Bra att EU skärper sanktionerna mot personer i den syriska ledningen ansvariga för jakten på det egna folket. Det som händer i Syrien är oacceptablet och de ansvariga måste veta att de kommer att ställas till svars för sina handlingar. Det är tragiskt att Ryssland och Kina fortfarande håller regimen al-Assad under armarna. I annat fall hade Säkerhetsrådet redan kunnat vidta sina mått och steg. Jag är fullt medveten om att det inte handlar om något militärt ingripande i Syrien, men en skarp resolution och ett uppdrag till ICC skulle göra skillnad. Noterar nu att Italien tar hem sin ambassadör. Jag skulle vilja ha ett tydligt uppdrag till vår ambassad att handla, att söka stötta och söka information. Först om detta inte går tycker jag det kan bli aktuellt. Sökt ambassadören...
Och så kan jag inte låta bli att fundera över vilka slutsatser som det politiska systemet drar av den process som nu skett i Kongressen. Fem i tolv samlas majoritet för att säkra att staten inte måste ställa in sina betlaningar, till glädje för väldigt få. Tycker man att det är framgångsrikt för hemmaopinionen? Kanske det, men konsekvenserna för US-bilden i övriga världen har fått sig en ny stöt. Bekymrar nog få i Tea-partyrörelsen eller i den kristna högern. Verkar inte bekyras av sällskapet i närtid - först Argentina, sedan nästan Grekland och nu nästan USA. Misstänker att Obama säger som göran Persson, den som är satt i skuld är inte fri. Han känner nog att han inte är fri, om än världens mäktigaste president. Den här gången var det Tea-partyföreträdarna i kongressen som var beredd att gå över branten och det gjorde att republikanerna nog drog det längsta strået för dagen. Men, i grund och botten är det ju USA som är satt i skuld och det är Kinesiska staten som är den store bankiren. Om man ska ta sig ur det greppet krävs åtskilligt. Men har det politiska systemet förmåga att klara uppdraget? Osäkert? Nu går man in i en presidentvalrörelse det kommande året och det lär inte minska polariseringen. En sak är nog klar, USA kommer med neddragningarna att behöva minska sin internationella närvaro - även militärt. Risken är att vi nu får se ett ännu mer inåtvänt USA. Efter Bush - hem från Irak och nu hemtagning från Afghanistan. Självklart får det konsekvenser på den internationella scenen. Mellan-Östern, Afghanistan... Vem, om inte EU ska kunna axla en större roll? MEN EU är självt fullt upptagen av den finansiella oron i flera länder. EU kan inte ta över USA:s åtaganden. Även om det nog finns vissa ledare som gärna på klassiskt manér skulle vilja dra i strid för att visa sina muskler och dölja brister på hemmaplan. Men, det är inte den ledningen som EU ska ge, det har Europa haft tillräckligt av och resten av världen också. Det krävs alternativ som utvecklar vår mjuka makt om vi ska vara drömmarnas kontinent.
Sverige har självklart en möjlighet att bidra till att ge EU denna mjuka makt, inte minst genom vår närvaro i världen. Jag är alltmer övertygad om vikten av att vi söker stärka vår närvaro i världen, inte tvärtom. Gärna tillsammans med Norge och Finland. Idag talas om den överenskommelse som träffats med socialdemokraterna om att inte dra in regeringskansliets anslag. De ambassader som skulle behöva läggas ned till följd av att de röd-gröna tillsammans med SD röstade för besparingen kan nu räddas. Bra så, även om det är sent. Jag kan inte komma ifrån att det funnits en väldigt tydlig (s)-röst under mer än ett år för att att söka samsyn kring ambassader. För Sveriges skull borde rösten ha testats mer entydigt innan det behövde gå så långt att ambassader faktiskt stängdes. Jag undrar varför det man nu enats om inte kunde ske för ett antal månader sedan. Hörde att det borde komma signaler före midsommar...och sökte knacka in frågan, men till synes utan framgång. Är det som i USA, att det är först under galgen som politisk samsyn kan uppkomma? Tänker på Angola med vånda, för där är det andra gången som detta inträffar. Det bidrar ju inte till att sända ut goda signaler. Senast skrev Carl Bildt till sin kollega och beklagade. Krävs väl något mer andra gången...om den nu blir kvar? Men, får väl hålla med ambassadören från Malaysia som uttalat att det alltid kan komma något gott ur detta också. Kanske mindre skakighet kommande år!
tisdag 2 augusti 2011
onsdag 27 juli 2011
Politisk extremism föder, göder - då och nu
Har som alla andra sökt bearbeta det osannolika som hände i Oslo i fredags. Likt så många andra läst och fångats av alla berättelser som media bjuder. Berörs djupt, av så många bilder. Men en bild blir särskilt stark - bilden av den 10-årige pojken som inte blundar eller spelar död, utan som tittar direkt på terroristen och säger åt honom att han har skjutit tillräckligt, att han dödat pappan och att han är för ung för att dö. Låt oss vara, vädjar 10-åringen enligt uppgift. Så oerhört starkt.
Det 10-åringen säger gäller för alla - de borde alla ha fått vara i fred. Men för mig blir bilden så stark därför att dess budskap når långt bortom stunden. Den uppmanar oss alla att göra just så - titta extremisterna i ögonen, inte blunda eller gömma oss.
Läser många kommentarer när jag plöjer de senaste dagarnas riksmedia. Varit borta dessa dagar, därav blir det en mer samlad läsning över tid än normalt. Noterar förflyttningen från lördagens DN/SVD som siktat in sig på islamsk terrorism till söndagens norske galning till mer tydligt högerexremism. Men, också att man talar om en ensam person, säkert sjuk o s v. Jag tycker det är välgörande att åklagaren talar tydligt om terroristbrott eller ett brott mot mänskligheten. Det här handlar inte om en "ensam galning". Försök inte beskriva honom som någon som är ett "offer" för sinnesförvirring eller sjuk. Läste någon som sa att det var skönt att det inte var Al-Qaida för då hade det kännts farligare. Nu var det ju "bara en norsk gutt".
