Hållbar utveckling - idéer för framtiden?

Jag kommer i ett antal inlägg dela mina tankar kring förslaget till idéprogram från programgruppen. Jag har äntligen läst det, funderar en del och väljer att kommentera delar här och återkommer i annat.

Funderar en del på hur olika värden balanseras i programmet. Frihet är visserligen det bästa ting, där sökas kan all världen kring som det hette i den berömda strofen från 1439. Men frihet från vad, för vem och av vem definieras denna frihet...?

Spanar historiskt och man kan fånga olika trådar, präglade av den tidens anda. Vi har ett kulturkonservativt drag, har varit ett tydligt intressebaserat parti o s v men jag stannar för andra spår. Vi sätter människan i centrum genom tiderna, så ock programgruppen. Vi har talat om frihetens men också rättivsans principer, om kamp mot koncentration av makt - ekonomiskt såväl som offentligt, mot all koncentration av finansiell makt såväl statligt som privat, om likvärdighet, solidaritet , sammanhållning och om avvägningar mellan grundläggande värden som frihet och trygghet. Noterar för den delen analysen i 1959 års program av varför arbetarna såg det kollektiva ägandet som ett mål, därför att känslan av beroende av privatkapitalet blev den främsta grunden för opposition mot dåvarande samhället.

Jag tolkar nu programgruppen som att de söker frigörelse från staten för att det ger optimal frihet för den enskilde. De väljer i mitt tycke en alltför enkelspårig väg. Jag tänker att vi har en frihetsklyfta, där alltjämt många sitter fast i andra beroenden som nog upplevs värre än statens bojor. Ser det t ex här hemma i Södertälje. Beroenden som minskar friheten genom otrygghet, orättivsor, de små gemenskapernas tyranni mm. För att kunna bryta dessa bojor krävs ett frigörande samhälle där man har möjlighet att klara sig om man bryter upp. Det är inte för inte som Sverige är det land i världen som är mest individualistiskt. De som ogillar utvecklingen talar både här hemma och i t ex USA om statsindividualism, om beroende av staten istället för familjen, kyrkan, de små gemenskaperna eller marknaden? Men människan är en social varelse och finns i olika gemenskaper, ingen erimit. Till detta ska jag återkomma.

Jag vill vara tydlig med att vi vill värna och utveckla välfärdssamhället, att vi inser att stora klyftor leder till koncentration av makt, möjligheter och friheter. För mig handlar det i grunden om att forma en politik för hållbar utveckling - socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Lokalt, regionalt, nationellt och globalt. Där hade jag ett tag hoppats att programförfattarna tagit sin utgångspunkt. Så icke.

Alla människors lika värde och rättigheter har burit upp våra idéprogram genom decennierna efter andra världskriget. Detta bygger självklart på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. De är universella och ömsesidigt förstärkande. Sedan är det upp till staterna att säkerställa dem utifrån sina förutsättningar och bedömningar. Det är i första hand de 30 artiklarna som bär våra grundläggande rättigheter, i Europa preciserade också genom Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Här har vi också alla och envar möjlighet att få våra rättigheter prövade i Europadomstolen för mänskliga rättigheter om vi anser att de kränkts.

Det finns dock inget i dessa rättigheter som innefattar rätten att fritt bosätta sig var man vill bortom nationsgränser, men väl rätten att få asyl på vissa grunder. Det hindrar oss inte att drömma om en framtida värld utan gränser, där alla kan röra sig fritt. Men där är vi inte idag, inte ens inom EU. Inom Schengen har vi den friaste rörligheten, men här gäller alltjämt att man har rätt att röra sig utan gränser och stanna var man vill upp till tre månader. Längre än så gäller andra förutsättningar.

Så när vi drömmer om en värld utan gränser känner jag att vi måste diskutera vad vi då vill förändra för att göra den möjlig, först inom EU och i en drömd framtid även globalt. Idag är det en frihet som gäller de välutbildade, de kapitalstarka och de efterfrågade på arbetsmarknaden. De som lättast erhåller alla gröna eller blå kort. De väljer och vrakar i den globala byn. De kommer likt kaptial att röra sig ganska oberoende av dagens gränser. Men om den valfriheten ska gälla lika för alla, vad blir den då i praktiken värd? Lika villkor som övriga i landet dit du flyttar eller särlösningar? Vad innebär särlösningar för de som söker sig till oss men inte har råd att betala eller de som drömmer om att få ett bättre liv för sina barn? Vad blir friheten värd för dem? Om inte särlösningar så vad innebär det då? Jag har hört debatten på detta område och tycker att den är spretig.

