att vara upprörda över det som hände men nog överreagerar man medvetet. Lieberman, en annan av regionens eftertänksamma och fridfulla ledare :p svarar att han inte viker utan istället ska söka göra Turkiets fiender till sina vänner. Således djup kontakt med Armenien och dess diaspora samt insatser för att stötta kurderna på alla sätt. Själv tänker jag här på Turkiets uttalade mål om Zero-problems med grannarna och vilka problem som kan uppkomma av Erdogans linje om den fullföljs.
Nu är ju inte Turkiets roll så där entydig i arabvärlden med hänvisning till historien. Även om många ser på Turkiet som en mer modern muslimsk stat är de inte en råmodell för demokratibygge för alla, långt därifrån.
Sett mot denna bakgrund är det som händer i stormens öga - ganska lugnt. Men det ska inte lura någon. Det som följer i Israel, Palestina, Libanon m fl stater kan alltid leda till explosion. Men just nu hör jag en tydlig palestinsk vilja att nå fram till väst och inte minst EU. Det är, förutsatt att vi klarar att möta detta på ett klokt sätt, det mest hoppfulla just nu. Men nog kan jag se hur många krafter, inte bara försöker tända eld i konflikten via Gaza, utan även från andra håll. Må de inte lyckas och även här har EU en mycket unik möjlighet att göra skillnad. Schabbla inte bort den!!!
Ty om det skulle bli fallet så känner jag att vi nog står inför en arabisk höst, kanske en besvärlig vinter innan vi kan få se nya vårtecken i området.
onsdag 7 september 2011
Europarådet och EU - gemensam MR-grund
Öppet för gemensam MR-grund i Europa
Om några veckor får Europarådets parlamentariker rösta om min rapport. Jag har ägnat rätt mycket tid det senaste året till att besöka olika ansvariga inom EU och Europarådet för att fånga upp Lissabonfördragets olika effekter på Europarådet. Det har varit en spännande resa och lärorik.
Helt avgörande var att EU blev en juridisk person och därmed kan agera på ny grund i internationella organisationer. En annan vital del av Lissabonfördraget är det klara ställningstagandet för att ansluta EU till Europakonventionen om Mänskliga rättigheter som hävdas ytterst av domstolen i Strasbourg.
Det är oerhört angeläget att vi tar fasta på möjligheterna som Lissabonfördraget ger till att bygga en gemensam grund för MR, demokrati och rättstater i hela Europa. Det kan göras mer effektivt genom att ta vara på de konventioner och de uppföljningsmekanismer som finns i Europarådet. Genom att välja vägen att ansluta EU till Europarådets olika mekanismer suddar vi ut riskerna för att bygga upp nya barriärer och gränser i Europa. Det faktum att Europarådet är det enda Pan-Europeiska organet och att det faktiskt också har en väldigt uttalad kompetens gällande MR, demokrati och rättstatlighet gör att EU har allt att vinna på att stärka och inte undergräva Europarådet. Det handlar definitivt inte om att någon stat eller EU ska hindras att göra mer, snarare tvärtom men däremot kan Europarådet säkra att ingen ska göra mindre.
Visionen måste vara att utveckla en gemensam Pan-Europeisk grund för MR-skyddet och därmed stärka skyddet för enskilda människor, säkra att inga nya gränser dras upp mitt genom Europa. Europarådets medlemmar utgörs av både EU-länderna och EU:s östra grannskap. Men även vårt södra grannskap har visat intresse av att knyta an till det rum som Europarådet erbjuder för att utveckla fungerande demokratier. En viktig del är självklart Venedigkommissionen som byggt upp unik kompetens gällande rättsgrunder som är förenliga med Europarådets nyckelkonventioner. Men för att möta intresset har Europarådet även utvecklat ett nytt instrument. Genom att erbjuda ”Partnership for Democracy” till hela södra Medelhavsregionen har vi vidgat kontaktytorna till våra grannar. Tills nu har Marocko ansökt och fått partnership, med särskild markör om Västsahara. Kommande månad tar vi nästa steg genom att rösta för att Palestinian National Council ska erhålla partnerskap. Det intressanta är att även Hamas uppges ha lovat ställa upp på att stoppa dödsstraff och en rad andra krav som ingår som grund för partnerskapet. Detta partnerskap är således inte kravlöst, det gäller i två år och ska följas upp.