Här tycker jag vi ska se upp, inte lura oss själva. Det innebär inte å andra sidan att vi ska överdriva, bara våga se att det som är himla osannolikt faktiskt kan vara sannt. Vi måste inse att det finns en brun-svart sörja där ute, som fångar människors drömmar. Den är vare sig farligare eller ofarligare än annan extremistisk sörja, men den finns. Vi måste våga se den i ögonen, inte blunda eller se bort. Det finns de som gått i krig för detta förut, som också trott att freden var säkrad.
Måste säga att min reaktion delvis bygger på att jag ägnat många timmar åt att ta mig igenom terroristens politiska manifest. Han är ju en del av den miljö som omger oss. Även om det är en samling av åsikter som redan finns, t ex på nätet, säger det ändå något om hur den brun-svarta sörjan ser ut.
Vissa gör detta till en islamhatare, men det är för enkelt. Denna sump innehåller klassisk facism och nazism. Den söker en svart-vit argumentationslinje och drar då nytta av islamofobin. Dels därför att den bedöms vara den för tillfället bästa utklädnaden för att locka rädslor och anhängare. Dels har de lärt av dessa islamistiska terrornätverk utan att vara på träningsläger i Pakistans gränstrakter eller annorstädes. Här närs också hopp om att kunna reta upp extremisterna på andra sidan för att skapa rätt samhällsklimat för att nå förändring. De vill ju slå sönder dagens samhällssystem i Västeuropa. Kaosteorierna frodas för att nå målet. Inte bara EU utan i stort alla andra regeringar, som de anser förrått urinnevånarna ska bort. Men för att locka proselyter gäller det att ha förklädnad som inte skrämmer utan lockar. Han talar om att man får skjuta folk och räknar med bortåt 45 000 döda och 2 miljoner skadade för att utradera det gamla, för att införa en Gudsstat eller kulturkonserativ regim i Europa. Hur klär man ett sådant budskap för att locka?
Förklädnaden för dessa krafter är islamhat men också kulturkonsvervatism. Hör just en Fremskrittspartist tala om vikten av just denna kulturkoservatism på Studio Ett. De som inte är med är emot. De söker proselyter i många grupper - söker samla människor med konservativ, välfärdskritisk, statskritisk, invandrarkritisk, globaliseringsmotstånd och/eller högerkristen profil. Inte bara kristen höger, abortmotståndare och de som är rädda för globaliseringen, utan även extrema marknadsliberaler, etniska grupper som på ett eller annat sätt kan känna sig ha förlorat, är drabbade eller hotade av muslimer - som serber, assyrier, irakier, maroniter och alla invandrade kristna från länder i Mellanöstern. Man söker likt herrar tidigare knyta an till historiska krig och fredsslut som några ogillar utgången av. En taktik som vi sett tidigare.
Men, när jag läser detta slås jag av att jag hört många av de tankar som förs fram i denna sörja när jaga lyssnat till den europeiska debatten under senare år. Jag noterar att jag senast hörde ett av de förslag jag nu läste om, framföras direkt när jag nyligen var i Budapest för att för Europarådets räkning granska landets nya konstitution och medialagstiftning. Jag hörde det från en organisation med stort inflytande på regeringspartierna och som finns i den katolska strukturen. Rätt mycket av debatten jag hörde där, rätt mycket av applåder som t ex den politiken fått från påvenära politiska krafter - känner jag igen i en del av det tankegods som döljs i denna sump. Synen på familjen, på kvinnan och välfärdsstaten samt på rädslan av för lågt barnafödande för framtida styrka snurrar runt i denna politiska sörja. Läste nu, hört och hör från flera hur kvinnor ska drivas att föda flera, ta "den av ...givna platsen i familjen" m m för att urbefolkningen ska kunna växa till för att rädda demografin. Allt detta har jag hört i den etablerade politiska europeiska debatten, från styrande grupper och inte bara yttersta högern.
Det finns skäl att titta närmare på de argument som vinner anhängare runt om idag och även bakom förklädnaden. Det ena föder, det andra göder och väven vävs med ibland nästan osynlig tråd till ett försåtligt mönster. Vi ska minnas den ökända hästen från Troja, innan det är för sent denna gång.
Det 10-åringen säger gäller för alla - de borde alla ha fått vara i fred. Men för mig blir bilden så stark därför att dess budskap når långt bortom stunden. Den uppmanar oss alla att göra just så - titta extremisterna i ögonen, inte blunda eller gömma oss.
Läser många kommentarer när jag plöjer de senaste dagarnas riksmedia. Varit borta dessa dagar, därav blir det en mer samlad läsning över tid än normalt. Noterar förflyttningen från lördagens DN/SVD som siktat in sig på islamsk terrorism till söndagens norske galning till mer tydligt högerexremism. Men, också att man talar om en ensam person, säkert sjuk o s v. Jag tycker det är välgörande att åklagaren talar tydligt om terroristbrott eller ett brott mot mänskligheten. Det här handlar inte om en "ensam galning". Försök inte beskriva honom som någon som är ett "offer" för sinnesförvirring eller sjuk. Läste någon som sa att det var skönt att det inte var Al-Qaida för då hade det kännts farligare. Nu var det ju "bara en norsk gutt".
Här tycker jag vi ska se upp, inte lura oss själva. Det innebär inte å andra sidan att vi ska överdriva, bara våga se att det som är himla osannolikt faktiskt kan vara sannt. Vi måste inse att det finns en brun-svart sörja där ute, som fångar människors drömmar. Den är vare sig farligare eller ofarligare än annan extremistisk sörja, men den finns. Vi måste våga se den i ögonen, inte blunda eller se bort. Det finns de som gått i krig för detta förut, som också trott att freden var säkrad.
Måste säga att min reaktion delvis bygger på att jag ägnat många timmar åt att ta mig igenom terroristens politiska manifest. Han är ju en del av den miljö som omger oss. Även om det är en samling av åsikter som redan finns, t ex på nätet, säger det ändå något om hur den brun-svarta sörjan ser ut.