Det har framförts i den efterföljande debatten om "fri invandring" (som beskrivs lite olika i programmet) att vi först måste ändra i våra lagar, men varför funderar jag? Inte kan det väl vara för att vi drömmer om fri rörlighet? Eller lägre skatter eller vad nu olika drömmer om..?? Ska socialtjänstlagen, vistelsebegreppet o s v slopas. Men det står inget om detta i detta avsnitt av programförslaget. Avvägningen av den enes frihet mot den andres kommer vi dock aldrig ifrån i ett socialt hållbart samhälle.

Programförslaget talar i detta avsnitt om både öppna gränser, fri rörlighet och generös flyktingpolitik samt fri invandring. Här sätter man sig på många stolar skulle jag vilja säga, samtidigt. Tex skulle jag kunna tolka att detta gäller bara för de länder som kränker mänskliga rättigheter där människor ska söka fristad från förtryck. Man talar om "öppnare gränser" i en mening och i en annan att man är för en "fri invandring".

Även detta avsnitt skulle må väl av en stramare skrivning. Drömmen kan då hållas vid liv, som i grunden eftersträvansvärt. Måhända tycker vissa att det är drömmarna som ska lyftas i idéprogram, enbart. Men drömmarnas fäger ger vägledning om vart vi strävar, till ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle eller till ett mer marknadsliberalt laissez-faire samhälle med gröna inslag. Själv drömmer jag om den socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbara världen.

Idéprogram - processen...??

Ska säga att jag själv inte lagt ned tid på wikitexterna under den process som pågått. Har läst ngt och ögnat lite under tiden, men inte skrivit egna inlägg. Kändes för egen del inte rätt. För det må jag kritiseras. Har deltagit på en del möten där processen avhandlats, men inte själva innehållet diskuterats. Har därför kännt att det varit svårt att känna av vad Centermedlemmarna tänker och tycker kring de idéer som värkts fram. Men jag hoppas att övriga känner sig mer involverade, så att det som nu presenterats inte är fåtalets produkt. Speciellt eftersom jag hörde många som tidigare sa att det nuvarande programmet var riktigt bra och egentligen inte behövde ändras.

Det jag våndas för är idéernas förankring, om de tankar som förs fram bärs upp av medlemmar och förtroendevalda i vårt avlånga land. Det är ju till syvende og sist de som ska klara att möta väljarna om drygt ett år och då klara att driva politiska förslag för nästa mandatperiod utifrån programmet. Det var och är inte inplanerat någon remisstid på programmet, det framgår tydligt av hemsidans beskrivning av processen. Där skulle partistyrelsen behandla programförslaget i januari och stämman i mars. Nu blev det dock ett mellanting så precis före jul fick alla ordföranden förslaget för att kunna "komma med synpunkter" senast den 5 februari. Synpunkter som sedan ska hinna bearbetas på 10 dagar innan partistyrelsen ska fatta beslut efter att också ha hunnit ta del av tankarna från rötterna.

Är processen långsiktigt hållbar? Hur mycket hinner medlemmarna diskutera med varandra efter helgerna och före den 5 februari? Normalt sker kretsarnas årsmöten före februari månads utgång men ska man dra igång en process lokalt, vilket inte var förvarnat förrän Sverige gick på julledighet så tar det tid. Så när ombuden väl kommer till stämman kan mycket hända. Kommer man kunna åka hem och känna att beslutet blivit ett förankrat program? Jag hoppas det, men det är en riktig utmaning att klara hem. Måhända kommer vi se hur kretsarna sluter sig samman för att driva igenom förändringar underifrån i olika avsnitt.

Jag har nu sökt följa debatten om programgruppens förslag. Hör både vilja att lyssna och föra dialog men också en frustration över reaktioner som skulle kunnat förutses om programförslaget byggde på bred dialog internt. Det talas om 10 000 deltagare och 220 kretsar som varit aktiva, vilket vore fantastiskt bra. Själv botaniserar jag lite i de 50 inlägg från olika dialogmöten och grupper som redovisats och så har vi ju de 20 redovisade specialskrivna artiklarna. Funderar förstås över de 10 000 deltagarna...är de unika, några som deltagit ofta, finns det några överrepresenterade i åldrar o s v. Det är ju intressant i sig, då vi alla vet effekten av stormöten och att det kan slå väldigt olika beroende på omständigheterna. Därför ha vi ju valt representativ demokrati framför stormötesdemokrati. Risken med stormötesdemokrati är att det blir kortsiktighet framför långsiktighet. Kräver mycket av en ledning i dessa lägen.