Från den dag PNC får partnerskapet ljuder signalen i övriga grannländer. Övertygad om att dessa fångar upp signalen, varvid fler lär följa efter. Detta blir viktigt för hela grannskapet och därmed för Europa och EU. Genom att ta vara på möjligheterna och olika unika kompetenser kan vi tillsammans nå längre i utvecklingen på vår kontinent men också i vårt grannskap.
Om några veckor får Europarådets parlamentariker rösta om min rapport. Jag har ägnat rätt mycket tid det senaste året till att besöka olika ansvariga inom EU och Europarådet för att fånga upp Lissabonfördragets olika effekter på Europarådet. Det har varit en spännande resa och lärorik.
Helt avgörande var att EU blev en juridisk person och därmed kan agera på ny grund i internationella organisationer. En annan vital del av Lissabonfördraget är det klara ställningstagandet för att ansluta EU till Europakonventionen om Mänskliga rättigheter som hävdas ytterst av domstolen i Strasbourg.
Det är oerhört angeläget att vi tar fasta på möjligheterna som Lissabonfördraget ger till att bygga en gemensam grund för MR, demokrati och rättstater i hela Europa. Det kan göras mer effektivt genom att ta vara på de konventioner och de uppföljningsmekanismer som finns i Europarådet. Genom att välja vägen att ansluta EU till Europarådets olika mekanismer suddar vi ut riskerna för att bygga upp nya barriärer och gränser i Europa. Det faktum att Europarådet är det enda Pan-Europeiska organet och att det faktiskt också har en väldigt uttalad kompetens gällande MR, demokrati och rättstatlighet gör att EU har allt att vinna på att stärka och inte undergräva Europarådet. Det handlar definitivt inte om att någon stat eller EU ska hindras att göra mer, snarare tvärtom men däremot kan Europarådet säkra att ingen ska göra mindre.
Visionen måste vara att utveckla en gemensam Pan-Europeisk grund för MR-skyddet och därmed stärka skyddet för enskilda människor, säkra att inga nya gränser dras upp mitt genom Europa. Europarådets medlemmar utgörs av både EU-länderna och EU:s östra grannskap. Men även vårt södra grannskap har visat intresse av att knyta an till det rum som Europarådet erbjuder för att utveckla fungerande demokratier. En viktig del är självklart Venedigkommissionen som byggt upp unik kompetens gällande rättsgrunder som är förenliga med Europarådets nyckelkonventioner. Men för att möta intresset har Europarådet även utvecklat ett nytt instrument. Genom att erbjuda ”Partnership for Democracy” till hela södra Medelhavsregionen har vi vidgat kontaktytorna till våra grannar. Tills nu har Marocko ansökt och fått partnership, med särskild markör om Västsahara. Kommande månad tar vi nästa steg genom att rösta för att Palestinian National Council ska erhålla partnerskap. Det intressanta är att även Hamas uppges ha lovat ställa upp på att stoppa dödsstraff och en rad andra krav som ingår som grund för partnerskapet. Detta partnerskap är således inte kravlöst, det gäller i två år och ska följas upp.
Från den dag PNC får partnerskapet ljuder signalen i övriga grannländer. Övertygad om att dessa fångar upp signalen, varvid fler lär följa efter. Detta blir viktigt för hela grannskapet och därmed för Europa och EU. Genom att ta vara på möjligheterna och olika unika kompetenser kan vi tillsammans nå längre i utvecklingen på vår kontinent men också i vårt grannskap.
torsdag 1 september 2011
Syrien och al-Assad
Förödande att dagligen ta del av de nya övergrepp som rapporteras från Syrien. Väl medveten om att det nog bara är toppen på isberget vi ser. Många känner vånda över att intet görs från omvärlden för att sätta stopp för brotten. Nu skärps dock sanktionerna och EU suspenderar i princip samarbetsavtalet. Skruvarna dras åt.