Vissa gör detta till en islamhatare, men det är för enkelt. Denna sump innehåller klassisk facism och nazism. Den söker en svart-vit argumentationslinje och drar då nytta av islamofobin. Dels därför att den bedöms vara den för tillfället bästa utklädnaden för att locka rädslor och anhängare. Dels har de lärt av dessa islamistiska terrornätverk utan att vara på träningsläger i Pakistans gränstrakter eller annorstädes. Här närs också hopp om att kunna reta upp extremisterna på andra sidan för att skapa rätt samhällsklimat för att nå förändring. De vill ju slå sönder dagens samhällssystem i Västeuropa. Kaosteorierna frodas för att nå målet. Inte bara EU utan i stort alla andra regeringar, som de anser förrått urinnevånarna ska bort. Men för att locka proselyter gäller det att ha förklädnad som inte skrämmer utan lockar. Han talar om att man får skjuta folk och räknar med bortåt 45 000 döda och 2 miljoner skadade för att utradera det gamla, för att införa en Gudsstat eller kulturkonserativ regim i Europa. Hur klär man ett sådant budskap för att locka?
Förklädnaden för dessa krafter är islamhat men också kulturkonsvervatism. Hör just en Fremskrittspartist tala om vikten av just denna kulturkoservatism på Studio Ett. De som inte är med är emot. De söker proselyter i många grupper - söker samla människor med konservativ, välfärdskritisk, statskritisk, invandrarkritisk, globaliseringsmotstånd och/eller högerkristen profil. Inte bara kristen höger, abortmotståndare och de som är rädda för globaliseringen, utan även extrema marknadsliberaler, etniska grupper som på ett eller annat sätt kan känna sig ha förlorat, är drabbade eller hotade av muslimer - som serber, assyrier, irakier, maroniter och alla invandrade kristna från länder i Mellanöstern. Man söker likt herrar tidigare knyta an till historiska krig och fredsslut som några ogillar utgången av. En taktik som vi sett tidigare.
Men, när jag läser detta slås jag av att jag hört många av de tankar som förs fram i denna sörja när jaga lyssnat till den europeiska debatten under senare år. Jag noterar att jag senast hörde ett av de förslag jag nu läste om, framföras direkt när jag nyligen var i Budapest för att för Europarådets räkning granska landets nya konstitution och medialagstiftning. Jag hörde det från en organisation med stort inflytande på regeringspartierna och som finns i den katolska strukturen. Rätt mycket av debatten jag hörde där, rätt mycket av applåder som t ex den politiken fått från påvenära politiska krafter - känner jag igen i en del av det tankegods som döljs i denna sump. Synen på familjen, på kvinnan och välfärdsstaten samt på rädslan av för lågt barnafödande för framtida styrka snurrar runt i denna politiska sörja. Läste nu, hört och hör från flera hur kvinnor ska drivas att föda flera, ta "den av ...givna platsen i familjen" m m för att urbefolkningen ska kunna växa till för att rädda demografin. Allt detta har jag hört i den etablerade politiska europeiska debatten, från styrande grupper och inte bara yttersta högern.
Det finns skäl att titta närmare på de argument som vinner anhängare runt om idag och även bakom förklädnaden. Det ena föder, det andra göder och väven vävs med ibland nästan osynlig tråd till ett försåtligt mönster. Vi ska minnas den ökända hästen från Troja, innan det är för sent denna gång.
lördag 2 juli 2011
Straffrihet - aldrig OK
Så har de värsta mass-våldtäkterna på det senaste året begåtts i östra Kongo, uppåt 170 kvinnor våldtagna av rebellgrupper heter det. I Libyen tlas det om beordrade våldtäkter från Gaddafi. Ska det få passera ostraffat? Nej.
I Libyen mördas civila, när envåldshärskaren sedan 40 år Gaddafi ska driva ut råttorna ur sina hålor. När han ger sig på sitt eget folk, de som kräver sin frihet från förtryck. I Sudan begick al-Bashir oerhörda grymheter i Darfur, ja måhända även folkmord. Ska dylikt få passera ostraffat? Nej.
I Syrien skjuts demonstranter till döds i tusentals och oerhört övervåld används av al-Assad vecka efter vecka. ingen vet riktigt vad som pågår, landet är stängt för granskning men människor flyr över gränsen till Turkiet för att undkomma när man går in med tanks för att krossa uppror och människor. Skall detta få passer ostraffat?
När Israel använder vit fosfor i Gaxa mot civilbefolkningen eller när man skjuter med raketer mot civila byar i Sederot - ska det få passera ostraffat? Nej.
Det finns många händelser runt om i världen som upprör och förskräcker och för alla som önskar sig en internationell rättsordning finns det skäl att reagera mot straffrihet. Nu har vi en internationell ordning med en domstol - ICC - som ska kunna pröva om det begås grova brott mot mänskligheten, folkmord eller liknande. Men långt ifrån alla länder är anslutna. Ingen av de nordafrikanska länderna är med, inte heller Israel eller USA för den delen. Det finns således stora revor i domstolens möjligheter att pröva anklagelser om allvarliga brott. Det är bara de länder som anslutit sig som domstolen har jurisdiktion över. Men, det finns förstås möjlighet för säkerhetsrådet att ta beslut om att uppdra särskilda fall till domstolen. Så har man gjort vad gäller Libyen.
Nu har domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Gaddafi och då måste han gripas och överlämnas om anklagelserna ska kunna prövas. Men nu har Afrikanska Unionen - AU - beslutat att de inte ska hörsamma ICC:s krav. På samma sätt har man tidigare hanterat krven mot al-Bashir. Jag hörde i veckan när jag samtalade med utrikesministern i Förnenade Arabemiraten att han inte ville ha dessa krav, för då trängde man in ledare i ett hörn och gav inte något utrymme för alternativa lösningar. Han talade då särksilt om Al-Assad och jag kan förstå synsättet. Men, jag kan inte acceptera det. Om man gör det, hur ska man då kunna hävda en fungerande internationell rättsordning. Om de som begår övergrepp inte får stå till svars, då återstår ju bara för folk att ta sin rätt. Då gäller djungelns lag - för både ledare och folk. Är det inte just det vi ser. Visst, det krävs mer än ett domslut för att läka oförätter som människor kan ha upplevt - t ex i Mellan-Östern. Men, som de sa när jag var i Libanon - om vi inte kräver ett slut på straffrihet när det gäller Hariri-mordet, när ska vi då göra det? Det var ju just känslan av att domstolarna köptes, att rättsystemet inte fungerade och att vissa alltid fick göra som de ville som bäddar för konflikter. Får man inte rätt legalt, då bubblar det snart upp till ytan i värre konflikter. Även om det kan ta en tid, måste alltid lagens långa arm hinna ikapp. Se på vad som följt efter 2:a världskriget, visst har rättegångarna mot de som begick alla hemskheter varit viktiga för att läka sår. Än idag hittas människor och ställs inför rätta.