Alltnog, nu är det ju programgruppen som kämpat för att ställa samman sitt förslag och de som nu överlämnat resultatet till partistyrelsen. Därmed är gruppens uppdrag ju avslutat och partistyrelsen ska läsa och begrunda resultatet. Har dock hört vissa kommentarer redan och fler lär det bli, men jag hoppas att ledning och styrelse nu främst lyssnar och tänker till inför det beslut som stundar. Redan i september 2013 ska grunderna för Europaparlamentsvalet sättas utifrån detta program. Och inom ett år ska förslagen på programmets grund finnas konkretiserade inför kommande mandatperiod i kommuner, landsting/regioner och då prövas idéernas hållbarhet.

Återkommer i ett kommande inlägg till programförslaget som jag nu läst.

Mer Egypten

Spännande att möta de egyptiska parlamentarikerna idag, med Tahrir och samtalen i Kairo och Alexandria i färskt minne. Blev nu samtal över en lunch med många deltagare och få engelsktalande. Dock från flera olika partier, om än inte våra systerpartier i LI. Dock en brorsson till mördade Anwar Sadat som nu leder ett civilt parti Reform and Development. De tycker uppenbart att det behövs en ny konstitution i Egypten snabbt för att fullfölja transitionen. Den enda kvinnan i delegationen var fr det partiet och stödde helt presidenten men Al-Sadat pekade för egen del på att det inte var så enkelt och att landet nu har en svår kris. Kändes som om han balanserade och är en god maktspelare.

En obereonde kandidat som beskrevs som intelektuell kopt var mycket bekymrad över förslaget till konstitution, talade om att presidentens tal om domarkupp måste tyda på avlyssning av domstolen eller kristallkula. En annan från Freedom Party var både intelektuell kopt och domare. Han talade i termer av Mursi som diktator. Skapade tydlig konfliktyta mot de övriga. Men där var även företrädare för salafister och Brödraskapet - i form av Al Nour, Asala och Freedom and Justice party. Det sistnämnda är president Mursis parti. De var samtliga förespråkare av konstitutionen även om inte helt eniga om maktdelningsfrågor. Tänkte återigen på Listen and obey, när jag hörde samtalen. Var viktigt att utbilda folket, inte om varje ord utan om andan i grundlagen.

Uppenbart visade de upp den polarisering som råder i Egypten idag. De som ser att presidenten stulit revolutionen (de unga var dock inte representerade) och är en ny diktator, som givit sig makt att stå över alla domar, upphävt gamla domar från perioden efter Mubarak och givit immunitet till Konstitutionsförsamlingen och Shura-rådet. De ser att det finns en tydlig agenda, att exkludera alla icke-islamister och stöpa om Egypten. De övriga ansåg att presidenten var tvungen att sätta fart på detta för att korta transitionstiden. Det var nödvändigt menade man för att kunna börja bygga upp nya institutioner med parlamentet som centralt, att bygga upp ekonomin igen. De talade om de höga domare som uttalat sig för att avsätta både konstitutionsförsamlingen den 2 dec och Shura-rådet därför att de var i strid med gällande konstitution. Det skulle ha motiverat den snabba avslutande processen att rösta igenom konstitutionen förra veckan, det som fick de liberala att avgå ur församlingen. Shura-rådet, som är delvis valt och delvis utnämnt är de som idag kan stifta lagar i avvaktan på ett nytt parlament. Det gamla som valdes upplöstes ju av domstolen och när Mursi sökte återinsätta dem fick han på tafsen och backade.

Det som nu väntar fram till den 1 december är en snabb insats för att säkra folkomröstningen om den konstitution som röstats igenom under natten mot fredag i förra veckan. Den ska hållas den 15 december och är beslutande. Krävs en absolut majoritet av de röstande. Känns som det är en riktig ek-klut att klara. Om det blir få eller väldigt delat som Egypten röstar igenom konstitutionen kan legitimiteten kraftigt bli ifrågasatt. Kan bli stora konvulsioner igen. Sedan om den antas, då ska på den grunden val hållas 2 månader senare - typ 15 februari till parlamentet. Blir en tuff resa för de som ska organisera och överse valen. Här har domstolarna haft en roll, nu verkar ju de flesta bojkotta sitt arbete i protest mot Mursis president-dekret där han gav sig överordnad makt. Nu verkar en förvaltningsdomstol sagt att röstningen ska klaras. Men vi vet alla att röster kan klaras, men frågan blir om det löser eller skapar nya problem. Utan legitimitet väntar svårare utmaningar och jag kan inte låta bli att undra över hur länge militären stannar kvar i sina baracker. Räcker det med att det ska vara en militär som försvarsminister enligt förslaget till konstitution för att Mursi ska behålla stödet?