Den fråga många ställer verkar vara om det är al-Assad som har makten i sin hand eller om han styrs av andra? Svårt läge kan jag tycka. Talade alldeles nyligen med en ledande företrädare för NGO:s i regionen som menade att al-Assad måste frigöra sig från regimen och att det fanns sådana perspektiv. Han skulle göra det av ren självbevarelsedrift efter att ha sett utgången i Libyen. Måhända finns det något i detta. Om jag var al-Assad eller övriga i ledningen skulle jag nog fundera mången natt över det som hände i Libyen. Om Gaddafi utsåg sig själv till den järnhand som skulle sätta punkt för det arabiska upproret våren 2011, blev verkligheten en annan. Det torde fler än al-Assad ha anledning att tänka på i dessa dagar.
Jag har ju fått den bilden tidigare, att al-Assad inte har kontrollen. Det verkar vara ett försök att rädda ansiktet på honom som många ser som viktigt. Syrien är inte vilket land som helst i regionen. Många vill inte tränga in honom i ett hörn av omtanke om regionen. Ingen vet vad som skulle hända om alla dörrar stängdes. Men, nu har ju olika försök att nå fram längs den vägen prövats utan framgång. Tänker inte minst på de turkiska försöken. Nu senast var det Gül som markerade att tiden runnit ut, alldeles för sent för allt som han sa. Så vad följer nu?
Om det nu skulle vara så att det inte är al-Assad som har den yttersta makten vem är det då? Och vad gör då denna eller dessa i det läge som utvecklas? Syrien är ju landet med en mycket väl utvecklad säkerhetstjänst. Tänker på KGB, Stasi och andra. Har den vuxit sig för stark? Tja, här kan man ju ägna sig åt rätt mycket spekulationer. Jag avstår och stannar här.
En sak är helt klar. Jag delar helt Amnestys uppfattning att FN:s säkerhetsråd måste samla sig och hänskjuta Syrien och brott som begåtts där till ICC. Den möjligheten har säkerhetsrådet även fast Syrien inte är ansluten. Det är det minsta man kan begära av världens ledande aktörer, att samla ihop sig för att fördöma och säkerställa att ICC får döma förövarna. Döma de ytterst ansvariga.
Den fråga många ställer verkar vara om det är al-Assad som har makten i sin hand eller om han styrs av andra? Svårt läge kan jag tycka. Talade alldeles nyligen med en ledande företrädare för NGO:s i regionen som menade att al-Assad måste frigöra sig från regimen och att det fanns sådana perspektiv. Han skulle göra det av ren självbevarelsedrift efter att ha sett utgången i Libyen. Måhända finns det något i detta. Om jag var al-Assad eller övriga i ledningen skulle jag nog fundera mången natt över det som hände i Libyen. Om Gaddafi utsåg sig själv till den järnhand som skulle sätta punkt för det arabiska upproret våren 2011, blev verkligheten en annan. Det torde fler än al-Assad ha anledning att tänka på i dessa dagar.
Jag har ju fått den bilden tidigare, att al-Assad inte har kontrollen. Det verkar vara ett försök att rädda ansiktet på honom som många ser som viktigt. Syrien är inte vilket land som helst i regionen. Många vill inte tränga in honom i ett hörn av omtanke om regionen. Ingen vet vad som skulle hända om alla dörrar stängdes. Men, nu har ju olika försök att nå fram längs den vägen prövats utan framgång. Tänker inte minst på de turkiska försöken. Nu senast var det Gül som markerade att tiden runnit ut, alldeles för sent för allt som han sa. Så vad följer nu?
Om det nu skulle vara så att det inte är al-Assad som har den yttersta makten vem är det då? Och vad gör då denna eller dessa i det läge som utvecklas? Syrien är ju landet med en mycket väl utvecklad säkerhetstjänst. Tänker på KGB, Stasi och andra. Har den vuxit sig för stark? Tja, här kan man ju ägna sig åt rätt mycket spekulationer. Jag avstår och stannar här.
En sak är helt klar. Jag delar helt Amnestys uppfattning att FN:s säkerhetsråd måste samla sig och hänskjuta Syrien och brott som begåtts där till ICC. Den möjligheten har säkerhetsrådet även fast Syrien inte är ansluten. Det är det minsta man kan begära av världens ledande aktörer, att samla ihop sig för att fördöma och säkerställa att ICC får döma förövarna. Döma de ytterst ansvariga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)