Därför fr vi aldrig tveka om stödet för en internationell rättsordning, med ICC som har jurisdiktion att döma. Vi måste kräva att länder ansluter sig, kräva att länder följer den rättsordningen. Det som AU nu gör igen, är måhända förståligt i det läge man befinner sig - men inte acceptabelt och i längden aldrig hållbart. Straffrihet är aldrig OK!!!
I Libyen mördas civila, när envåldshärskaren sedan 40 år Gaddafi ska driva ut råttorna ur sina hålor. När han ger sig på sitt eget folk, de som kräver sin frihet från förtryck. I Sudan begick al-Bashir oerhörda grymheter i Darfur, ja måhända även folkmord. Ska dylikt få passera ostraffat? Nej.
I Syrien skjuts demonstranter till döds i tusentals och oerhört övervåld används av al-Assad vecka efter vecka. ingen vet riktigt vad som pågår, landet är stängt för granskning men människor flyr över gränsen till Turkiet för att undkomma när man går in med tanks för att krossa uppror och människor. Skall detta få passer ostraffat?
När Israel använder vit fosfor i Gaxa mot civilbefolkningen eller när man skjuter med raketer mot civila byar i Sederot - ska det få passera ostraffat? Nej.
Det finns många händelser runt om i världen som upprör och förskräcker och för alla som önskar sig en internationell rättsordning finns det skäl att reagera mot straffrihet. Nu har vi en internationell ordning med en domstol - ICC - som ska kunna pröva om det begås grova brott mot mänskligheten, folkmord eller liknande. Men långt ifrån alla länder är anslutna. Ingen av de nordafrikanska länderna är med, inte heller Israel eller USA för den delen. Det finns således stora revor i domstolens möjligheter att pröva anklagelser om allvarliga brott. Det är bara de länder som anslutit sig som domstolen har jurisdiktion över. Men, det finns förstås möjlighet för säkerhetsrådet att ta beslut om att uppdra särskilda fall till domstolen. Så har man gjort vad gäller Libyen.
Nu har domstolen utfärdat en arresteringsorder mot Gaddafi och då måste han gripas och överlämnas om anklagelserna ska kunna prövas. Men nu har Afrikanska Unionen - AU - beslutat att de inte ska hörsamma ICC:s krav. På samma sätt har man tidigare hanterat krven mot al-Bashir. Jag hörde i veckan när jag samtalade med utrikesministern i Förnenade Arabemiraten att han inte ville ha dessa krav, för då trängde man in ledare i ett hörn och gav inte något utrymme för alternativa lösningar. Han talade då särksilt om Al-Assad och jag kan förstå synsättet. Men, jag kan inte acceptera det. Om man gör det, hur ska man då kunna hävda en fungerande internationell rättsordning. Om de som begår övergrepp inte får stå till svars, då återstår ju bara för folk att ta sin rätt. Då gäller djungelns lag - för både ledare och folk. Är det inte just det vi ser. Visst, det krävs mer än ett domslut för att läka oförätter som människor kan ha upplevt - t ex i Mellan-Östern. Men, som de sa när jag var i Libanon - om vi inte kräver ett slut på straffrihet när det gäller Hariri-mordet, när ska vi då göra det? Det var ju just känslan av att domstolarna köptes, att rättsystemet inte fungerade och att vissa alltid fick göra som de ville som bäddar för konflikter. Får man inte rätt legalt, då bubblar det snart upp till ytan i värre konflikter. Även om det kan ta en tid, måste alltid lagens långa arm hinna ikapp. Se på vad som följt efter 2:a världskriget, visst har rättegångarna mot de som begick alla hemskheter varit viktiga för att läka sår. Än idag hittas människor och ställs inför rätta.
Därför fr vi aldrig tveka om stödet för en internationell rättsordning, med ICC som har jurisdiktion att döma. Vi måste kräva att länder ansluter sig, kräva att länder följer den rättsordningen. Det som AU nu gör igen, är måhända förståligt i det läge man befinner sig - men inte acceptabelt och i längden aldrig hållbart. Straffrihet är aldrig OK!!!
fredag 1 juli 2011
Dubbelfel av regeringen
Så har vi nu med en röst blivit nedröstade i vårens sista votering i riksdagen. Det var en votering gällande begäran från oppositionen till regeringen om förslag till ändringar i sjukförsäkringen på två punkter. De vill att personer som haft tidsbegränsad sjukersättning och som saknar sjukpenninggrundande inkomst eller har en låg sådan ska kunna få behålla en ersättning i nivå med den - även efter tidsgränsen passerat om arbetsförmågan är fortsatt nedsatt. Det handlar om de s k nollklassade. Vidare vill de se förslag gällande mot vilka arbeten arbetsförmågan ska prövas efter 180 dagar. Här vill man begränsa arbeten till de vanligt förekommande på arbetsmarknaden eller mot annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.
Man skulle ju kunna få uppfattningen att det fanns skarpa förslag som röstades igenom, men så var det inte. Oppositionen vill ha förslag på ovanstående, från regeringen.
Nu har ju regeringen hanterat hela denna fråga utordentligt taffligt, kan jag tycka. Inte helt säker på varför, men måhända kan det klassiska prestigefelet ha smugit sig in och förmörkat klarsynen. Regeringen har tagit fram en s k Departementspromemoria om Översyn av sjukförsäkringen - förslag till förbättringar. Det är ju saker på G så då skulle man ju kunnat hantera oppositionens uppdrag smidigt. Mot den bakgrunden obegripligt för mig varför vi tillät denna riksdagshantering bli så tillkrånglad. Med återremiss till råga på allt för att göra processen extra obegriplig för våra väljare och för mig :(
Regeringens Departementspromemoria remissbehandlas sista dagen idag och ska leda till förslag i höst. Här finns förslag om justering av undantagsrelger m m och dessa kan och ska diskuteras. Men här krävs nu att vi lyckas förmå regeringen att byta glasögon, ta tillbaka initiativet och säkra majoritet för de förslag vi enas om och vill genomföra. Väl medveten om att oppositionen vill att regeringen misslyckas, måste vi nu våga göra skillnad för människors skull. Tänker på att Fredrik Reinfeldt talat om behovet att vara uppdaterad på verkligheten. Gäller även på detta område.