Av mina samtal vid lunchen framgick att det amerikanska systemet inspirerat till tvåkammarsystem, fördelning av makt mellan presidént, regering och parlament. Uppenbart ska båda husen i parlamentet vara medröstande i alla lagförslag. Kan ju också bli spännande i Egyptens polariserade klimat om det blir olika maktförhållanden i de båda husen. Docks ska även fortsatt Shruan ha en del av platserna tillsatta via utnämningar från presidenten. Alltnog - det lär ta tid innan vi ser om det är fågel eller fisk vi talar om. Under den tiden kan det hetta till - även på gator och torg. Håller ögon, öron och kontakter öppna.

Egypten - utmaning

Nyss hemkommen från ännu en tur till Egypten. Spännande. Stort land, runt 83 miljoner människor. Lång historia, stolta människor men en av tre vuxna saknar läs- och skrivkunnighet. Av kvinnorna på landsbygden är så många som 2/3 illiterata. Det är stora skillander mellan fattiga och rika, mellan landsbygd och stadsbygd, mellan Nildeltat och övre Nilområdet.

Det är också ett hierarkiskt land där militären spelat en central roll genom historien. När vi nu samtalade både i Kairo och Alexandria var det någon som karaktäriserade Egypten som ett land präglat av budskapet "listen and obey" vilket också gäller inom Brödraskapet. Det är kolletivistiskt, individen underordnad släkten och familjen. Den liberala oppositionen, de unga aktivisterna är dock var och en sin röst, ingen riktig samordning. Mot den bakgrunden inte underligt att valet gick i brödraskapet och salifisternas riktning.

Nu sa alla våra sagesmän att landet blivit alltmer polariserat efter valet. Det har nu ytterligare accentuerats i diskussionen kring den nya konstitutionen. De liberala krafterna har hoppat av konstituionsförsamlingen med anklagelserna att det förslag som tas fram gör landet islamistiskt. Ovanpå detta kom president Mursis beslut att ge sig själv makt, att stå över landets högsta domstol.

Sökte få djup i vilka hot som Mursi ansåg sig ha sett då han menat att skyddet för Egypten krävde att han tog sig denna makt. Här låter det som att det varit en hel del skärmystlingar så här långt, där vissa beslut stoppats och där ju det valda parlamentet upplöstes av Högsta domarna p g a felaktigheter i valet. Handlat om att valda ställt upp som oberoende när de varit partianslutna.

Har dock upplevt att de turkiska högsta domarna upplöst partier som valts in i parlamentet då de uppfattats ha program som stred mot konstitutionen. AK-partiet senast. Det finns exempel på att demokratiska val stoppats, kan naturligtivs upplevas så även i Egypten.

Men bilden har blivit entydig hos oppositionen. Mursi är i salafisternas grepp och anklagas för att göra en Mubarak där frågan bara är om det blir en ond eller god diktator. Det är främst i Kairo och i Nildeltats industristäder som missnöjet gror. Vissa påstod att Mursi spelade på och med salafisterna utifrån den agenda som islamisterna antagit.

De som demonstrerade på Tahrirtorget var en blandad skara av det vi såg i fredagskväll. Det var de unga främst, men också kvinnor och äldre. Även en och annan burkaförsedd kvinna. Ett nytt inslag som jag samtalade med var de som sa sig tillhöra Soffapartiet. Sades finnas även i bl a Alexandria. De brydde sig inte inför valet, men nu gjorde de det för att stoppa Mursi. De vill inte ha en ny konstitution. Men det som var supertydligt var det tydliga förakt som flera uttryckte över de andra, de som röstat fram Mursi. De var de illiterata i övre Nildeltat, de 20% som var obildade och hade blivit köpta för lite olja eller mat. Obildad ansåg man även att Mursi var. Fanns ingen acceptans för att styras av okunnighet som de sa. Det var en tydlig elitistisk framtoning på dessa lite medelålders personer vi talade med. Kändes som lite kontrarevolutionära, men de ville inte ha tillbaka den gamla tiden sa de. Däremot ett styre som hade kompetens att möta utmaningarna. Dessa elitister verkar nu förena sig med de yngre upproriska. Vad det kan innebära i förlängningen är lite oklart.