För min del är det helt klart orimligt att människor som under tre månader arbetsprövas ska bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, utan att veta om de har arbetsförmåga eller blir återförda. För de som få klartecken är det klart att man ska lämna systemet, men för de som fortsatt saknar arbetsförmåga måste fortsatt stöd utgå från sjukförsäkringen. För just dessa människor som är skörast blir det orimligt att hamna helt utanför och bli prövade som helt nya. Nu talas här om en sjukpenning i särskilda fall, i nivå med den nivå man haft under arbetslivsintroduktionen samt ett bostadsstöd med hänsyn till försörjningsbörda. Själv funderar jag på om inte detta förslag blir ännu en boll som blir svår att slå in ett serve-ess på, om det inte istället riskerar vara upplagt för ännu ett dubbelfel.
Jag vill ju inte ha en återgång till det gamla (s)-utförsäkrandet av människor - jag vill värna arbetslinjen men också trygghet om man blir sjuk. Tryggheten om stöd och tryggheten om rehabilitering och möjligheten att få jobba igen. Möjligheten att få jobb - handlar också om en rätt att få mötas av respekt och tilltro. Tro att man kan göra en insats, även om man har nedsatt förmåga eller drabbats av något som gör att man inte kan fortsätta med det man arbetat med tidigare. Jag minns den arbetsförmedlare jag mötte i valrörelsen som sa, det vet vi ju direkt att dessa personer inte har en chans att få jobb...Med det synsättet förstod jag att åtminstone den arbetsförmedlaren inte skulle kunna hjälpa, bara stjälpa de som sökte jobb och varit sjuka en längre tid.
Men, jag söker ett mer modigt agerande från regeringen än vad jag sett hitintills. Jag vill fokusera framåt, inte bakåt men då måste felaktigheter rättas till. Som minoritetsregering gäller det också att visa handlag för att samla majoriteter. Tro inte att det går att gömma detta i budgeten och tro på skydd från budgetlagen. Det krävs andra grepp. Grepp som hitintills saknats - obegripligt men sorgligt nog.
I dagens omröstning fanns tre förlorare - regeringen, tilltron till riksdagen och politiken. De enda vinnarna var oppositionen. För de människor som berörs gjorde dagens omröstning vare sig till eller ifrån - i verkligheten. Så gör om och gör rätt!!!
Man skulle ju kunna få uppfattningen att det fanns skarpa förslag som röstades igenom, men så var det inte. Oppositionen vill ha förslag på ovanstående, från regeringen.
Nu har ju regeringen hanterat hela denna fråga utordentligt taffligt, kan jag tycka. Inte helt säker på varför, men måhända kan det klassiska prestigefelet ha smugit sig in och förmörkat klarsynen. Regeringen har tagit fram en s k Departementspromemoria om Översyn av sjukförsäkringen - förslag till förbättringar. Det är ju saker på G så då skulle man ju kunnat hantera oppositionens uppdrag smidigt. Mot den bakgrunden obegripligt för mig varför vi tillät denna riksdagshantering bli så tillkrånglad. Med återremiss till råga på allt för att göra processen extra obegriplig för våra väljare och för mig :(
Regeringens Departementspromemoria remissbehandlas sista dagen idag och ska leda till förslag i höst. Här finns förslag om justering av undantagsrelger m m och dessa kan och ska diskuteras. Men här krävs nu att vi lyckas förmå regeringen att byta glasögon, ta tillbaka initiativet och säkra majoritet för de förslag vi enas om och vill genomföra. Väl medveten om att oppositionen vill att regeringen misslyckas, måste vi nu våga göra skillnad för människors skull. Tänker på att Fredrik Reinfeldt talat om behovet att vara uppdaterad på verkligheten. Gäller även på detta område.
För min del är det helt klart orimligt att människor som under tre månader arbetsprövas ska bli av med sin ersättning från sjukförsäkringen, utan att veta om de har arbetsförmåga eller blir återförda. För de som få klartecken är det klart att man ska lämna systemet, men för de som fortsatt saknar arbetsförmåga måste fortsatt stöd utgå från sjukförsäkringen. För just dessa människor som är skörast blir det orimligt att hamna helt utanför och bli prövade som helt nya. Nu talas här om en sjukpenning i särskilda fall, i nivå med den nivå man haft under arbetslivsintroduktionen samt ett bostadsstöd med hänsyn till försörjningsbörda. Själv funderar jag på om inte detta förslag blir ännu en boll som blir svår att slå in ett serve-ess på, om det inte istället riskerar vara upplagt för ännu ett dubbelfel.
Jag vill ju inte ha en återgång till det gamla (s)-utförsäkrandet av människor - jag vill värna arbetslinjen men också trygghet om man blir sjuk. Tryggheten om stöd och tryggheten om rehabilitering och möjligheten att få jobba igen. Möjligheten att få jobb - handlar också om en rätt att få mötas av respekt och tilltro. Tro att man kan göra en insats, även om man har nedsatt förmåga eller drabbats av något som gör att man inte kan fortsätta med det man arbetat med tidigare. Jag minns den arbetsförmedlare jag mötte i valrörelsen som sa, det vet vi ju direkt att dessa personer inte har en chans att få jobb...Med det synsättet förstod jag att åtminstone den arbetsförmedlaren inte skulle kunna hjälpa, bara stjälpa de som sökte jobb och varit sjuka en längre tid.
Men, jag söker ett mer modigt agerande från regeringen än vad jag sett hitintills. Jag vill fokusera framåt, inte bakåt men då måste felaktigheter rättas till. Som minoritetsregering gäller det också att visa handlag för att samla majoriteter. Tro inte att det går att gömma detta i budgeten och tro på skydd från budgetlagen. Det krävs andra grepp. Grepp som hitintills saknats - obegripligt men sorgligt nog.
I dagens omröstning fanns tre förlorare - regeringen, tilltron till riksdagen och politiken. De enda vinnarna var oppositionen. För de människor som berörs gjorde dagens omröstning vare sig till eller ifrån - i verkligheten. Så gör om och gör rätt!!!
fredag 17 juni 2011
Maud och sedan...
På väg till riksdagen för Libyendebatt i morse, SMS om telefonmöte med riksdagsgrupp och partistyrelse. Obligatorisk närvaro. Morgonnyheterna passerade, partiledardebatten över och Maud på Lördagsintervjun imorgon. Klart, idag kommer hon lämna beskedet. Så blev det.
Efter en tid av spekulationer och internt lyssnande kom svaret från Maud. Hon väljer att lämna i september - efter 10 år som partiledare. Hon har gjort ett fantastiskt jobb för Sverige och för Centerpartiet. Vi har inte alltid varit ense, men hennes entusiasm, hennes glädje och möjlighetsinriktning har varit oerhört betydelsefull. Inte minst inför valet 2006, då många för första gången på länge kände verklig stolthet över att få vara med och kampanja för Centerpartiet. Men regerandet har sitt pris, även för en populär partiledare.
Och nu väntar en het sommar. Hoppas som alla andra på en öppen debatt och process om kommande ledarskap. Vi kommer ju att med person välja politisk inriktning. Hade varit en annan sak om vi först diskuterat politiska vägval och sedan partiledning. Det är ett viktigt val. Som alltid så väljer vi alla att fästa våra drömmar och förväntningar kring personer utifrån en verklighet som inte gäller efter valet. När valet är gjort förändras hela spelplanen. Speciellt i ett läge då partiet sitter i regeringen. Där Maud slutar tar en ny vid, som en av de fyra ledarna i det inre kabinettet. De som ytterst ska bära ansvar för regeringen, för landet och för partiet. Då ska personen lyckas möta förväntningarna från alla - och självklart är det inte möjligt. De övriga partiledarna sitter inne med fem års regeringserfarenhet. Vad väntar sig medlemmarna ska hända inför valet 2014. Vad händer ifall leverans inte uppnås? Hur ser laget ut? Vilken profil vill vi ha, vilken profil kan olika personer bära fram, personifiera? Tänker på dem jag mött - Dr Hedlund - skogsägaren och filuren, Torbjörn Fälldin - jordnära bonden, Olof Johansson - energi- och miljöpolitiker följd av Lennart Daléus - tydligt miljöprofilerad och så Maud - företagsam bäver. Nu ser jag spekulationer om Anna-Karin Hatt - statsråd sedan i höstas, men mycket kompetent statssekreterare i statsrådsberedningen tidigare, Anders W Jonsson - riksdagsledamot och barnläkare nu -tidigare sakkunnig i statsrådsberedningen och en av de inflytelserikaste vårdpolitikerna, Annie Johansson - riksdagsledamot sedan fem år och ekonomisk politisk talesperson sedan i höstas - och betraktad som politiskt underbarn. Lena Ek nämns och hon är superduktig. Kampanjade för hennes senast, men som EU-parlamentariker och utanför riksdagen är det supertufft. Minister kanske..? För partiledning är viktigt, men statsrådsgruppen också. Så nog blir det spännande att följa, kanske även bli aktiv i ;)
Efter en tid av spekulationer och internt lyssnande kom svaret från Maud. Hon väljer att lämna i september - efter 10 år som partiledare. Hon har gjort ett fantastiskt jobb för Sverige och för Centerpartiet. Vi har inte alltid varit ense, men hennes entusiasm, hennes glädje och möjlighetsinriktning har varit oerhört betydelsefull. Inte minst inför valet 2006, då många för första gången på länge kände verklig stolthet över att få vara med och kampanja för Centerpartiet. Men regerandet har sitt pris, även för en populär partiledare.
Och nu väntar en het sommar. Hoppas som alla andra på en öppen debatt och process om kommande ledarskap. Vi kommer ju att med person välja politisk inriktning. Hade varit en annan sak om vi först diskuterat politiska vägval och sedan partiledning. Det är ett viktigt val. Som alltid så väljer vi alla att fästa våra drömmar och förväntningar kring personer utifrån en verklighet som inte gäller efter valet. När valet är gjort förändras hela spelplanen. Speciellt i ett läge då partiet sitter i regeringen. Där Maud slutar tar en ny vid, som en av de fyra ledarna i det inre kabinettet. De som ytterst ska bära ansvar för regeringen, för landet och för partiet. Då ska personen lyckas möta förväntningarna från alla - och självklart är det inte möjligt. De övriga partiledarna sitter inne med fem års regeringserfarenhet. Vad väntar sig medlemmarna ska hända inför valet 2014. Vad händer ifall leverans inte uppnås? Hur ser laget ut? Vilken profil vill vi ha, vilken profil kan olika personer bära fram, personifiera? Tänker på dem jag mött - Dr Hedlund - skogsägaren och filuren, Torbjörn Fälldin - jordnära bonden, Olof Johansson - energi- och miljöpolitiker följd av Lennart Daléus - tydligt miljöprofilerad och så Maud - företagsam bäver. Nu ser jag spekulationer om Anna-Karin Hatt - statsråd sedan i höstas, men mycket kompetent statssekreterare i statsrådsberedningen tidigare, Anders W Jonsson - riksdagsledamot och barnläkare nu -tidigare sakkunnig i statsrådsberedningen och en av de inflytelserikaste vårdpolitikerna, Annie Johansson - riksdagsledamot sedan fem år och ekonomisk politisk talesperson sedan i höstas - och betraktad som politiskt underbarn. Lena Ek nämns och hon är superduktig. Kampanjade för hennes senast, men som EU-parlamentariker och utanför riksdagen är det supertufft. Minister kanske..? För partiledning är viktigt, men statsrådsgruppen också. Så nog blir det spännande att följa, kanske även bli aktiv i ;)
lördag 11 juni 2011
Turkiet väljer för 24:e gången
Befinner mig nu i Ankara, för valövervakning. Det är alltid spännande att lära sig mera om olika länders politiska ramverk. För mig som rejält grundlagsintresserad (utredare bl a), som jobbat i snart tio år med svensk vallagstiftning är det lite nördvarning.
Men, att vara här är helt klart spännande. Inte för att själva utgången av valet är oförutsägbar, AK-partiet med premiärminister Erdogan kommer att vinna sin tredje valperiod. Men frågan är om vinsten blir så stor att det räcker för att på egen hand skriva en ny konstitution eller inte. Det känns som att det är valets kärnfråga. Valet, säger alla vi talat med, handlar uttalat om - MAKT. Ingen tror att AKP ska klara detta om inte MHP - det nationalistiska partiet hamnar under 10%-spärren. Få tror att de gör det, men när vi lyssnade på AK-partiets förträdare igår gav han bilden att de skulle klara denna magiska gräns enligt de opinionsundersökningar som gjorts men inte får publiceras. Vi får väl se. Men om så blir fallet kommer Turkiets 10%-tröskel få riktigt stora konsekvenser. De har den högsta tröskeln i hela Europa. Det nya Parlamentet blir då mindre representativt och överrepresentationen för AK-partiet större.