När frågan ställdes om de var beredda att störta, att ta till våld så var svaret att det trodde de inte skulle hända. Brödraskapet var fegt, höll sig borta. Och de ironiserade över att de lade demonstrationen på lördag till annat område. Tyckte själv det kändes klokt även om jag inser att det ändå kan bli sammanstötningar kommande veckor. Det ligger och dallrar. De på Tahrir vill inte ge upp. De finns på andra ställen också.

Det är kanske i det perspektiviet man får förstå Mursis beslut om snabb folkomröstning om den nya konstitutionen. Men tyvärr bäddar han därmed riktigt illa för en bra folkomröstning. Att inom loppet av 14 dagar få en bra debatt och ordning på valfrågorna i ett så stort land är omöjligt. Det gör att legitimiteten för den nya grundlagen kommer ifrågasättas. Hoppas därför att den folkomröstningen skjuts framåt. Även om det Mursi sagt om sin utökade makt är att den bara ska gälla till den nya grundlagen trätt i kraft. Jo, jo - återstår att se!

Kan samtidigt inte låta bli att notera att alla via TV kunde följa den långa omröstningen om alla olika paragrafer i grundlagsförslaget. Det är i och för sig transparent så det förslår. Noterar också att det omtalade förslaget om Sharialagen som styrande ersattes av att den ska vara vägledande i enlighet med gällande grundlag. Verkar dock finnas en del annat som är väsensskilt från vårt sett att se på tillvaron. Dock, Egypten är Egypten och det är ett land uppburet av sin historia och kultur där muslimsk tro har en lika självklar grund som någonsin kristendomen här. Det måste vi självklart respektera.

För regionens skull är det viktigt att Egypten kan svara upp mot sin roll som stabiliserande men även demokratisk kraft. Minns saudierna som hänvisade till att de ville smyga bakom Egypten. Har nog även gällt andra, även om det kan bli skillnad nu. Sedan är det ingen tvekan om vilken vikt det sätts vid att inte Turkiet blir enda stormakten i regionen, utan även Egypten. 

Det finns många utmaningar för egyptens ledning. De måste klara att sätta fart under ekonomin för att matcha de stora sociala påfrestningarna i landet, fixa jobb till de många unga. Ska bli spännande att möta kollegor från Egypten imorgon i riksdagen och fortsätta diskussionen.

Östra Kongo

Minns mycket tydligt mitt besökt i Goma för ngt år sedan. En stad som drabbats så hårt, av kriget i Rwanda som förde mängder av flyktingar till området. Av olika militära grupper som härjar i Kiwu - från syd till Nord. Drabbade av en otroligt dålig centralmakt, av en armé som satts samman av olika stridande grupper, som får sin ekonomi via illegal handel med områdets råvaror och mer verkar hota sin befolkning än skydda den i detta område. Jag minns besöken i sjukstugan en bit utanför, ofantligt gripande med alla drabbade av våldtäkter och övergrepp. Minns besök på sjukhuset.

Men det var också en stad som drabbades av den vulkan som alltjämt pyr. Lavaströmmarna hade tagit sig igenom Goma och lämnat tydliga svarta spår, på en del ställen nu gröna med hög bördighet. Minns Kabilas sommarhus som fanns i Goma.

Det var en stad som låg fantastiskt vackert, men som saknade det mesta. Otrolig kontrast att åka över gränsen till Rwanda. Från oordning till ordning, även om den idag tenderar gå över till förtryck. Den roll som grannländerna har i utvecklingen i östra Kongo är värd att granska.  Kiwu är en gränsbygd med stora rikedomar, dåligt samhälsstyre och många konfliktfyllda grupper. Nu talas mycket om M23, men de är inte ensamma. Finns flera och inte minst Herrens befrielsearmé - LRA som begår ofattbara övergrepp.

Det är i denna miljö som FN har kvar sina styrkor. FN har funnits länge i Kongo. Landet är ju härjat av kolonialism, av diktatur och krig. Efter eldupphöret mellan Kongo, Uganda, Rwanda, Angola, Zimbabwe och Namibia 1999 bildades MONUC för att övervaka avtalet. Det har man gjort sedan dess, men när Kabila ville fira Kongos 50 år som självständigt land ansåg han att FN-insatsen inte längre behövdes. Kravet på neddragning kom således. Idag är FN-insatsen minskad och omgrupperad till Monusco och finns i Kiwu. När styrkorna drogs ned sökte man rädda närvaron där i Goma. De fick ett nytt mandat från säkerhetsrådet och har rätt använda alla medel de finner nödvändiga.