Jag har sammantaget lyssnat in många kritiska frågor, som kan bli grund för stora bekymmer om inte AK-partiet väljer en inkluderande väg efter valet. Det är helt klart att denna valrörelse ökat polariseringen i samhället, eldat massor på olika håll och retoriken entydigt syftat till att stärka vi eller dom. Hör även talas om att Erdogan talat med sunni-retorik för att söka samla sina mandat. Oroas nu även för de senaste signalerna när det gäller de kurdiska frågorna. Erdogan verkar retat upp många och på onsdag i nästa vecka upphör PKK:s eldupphör. Hör från Van att det är polistätt idag.
Ekonomin i Turkiet har gått som tåget, men ändå är det en hög arbetslöshet och många unga kommer inte in på arbetsmarkanden. Enligt en undersökning som presenterades för oss minskar också tilltron till valsystemet, hela 60% var missnöjda med demokratin. 65% anser att det inte råder likvärdiga möjligheter för partierna, men hela 45% anser att demokratin får vika för ekonomi ed.
Turkiet har ju en helt annan politisk kultur än vad vi är vana vid. Men även här noterar man nu det som händer. Valrörelsen är mer konfliktfylld än tidigare och det har stegrats för var dag. Så mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att det inte kommer att leda till våld under valdagen. Men det återstår att se.
Som man sår, får man skörda och det gäller säkert även i Turkiet. Så mot den bakgrunden blir det en riskfylld färd som lär följa. EU-medlemsskapet är en lugnande faktor för alla ledande politiska aktörer, som tur är. Men, om det blir så att AK-partiet driver fram en ny konstitution på egen hand - så har man kryddat för en het anrättning kommande år. Erdogan vill bli det nya Turkiets skapare, få bli en vald president 2014 med makt som Sarkozy eller andra starka presidenter. Frågan är om han skapat sitt lag i parlamentet för att säkra stöd och sudda ut det motstånd som finns i AK-partiet. Här styr ju i praktiken partiledaren hur listorna ser ut i de olika partierna. Med tanke på hur läget verkar blir frågan: Kommer valutgången underlätta för en rejäl demokratisk utveckling - inte bara för en enkel omskrivning av konstitutionen? Valet den 12 juni blir det 24:e de genomför - men demokratin mäts inte bara på valdagen. Det är de följande dagarna som blir avgörande för Turkiet, men säkert även för oss i övriga Europa. Här gäller det att tala klarspråk från alla vänner.
Men, att vara här är helt klart spännande. Inte för att själva utgången av valet är oförutsägbar, AK-partiet med premiärminister Erdogan kommer att vinna sin tredje valperiod. Men frågan är om vinsten blir så stor att det räcker för att på egen hand skriva en ny konstitution eller inte. Det känns som att det är valets kärnfråga. Valet, säger alla vi talat med, handlar uttalat om - MAKT. Ingen tror att AKP ska klara detta om inte MHP - det nationalistiska partiet hamnar under 10%-spärren. Få tror att de gör det, men när vi lyssnade på AK-partiets förträdare igår gav han bilden att de skulle klara denna magiska gräns enligt de opinionsundersökningar som gjorts men inte får publiceras. Vi får väl se. Men om så blir fallet kommer Turkiets 10%-tröskel få riktigt stora konsekvenser. De har den högsta tröskeln i hela Europa. Det nya Parlamentet blir då mindre representativt och överrepresentationen för AK-partiet större.
Jag har sammantaget lyssnat in många kritiska frågor, som kan bli grund för stora bekymmer om inte AK-partiet väljer en inkluderande väg efter valet. Det är helt klart att denna valrörelse ökat polariseringen i samhället, eldat massor på olika håll och retoriken entydigt syftat till att stärka vi eller dom. Hör även talas om att Erdogan talat med sunni-retorik för att söka samla sina mandat. Oroas nu även för de senaste signalerna när det gäller de kurdiska frågorna. Erdogan verkar retat upp många och på onsdag i nästa vecka upphör PKK:s eldupphör. Hör från Van att det är polistätt idag.
Ekonomin i Turkiet har gått som tåget, men ändå är det en hög arbetslöshet och många unga kommer inte in på arbetsmarkanden. Enligt en undersökning som presenterades för oss minskar också tilltron till valsystemet, hela 60% var missnöjda med demokratin. 65% anser att det inte råder likvärdiga möjligheter för partierna, men hela 45% anser att demokratin får vika för ekonomi ed.
Turkiet har ju en helt annan politisk kultur än vad vi är vana vid. Men även här noterar man nu det som händer. Valrörelsen är mer konfliktfylld än tidigare och det har stegrats för var dag. Så mot den bakgrunden hoppas jag verkligen att det inte kommer att leda till våld under valdagen. Men det återstår att se.
Som man sår, får man skörda och det gäller säkert även i Turkiet. Så mot den bakgrunden blir det en riskfylld färd som lär följa. EU-medlemsskapet är en lugnande faktor för alla ledande politiska aktörer, som tur är. Men, om det blir så att AK-partiet driver fram en ny konstitution på egen hand - så har man kryddat för en het anrättning kommande år. Erdogan vill bli det nya Turkiets skapare, få bli en vald president 2014 med makt som Sarkozy eller andra starka presidenter. Frågan är om han skapat sitt lag i parlamentet för att säkra stöd och sudda ut det motstånd som finns i AK-partiet. Här styr ju i praktiken partiledaren hur listorna ser ut i de olika partierna. Med tanke på hur läget verkar blir frågan: Kommer valutgången underlätta för en rejäl demokratisk utveckling - inte bara för en enkel omskrivning av konstitutionen? Valet den 12 juni blir det 24:e de genomför - men demokratin mäts inte bara på valdagen. Det är de följande dagarna som blir avgörande för Turkiet, men säkert även för oss i övriga Europa. Här gäller det att tala klarspråk från alla vänner.
fredag 3 juni 2011
Maffiakungen spelar och alla dansar
Nu har debattens vågor gått höga rätt länge om bilder som ska finnas, men ännu inte visats. Långt mindre har äktheten därmed kunnat prövas om de nu finns. I dessa tider vet vi alla hur lätt det är att klippa och klistra in både bilder och annat för att forma verkligheten som man vill. Det är bara att gå ut på nätet. Skulle även en oteknisk figur som jag kunna fixa.