Men när det nu brände till riktigt var bilden att de gick in i sina baracker. Kritiken är stark. Jag kan förstå det. Fanns rätt tydlig kritik när vi var där, hur de hade undgått att stoppa blodiga massakrer då de kom när det var för sent. Det kan handla om sammansättning, ledning, utrustning mm, men kritiken var vass. Nu verkar det hända igen, i Goma. Jag kan förstå om kritiken på nytt blir vass. Läser att de inte kan förväntas ta över den kongolesiska armens uppdrag när den drog sig tillbaka. Monusco ska observera och skydda civila. Men hur då? Blir detta ett gott exempel på peacebuilding eller ?

Känns som att detta är en ny utmaning för Peacebuilding. Vad som hänt här måste utvärderas och diskuteras. Jag kände viss oro när jag besökte Liberia och hörde om den nedtrappning av styrkorna som ska ske där till 2015. Det är ett mycket labilt land, trots Nobelpristagare som president. Det är en mycket labil region med Sierra Leone, Eflenbenskusten, Mali, Nigeria och Burkina. I Liberia hade FN-styrkan ett mycket gott anseende. Där gjorde de skillnad, men om de blir kraftigt reducerade kan det ändras. Om det inte finns en regeringsarmé och säkerhetssystem på plats kan det bli laglöst område på nytt, som i östra Kongo. Måste söka mer kunskap i FN-systemet kring detta i närtid. Några lärdomar att dra...

Palestina igen

Igår hade vi att justera betänkandet om Mellanöstern och Nordafrika. Samma dag behagade min kollega Urban Ahlin uppmärksamma mig och Centerpartiet i en debattartikel i Aftonbladet. Inte direkt oväntat. Urban Ahlin har ju valt att ta på sig oppositionskostymen fullt ut. Där han tidigare hävdade att riksdagen inte ska göra folkrättsliga ställningstaganden som ankommer på regeringen enligt Regeringsformen, tycker han nu att riksdagens beslut är helt avgörande. Jag respekterar självfallet det valet, men det är inte mitt och Centerpartiets. Undrar om Urban Ahlin respekterar det?

Men, när Urban Ahlin ifrågasätter Centerpartiets och min syn på frågan om erkännande av Palestina i det fall vi inte röstar med honom gör han det politiska spelet fullt ut till sitt. För mig och Centerpartiet handlar det inte om mod att rösta med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet. Det vore direkt dårskap att offra sakfrågorna som avgörs i regeringen på oppositionens altare. En skalp som möjligen skulle glädja oppositionen som ju alltid har ett inrikespolitiskt egenintresse att splittra regeringen. Men innerst inne inser nog även Urban Ahlin och socialdemokraterna att detta vore direkt kontraproduktivt för sakfrågornas behandling.

Jag och Centerpartiet har sakfrågorna i fokus och där finns flera som rör Palestina. Sakfrågor som alla avgörs inom regeringen. Att påstå att sakfrågorna skulle vinna på att Centerpartiet röstade med socialdemokraterna om ett tillkännagivande till regeringen är direkt häpnadsväckande. Lika väl som Urban Ahlin vet vad som är Centerpartiets uppfattning i sak vet övriga i regeringen detta. Vi förhandlar I regeringen och ägnar oss inte åt att skriva brev TILL regeringen tillsammans med Urban Ahlin. Förstår att det är trist och störande för Urban Ahlin och socialdemokraterna att inte få styra och ställa. Men det är något jag inte har något problem med. Hörde honom nyligen kommentera den överenskommelse regeringen träffade med (s) och (mp) om vår Afghanistaninsats och då lät det nästan som om det var han som övertygat president Karzaij om transitionsprocessens innehåll. Så jag förstår mycket väl att det stör honom att jag och Centerpartiet fokuserar på sakfrågan och inte honom.

Men i sakfrågan är det ingen tvekan om var Centerpartiet står. Det framgick tydligt av min artikel i DN i januari 2012. Centerpartiet vill se ett erkännande av Palestina för att främja förutsättningarna att kunna ta de svåra beslut som kommer krävas av alla parter för att nå en hållbar fred. Det handlar om palestiniernas lika rätt till självbestämmande och internationell rätt som andra. Det handlar om att rädda möjligheten till 2 stater som kan leva i fred med varandra innan den optionen de facto runnit ut i sanden.

I dessa dagar då våldets väg ånyo beträtts är det vitalt att stärka fredlig konfliktlösning och de redskap den vägen erbjuder. Därför vore det också nu välkommet med en uppgradering av Palestina i Generalförsamlingen och det är vår ambition att Sverige ska kunna rösta för en sådan resolution när den presenteras. Vi vill stärka de moderata krafterna i Palestina, även om våldets företrädare i regionen inte vill se det hända. Det vore ju i deras ögon en förlust av momentum för hatets odlare på båda sidor.  Vi såg och imponerades av de fredliga demonstranterna som avsatte gamla härskare i arabvärlden. De fick vårt stöd om än sent i flera fall. Även vi hade svårt att uppfatta och förstå de fredliga förändrarnas budskap den gången. Så vana var vi vid att förändringar sker med vapenmakt, ett språk som så ofta använts i historien. Inte minst i Mellanöstern. Ett språk som talas alltjämt i Syrien med förödande följder. Jag hoppas innerligen att vi i väst ska orka lyssna till fredsvägens förespråkare i Palestina medan de ännu har en röst.

Avslutningsvis bara ännu en liten kommentar kring begreppet tillkännagivanden på denna blogg. Kommenterat det tidgare. Det framställs ibland som om det vore ett kraftfullt beslut, men det innebär i praktiken inget bindande för regeringen. Tillkännagivanden finns inte reglerat i grundlagen och vi som utredde frågan var helt överens om att det inte skulle göras. Det är en möjlighet för riksdagens partier, främst i opposition, att enas om ett icke bindande beslut. Det innebär i praktiken inte annat än att riksdagen sänder ett brev till regeringen och informerar om riksdagens uppfattning i en fråga. Sedan behöver regeringen inte göra mer av det än att ge sin syn på frågan inom loppet av ett år. När KU tittade på hur tillkännagivanden hanterats så var det oavsett regering få som inneburit något konkret. Enbart om i princip alla partier varit ense, både regering och opposition hade något hänt. Och då gäller det i områden där riksdagen har beslutsmakt.

I utrikespolitken har regeringen och inte riksdagen beslutsmakten. Riksdagen behöver anta vissa internationella överenskommelser, men har t ex ingen beslutsmakt gällande erkännande av stater. Inom utrikespolitiska området gäller granskningsuppdraget och beslut om budget för utrikesförvaltning, biståndsfrågor och Krigsmateriellagstiftning. Varje år har vi en utrikespolitisk debatt kring regeringens Utrikespolitiska deklaration och där klargör regeringen sin hållning i olika frågor och alla kan diskutera vägvalen. I övrigt gäller frågeinstrumentet och utskottens granskning, numera stärkt av samrådet inför regeringens ställningstaganden i EU:s utrikesråd. Samt då förstås motioner från alla och ev beslut om tillkännagivanden, d v s brev till regeringen. En möjlighet som brukat med förnuft kan påverka men annars bara blir en del av den politiska debatten mellan regering och opposition. Det visar historien oavsett regering. Det vet nog även Urban Ahlin

Igelstavikens gymnasiecirkus

Hörde mellan mina resor denna höst om att Södertälje kommun planerade att lägga ner Igelstavikens gymnasieskola. Trodde inte mina öron. Visserligen har det varit försök tidigare att flytta in Fornbackens grundskola i lokalerna, men då drevs utbildningen av friskolan St:a Ragnhildsgymnasiet. Nu var det ju inte länge sedan kommunen köpte skolan och sparkade ut St.a Ragnhildsgymnasiet för att Igelstaviken skulle få plats att växa. Då fördes en del program över från Täljegymnaiset också. Men, nu har jag varit hemma och hunnit titta igenom de handlingar som är tillgängliga på nätet.

Jag inser att det faktiskt är så illa som det lät, kanske till och med än värre. För när jag läser handlingarna så är de så oerhört grunda och bristfälliga att de mer beskriver vad som ska göras än att analysera fördelar och nackdelar utifrån olika perspektiv. Ekonomin är avfärdad med en enkel siffra, kan klaras inom kostnadsramen 100 miljoner kronor. Tänker att den som läser detta måste vara djupt troende för att inte slå bakut och ställa till ett oherrans liv. Jag kan ju jämföra med andra handlingar och måste säga att jag som förtroendevald, skattebetalare, förälder och Södertäljebo blir oerhört upprörd över hur illa ställt det verkar vara med kommunen nu.