Det är mot den bakgrunden så mäkta förvånande att denna, av vissa kallad Maffiakung, kan linda så många runt sina fingrar. Var finns den journalistiska kritiken? Om det är som Nuri Kino vill visa att denne man "äger" och blir förebild för många unga - inte minst i min hemstad Södertälje - då måste detta bli själva kröningen. Maffiakungen utmanar själva statschefen i Sverige. Han gör det mycket strategiskt för att få spekulationerna att ta fart och osäkerheten att sprida sig. Är det inte just att sprida osäkerhet, att kunna vrida på sant till falskt, kunna framstå som den som sitter på makten, den som håller i trådarna och när som helst kan slå till - som är maffians livsluft och metod?
Så vem granskar granskarna denna gång? Efter debatten i höstas står det ju klart att det finns ett visst slagläge mot monarkin - för de som vill avskaffa den till förmån för vald president. De senaste inslagen - agnade via Aftonbladet och TV4 har drivit på den debatten. Nog måste det smaka fågel för både Maffiakungen och de som anser att monarkin är förlegad. Här förenas Maffiabossen och republikanerna i gemensam jakt. Finns det ett uppsåt?
Själv är jag ju i grunden för republik men anser att vår konstitutionella monarki fungerar bra. Det är i grunden ett bra system som vi har, med tydlig makt i parlament och regering. Makt även att ändra statsskicket. Det finns alltid saker man kan diskutera när det gäller öppenhet, granskning och Succesionsordningen. Men, de kan och ska i så fall diskuteras på andra grunder än att någon Maffiaboss lägger ut snubbeltrådar eller att någon vän till kungen agerar helt oacceptabelt. Jag ger mig inte in på att recensera vare sig kungens intervjuer, böckerna eller annat. Jag kan bara konstatera att det ska bli intressant att i framtiden kunna betrakta denna historias olika aktörer. Vi vet och har sett det förut hur historier skapas som blir omöjliga att försvara sig emot. Hur försåtliga kommentarer späder på och gör det än värre. Så formas ett skuggspel som syftar till att leva sitt eget liv. Ingen kan riktigt komma åt dessa skuggor och ingen kan säga att det inte är som det ser ut. För tänk om...Och det är i den miljön som Maffiakungen verkar framstå som den som håller i taktpinnen, den alla nu verkar dansa efter. Märkligt!!!
Ta gärna en debatt om republik eller monarki - men gör det med blanka vapen och låna inte in någon Maffiakung som sanningssägare och regissör. För mig luktar detta illa lång väg. Vem vet vilka bilder som kan ha skapats imorgon, på någon annan som inte kan försvara sig mot falska anklagelser. För den som vill smeta ner någon, som har rymligt samvete när det gäller sant eller falskt kan alltid lyckas. Om man gör det strategiskt så hinner sensationsjournalistiken göra sitt innan det finns en chans för sanningen att få ett ord med i laget. Är det där vi befinner oss nu, undrar jag stilla.
Det är mot den bakgrunden så mäkta förvånande att denna, av vissa kallad Maffiakung, kan linda så många runt sina fingrar. Var finns den journalistiska kritiken? Om det är som Nuri Kino vill visa att denne man "äger" och blir förebild för många unga - inte minst i min hemstad Södertälje - då måste detta bli själva kröningen. Maffiakungen utmanar själva statschefen i Sverige. Han gör det mycket strategiskt för att få spekulationerna att ta fart och osäkerheten att sprida sig. Är det inte just att sprida osäkerhet, att kunna vrida på sant till falskt, kunna framstå som den som sitter på makten, den som håller i trådarna och när som helst kan slå till - som är maffians livsluft och metod?
Så vem granskar granskarna denna gång? Efter debatten i höstas står det ju klart att det finns ett visst slagläge mot monarkin - för de som vill avskaffa den till förmån för vald president. De senaste inslagen - agnade via Aftonbladet och TV4 har drivit på den debatten. Nog måste det smaka fågel för både Maffiakungen och de som anser att monarkin är förlegad. Här förenas Maffiabossen och republikanerna i gemensam jakt. Finns det ett uppsåt?
Själv är jag ju i grunden för republik men anser att vår konstitutionella monarki fungerar bra. Det är i grunden ett bra system som vi har, med tydlig makt i parlament och regering. Makt även att ändra statsskicket. Det finns alltid saker man kan diskutera när det gäller öppenhet, granskning och Succesionsordningen. Men, de kan och ska i så fall diskuteras på andra grunder än att någon Maffiaboss lägger ut snubbeltrådar eller att någon vän till kungen agerar helt oacceptabelt. Jag ger mig inte in på att recensera vare sig kungens intervjuer, böckerna eller annat. Jag kan bara konstatera att det ska bli intressant att i framtiden kunna betrakta denna historias olika aktörer. Vi vet och har sett det förut hur historier skapas som blir omöjliga att försvara sig emot. Hur försåtliga kommentarer späder på och gör det än värre. Så formas ett skuggspel som syftar till att leva sitt eget liv. Ingen kan riktigt komma åt dessa skuggor och ingen kan säga att det inte är som det ser ut. För tänk om...Och det är i den miljön som Maffiakungen verkar framstå som den som håller i taktpinnen, den alla nu verkar dansa efter. Märkligt!!!
Ta gärna en debatt om republik eller monarki - men gör det med blanka vapen och låna inte in någon Maffiakung som sanningssägare och regissör. För mig luktar detta illa lång väg. Vem vet vilka bilder som kan ha skapats imorgon, på någon annan som inte kan försvara sig mot falska anklagelser. För den som vill smeta ner någon, som har rymligt samvete när det gäller sant eller falskt kan alltid lyckas. Om man gör det strategiskt så hinner sensationsjournalistiken göra sitt innan det finns en chans för sanningen att få ett ord med i laget. Är det där vi befinner oss nu, undrar jag stilla.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)