Skolan, våra barns utbildning är helt avgörande för att kunna förändra barnens möjligheter och vår kommun. Därför är det vitalt att vara varsam och noggrann med vår utbildning och säkra att vi inte skrämmer iväg föräldrar, barn och unga. Inte skrämmer bort företagare och företag. Jag har våndats många gånger över hur envetet fel kommunens styrande majoritet gått. De har lyckats med konststycket att trots vällovliga mål om Världens bästa skola inta den ena bottenplatsen efter den andra i olika undersökningar om skolan. Vi och våra unga har stora utmaningar, det kräver inte mindre utan mer varsamhet i den politiska beslutsprocessen.

För två år sedan i oktober togs beslut om att lägga ner fyra och starta tre nya gymansieskolor. Då talade man om de minskade elevkullarna fram till 2018 och om att många elever valde friskolor och andra kommuner. Med den insikten är det förvånande att man först kunde satsa 146 miljoner på den nya organisationen från läsåret 2011/21 och därmed bygga överkapacitet. Nu verkar man ju upptäcka, att redan efter ett läsår finns det 800 tomma elevplatser och stora överytor i gymnasieskolan. Nog borde man ha kunnat förutse det redan förra året och tagit ett mer underbyggt beslut. Nu har jag bara kunnat se de offentligt publicerade underlag som förelåg och föreligger. När jag läser dem så kan jag möjligen förstå varför, de utgör inget skolexempel på väl underbyggda beslut.

Men, så sent som i april visste Utbildningsnämndens socialdemokratiska ordförande att berätta att han såg att Igelstaviken och Wendela Hebbe-gymnasiet var populära och då inte bara för elever från Södertälje utan även från andra kommuner. Det var då det eller kanske är det just däför som han nu tagit ledningen för att lägga ned Igelstavikens gymnasium. Principen att vara rädd om det som eleverna väljer och förändra det man väljer bort verkar inte gälla för kommunens politiska majoritet. Men, Södertälje är den friskoletätaste kommunen i landet. Ifjol valde 42% av eleverna friskolor eller andra kommuner och i år har andelen ökat till 50%. Nog borde man inse att föräldrar och elever i Södertälje väljer själva och i ökad utsträckning väljer bosrt den kommunala skolan. Är det därför man nu väljer att lägga ner ett av de mest populära kommunala gymnasierna? Om jag vore konspiratorisk skulle jag börja fundera om någon i utbildningsbeslutande funktion drivs av ett egenintresse någonstans? Intressen ljuger ju aldrig säger man, så det kunde förklara hur något så urbota dumt kan klubbas. Men, nu är jag ju inte konspiratoriskt lagd, så det är ett blindspår. Förlåt mig.

Om nu Södertäljes Utbildningsnämnd jagar tomma ytor, hur lyckas man då med denna flyttkarusell hindra tomma ytor? Man flyttar ut från Igelstavikens gymnasium för att täcka tomma ytor i gamla Tälje- och Västergårdsgymnasierna. Men, vem äger Igelstaviken? Kommunen och då står man ju med en hel skola med tomma ytor. Och tommar ytor verkar ju vara huvudorsaken till denna flyttkarusell modell hösten 2012. Men det löser sagda majoritet med att snabbt konstatera att man flyttar Fornbackaskolan till Igelstaviken. Och så kommer tomma ytor att uppstå i Fornhöjden. Huruvida föräldrar och barn i Fornbacken är beredd att flytta till det utmärkta pendelläget vid Östertälje station kan man ju fundera över. Någon analys om vilka skolor som är viktiga att ha i pendelläge existerar inte. Tanken på att det ska byggas en Multihall i området för att stärka idrotssprofilen nämns inte. Hrmmmm. Smart att ha elever från förskoleklass till åk 9 i bra pendelläge. Lite elakt kanske, men undrar om de ska riva skolan först för att bygga in Södertäljes öppna skolmodell...?? Det skulle i vart fall bli en bra bild av Tälje Tokar årgång 2012/13. Och om de inte ska bygga Södertäljes skolmodell, kanske de inte heller behöver bygga den i Fornhöjden... Men nu ägnar jag mig åt ren spekulation. Frågan finns bara mycket översiktligt med i beslutsunderlaget, men ändå drar man slutsatsen att "Budgeterad kostnad för att skapa nya grundskoleplatser var 320 Mkr" men "om man beslutar enligt förslaget kan detta och en stärkt gymnasieorganisation genomföras för 100 miljoner kronor." Det är ju solklart :p Med en så överväldigande argumentation måste väl alla imponeras och stå mållösa. Klart att majoriteten vill ta det beslutet =)